Ja…här är ytterligare en till. X ljög om sin nya i minst 6 månader innan jag själv kom på det. Ljög fast jag radade upp bevisen. Även här ljögs det inför familjeterapeuten. Du är inte ensam.
Kramar från framtidstro
Jag blir så enormt ledsen och ibland känns det som om jag inte orkar tro längre…du också alltså…jag är iallafall inte ensam och jag är glad att jag inte tog mitt liv …det var nära - jag som är NAVET i denna familjen…men man blir bara så ledsen…tack för att du delar…
Jag känner också igen så mycket i din berättelse! Jag börjar tro att min intuition trots allt var rätt.
Tack ! Igen och igen! Tack…vad ska vi göra med allt detta då? Vad och hur gör nni andra? Ja tycker det är så svårt!!! 25 jävla år…mitt halva liv också…tack för att du också står här med oss andra!
Inte bra alls. Jag var gift i 25 år och tänkte alltid att maken skulle mogna till, må bättre, lära sig av sina misstag. Hans beteende mot mig och barnen berodde på att han sovit dåligt, att det var problem på jobbet, att kanske magen krånglade, att han uppfostrats av en ensamstående pappa … Jag hade alltid en förklaring och en ursäkt för honom och trodde att det var tillfälligt. “Snart” skulle det bli bättre. Han var ju egentligen en bra och snäll människa, fast han råkade ha en dålig dag just den här gången. När chocken efter hans otrohet och lögner lagt sig, så kom det nya chocker hela tiden. Den värsta chocken kom den dagen jag insåg att under 25 års äktenskap hade min man aldrig haft en “bra” dag. Jag hade väntat på bättre tider utan att fatta att de aldrig skulle komma.
När jag insåg att han måste ha varit avsiktligt respektlös och elak mot mig och barnen under alla år, då gick något sönder i mig. Jag går på samtal inom diakonin för att försöka laga mig, men de är överbelastade med jobb och det kan gå veckor och månader mellan samtalen i bland. Därför är jag kvar nere i botten av avgrunden fortfarande, tre år efter skilsmässan och fyra år efter att jag upptäckte hans otrohet.
1 gillning
Ojojojoj, EXACT som mitt x. Kolla min gamla tråd, skriven av Floriana
Jag är mållös, kan själv fortfarande inte greppa allt han gjort
Kram!
Men detta är ju helt sjukt!! Förstår inte varför man gör varandra så här illa? Varför? Hur går det för dig nu då?
Det här är så ledsamt att höra…jag vet inte heller om jag kommer att stå upp som en hel person igen.- alla pratar om att det tar tid - det har gått snart 9 månader nu sedan han kom hem och slängde i ansiktet att han ville skiljas, bli fri…men sen denna tiden mellan att ha ett litet hopp kvar, undra om han pratar sanning, allt detta fram till nu…det är som om det är nu det hela börjar liksom och det är fan inte kul att leva nu. Vad gör vi?
Hur har Du lyckats att gå vidare då…några tips- för det är inte kul nu- inte kul alls…
Ja, och till er alla…men gärna till dig eftersom vi har lika historia.
@Ylva5 jag mådde dåligt under en lång tid. Min xman har betett sig väldigt illa. Han har inte bara ljugit och levt dubbelliv utan också försökt lura mig på alla tänkbara sätt. Även vägrat samarbeta kring husförsäljning och bodelning. Tyvärr har han även låtit barnen komma emellan i sin jakt på “egen lycka”. Idag tar han nästan inget ansvar alls för barnen och vill inte bidra ekonomiskt.
Min ilska har mattats av och att söka hämnd tror jag inte på. Jag har varit öppen för all slags hjälp. Jag har fått nya vänner- här inne bland annat och sökt upp gamla som jag trodde jag förlorat.
Varje ny dag är min nu. Jag lägger fler måsten åt sidan. Jag gör vad jag vill och prioriterar barnen och mig själv. Låter mig inte påverkas så mycket mer. En gås där vattnet rinner av…även om det kan vara svårt.
Jag träffar en ny man sedan i somras. Det känns väldigt väldigt bra men vi tar det i lugna steg❤
@Ylva5 jag tror inte jag har svaren men jag tror man måste hitta ett sätt att förhålla sig till allt som hänt som inte gör så ont. Varje ny dag innebär nya möjligheter bara man kan se dem.
Tack Kia,
Det hjälper att se att du kommit någon vart med dig och dina barn…det är en förfärligt risig dag idag…men att läsa såhär hjälper mig. Du vet alla råd, “tänk på dig själv” osv- hur i helvete ska man kunna göra det när man som jag varit den
som tänkt på min familj…ja det är dags nu då men det är svårt att veta hur man ska göra.
kram
1 gillning
ska göra det nu - Tack Magdalena.
Hej igen, jag hittar den inte- hur gör jag ?
Försök att inte vara ensam i detta. Du är ju här inne hos oss andra drabbade så det är du ju inte… Det jag menar är att jag tror att man kan få styrka i hjälpen från andra när man inte har den själv. Gradvis får man sedan bygga upp sin egen styrka. Inte så mycket konkret att komma med som du märker - mest flum men jag går mest på känsla. Där du befinner dig nu är det omänskligt och kallt men så kommer det inte att vara för alltid.
Ska ta till mig det…tack för att du bryr dig…tack!
Nu har jag läst allt i den tråden- oj oj oj oj…vad har hänt sen sist?
Själv har min man sagt hela tiden att han vill skiljas men jag har ändå uppfattat det som om han inte vill släppa taget riktigt. Nu är han ju bara arg på mig.
Jag är ledsen att behöva erkänna det men ingen mer än jag skulle bli glad om han kraschar lite själv (han går ju tydligen hos en psykolog nu) och ringer mig och säjer att han ångrar sig…jag skulle bli så otroligt glad!! Behöver inte bo, behöver ingen ting sådant men jag saknar vår fina vänskap som vi också hade…jag saknar allt…när går det över dåÅ
NÄR FAN GÅR DETTA ÖVER? jag tycker livet är så vidrigt just nu!
1 gillning