Ursäkta att jag klagar och skriver här så mycket. Gick upp nu från lunchen med glada kollegor som planerar inför valborg och ledighet. Jag vill inte ha ledighet nu! Jag vill inte ha nån semester!
Jag vill ha tillbaka mitt liv! Jag höll på att börja gråta vid lunchbordet!
Fy fan för det här! Fy fan för att älska andra människor! Fy fan för alla jävla as som trampar på andra människor… Jag börjar blir riktigt förbannad nu! Varför är det bara jag hela jävla tiden som är den som blir sviken? Varför är jag den som trampad på? Hur ska man egentligen vara för att inte bli utnyttjad och sviken? Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna älska och lita på en annan kvinna nån gång igen?
Fan, Hur patetiskt är det inte. Jag har en fru som svikit, lovat, svurit, en sak som gör om samma sak igen och igen och igen… Jag fattar inte!! Hur kan jag sakna henne? Hur kan jag älska henne? Varför vill jag att hon ska vara hos mig här nu och trösta mig? Förlåt att jag svär så mycket! Mår skit just nu!
Usch förstår dig har varit med om samma sak också 2ggr med samma man.Jag har gjort allt för han men nu när jag skulle behöva stöttning (neurologisk sjukdom) sedan 10 år tillbaka så flyttar han ihop med en 23 år yngre frisk tjej.Tror att båda våra ex är väldigt själviska och har nog alltid varit iaf i mitt fall.
Det tar tid för mig har det gått 1 och ett halvår och jag är nog nu mer bara ledsen över hur han visade sig vara för sort människa och ledsen över min sjukdom./ kram
Det är ju därför forat finns, för att berätta, älta, tjata, svära och få stöd i situationen.
Jag har sagt det förr: Att vara arg är bra!
När man börjar bli förbannad är det ett tecken på att man börjar komma ur värsta fasen av idealisering och självömkan.
Sen är det ju så med kärleken att den är en gåva till de som har förmåga att känna den.
Somliga älskar sig själv mest, otur för oss som valde en sådan partner.
Jag är helt övertygad om att du inte alltid kommer att bli sviken, men av henne kommer du föralltid bli och vara sviken och bedragen. Vill du ha en vän som sviker och bedrar???
Nä, precis, tänkte väl det. 
Förmodligen är du just nu på väg att svänga i tankarna från att bara minnas hennes goda sidor och dina mest fantastiska och fina framtidsplaner för er.
Du har sörjt det som inte lägre är ni.
Du har sörjt dina egna minnen och tankar om vad som skulle bli.
Det är dina tankar du tar avsked från på samma sätt som om hon hade dött.
Nu börjar det gå upp får dej att hon inte dött.
Hon har istället valt att bete sig som ett arschle.
Då kommer ilskan och ifrågasättandet.
Frågor du inte kommer att få bra svar på ens om du ställer dem.
Tycker med det i minne att du svarat på ett bra sätt häromdagen när du artigt önskade henne lycka till.
Låt henne inte få mer av dig, någonsin igen.
Så fungerade det åtm för mig.
Jag är faktiskt nöjd med att jag när allt uppdagades i lugn ton talade om för x att hon var ett jävla svin och att hon borde se sig själv i spegeln och ställa sig frågorna: Vem är jag som gör såhär mot min familj. Har jag någon moral och tycker jag verkligen om den jag är och har blivit?
Och förtydligade ungefär: “För lilla x du har återigen betett dig som ett djävla svin, fast du lovat att vi aldrig mer skulle hamna här!
Fan ta dig för att du utsätter mig och barnen för detta!”
Det gjorde också att jag kunde skratta när hon meddelade att hon skulle flytta.
Jag blev likväl uberförbannad när hon ytterligare förvärrade situationen.
Men jag var beredd och det gick att bita ihop.
Idag har jag inget jag behöver säga till henne.
Så, bra att du är förbannad!
Det är vägen framåt.
Nykterheten var det si och så med. Nu är barnen stora så att jag tog någon klunk vin varje kväll var inte bra men bättre än att klappa ihop.
Ge bara fan i att kommunicera med vino veritae i knoppen.
