Fick ett sms i morse. Hon ska skjutsa ett av våra barn och undrade om vi kunde prata lite efteråt.
När jag fick det så kände jag inte så mycket. Jag märker att jag mer och mer nu accepterar att min fru inte är min längre. Det känns skönt. Jag satt där och läste detta sms och tänkte precis så. Jag blev nästan glad och tänkte att jag nu har gått förbi nån jäkla fas och kanske går in i en annan fas där man mår lite bättre.
Nu på jobbet så börjar jag må dåligt igen. Vad vill hon prata med mig om?
Hon vill känslokallt berätta att hon och hennes nya nu gått ut på jobbet och berättat att dom är ett officiellt par och att vi ska ändra våra FB-profiler till “singel” för mig och “i ett förhållande” med honom.
Hon kommer att visa (falska) känslor och få mig ur balans och åtrå henne så hennes ego får en kick igen och jag kommer bli ett vrak hela kvällen och natten.
Hon kommer att nu vilja att vi kör varannan vecka ända t om hon flyttar in i sin lägenhet den 1/7
4, Hon kommer att vilja presentera sin nya för barnen.
hon kommer berätta att hon inte kommer att flytta in i lägenheten utan direkt till honom och att han s a s blir deras plastpappa trots att hon lovade att det inte skulle ske. Åtminstone inte innan prövotiden är slut.
Oavsett vad hon säger så kommer jag att må dåligt. Jag känner att jag mår bättre av att inte se henne över huvud taget!
Jag har förstått att det anordnas träffar här ibland. Hur funkar det? Det skulle vara helt underbart att prata med någon och lyssna på någon som förstår hur man mår!
Det är precis som jag läst här inne. Massor av mina vänner hörde av sig vecka 1 och i början på vecka 2.
Nu är det vecka 3 och ingen kompis ringer längre och hör hur det är. Inget ont i det! Jag hade förmodligen också tyckt att jag gjort mitt om jag ringt ett par gånger och hört läget. Aldrig att jag skulle ha förstått att man vill att dom ringer ofta och bara lyssnar på mitt ältande… Men, som sagt mänskligt…
Tur man har morsan och en syrra som lyssnar! För mig känns det bättre att prata med kvinnor, av nån anledning så vill man verka lite oberörd när man pratar med manliga kompisar.
Oberörd är ju det sista man är!!
Vi pratade och jag var rejält nervös innan hon kom hem med dottern igen. Vi har inte setts sedan förra veckan på banken. Lite kallprat innan jag kände vreden/skammen och den totala oförståelsen för vad hon gjort mot mig igen.
varför? Hur kunde du trots allt du sagt? bla bla… Menlösa frågor som det inte finns några svar på. Åtminstone inga som får mig att må bättre.
Då sa jag som det var att … Gå vidare med den mannen du! Vi är ju iallafall körda för det här kommer jag aldrig att komma över. SÅ, jag släpper dig. Jag ger upp nu!
Ingenting tillbaka. För ett halvt år sedan hade hon gråtit och sagt att vi fixar det här tillsammans… Nu höll hon bara tyst med… Det enda hon säger är att hon är så ledsen för att hon sårat mig igen så mycket och att det är lätt att vara efterklok!
Vafan! vadå efterklok? Vi har ju pratat om precis det här tidigare!
Vi gick in i köket, ungarna var ute och hoppade studsmatta. Jag hällde upp kaffe och kände mig liksom bara jäkligt tom! Denna kvinna var för mindre än en månad sen min fru, min kvinna, mitt allt. Nu bor vi i en resväska och hon är kär i sin chef och en mäklare kommer och ska värdera vårt hus nästa vecka! Jag har skaffat en ny bil. En stor grej som inte händer så där ofta men som hon nu bara noterade som “rätt snygg bil”… Allt är så jäkla konstigt? Hela livet som jag kände det är inte kvar.
