Det är just sovrumsincidenten som stört mig mest den sista tiden, det som fått mig att starkt fundera på separation och det som verkligen fått mig att inse att han kankse inte är helt normal. Alla andra skumma beteenden bleknar med tiden och man normaliserar och tänker att det ändå inte var så farligt. Tidigare kunde jag också tänka att jag borde inte ha sagt si eller gjort så men i dag känner jag att det är inte mitt beteende det är fel på.
Det måste vara jättejobbigt för dig att din man är bitter mot barnen. Hur tar det sig uttryck?
Har du hittat ett nytt boende? Det känns inte som det enklaste med tre barn… Har du familj eller vänner runt omkring dig som kan stötta dig?
Han har inget tålamod med barnen, är nyckfull (kan lova saker men i nästa stund strunta i det). Han har involverat dem i sitt dåliga mående på värsta tänkbara sätt - kan säga saker som " jag kommer snart inte orka mer om ni ska hålla på och tjata, då kommer jag kanske bli sjuk tillslut och då blir det inte roligt för någon, då kommer vi inte ha några pengar". Han skriver, bankar i väggar, kastar grejer i golvet. Ja, inte hela tiden förstås men allt för ofta. Han har inte heller alltid varit sån här. Det är väl också det som gör det svårt. Har försökt få honom att söka hjälp men det behöver han inte, att han mår dåligt beror ju bara på att vårt förhållande är dåligt, att jag inte stöttar honom och för lite sex. Nej, inget nytt boende, och vi kan inte heller bara sälja detta utan att fixa färdigt vissa saker. Inte helt lätt att hitta nytt till ett bra pris med tre barn! Men det måste lösa sig. Kram!
Så höll mitt X också på. Han mådde dåligt över jobbet, att vi hade för lite sex, att bussen var försenad och Gud vet allt. Det var alltid alla andras fel, han såg aldrig sin egen del i det som hände.
SÅ tröttsamt!!!
Det är så svårt när dom emellanåt visar den fina sidan, när dom är den person som man en gång förälskade sig i och har levt ett bra liv med.
Så oerhört tråkigt att din man ger sig på barnen på det sättet, det skapar så dåligt samvete hos dem. Jag har själv växt upp med en förälder som hade liknande sätt med förebråelser och saker som kastades i golvet.
Min man uttrycker också att han mår så dåligt, han har tom sagt att han funderat på självmord. Givetvis är det mitt och min systers fel att han mår så dåligt. Har också föreslagit att han ska söka hjälp men det är ju inte han det är fel på. Just sådana saker gör ju att jag börjat inse att han verkligen inte är helt frisk i hjärnan. Jag har pratat med honom att man har stort ansvar för sitt eget mående och inte kan lägga över hela bördan på någon annan. Han håller inte med mig… Vi når inte fram till varandra längre och det är också en av orsakerna till att jag starkt funderar på att lämna honom trots att jag går sönder av bara tanken på att vara ifrån barnen varannan vecka.