Du saknar inte henne!
Du saknar henne på sin eller snarare din piedestal och dina drömmar om framtiden.
Mest drömmarna om framtiden som inte blev av skulle jag tro…
Tack för dina kloka ord Skipper. Fan jag ligger här nu i ett gästrum hos mina päron och gråter och läser ett mail jag fick idag av min nemesis, min drog, mitt heroin som jag ska göra allt i min makt för att hädanefter slippa se.
Varför skriver hon så här till mig? Varför? Jag fucking hatar henne för de här orden.
Du ska veta att jag ångrar att jag ställt till det. Jag är väldigt ledsen för att jag förmodligen förlorat dig, trots allt har vi haft många år tillsammans och många av dom bra också. Jag är ledsen för barnens skull, att de får bo på två ställen, för vår skull som får träffa dom varannan vecka så småningom. För din skull för att jag sårat dig och förstört ditt liv flertalet gånger. Du tror inte att det går att nå mig, men det gör det, mer än du anar. Jag kommer att ärligt be dig om förlåtelse ansikte mot ansikte, inte på mail. Jag kommer heller inte att tjata på dig, be dig om förlåtelse, be dig att komma tillbaka för jag respekterar att detta kommer att ta tid. Även jag kommer att förändra mitt liv.
Kram
Jadu, det var inte lätt att svara på.
Trollar hon eller vad tror du?
Försöker hon vara lite vuxen i sin trassliga situation?
Eller har hon fått nog mycket tid med sitt prospekt för att fundera på att ändra sig?
Viktigast av allt vad hon än menar: Vill du ha tillbaka din… vän???
Mitt hjärta blöder av saknad såklart men nej. Jag vill inte det. Hon har fått alla chanser som finns och spolat bort dom. Det hon gör är att gardera sig, ge ett lillfinger och hålla mig mig på halster eftersom hon vet hur jag känner för henne. Jag tror inte hon har förmågan att förstå vilket jäkla monster jag och förmodligen de flesta tycker hon är.
Jag hoppas att det går upp för henne den dagen hon sitter där med sin rike chef som är 12 år äldre än henne. Hon är 40 och han 53 med vuxna barn. Snart är det nog barn-barn på G också. Undrar hur hans ungar tar att deras pappa skiljer sig och skaffar en kvinna med småbarn? Sen undrar jag också hur det blir på deras jobb på ett multimijlardär-företag.Han har en hög position och sätter hennes lön. Dom har rest mycket tillsammans på sistone… Hoppas nåt jävligt otrevligt händer! Jag tror att valet mellan 150 000 kr /mån eller sparken/omplacering skulle ta bort spänningen en del för att knulla sina anställda. Usch! Nu blir jag arg… ska försöka sova istället för att tänka sådana totalt menlösa tankar som bara tar energi.
Är det någon som kan svara på hur länge den här intensiva smärtan sitter i?
Det är nu 12 dagar sedan mitt liv fullständigt förintades igen. Jag har inte pratat med min snart ex-fru på tre dagar och vi har inte sovit tillsammans på en hel vecka. Jag går sönder av saknad… Vad ska jag göra?
Undrar detsamma. Ett halvår sen xet sa att vi kanske skulle separera, 2 månader sen han flyttade. Det går bättre och bättre, vi träffas inte alls, kommunicerar via mail om barnen. Allt längre mellan ångestattackerna, men de kommer fortfarande. Idag är en sån dag, saknar honom så jag tror att jag går sönder! Hur kan han välja ett liv utan sin familj??? Tror aldrig nånsin att jag kommer förstå det
Nä inte jag heller!
vi pratade på telefonen ikväll. Till en början om en grej i morgon för dottern men sen så började vi prata om oss. Hon är hemma hos sina föräldrar och hon tyckte att allt var jobbigt. Jag kunde inte hålla mig och sa som det var. Jag älskar dig så mycket och jag önskar du var här hos mig. Hon sa att hon saknade mig med. Allt bara öppnade sig för mig. Tårarna började rinna. Varför? Jag fattar inte att det här händer? Hur kan hon älska en annan man? Jag frågade vad hon ville och hon sa som vanligt att “jag vet inte”. Hon är kär i honom men saknar mig. Vi pratade om det ett tag och jag sa att jag måste ut ur det här tillståndet. Jag fattar ju inte att det här händer. Jag vill att du ger mig ett ärligt svar om du skulle kunna se att det blir vi igen. Hon menade att det inte skulle gå eftersom hon sårat mig så mycket. Men jag sa att om vi förbiser det och vi båda kämpar - är det nåt du skulle vilja? “jag vet inte”!!
