Hej,
Jag har rederat inlägget.
1 gillning
Du. Livet är för kort för att leva med sådan skit. Han är inte snäll mot dig. Ni fungerar inte bra ihop.
Ni har varit på rådgivning flera gånger med det blir inte bättre.
Jag var i liknande dina kläder, lika långt förhållande, gård, men min sambo hade mer problem med vredesutbrott och att hans prioriteringar alltid var det viktigaste (enligt honom) än med svartsjuka. Det fanns visserligen visst mått av kontrollbehov även där, men inte i den nivån som du är utsatt för…
Jag skulle vilja råda dig att bestämma dig. Om du vill separera, börja ta mått och steg för att göra det lättare. Försök slutföra en renovering i taget. Gårdar är alltid säljbara, men det påverkar ju så klart priset om det är mycket som är ofärdigt. Ställ dig i bostadskö. Börja lägga undan pengar. Osäkert hur mycket du ska diskutera med honom om just detta för det låter som att han kan bli hämdlysten och kanske börja baktala dig hos barnen mm. Sätt ner foten för dig själv!
Sedan det där om att inte kunna sköta gården. Jag har lekt med tanken själv, men min gård är mindre och jag är både händig och teknisk så jag klarar mig själv, men tänk tanken att skaffa en inneboende. Kanske en nyskild kvinna med barn med samma bakgrund?
Livet är för kort för att leva med någon som inte är snäll.
1 gillning
Hej,
Jag har raderat inlägget.
Snälla du, försök att inte skämmas! Det är mänskligt att hamna i sådana här situationer. Det är ju tyvärr inte heller helt enkelt att komma ur.
Jag hade också skuldkänslor kring att genom att vilja separera så spräckte jag ju också hans dröm. Dock blir det inte bra att offra sig själv för någon annan.
Att inte ha barnen på halvtid är dock en svår nöt vid separation. Om ena parten överger eller om barnen är stora nog att välja är väl en sak. Att försöka få enskild vårdnad utan att det finns mycket tunga skäl för barnens bästa avråder jag bestämt från.
Hur skulle det fungera om du helt enkelt satte ner foten vad det gäller hans kontrollerande av dig? Säga att du inte accepterar att han kontrollerar din mobilräkning, mm. Går det att förändra läget så att ni kan leva tillsammans ändå?
Om du väljer att separera, skulle han vara rationell och göra vad som är bäst även för hans ekonomi (att göra gården mer säljbar) även om det innebär att det kommer dig till del? Tror du han kommer att vara hämndlysten? Finns risk för våldsamhet?
1 gillning
Hej,
Jag har raderat inlägget.
Jag känner igen dina känslor! Jag önskar dig styrka i dina beslut, oavsett vad de blir. Var stark och ta hand om dig!
Ett tips för att få styrka kan vara att öppna upp dig för några vänner i din närhet som kan vara stöd för dig om du måste lämna brådstörtat.
Jag hade en episod som skedde 1,5 år innan separationen när jag kunde ha gått på fläcken. Vi hade hållit på och arbetat i skogen i nyårshelgen. Han var alltid stressad då för att dagsljuset var kort och denna dag var det även geggigt och slirigt i skogen. Han hade varit på extra dåligt humör hela dagen och nu närmade det sig lunch. Vi skulle bara fälla ett träd som stod intill skogsbilvägen. Han skulle knuffa på det med skotaren och jag skulle kapa det sista skäret på trädet. Just när jag står där och kapar så upptäcker jag att trädet håller på att falla åt fel håll, det faller åt hållet där jag står, trots att han trycker med skotarkranen. Jag sätter mig då i säkerhet varpå trädet sedan faller där jag stod. Jag får då en utskällning för att motorsågen blev förstörd och jag får skäll för att trädet gick åt fel håll trots att det rimligen inte kunde vara mitt fel.
