Hej. Har läst här ett tag men det här är mitt första inlägg.
Står inför en skilsmässa och mår skit.
Har så mycket ångest inför allt så jag har tappat all livslust. Ser ingen mening med nånting längre. Vi ska skiljas efter 25 år tillsammans, har 2 barn på 14 och 10.
Vi bor i hus nu och maken ska eventuellt köpa ut mig men grejen är att jag kommer ändå inte har råd med att köpa en lägenhet då jag inte får lån. Vi bor i storstad och det är svindyrt. Mitt enda alternativ är lägenhet, antingen i första eller andra hand och det ser inte så ljust ut.
Har så mycket oro för det. Oro för hur jag också ska klara mig själv ekonomiskt. Oro för att berätta för barnen. Tankar på vad som ska hända sen, t ex tänk om barnen inte vill vara hos mig, eller att få vara utan barnen varannan vecka.
Snälla hjälp mig med era tankar eller råd, eller bara er livshistoria. Gärna solskenshistorier också. Jag behöver allt.
Å vad jobbigt. Det är en hemsk fas du är i. Det är fullt normalt att du känner så nu och det kommer att gå över. Vad fint att du skriver här. Gör det ofta! Det lindrar lite faktiskt.
@Elsie
Kära du, känner så med dig…Oro och ångest för framtiden är fruktansvärt jobbigt.
Min man berättade för 2 månader sedan att han ville skiljas och tiden sedan dess har varit den värsta i mitt liv. Vi har varit tillsammans i 21 år och har 3 barn, 7, 12 och 15 år.
Så otroligt mycket känslor av ilska, uppgivenhet, sorg och oro. Oro för stort och smått, för hur vi ska hålla reda på minsta dotterns vinterstövlar och för sommarsemestern. Vidrigt. Störst av allt är oron för hur det ska gå när jag flyttar till eget i januari…Hur ska jag stå ut ensam? Ekonomin… Vad ska jag sysselsätta mig med på kvällarna om jag inte lagar middag, förhör läxa och kör till träning? Just nu vet jag inte.
Tänker att jag måste ta en dag i taget och försöka att inte se då långt fram. För mig kändes det skönt (eller ja, snarare som ett problem mindre) när boendefrågan löste sig. Då kunde jag lägga det åt sidan och det kändes efter omständigheterna bra.
Ett steg på vägen att “lösa boendefrågan” är ju att få koll på sin egen ekonomi. I vårt fall, är det maken som haft koll på det och jag har gladeligen ägnat mig åt annat. Vi fick en värdering av våra två hus (ett i Mölndal och ett sommarhus). Värderingen av dessa tog jag sedan med mig till banken och fick där hjälp med hur mkt det blev kvar när vi delade allt på hälften och drog bort våra lån. Då hade jag iallafall en uppfattning om vad jag skulle kunna köpa, (eller inte).
Jag också bor i storstan och det ju svårt med hyresrätt. Jag fick tips om att höra av mig till privata hyresvärdar och ligga på där. Det kräver nog bara lite ihärdighet som jag inte hade…
Ingen solskenshistoria här inte, men ändå har jag tagit mig en bit på vägen. Vill ju inte flytta någonstans, eller skiljas för den delen, men sakta har en acceptans för att det kommer att bli så här, växt fram och med den också lite handlingsförmåga.
tack för svar fina ni. Försöker ta mig igenom detta och vet inte hur jag ska orka. Är ändå lite tröst att det finns fler i samma situation. Boendefrågan och berätta för barnen är det som jag oroar mig mest för, det håller på att förgöra mig. Bor i Storstockhom och bara att få tag på en andrahandslägenhet är svårt. Hyran för bara ett rum kan ligga på 10 000 i månaden! Försöker tänka på annat, trots allt orkar jag gå till jobbet och det är en skön ventil.
Men den ångestklumpen som jag har i magen försvinner inte.
@Elsie
Vi är många som inte vet hur vi ska orka. Jag är en av dem. Försöker att ta en sak i taget och inte tänka på allt annat längre fram, då får jag ångest. Var du ska bo är ju dock ngt du behöver lösa, antingen du vill eller inte. Men sedan, efter det är löst kanske det kan bli lite lugnare och du får sörja utan att känna bo-stressen. Kramar till dig.
@Elsie Det är tufft.
Jag är nästan i din situation. Nu är det bestämt med skilsmässa (han som vill, inte jag). Stockholm närförort. Vi säljer huset - ingen av oss har råd att bo kvar. Blir bra handpenning för en lgh men är arbetslös för tillfället så jag får inte heller lån. Och nej hyreslgh är ju toksvårt, oavsett första eller andra hand.