Då vill jag att du säger det till mig sa jag. Säg att du älskar denna man och vill hellre vara med honom. Säg att vi är slut på riktigt! Det ville hon inte först men efter ett tag så sa hon orden som jag bad henne säga för jag behövde höra dom. “Vi är slut”!
Vi är slut! Vårt 20 åriga liv med alla minnen och saker vi gjort finns inte mer.
Jag behövde få höra det för att jag märkte att jag inom mig på nåt konstigt sätt ändå hoppades och det är så jäkla jobbigt! Vi är slut! Vi finns inte mer…
Det känns… ja, alltså… Hur klarar man det här? Kan man åka till akuten och få nån medicin eller nåt?
Man klarar det bara om man ser frammåt… titta inte bakåt… du kommer såklart aldrig glömma alla minnen, alla mysiga stunder, ett tag framöver kommer du varje gång du ser dina barn att påminnas er kärlek… Men glöm inte att hon stuckit kniven i dig åtskilliga gånger… Du är inte värd att utnyttjas som en disktrasa, som man kan skita ner, tvätta i diskmaskinen, återanvända och skita ner igen… Se det positiva… nu kan du forma ditt liv så som du vill i den mån det är möjligt…
(Mitt x lämnade mej genom otrohet efter 18år och tre adoptivbarn)
Ja, du kan åka till akuten om det blir för mycket. Var rädd om dig.
Sitter här på jobbet nu och är livrädd för kvällen. Min dotter ville och fick ok att stanna hemma med mig ikväll men jag vet inte hur hon reagerar när mamman kommer och ska hämta allihop för valborgsfirande.
Min dotter kom ned till min säng inatt och ville ha lite närhet och att jag kliade henne på ryggen. Fick behärska mig så att jag inte började gråta av tacksamhet. Det är ju inte en rätt att en 12-åring ska vara tröst år sin pappa utan helt tvärtom.
Just nu är det en kniv i bröstet som inte släpper. Hur tusan ska man klara det här frågar jag igen? Hur gör ni? Vill inte känna den där känslan jag kände i början att inte kunna få luft och trycket i bröstet och som att hela världen rinner in i skallen!
Dottern ville följa med mamma ändå såklart. Hon saknar ju sin mamma och jag hatar mig själv för att jag inte kunde låta bli att visa visa att jag blev besviken. Det är fan inte rätt att en 12 åring ska bli skuldbelagd. SKÄRPNING FÖR FAN!!!
Jag tänker iallafall gå ut innan hon kommer hit och hämtar dom och gå ett par, tre varv runt i slingan så jag slipper träffa henne. Tyvärr måste vi ses nu när vi ska till banken senare i veckan och hjälpas åt att sortera saker inför bodelning osv. Skulle vara lättare om jag bara slapp se henne.
Ikväll ska dom fira valborg hos hennes familj med kusiner och grilla och skjuta raketer osv. Dom kommer säkert att ha skitkul. Den delen har varit min familj i 20 år och nu är den inte det längre. Jag ska beställa en pizza och kolla på netflix och hoppas att ångesten håller sig borta. För 12-13 dagar sen hade jag ett liv, visserligen var min fru rätt frånvarande sedan ett tag men inget som jag tänkte på så mycket faktiskt. Vi pratade om sommaren och vad vi skulle göra. Vi pratade om att hoppas att det blir bättre väder nu i sommar… Vardagliga saker.
Nu har jag inte det kvar! Jag hatar henne för att hon inte talat om att hon haft en affär så länge. Hon är ju så att säga redan klar i den här skilsmässan! Fega kräk!