När vi ska åka hem för lunch så känner jag att jag inte kan sätta mig i bilen med honom. Jag springer åt andra hållet och går en lång omväg hem, det blev 1,5 mil i isande regn som sedan övergick i minusgrader under det att jag övervägde mitt läge. Jag insåg då att jag inte hade någon som jag kunde anförtro mig åt. Ingen som jag kunde ringa och be om att hämta mig. Jag gick hem men där och då bestämde jag mig definitivt, frågan var bara på vilket sätt det skulle ske.
Om jag läste dina ord rätt, så skulle du ha råd att lösa ut honom. Då vore det ju enklare att du löste ut honom och antingen sålde direkt eller betalade någon för att avsluta de nödvändigaste reparationerna. På så sätt kan han ju inte ytterligare sabotera gården.
1 gillning
Tack för att du delar med dig av dina erfareheter och ger mig råd. Vilken tur att du såg att trädet höll på att falla åt fel håll och hann sätta dig i säkerhet. Helt obegripligt att han kunde bli så arg på dig i den situationen, förstår att du hade kunnat gå på fläcken.
Jag har känt så ett par gånger men alltid stannat kvar… Jag ska åt mig av ditt tips att prata med någon av mina vänner. Att skriva här var ett första steg. Har även samtalat själv med en familjerådgivare men då jag ändå känner att det är vi och inte bara jag som behöver stöd så har jag inte gått ditt fler gånger.
1 gillning
Det som mest av allt hindrade mig var djuren. Barnen var han helt kapabel att ta hand om, men djuren var mitt ansvar.
Hur är din sambo med barnen? Hur tror du att han kommer att vilja ha hand om dem?
Han är oftast en jättebra pappa så jag är säker på att han kommer att vilja ta hand om dem.
Det är så tragiskt att det har blivit så här mellan oss och jag kan inte förstå vad som fått honom så bitter och arg på allt och alla. Än så länge visar han i alla fall ingen bitterhet mot barnen och eftersom dom älskar han villkorslöst så tror jag att dom kommer att slippa se den sidan av honom.
Hur många barn har du?
- De var 10 och 13 när vi separerade.
Också jag känner igen mig i din (era) berättelse. Ihop i över tjugo år och tre barn, dock lite äldre än dina. Jag har efter många års kaos och påfrestningar äntligen bestämt mig för att lämna. Min man liknar din på många sätt, inte särskilt svartsjuk och paranoid, men jag känner igen det känslostyrda, svart/vita tänkandet, lättkränkthet, dålig impulskontroll och vrededutbrott som jag tycker mig läsa ut av ditt inlägg… Vi har också ett halvfärdigt hus på landet o precis som din man är min också snickare som påbörjar 1000 projekt men tröttnar. Omöjligt att diskutera detta med honom för han måste göra på sitt sätt osv…
Det jag tänker på när jag läser ditt inlägg är att när du bestämmer dig för att lämna tror jag att du måste ha en tydlig plan själv först, du kan nog inte förvänta dig att han kommer att samarbeta tyvärr… Jag borde själv ha förstått detta med min man men trodde ändå i min enfald att vi skulle vara överens då han i många år har uttryckt att “det här funkar inte”, " vi måste dela på oss" och liknande . Jag har varit den som tänkt ut lösningar, kompromissat, anpassat mig, för bara tanken på att inte alltid få vara med barnen har gjort mig panikslagen. I mitt fall är det så att han aldrig varit våldsam mot mig men kan skrika, kasta saker, slå sönder grejer och vara hårdhänt mot barnen.
Hinner inte skriva mer nu men återkommer senare. Kanske kan vi stötta varandra. Jo, en sak jag tänkte på: dina barn är yngre än mina som nu är i tonåren, o jag förstår din idé om att “härda ut” tills de blir äldre (tänkte samma) men kan se nu att problemen o relationen blivit värre i takt med att barnen blivit äldre (stora barn, stora bekymmer…) Det blir så att säga svårare att orka med relationen, och dessutom blir barnen mer och mer medvetna om vad som sker vilket inte känns så bra. Stor kram
1 gillning
Kasta saker och ha sönder grejer, är vold!