Hon skulle iväg med en väninna och äta middag och undrade om jag ville ha sex innan hon åkte… Bara sådär liksom…
Vi har alltid haft underbar sex och ofta. I stort sett varje dag, ibland fler. Sex har varit vår grej. Jag kan inte stå mot henne så vi har sex. Jag är så ledsen och vill egentligen inte för jag vet hur fel det är men… känslolöst utan löften… Flera veckor sedan för mig senast!
Det var för en timme sen… Snart kommer ångesten, skammen och saknaden…
Hon ser det nog som att hon gör mig/oss en tjänst! Hon är ju ledsen också för att vi ska skiljas men medans jag är ledsen att jag förlorat henne och min familj så är hon mest ledsen för att ha sårat mig.
När hon säger att “jag vill att du ska bli lycklig” så menar hon att hon hoppas att även jag ska hitta någon att bli lycklig med. Det gör ont för jag vill inte ha någon annan.
För bara några månader sedan så älskade hon mig och ville vara mitt allt och hon har alltid varit svartsjuk.
Hon är inte alls den kvinna som jag känner. Blir så jäkla ledsen… Det var när hon erkänt att hon hade en affär och att hon var kär som all moral och vett verkade försvinna helt och hållet.
Hon tycker alltså på allvar att vara KK med sin man att efter 3 veckor krossat hans hjärta är helt logiskt?
Hon tycker på allvar att det är ok och att jag ska vara ok med att hon knullar samtidigt med sin nya man/älskare… Är väl inte så farligt? Hon har ju berättat nu!! typ…
Att våra barn ska få flytta till en trång lägenhet och dela rum och behöva åka buss till från skolan är inga som helt jävla problem heller??
För nån månad sen så pratade vi om att mellangrabben skulle få fortsätta på fritids istället för att gå hem till vår kåk som ligger max 200 m från skolan eftersom han är så osäker… Nu är det INGA SOM HELST PROBLEM att åka buss och kanske byta buss nere på staden hem till hennes lght som kommer ligga på andra sidan stan!
Fy fan för dig som låter dom genomgå det snyftade jag fram ett par dagar efter avslöjandet! “Ja,Ja” sa hon helt jävla oberört! Det där är inte den kvinnan som jag älskade!
Vad fan är det som händer med människor som blir kära?
Mitt ex har inte träffat nån ny (ja, jag tror honom). Men han har ändå plötsligt andra prioriteringar. Det är inga problem att skilja sig, det gör ju alla. ”Barnen överlever”. Det är klart de överlever, men det kommer ju sätta spår i de för livet. Allt pga att han vill ”nåt annat” med sitt liv. Även om han aldrig kommer erkänna det så tror jag ändå att han delvis tröttnat på familjelivet, att behöva anpassa sig till barnen hela tiden. Så sorgligt!
Jag blir alldeles konfys. Är hon verkligen kär? För mig vore det uteslutet att ligga med någon annan i så fall. Men om inte, vad är hon då? Sinnesförvirrad? Kliar mig i huvudet. Jag antar att andra inte funkar som jag. Men ändå.
Jag vet vad jag skulle ha gjort i ditt läge. Du verkar lite för snäll för att göra det (och då anser jag att snäll är en enbart positiv egenskap). Men jag är en crazy bitch och skulle ha gjort en Ester Nilsson alla gånger. Jag skulle ha ringt den där chefen och berättat vad hon gjort. Sen skulle jag i och för sig gråtit i en vecka för att jag ringt det för samtalet (så bränner man garanterat alla broar) så det är inget jag vill råda dig till direkt … men det är vad jag skulle ha gjort.
Min sa, nej han han rabblade: ”Jag älskar inte dig jag vill bort från det här”, när jag frågade om han verkligen inte älskade mig. För en gångs skull visste han vad han ville (tack för den du) och det var att leva utan mig. Ingen tredje part inblandad och jag lovar, han skulle inte ha orkat, det är världens tröttaste man, han ljuger inte om det. Han var färdig med mig, helt enkelt. Efter 21 år.
