Ligger ansvaret på mitt bord? Det är ju inte jag som ställt till det på det här sättet. Hon måste väl vetat att det skulle uppstå stora problem med vår framtida relation vid ett sådant här svek.
Jag sa till och med att jag inte skulle kunna ta över huset vi byggde tillsammans om det var så att hon lurade mig. Även huset skulle då vara besudlat och jag skulle hela tiden påminnas om hennes svek och lögner och otrohet om jag bodde kvar. Dock tog jag ju över huset eftersom hon övertygade mig att det inte varit och inte skulle bli något med denne man. Snacka om att blivit lurad.
Ja det är svårt. Men ta det lungt, en tids icke-kontakt är nog vad du behöver nu. Längre fram kanske det går att öka kontakten utan att ni blir personliga, utan kan fokusera er på barnen.
Så kan det absolut vara och inget fel i att vilja träffa någon ny eller för den sakens skull få känslor för någon ny om förhållandet man har redan är mer eller mindre över och separation hade varit aktuellt oavsett - så att säga. Men oavsett, det som jag menar är att vara ÄRLIG i processen! Varför ljuga, neka, ’försköna’ och vägra ’erkänna’ att man har en ny relation? Det är så fegt och ett så elakt och egoistiskt sätt att ’avsluta’ relationen på. Var rakryggad och ärlig - våga stå för den nya relationen - smällen blir hårdare med massa lögner!
Ta inte detta fel men måste ändå ställa en motfråga, är det inte rimligt att lämnande partners faktiskt försöker göra det bästa i en dålig situation?
“lurad” skriver:
“Hon stöttade och tröstade mig hela tiden och vi bodde tillsammans resten av sommaren. Hela tiden försäkrade hon mig att det inte berodde på den andra mannen, att hon inte hade känslor för honom och att det inte skulle bli något med honom. Säkerligen lovade hon mig 50 gånger. Jag fann mycket tröst i det och det hjälpte mig att komma på fötter igen.
För mig är det stor skillnad på att bli lämnad för någon annan istället för att bara bli lämnad för att känslorna var slut.”
Jag tror inte detta är ovanligt, många känner nog att smällen av att bli lämnad i sig är näst intill ohanterbar. Att få veta att det även finns en ny relation kan bli för mycket.
Hur ska egentligen någon som hittat en ny kärlek agera för att inte göra fel? Är det alltid bäst att vara helt ärlig?
Jag tycker att man skall vara ärlig! Och i synnerhet om den som blir lämnad ställer frågan, kanske nästan förstår på beteendet att det finns en ny. Varför blåneka när sanningen ändå kommer fram tillslut - i alla fall om man är tvungen fortsätta ha kontakt pga barnen. Det ÄR ett stort svek att ljuga för en fd livskamrat i denna situation. Som den som blivit lämnad vill man ha alla pusselbitar på plats för att starta sin ’rehabilitering’. Där emot behöver man inte vara ärlig om man nu skulle ha tillfälliga relationer direkt efter anser jag, där ser jag ingen nytta. Men om du inleder en ny kärleksrelation. Varför ljuga? Mig gjorde det 1000 gånger mer illa. Jag fattade ju hela tiden - såg tecken! Nä låt henne hållas, vi tar det senare - pang nu släpper vi bomben och hoppas hon kan hantera det! Nu låter jag jätte bitter jag vet, och när det gäller just denna biten kommer jag aldrig förlåta honom - men i övrigt har vi en fungerande föräldrarelation idag .
Ja, jag tycker den som lämnar ska vara ärlig. Efter ett långt liv tillsammans, kanske med barn, är man skyldig att tala om som det är. Det är dessutom mycket svårare att gå vidare när man inte vet vad som är sant och inte. Det blir mer grubblerier och ältande.
Det rätta är att avsätta ordentligt med tid och se till att vara ostörda och sen berätta även om det smärtar. Allting annat är tonårsfasoner.
Exakt så känner jag också. Alla pusselbitar på plats behövs för att starta från botten med sin ‘rehabilitering’. Man känner så väl när den andra inte berättar sanningen.
Förstår inte hur vissa människor kan behandla sin ex-partner så respektlöst. Någon som varit den närmaste människan under så lång tid och man delat allt med, har barn med, delat livet med. Och så blir man så trampad på.
Det kan faktiskt knäcka en annan människa eller åtminstone lämna onödigt djupa ärr resten av livet.
Jag tror att ärlighet är att föredra även om det gör ondare i stunden.
Om man har haft en lång relation känner man ändå varandra så väl att det blir uppenbart att partnern inte är uppriktig. Och då ligger det nära till hands att den lämnade börjar fantisera ihop egna förklaringar.
