I åtta år vad jag och mitt ex tillsammans. Såhär i efterhand kan jag se att jag inte mådde alls bra i vårat förhållande. Första åren var underbara, sen kom perioder då han skrev intima saker och väldigt tydligt var intresserad av andra tjejer.
Jag bröt ihop varje gång men han lovade att det bara var meddelanden och att han var ledsen och att han skulle sluta. Jag pluggade under tiden och var väldigt stressad, längtade till examen och att börja jobba så det skulle kunna bli vi på riktigt igen.
När jag tog examen var allt bra under sommaren, hade fått ett första bra jobb i en annan stad och flyttade iväg. Vi hade redan haft distansförhållande några månader på våren då jag skrev exjobb, allt var bra. Han kom och överraskade mig och allt tyckte jag var som vanligt.
Han kom och hälsade på mig efter ca en halv månad efter jag påbörjat nya jobbet. Allt var bra men han sa att han inte var redo att byta jobb och ville vänta med att flytta. Jag gick såklart med på det.
En och en halv vecka senare ringde jag sent på kvällen och fick då höra att han bestämt sig för att han inte ville vara tillsammans med mig längre. Vi hade vuxit ifrån varandra och det berodde inte på någon annan. Därefter kunde inte jag få kontakt med honom. Jag var i chock men fattade snart att han redan dagen efter gått vidare med sin närmsta kollega.
Det har nu gått lite mer än två år, de köpte lägenhet efter några månader och nu har jag precis fått veta att de väntar sitt första barn.
Jag har en ny kille och han har varit tydlig med att han aldrig vill ha barn. Jag vet inte vad jag vill alls. Mina egna funderingar i kombination med att exet skaffar barn har fått mig att må väldigt dåligt. Jag känner mig deppig och förvirrad. Och arg för att jag ändå lyckas bli påverkad av honom, även fast jag försöker glömma honom. Det är inte så att jag önskar att det var mig han skaffat barn med, snarare att jag kanske varit i det stadiet nu. Att jag blev stressad över att inte veta vad som känns rätt.
Har ni känt er säkra över att skaffa/inte skaffa barn? Hur kom du och din partner överens? Hur gör man för att inte sörja ett liv man kunde haft?
Förstår din ängslan och känsla. Jag var 41 när jag bröt upp med X:et och vi hade diskuterat fram och tillbaka om vi skulle försöka få barn. Han hade barn sedan tidigare medan jag inte hade det. Det visade sig, sommaren 2019, att han hade en annan vid sidan av sedan ett år tillbaka. Under den tid vi pratat om att skaffa ett gemensamt barn. Idag är jag strax 43 och har förlikat mig med tanken att inte bli mamma då jag fortfarande lever ensam.
Jag tror att du bör ta dina tankar på barn på största allvar. Jag vet inte hur gammal du är, men det kommer en tid då det är för sent . Kärleksrelationer kommer och går men förmånen att få vara förälder när du väl blivit det är något du får lycka av resten av livet.
När det gäller egna barn eller inte egna barn så är det väldigt viktigt att fatta ett eget beslut. Men svårt, eftersom man förstås påverkas av hela samhället. En man kan leva med hoppet om att någon gång få egna barn längre, men har då ”problemet” med att behöva hitta en yngre, villig kvinna. Som kvinna finns möjligheten att skaffa barn på egen hand, både genom insemination eller adoption. Men tiden tar slut fortare. Alltså måste du ta det på allvar som @Brister skriver. Du KAN påverka din framtid när det gäller barn, medan du aldrig kan vara säker på en kärleksrelation.
Du skriver inget om hur du känner för din nuvarande kille? Älskar du honom så mycket så att han är värd att offra barn för? Kanske var han mest en tröst för dig efter att ha blivit lämnad? Hur det än är så måste du fatta beslut om hur du vill att ditt liv ska utvecklas när det gäller att få barn, för det kommer inte att ”lösa sig” av sig själv. Att välja bort barn kan absolut fungera, men det är trots allt någon som väldigt många kvinnor kämpar med att acceptera och införliva med sig själva, för ganska få faller det sig helt självklart.
Jag har alltid varit säker på att barn inte är för mig, och jag har alltid varit tydlig med det när jag har träffat någon. Ärligt talat är det faktiskt bland det första jag tar upp, för bådas skull.
Precis som kloka människor redan skrivit måste det vara ditt eget beslut, och det kan vara nog så svårt ibland. Själv har jag aldrig ångrat mitt beslut, men då har jag också varit trygg i beslutet och kunnat stå emot samhällets förväntningar och mäns förhoppningar.
Men min fråga är helt enkelt hur du såg på barn innan du fick reda på att ditt ex väntar barn?
Innan jag fick veta att han väntar barn har jag funderat väldigt mycket på detta. Har även funderat över om familjehem/jourhem skulle vara ett alternativ för mig. Skillnaden när jag fick veta var att jag blev stressad och kände att jag borde veta vad jag vill…
När jag var med mitt ex pratade vi mycket om barn i början av förhållandet, sen var det som outsagt att vi skulle skaffa barn efter examen.
Helt ärligt hade inte jag reflekterat så mycket över detta innan, har nog bara tänkt att det är något jag kommer vilja ha. Hittills har jag inte känt längtan efter barn.
Generellt tycker jag att det vore härligt med barn, men kan också känna att många förändringar inte lockar. Jag har fortfarande tid kvar, om jag nu ens kan få barn dvs.
Jag är så förvirrad och vet inte hur jag ska hitta vad som känns rätt för mig. Är mest orolig över att jag kommer ångra mitt beslut när det är för sent…
Jag tycker verkligen om min pojkvän, men vet inte om han är ”värd” att välja bort barn för om jag börjar längta. Vet ju till exempel att han inte vill att vi är tillsammans om jag vill skaffa barn, så han har ju redan gjort sitt val och skulle då välja bort förhållandet…
För mig som utomstående (sammantaget med dina beskrivningar av hur du outtalat ställt dig själv i förhållande till frågan om framtida egna barn med ditt ex) låter ovanstående som att du egentligen redan vet vad du bör göra med den nuvarande pojkvännen…
Den nuvarande har varit extremt tydligt vilket är både hedervärt och utomordentligt bra och viktigt ffa för en kvinna vars tid är enormt mkt mer begränsad än den är för en man. Han vill inte slösa bort din tid… så då återstår “bara” för dig att bestämma dig för hur du själv vill göra med den fertila tid som du har kvar att gambla med