Sen när han väl flugit ut så går han där och suktar, kramar mig ömmare än på flera år (aj!) och fäller kommentarer som ”När jag flyttar så blommar tydligen kvinnorna” (rekord i töntiga utsagor dessutom, 12 poäng). Tro fan det. Att slippa ta hand om honom är som att vara på hälsohem så det är klart att jag lever upp. Att jag dessutom tränat varje dag för att överleva krisen har dessutom givit resultat, jag är snyggare än på länge.
@Besviken, @Sorgsen_man, tro mig, ni kommer att gå starkare ur det här. Och förvånat undra hur de kunde låta detta ske, helt frivilligt.
Men som jag ser det kan inte den som verkligen kämpat för kärleken bli den som förlorat när det är över. Att kämpa för sitt äktenskap och sin familj är inte att krypa. Det är att visa sig själv att man är en fighter in i det sista. Respekt. ️
Ja jag är faktiskt lite förvånad själv att jag är sånt jäkla mähä! Handlingsförlamad liksom?
I dagsläget känner jag inte någon som helst lust att kontakta den mannen.
Jag vet att han lämnade sin fru några veckor innan min fru avslöjade det här för mig. Jag vet vart hon jobbar och hennes namn. Hon måste ha blivit galen av sorg också. Hon har inte kontaktat mig under veckorna efter hon fick veta. Hon hatar förmodligen min X!
Jag respekterar henne och att hon inte hört av sig och jag tänker inte höra av mig till henne heller. Vad skulle det ge förresten? Två bittra människor som ska prata skit om sina X?
Den jag är mest bitter på är mitt X! Det kommer alltid att finnas män som stöter vackra kvinnor och det kommer alltid att komma nya konferenser och resor med jobbet!
Det positiva i det här är iallafall att jag slipper vara orolig nu när hon ska åka bort. Det är inte mitt bekymmer längre. Dessutom så var hon ju otrogen också på alla sina resor med sin chef! Det är ju för fan äckligt! Undrar vad som säger på jobbet? Kvinnan som åker på resor och knullar med chefen? Hade det hänt på mitt jobb så vet jag att alla tyckt det var vidrigt! Speciellt om hon var gift och hade barn! Usch! Jävla slampa! Jag hatar dig!
Mitt ex gjorde samma sak , otrogen först , när han flyttat kom han till mig och hade sex under ett par månader för att jag hoppades att han skulle komma tillbaka . Sen när jag skickade ett meddelande till hans nya unga snärta då hade jag skaffat mig en ovän för livet … haha my god vad har de i sina huvuden … helt galet …
Det är ett år sen och jag får mina svackor ibland … just nu har den varit i ett par veckor men ska banne mig ta mig upp igen… skönt att kunna få stöd här …
kram till er alla som kämpar med alla tankar och funderingar ️
Kan inte den här dagen ta slut nån gång?
Är det så här livet ska vara? Ska man ligga och sakna ett monster och hoppas?
Hur lång tid tar det innan man är ute ur den här fruktansvärda saknaden?
Jag vill bara ringa och prata med henne! Prata som vi gjorde tidigare om allt och inget. Höra att hon säger att hon saknar mig… Det är så tyst. så tyst… Hur kan hon inte vilja ha mig? Som hon sa under krisen till mig. Det är ju du och jag! Vi fixar det här tillsammans…
Vart är den kvinnan nu? Nu är den kvinnan borta! Jag kan inte förstå det. Varför går det inte in i mig att jag har förlorat henne? Fy fan vad jag mår dåligt nu…
Hej @Sorgsen_man . Du är rätt hård mot dig själv. Det låter som om du är arg för att du blir ledsen, kan det stämma? Det är så många “varför” i dina inlägg. Jag har funderat en del på det.
Jag har träffat några terapeuter och en läkare i samband med min skilsmässa, och den som snabbast lyckats trösta är faktiskt läkaren, en ST-läkare på vårdcentralen. Hon låter så uppriktigt medkännande. Det är en fullt normal reaktion i din situation, säger hon. Så det är vad jag vill säga till dig nu. Det är en fullt normal reaktion att sörja som du gör. Och att bli arg. Och att längta.