Jag är ganska begränsad i område av närhet till skolan och att jag inte kommer ha bil så jag vet ju var jag vill bo.
Om jag bara får tag på ett jobb löser det sig bra men det är inte helt lätt. Just nu har jag dessutom svårt med energin att söka jobb men det måste ju göras.
@LinneaH Vad jobbigt för dig. Är så tufft att vara i en sån situation som man själv inte kan påverka. Min skilsmässa initierades av maken också, jag ville egentligen inte heller skiljas. Men nu är det så tyvärr .
Vi får stötta varandra här. Vi är många i samma jävliga situation.
@Elsie, vad jobbigt det är att vara mitt i känslostormen. All oro som smular sönder en. Mitt i chocken skrev jag en lista på allt som dök upp, oro, ångest, att trots allt var det rätt val fast det var svårt att förstå. Sedan skaffade jag mig en kalender och i den skrev jag både det som hänt den dagen och känslor och även saker att göra. Jag skrev upp när jag hade kraft. Och dagen då en uppgift stod (prata med banken) så gjorde jag det bara fast jag inte ville. Du är värd en bra nystart, eller hur! Och det är bara du som kan ge dig själv det. Jag fick och får fortfarande så mycket stöd från framför allt systrar. Låt andra ge dig stöd. Har du berättat för någon ännu? Det är viktigt att få prata och få stöd. Jag gjorde det innan vi berättade för barnen men det får förstås inte komma ut så barnen får höra av någon annan än sina föräldrar. Vi berättade innan jag visste vart jag skulle ta vägen. Ställ dig i kö hos hyresvärdar. Så fort ni berättat för barnen kan du även ta hjälp av kontanter för boende är steg 1. Ta hjälp med ekonomisk rådgivning av banken. Huset värderas. Tänk på att det tar sjukt lång tid att få över huset på den andre. Lantmäteriet har fortfarande inte fixat det så jag har ännu inte fått pengarna för huset.
Varm tröstkram! Du är inte ensam om alla känslor även om det kan kännas så
Ja, det har vi gjort. Jag var i ett sådant fruktansvärt chocktillstånd efter skilsmässobeskedet från maken att jag hade svårt att fungera som mamma, låg i sängen och grät och skötte bara det mest nödvändiga. Efter en vecka när barnen undrat vad det var med mig, sa min 15-åring “ni ska väl inte skljas”. Då kunde jag liksom inte ljuga längre och började gråta. Ringde hem maken från jobbet så att vi tillsammans kunde berätta för de två äldsta samma kväll. Jag hade tyvärr inte styrka att vara så där trygg och stark inför barnen som man säkert borde ha varit…grät och sa rakt av att jag inte ville skilja mig och att detta är pappas beslut. Förstår att det var helt fel att presentera nyheten det sättet, men jag var inte kapabel till annat.
Den lilla tjejen dröjde ngn vecka till när jag var lite mer samlad.
Mina döttrar blev inledningsvis fruktansvärt ledsna och min äldsta åkte till en kompis och grät, ville inte se eller prata med mig eller maken. Min 12-åring blev ocå chockad och har varit sorgsen i perioder sedan dess, däremellan sitt vanliga jag. Vi bor ju fortfarande ihop och efter de inledande veckorna när jag levde i ett zombieliknande tillstånd, blev det nästan som vanligt hemma.
I januari kommer det dock bli verklighet, tror allt kommer slå ner som en bomb då. Är mest oroad för min 6-åring som är så mammig. De två äldsta har vänner som har separerade föräldrar och på något sätt verkar de tycka att detta nog kommer funka, men som sagt, jag/vi har inte flyttat än…
Min oro för mig själv, ensamhet i nytt boende som ännu inte är mitt hem, med andra dofter och ljud, är enorm. Saknad efter familjelivet och att ständigt vara behövd… Får “flashar” av hur jag kommer ligga på soffan, utan barnen hemma och oändligt med tid för mig själv. Då ryser jag…
@Anna8
men kära du vad jobbigt . Det finns ju inget bra för barn med att föräldrar skiljer sig. Jag pratar inte dysfunktionella förhållande utan vanliga fungerande familjer. Jag har ju allt detta framför mig och det gör mig så himla ledsen:-(
Vi får se det som den värsta tiden i våra liv och att allt kan bara bli bättre.