Det blir ofta värre än sanningen. Men personligen ser jag ingen vinst i att frossa i detaljer, hur sanna de än är. Det gäller att hitta nivån och bedöma vad som är viktig information för att kunna gå vidare, och vad som bara är salt i såren.
Jag känner igen mig.
Min fru har varit otrogen och delar av sanningen har kommit fram bit för bit efter påtryckningar från mig…men jag är tveksam till att hon berättat allt.
Jag kommer aldrig förstå hur hon tänker eftersom jag är en person som inte kan ljuga henne rakt upp i ansiktet och sen bete mig som inget har hänt. Jag tror inte de som är otrogna känner kärlek på samma sätt som iaf jag känner. Min fru betyder (eller betydde?) allt för mig och jag skulle aldrig kunna svika henne så (chanser har jag haft).
Det har gått knappt en månad sedan hon släppte bomben och jag gråter fortf. varje dag…men det blir sakta sakta liiite bättre för varje dag.
Nej, för mig handlar det inte om att frossa i detaljer. Är egentligen inte ens säker på att jag skulle vilja höra att min version är den rätta.
Mitt minne av henne och våran tid tillsammans hade blivit mer positiv om det hon säger är sant. Dock vill jag ju veta sanningen även om det smärtar. Fast jag vet ju innerst inne redan hur det är.
Jag undrar om vissa personer helt enkelt bara är så där eller om man själv skulle kunna göra samma sak mot någon annan. Nu när man själv varit utsatt för det och känt den oerhörda smärtan kommer man verkligen göra allt i sin makt att inte göra samma sak själv.
Svårt att svara tvärsäkert på tror jag.
Mitt ex sexchattade med andra kvinnor (däribland min egen syster) och jag var såklart förkrossad de gånger det hände. Grät ögonen ur mig, kräktes osv. Det hindrade dock inte mig att vara känslomässigt otrogen mot honom (skrev till en annan man och fick känslor för honom).
Jag VET hur ont det gör. Ändå trillade jag dit och blev upp över öronen förälskad i en annan. Jag valde dock att inte vara fysiskt otrogen men det är ju egentligen skit samma.
Detta har varit och är en svår nöt för mig att knäcka, iom att jag trots hennes brister tycker att X är en smart och logiskt tänkande kvinna, som borde ta sitt ansvar, utan att jag återigen ska behöva böja mig som jag gjort ända sedan skilsmässans start i alla fall. Har nog med mitt svart/vita, rätt/fel och att man är ansvarig för sina handlingar tänk att göra. Jämnvikt underlättar för att gå vidare.
Men man blir bättre och bättre på det. När jag tittar tillbaka så tycker jag väl att jag lyckats relativt bra och att barnen inte farit illa eller blivit inblandade värst mycket.
Men det har varit en stor del av mitt mående inser jag. Det där att barnen kommer veta och förstå osv i framtiden, har inte varit nog på något sätt. Det måste vara rättvist på något sätt - har svårt att svälja saker
@Fuzzy Din egen syster?
Ja, lite konstigt att du inte lärde dig. “Som man vill bli behandlad, så ska man behandla andra” kanske är ett lämpligt ordspråk här.
Eller så handlar det om att du redan tappat respekten för honom som gjorde så mot dig först.
ÅHHH, förstår inte varför det ska vara så svårt att släppa detta. Jag kommer inte vidare. Tänker på detta en väldigt stor del av dygnet.
Tänker på alla misstag man gjort, ömkar sig, tycker synd om sig, vill ge upp. Känns så orättvist att det kommer ta oöverskådligt lång tid att få sitt eget liv på rätt kurs igen medans hon lever livet och allt är rosenskimrande.
Hade det inte varit för barnen hade jag nog gett upp.
Precis. Och det är det jag menar med att det är svårt att ge ett tvärsäkert svar på.
Innan det här hände skulle jag ha sagt att jag aldrig skulle behandla någon på det sättet. Jag skulle dessutom ha skrattat om någon sa att mitt ex i framtiden skulle sexchatta med kvinnor.
Tydligen hade jag fel. Fel både i hur jag skulle kunna agera och fel i min uppfattning om hur mitt ex skulle kunna agera.
Människor är som dom är. Ombytliga, ständigt i förändring.
Om något går jag in i nästa förhållande med ett mer öppet sinne. Vem vet vad framtiden innehåller? Ja, just nu tror och hoppas jag att det är vi för evigt.
Men jag är samtidigt erfaren nog att veta att det kan förändras om man börjar ta varandra för givet eller om man börjar behandla varandra illa.
.