Jag har uthärdat smärtan genom att göra en sorts förlossningsmetafor. Du vet (antar jag, eftersom du har barn), ju smärtsammare värkarna är, desto närmare är barnet. Man kan lära sig att välkomna smärtan.
Du förstår, jag läste på en psykologsida att när man går igenom en separation så återupplever man tidigare separationer. “Separationen kan också vara en ny möjlighet att i efterhand läka gamla sår. En inkapslad varböld behöver tömmas på var för att kunna läka, det är på samma sätt med inkapslade känslor. De behöver lösas upp (inte täckas över) för att du ska kunna lämna detta bakom dig och gå vidare.” (https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/separation). Så jag försöker se det här som en möjlighet att läka ut gamla obearbetade separationer, eller illa bearbetade. Varbölden behöver tömmas! Ju värre smärtan är, desto friare kan jag bli. Desto närmare är födseln, om jag ska ta förlossningsmetaforen igen. Och den som ska födas är förstås - jag.
Det är fruktansvärt när man är i själva smärtan. Då behöver man vänner! Och forumet och familj och ännu fler vänner. Jag hoppas att du har vänner fler än vi här, @Sorgsen_man. Använd dem. Och oss. Du får tillfällen att ge tillbaka. Men faktiskt, även i ensamhet så hjälper det att använda förlossningsmetaforen: ju mer jag tar emot smärtan och följer den, desto kraftfullare växer mitt nya jag fram.
Du ställde en fråga i min tråd, jag ska besvara den nu.
Ja jag är arg på mig själv. Jag känner mig som en åsna! Som en clown med dumstruten på huvudet! Jag känner mig så förbannat jäkla arg på mig själv eftersom jag blev bedragen igen! Hon gjorde det igen och jag såg det inte komma. Jag blir så förbannat besviken över att hennes starka ord som “jag älskar dig” och “jag kommer aldrig att svika dig igen” väger så lätta? Dom betyder ingenting! Det gör mig ursinnig för jag tycker att om man sviker sådana ord så upphör man att på nåt sätt vara mänsklig! Man är då mer som ett djur som mer följer sina instinkter och lust utan att bry sig ett dugg om morgondagen.
Så ja! Jag är så otroligt jäkla arg på mig själv att jag inte såg det komma. Dessutom så är jag livrädd för framtiden. Med detta i bagaget. Hur ska jag någonsin kunna lita på en kvinna igen? Det är så lätt att säga att tiden läker alla sår och smärtan försvinner. I dag känns det inte så! Det känns som att smärtan är allt som finns! Även om smärtan efter detta lägger sig till nåt som man kanske kan lära sig att leva med så kommer jag att ha extremt svårt för att lita på någon igen. Åtminstone som det känns nu…
Hur ska man kunna ha ett förhållande med någon om man hela tiden ska vara rädd för att bli sviken?
Jag vill inte bli en ensam man! Jag vill inte ha tillfälliga förbindelser och menlösa one night stands!
Jag vill ha tillbaka mitt liv som det var för inte så länge sedan. Jag vill att någon skickar 25 mail om dagen om ingenting och som längtar efter mig. Jag vill någon ringer och planerar inför helgen och pratar om vad vi ska göra med våra barn. Det är borta! Jag kan inte förstå. Den här tystnaden och likgiltigheten. Den är så otroligt smärtsam…Jag vill inte vakna upp 10 gånger varje natt med ångest och mardrömmar om henne! Jag vet att hon är en jäkla sopa. Nån som man aldrig kan uppleva en riktigt sann lycka med. Jag kom på mig idag med att drömma totalt menlösa tankar om framtiden. Hon var övergiven och fick smaka på sin egen medicin och jag hade gått vidare. Måste bryta all tankverksamhet om henne men jag kan inte låta bli. Det här är ett helvete! Jag kommer iallafall få träffa mina barn i kväll och ha dom hela helgen. Jag ska försöka hålla skenet uppe för deras skull.
Ikväll upplever jag den värsta ångest i mitt liv. Min mor tror det beror på att jag nu tagit in allt.