Jag försöker att tänka lite positivt och har skrivit ned några stolpar som jag ska gå efter under den här tiden som kommer.
- jag har tre barn som behöver mig. Dom kommer alltid först!
- jag har ett jobb och kommer att ha råd att bo kvar själv i huset
- jag/vi har faktiskt inte varit så lyckliga de senaste åren efter krisen
- Det måste gå att komma vidare! Många säger att dom blir lyckligare när dom är genom tunneln!
- Det är hon och inte jag som gjort det här mot oss och våra barn. Jag inbillar mig att nån gång i framtiden så kommer hon att vakna upp på riktigt och inse hur fult hon gjorde detta. Då hoppas jag att hon mår riktigt dåligt över det och skäms!
:
:
Jag känner också så 
Hej vännen.
Beklagar att se dig här inne men som du säkert sett så är forumet fyllt av fantastiska människor, fyllda med värme och kärlek trots sin egen sorg. Finns många god råd och tips hur man överlever situationen. Att tänka på dock är att allt är individuellt, vissa saker fungerar universalt medan andra saker kanske inte passar.
Vi alla vet hur ont det gör, paniken som sliter i ens innersta som sedan för vissa övergår till ilska och sedan sorg. Förvissa är det enbart ett kaos av känslor som stormar genom kroppen och uppfyller ens tankar.
Några saker som hjälpte mig:
-
Träffar du och pratar med någon? Annars kan jag varmt rekommendera det. När det var som värst och jag låg i fosterställning och grät, så slog en insikt till och det var att jag varken i det läget kunde ta hand om mig själv på ett klokt sett och ej heller min son. Där började min process att ta mig tillbaka. KBT-terapeuten sa inte mycket nytt som jag redan inte visste (har utbildat i krishantering), dock så fick jag en annan människa som satte ord på mina tankar och känslor som jag själv redan börjat göra och det blev mer en bekräftelse i mitt tänk.
-
Rutiner
Skapa rutiner med arbete, min far hade ett mantra han alltid sa vilket jag förvisso skrattade åt ibland men som ändå fungerade bra för mig och det var:
Arbetar du?
Tränar du?
Du dricker väl inte?
Vad ville han ha sagt med det jo rent krasst, arbeta för att säkra ekonomin, Träna för att hålla igång kroppen och den fysiska statusen inkl mat, Inte dricka för att hålla sig klar och inte ångra beslut eller annat under påverkan.
-
Träning
Går väl in under rutiner, men skriver detta som en enskild del då detta är en av de saker som hjälpte mig mycket. Det gav mig en möjlighet att få ur aggressioner, frustrationer och även sorg. Att fysiskt ta ut mig, men även att helt fokusera på mig själv, stänga ut tankarna på annat än själv träningen. Det blev en form av ett lugnande tillstånd. Även om jag vid flertalet tillfällen stod och grät på gymmet, av utmattning blandat med sorg. -
Promenader
Lite som ovan dock med skillnaden att detta var min tid för reflektion, reflektion över relationen, min del i den, mitt Xs del i den, reflektion över mig själv, över X:t. Vad som ledde till situationen, i mitt fall bär vi båda skuld till att vi nu är där vi är, där vår största brist var kommunikationen och där värderingar glidit isär under våra 19år. Men mycket reflektion för att skapa en förståelse och så småningom en acceptans.
Gjorde att jag började se vissa saker som jag tidigare inte tänkt eller reflekterat över, händelser och situationer under relationen som gjorde att jag började ta ner henne från piedestalen. Hon är en fantastisk mamma och människa på många sätt men jag inser att vi har en del saker vi inte är fullt kompatibla med utan arbete från bådas sida, något hon inte var beredd att göra.
När det var som värst gick jag flera timmar varje natt, standarden var 22-02. Många mil blev det men promenaderna gav mig otroligt mycket genom självinsikt, reflektionerna över relationen och livet. -
Sorg
Tillåta sig vara ledsen och gråta, förstå att man kommer kastas ner i gruvan många gånger. Lär känna sorgen och omfamna den som en hatad vän, när den kommer på besök bjud in den och umgås med den. Allt eftersom blir besöken mer sällan alternativt kortare, men var inte rädd för att gråta och sörja.
