Jag förstår verkligen om man inte orkar just BRIS och jag vet inte vilken roll som passar mig där, men bara känslan av att göra något för någon annan känns bra. Själv har jag varit i självömkan väldigt länge nu och senast igår kväll hade jag en dipp när jag hade träffat dottern och hennes pappa. Tänkte hur sjukt det var att vi sitter på två håll och vår lilla flicka bara vill vara med oss hela tiden (och jag med henne). Fulgrät, som @Caro kallar det men idag är det lite bättre igen. Jag blev lämnad den här tiden och julen innebär dubbla känslor för mig och det finns både sorg, vemod och glädje förknippat med årstiden och julen. Men nu har jag bestämt mig för att göra allt jag kan för att den ska gnistra så gott det går för min dotter så jag gör som du, en sak varje dag. Det tror jag är bra rent allmänt, att inte tänka för mycket framtid utan liksom ta ett steg i taget. Men svårt är det…
Vad fint ändå.
Jag är själv inte med i Bris men finns ibland för barn. Det behöver inte alltid vara att man behöver komma med råd, förslag, eller något annat, utan bara kunna lyssna på ett barn/ungdom och finnas till. De praktiska sakerna brukar ju soc. eller någon annan vara inblandad i, medans själen ibland glöms bort. Bara få säga hur jobbigt allt är kan räcka långt.
Jag är väl den man pratar med, och sedan skickar jag ju vidare till dem som ärendet gäller, rektor, lärare, socialen.
Jag önskar att jag kunde ställa av bilen men jag har nästan 4mil till jobbet så det går inte. Hade bilen på verkstad 14 dagar i november och tvingades åka tåg eller buss till jobbet mitt i värsta rusningstid. Andades ut när jag fick tillbaka den. Men fy vad dyrt det är. Hade gärna lagt pengarna på annat, roligare.
Jag vill också kunna ta en dag i taget men just nu handlar mycket om att kalkylera när jag kan må bra igen. Helst vill jag ha ett datum; ”Den 25/6 2021 är du lycklig igen.” Helt irrationellt såklart men jag är så van att jobba med olika projekt som man på något sätt ska få i mål till ett visst datum. Jag har inga problem att jobba hårt när jag ser målet, men i privatlivet är det omöjligt just nu. Det kan ta ett år att bli glad igen eller fem. Det gör mig tokig.
En viktig roll för många unga. Och vuxna med för den delen.
Jag fattar verkligen och själv har jag landat i att sorgen eventuellt är permanent och att jag troligen inte orkar eller vill träffa någon ny. Och just därför försöker jag leva en dag i taget för det gör för ont att tänka längre.
Varför tror du det? Är det för att kärleken fortfarande är stark till ditt ex? Att det inte känns som du kommer kunna komma över relationen?
Förstår dig. Har man 4 mil till jobbet så är det besvärligt då sträckan är lång. Förstår att det inte var så kul att åka kommunalt. Tar mycket tid att resa med bussar och så. Enda fördelen är att man enkelt kan ta en afterworköl och slippa tänka på att köra.
Vid såna tillfällen tar jag gärna tåget. 
Men det lär väl dröja till nästa gång.
Både och. Orkar inte fler gånger, kostar för mycket.
Nu har jag bestämt att jag ska lära mig ett nytt språk. Italienska eller franska tror jag att det får bli. Appen Duolingo får bli min lärare. Någon som provat?
När man får resa igen ska jag åtminstone kunna lite vardagsfraser. Det borde väl gå? 
Duolingo är en bra app tycker jag. Italienska är minst 10 gånger enklare att komma igång med än franska. Avanti!
Det avgör saken. Det får bli italienska. 
Hej " jag utan dig"
Jag är ny här o fattar inte riktigt hur det funkar…
Jag skulle vilja få till en grupp , max 8 personer, i sthlmsområdet, som kan träffas på riktigt!
Samtala, känna igen sig och dela med sig!
Någon som instämmer?
Maila: maria.king575@gmail.com
Hej!
Skapa en ny tråd från startsidan, i kategorin Träffar, för en första träff.
Gör det, det är jättetrevligt! Det svåraste är att veta hur många man blir, det finns helt klart ett stort behov av att träffa andra i samma situation.
Hitta en plats som känns neutral, OK och nära kollektivtrafik. Ta det därifrån!
Lycka till!