Ska försöka få tid och skaffa antidepressiva tabletter nästa vecka. Fixar inte det här! Jag vill bara försvinna nu. Vill inte känna något om någonting länge. Det här forumet är fint och jag läser det ofta men nu får det räcka för mig. Jag loggar ut nu ett tag.
idag städade jag och morsan kåken eftersom det kommer en mäklare och ska värdera kåken imorgon. När vi höll på nere i förrådet med gamla kartonger och saker från hela vårt liv tillsammans så lämnade jag. Jag fixar inte det här. Det gör för ont!
MIn x får gå igenom det där och ta det hon vill ha och lämna resten. Jag fixar inte att dela upp och vara med och prata minnen. Känns som om jag är död på insidan!
Senare skjutsade jag min yngsta som på ett kalas. Jag höll på att glömma att hämta honom eftersom tankarna man har hela jävla tiden av nån anledning är hos henne. På affären senare så gick jag in i en kundvagn. Jag är så jävla förvirrad så att jag inte ens såg vagnen?
Vad är det som händer? Ska man gå och må så här skit hela tiden? Imorgon kommer som sagt mäklaren och då kommer vi att träffas igen. Hon kommer säkert vara glad och upprymd och glad att det snart är över mellan oss!
Kan inte denna ångest och rädsla för ensamheten och framtiden gå över nån gång!!
@Sorgsen_man
Du är inte ensam i att känna ensamhet och sorg över en förlorad relation. Jag känner precis dom du just nu. Tönker på ex hela tiden. Vaknar mitt i natten av att jag just drömt om ex. Helt svettig. Sedan fattar man att det är natt. Försöker somna om. Tur man har småttingarna som sover bredvid en. Annars hade det varit helt tomt.
Det där med kartonger och minnen som du säger att du inte klarar av. Förstår det jag vill inte ens tänka på när man väl kommer till den delen . Jag och ex har inte lagt ut huset ännu. Jag vill gärna lägga ut det för försäljning nu. Men då hon inte har jobb och går en utbildning som snart är klar. Den ger förhoppningsvis jobb. Så kan jag inte med att ge det som förslag till ex. Då skulle jag sätta henne på gatan. Men snart är vi där. Vi kan inte bo under detta taket varannan vecka Hur länge som helst.
Försök ta en dag i taget. Låt dig vars ledsen när du är det. Lätt och säga till dig när jag själv känner precis samma känslor inom mig.
Om du inte går hos en terapeut. Ta kontakt med en. Det har jag gjort. Haft ett möte. Hjälper att bara sitta och prata om allt jobbigt. Dom lyssnar utan att lägga någon värdering eller annat
Fy fan! Vill inte leva just nu!
Vi var ju tvungen att träffas idag när mäklaren kom. Min fru eller X eller vad man nu säger som jag bara för några veckor sedan trodde var min var : tja, vad säger man… som vanligt! Hela min värld är totalt jäkla krossad och hon är som vanligt. Jag frågade hur det var och sa som det var att jag mådde skit över hela situationen. Fan jag har ju inte fattat än… Hon sa att hon också tyckte det var jobbigt men det är väl för att hon mår lite dåligt för att hon gjort mig så illa igen.
Jag fattar inte att det är över! Min kropp fattar inte. Jag vill bara vakna från mardrömmen.
Jag kände att jag bara var tvungen att åka därifrån innan jag skulle börja gråta. Vi gav varandra en lång avskedskram och jag hatar mig själv för att jag bara önskar att hon kunde säga att hon ångrar sig och vill tillbaka…
T om jag fattar att
det kommer inte att hända! Hon har gått vidare nu.
Jag skulle aldrig klara det i alla fall eftersom jag föraktar henne och hatar det hon gjort.
Det MÅSTE bli bättre. Det bara måste bli lättare. Jag står inte ut med kniven i bröstet!
På vägen till mina föräldrar så slog mig tanken vad lätt det vore att bara styra bilen in i en mötande lastbil. Slippa den här äckliga smärtan och den fruktansvärda ensamheten jag har framför mig. Jag hatar det här! Jag hatar att känna!
️