Jag själv grät inför min son, här tvistar säkert de lärda men min ståndpunkt är att det inte är fel att visa känslor. Något som jag tidigare aldrig gjort men som jag i och med denna händelse har helt omreviderat. Min son hade hört mig gråta, skrika, ropa i sömnen efter hans mor. Att då låtsas att jag inte sörjde hade aldrig fungerat. Jag tror också att det visar att det är okej att vara ledsen och sörja, för det sista jag vill är att min son stänger in sina känslor inom sig. -
Forumet
Jag såg att du bad om ursäkt för att du skrev och gnällde. Be aldrig om ursäkt. Skriv, skriv så mycket du vill, kan och orkar. Detta var min livlina under långtid och är fortfarande. Jag skrev mina känslor, tankar och mående och använde det som en dagbok för mig själv. För att kunna gå tillbaka och följa mina egna tankar. Där jag nu kan se olika faser där hjärta och hjärna kämpar om utrymmet och där kampen fördes av hjärtat under långtid innan logiken och hjärnan kom ikapp.
Stolpa upp som du gör, skaffa dig ett mantra som du både ser och kan följa. -
Vänner, nära och kära
Prata med dem, öppna dig, du kommer märka vilka du kan prata med och vilka som tycker att det är jobbigt. Ibland kommer du finna de som lyssnar och stöttar bland dem du absolut inte trodde.
Använd även forumet, träffa personer som du får bra respons av eller som du för givande dialoger med. Är det forumträffar i närheten gå på en sådan. Fantastiska människor som kan relatera, förstå och stötta på rätt sätt. Har möt de mest fantastiska människor via forumet både i person och bara via att skriva PM till varandra. -
Förberedelser
Började förbereda alla praktiska saker även om det var tungt och jobbigt, började tidigt fundera igenom saker som ekonomi, bodelning, förhållningsregler mellan mig och X, sonen, ledigheter mm. Så när diskussionerna kom upp så var jag förberedd. Både i syfte att klara av dessa diskussioner men också för att inte bli tagen på sängen med vissa saker. (Skall tilläggas att vi hade en bra fördelning där vi tillsammans löste dessa saker smidigt)
Några saker som jag försökte förhålla mig till, det har nu gått 8månader sedan beskedet, börjar snart på månad 9. Måendet går upp och ner men generellt mår jag bra.
Sorgen finns ofta runt hörnet, nu inte över X:t utan mer över sammanhanget, tillhörigheten och ensamheten. Börja titta över saker som du tycker om och utveckla det, var inte rädd för att ta kontakt med människor på forumet via PM.
Ta hand om dig, är det något så finns jag en knapptryckning bort.
Kram vännen, och minns vi är många här som vet vad du går igenom i sorgearbetet.
Hej Martor och tack för ditt långa och fina svar! Det värmer något otroligt ska du veta. Önskar jag kunde ge dig en kram! Jag klassar mig som en av dom som iallafall har tur i det här läget i och med att jag har vänner som bryr sig och ringer och hör hur det är. Jag har mina föräldrar som jag får bo hos under tiden vi fixar med bodelningen och hon har skaffat nåt annat ställe. Jag har ett jobb att gå till som dessutom är ganska fritt. Jag kan mer eller mindre gå och komma utan att behöva stämpla in och ut. Det är inte alla som har den lyxen jag har. Jag hoppas att det blir som du och alla andra säger att det blir lättare med tiden. Jag har ju levt med en inre ilska nu i så många år pga hennes förra otrohet. En ilska som blivit 1 med mig. Jag har gått och tänkt många gånger att jag också skulle vilja vara med nån annan och hämnas och få henne att må dåligt som hämnd. Gud vilka bortkastade år detta har varit med att ha gått och tänkt dessa tankar! Vart ledde dom? Dom ledde henne i armarna på en annan igen. Hon är en väldigt egoistisk kvinna och väldigt falsk men nånstans vet jag att lite grann bär jag ändå skulden eftersom jag inte kunde förlåta henne på riktigt. Vi försonades aldrig på riktigt. Jag undrar nu om det är smärtan över att hon gjort samma sviniga sak igen och rädslan för ensamhet jag mår dåligt över eller om det är en saknad efter hennes kärlek?