Vi finns här för varandra
kram
Har frågat en psykolog om det kan vara skadligt för barnen att jag så tydligt visade hur ledsen jag var (och är, men på ett annat sätt) Psykologen svarade att det det inte alls är så. Jag visade mina äkta, riktiga känslor av sorg och förtvivlan och det kan aldrig vara skadligt för barn. Säkert annorlunda om jag skrikit och önskat livet ur maken inför barnen (det har jag bara gjort när jag varit ensam…), även föräldrar kan vara bräckliga, små och oändligt ledsna och det är ok att visa. Tror du kommer känna lättnad när ni berättat för barnen, det är jobbigt att ha framför sig.
Hej, ville skriva något men va skriver man till någon som är i samma båt utan livslust. Men trots din situation har du barnen som du alltid kommer att ha. Din boende situation löser sej hoppas jag.
Om det kan underlätta för dej fins det dom som inga barn har när man blir ensam och då är man ensam.
Mitt ex o jag har en dotter ihop sedan 23ar. Dottern vet inte om detta, om jag berättar stämmer hennes ex man henne på alla utgifter. Nu blev jag utslängd och fick veta att hon fortfarande var gift och jag fick gå från gård o grund utan en krona. Jag är nu ensam och har förlorat allt som jag hade kärt. Äter olika mediciner för att dämpa ångest och deprision men det hjälper dåligt.
Vi får gå vidare med vår sorg och hoppas på bättre tider.
Lycka till med ditt helvete.
Att må psykiskt dåligt måste man ta på allvar. Sök hjälp via vårdcentral om du inte gjort det. Kanske antidepressiva och ångestdämpande för att komma i balans och långsiktigt psykolog och/eller samtalsstöd. Jag tror det är viktigt att få stöd. Har du någon klok vän så kan det vara ett bra alternativ.
Snubblade in här på grund av nya kommentarer och läste ditt inlägg och kände så igen mig. Vi har visserligen skijt oss redan men för mig kom den starkaste reaktionen efter själva flytten när vi börjat köra varannan vecka. Känner också det här att det är svårt att hitta det roliga i livet. Såg sen att det gått cirka 1,5 år sen du skrev och lite nyfiken på hur du mår nu när det gått en tid? Kanske kan du ge lite hopp till oss andra som är där du var då? Har det blivit bättre?
Kära ni. Vet inte om ni fortfarande läser tråden men tänker att jag ska komma med en uppdatering så här 2 år senare,
Herregud vad mycket som har hänt!
När jag skrev sist var jag i ett hopplöst tillstånd där jag inte så någon utväg med nånting. Hösten 19 mådde jag skit och sökte bostad som besatt. I kommunen som jag bor har jag stått några år i bostadskö och det räckte till en nyproduktion med iofs jättehög hyra men jag kunde få ett förstahandskontrakt!
Var så lycklig och så lättad!! Var som en stor sten släppte från hjärtat!
I och med att bostaden var ordnad så var det dags för nästa steg: att berätta för barnen. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Vi bestämde en dag där vi skulle berätta tillsammans och dagarna innan var som ett töcken. Kunde inte äta eller sova
När vi skulle berätta då brast det för mig och jag hade svårt att hålla rösten i styr.
Min äldsta blev bara tyst och yngsta började gråta. Det värsta jag har gjort i hela mitt liv,
Men den yngsta grät ett kort tag och sedan ville han veta alla detaljer, var vi ska bo och så vidare. Då kändes det bra att ha bostaden klar. De tog det ganska bra måste jag säga.
Jag flyttade in våren 20 och livet blev faktiskt väldigt bra. Även om ekonomin är tuff är det så underbart att ha gått vidare med livet. Barnen mår väldigt bra och det underlättar att jag och exet är vänner
Hösten 20 gick jag med i en dejtingapp och började dejta. Fasen vad kul det var, kände mig plötsligt som en kvinna igen och att få uppmärksamhet var underbart,
Hösten 20 träffade jag dessutom en man som jag älskar och har inlett ett förhållande med.
Hösten 21: nu sitter jag här 2 år senare och blickar tillbaka. Tänk vad livet kan förändras så mycket på så kort tid! Är tillsammans med samma man och vi har det underbart.
Även om det fortfarande finns bekymmer, tex med pengar och relationen med exet inte alltid går smidigt är jag ändå på en lycklig plats idag.
Vill skriva till alla att det finns hopp! Hur jobbigt det än är så kommer det att vända.
Hur går det för er andra?
Tack för att du uppdaterade oss och att det är ett positivt inlägg. Det ger hopp för oss kämpande individer.
Är nu exakt två år sen jag blev lämnad, varit på botten och vänt. Är inte i hamn och där jag vill vara men nu går det sova och se framåt🙂
Hej!
Halkade in i denna tråd och började från början i den. Satt och funderade på hur ditt liv såg ut i dag Elise och så skrev du om det. Det gav mig en smula hopp inför framtiden. Tack:blush:
.