Det är nog både och när jag tänker efter. Just nu skulle jag bara vilja ta henne i mina armar och hålla om henne och säga att vi glömmer allt och börjar om. Vi glömmer alla svek, vi säger upp oss och flyttar till en annan stad. Vi börjar om från början där allt kommer att bli bra!!!
Det var det jag sa till henne den första dagen när jag fick reda på att hon var förälskad i en annan man.
Det är ju en utopi såklart som aldrig kommer att kunna hända. Det fattar jag ju men hjärnan envisas med att hålla fast vid detta. Hon är mitt knark. MItt heroin! Det enda sättet är att bryta helt och hållet och låta hjärnan fatta att det aldrig kommer att bli något.
Jag har inte sett henne nu på 9 dagar! Imorgon ska vi träffas på banken för att lägga om lån och amortering så jag har råd att bo kvar ensam. Vill inte se henne eftersom jag inte vet om jag kommer att börja gråta på banken. Det vill jag inte göra såklart. Måste försöka vara stark nu.
saker och ting som jag borde bli arg över och glad för att slippa än att bara bli ledsen?
Du svor att du aldrig skulle ta mig för given en gång till
Du svor på att du aldrig skulle göra mig illa igen.
Du svor på att om du mot all förmodan skulle bli intresserad av någon så skulle du tala om det!
Du svor på att du nu var en annan bättre människa!
Det var du som var den som var svartsjuk i hela vårt förhållande men ändå den som var otrogen.
Du fick mitt förtroende igen trots att mitt hjärta var krossat!
Du gjorde om allting igen trots dina löften
Dina löften betydde inget.
Ditt enda svar på allting är “jag vet inte” Jag hatar dom orden.
Nu kom det fram att förra gången du var otrogen så brydde du dig inte. Men när du fick mitt förtroende så sa du att du mått väldigt dåligt för det. Ännu en lögn.
Jag sitter här nu och undrar! Vem är du egentligen? Har du någonsin älskat mig?
Du har nu förlorat mig! Jag får se det så. Du har förlorat den som alltid funnits där för dig. Jag släpper dig nu. Jag vill inte ens vara din vän längre. Man behandlar inte sina vänner på det sättet. Du har gjort hela min sida av släkten besviken. Alla är så jävla besviken på dig! Alla har trott så mycket bättre om dig. jag släpper dig nu för du är bara skräp. Du är ett jävla avskum! Jag tänker aldrig hålla dig om ryggen igen. Jag är så jävla mycket bättre än dig! Jag skulle aldrig kunna behandla en människa som du gjort! Fy fan vad jag avskyr dig!
Då var bankbesöket avklarat! Första gången vi sågs på 10 dagar. Ville inte ens kolla på henne. Hon tyckte vi kunde prata men jag sa att jag inte har nåt att säga till henne.
Jag sa att för barnens skull så ska jag hålla god min och jag kommer aldrig att prata illa om dig inför dom däremot så tycker jag att du har skött det här så jävla dåligt så vi har inget att prata om. Hade du gjort det för ett halvt år sedan så hade vi kunnat skiljas som vänner men nu ligger du ett halvt år före mig i det här och det är så jävla uselt så jag vill inte ens vara din vän längre!
Hemma nu och sitter och tankarna går hit och dit. Känner mig både upprymd och förkrossad på nåt konstigt sätt. Det här är på riktigt nu! Vill bara skrika!
Gör det då.
Släpp ut ilskan du har inom dig. Kan ju ske på olika sätt. Kanske gå ut i skogen, hitta en sten stor nog att du precis orkar lyfta den och kasta överallt skrikandes slåendes sparkandes.
Du orkar inte mer än runt 8 minuter och sen är kroppen så slut av ilskan att det börjar släppa.
Eller kan man ju alltid gå ner i källaren där man är själv och göra samma sak. Känns kanske lite kostigt första gångerna men det hjälper.