Ja, så är det. Men så svårt att se när det handlar om ens eget förhållande!
Och om barnen bevittnar det, är det även våld mot dom 
Jag vet… 
Det är den där normaliseringsprocessen som gör att man flyttar gränserna och accepterar mer och mer. Jag har tagit på mig så mkt skuld själv som man gärna gör. Om jag hade varit mer uppmärksam på honom, inte tagit barnens parti, hållt bättre ordning här hemma… paradoxalt nog har jag själv jobbat med våldsutsatta kvinnor i många år utan att förstå att jag själv lever i ett våldsamt förhållande!
3 gillningar
Hej, detta är inte lätt.
Skam (varför, tänker andra) men det är så, man känner skam. För att man vetat, stannat för länge, förnekat, ångrat, helt enkelt INTE ORKAT… men vetat… haft ”magkänslan” eller t o m känslor av rädsla… och kvarstad fall dödsångest.
Tyvärr, så det såhär det fungerar i dessa ”trasiga” och dysfunktionella relationer.
Det är lätt att gå vilse i dessa relationer.
2 gillningar
Så lika våra män verkar vara. Jag kan inte heller diskutera alla projekt med honom, får bara bortförklaringar om varför en sak i taget inte blir gjort och han gör klart för mig att jag inte förstår i vilken ordning saker måste göras. Till och med familjerådgivaren påpekade för min sambo att han har ett svart/vitt tänkande. Det som gör mig så otroligt ledsen och även rädd är att han trots att en utomstående “expert” säger det till honom så slår han ifrån sig det. Han är enligt honom själv en enkel person som är lätt att leva med…
Det känns bara som att om någon påtalar något för en så har jag i alla fall förmågan att tänka efter och rannsaka mig själv. Det har inte min sambo och det blir tydligare för varje år som går att allt är alla andras fel och att han är oskyldig till konflikter med mig och andra i vår familj.
Har du berättat för din man att du ska lämna honom?
Min sambo har också det sista året precis som din uttryck att det här funkar inte och att vi säljer huser och tar varsin lägenhet. Jag vet dock att det inte kommer att vara så enkelt om jag bestämmer mig för att lämna.
Usch, det är så ofattbart att livet har blivit så här. Vi hade så mycket drömmar men nu känns det som att något drastiskt måste hända med min sambo för att jag ska börja tro på en framtid tillsammans med honom.
Kram<3
Ja, mycket hög igenkänningsfaktor. Att han själv är så enkel att leva med - så säger min man också. Det är bara alla andra som krånglar. Och allt är alltid alla andras fel. Precis som din man hamnar min ofta i konflikter med släktingar, kollegor, chefer, kompisar… många vänner har vi slutat umgås med genom åren för att han inte orkar med dem, retar sig på något, tycker att någon är otrevlig mot honom osv.
Det har ju inte alltid varit så här, förändringen har gått gradvis… nu, när jag insett hur illa det har varit kan jag liksom se det, men tidigare har jag mest gått runt med en känsla av att jag inte riktigt fattat varför allt är så krångligt, stormigt och jobbigt i relationen. Problemen har förvärrats sedan jag försökt distansera mig och inte agera på alla hans utbrott. Här försökt prata med honom förstås, men han förstår verkligen inte allvaret och har ingen självinsikt. Och det tror jag är ganska avgörande om det ska gå att fortsätta ihop faktiskt, att man ser sitt eget beteende och vill jobba med sig själv. Och jag tror inte heller att det räcker med att bara VILJA förändras heller, nej jag tror man måste inse att man behöver professionell hjälp. Precis som din man har min en tuff bakgrund med liknande uppväxtförhållande. Det är inget man bara skakar av sig utan bearbetar man det inte kommer samma mönster att upprepas igen och igen.
Allt detta är som sagt tydligt för mig nu, men det har varit en lång process. Ja, jag har pratat med honom och det ledde till kaos förstås. Jag är orolig för att han ska ta förhastade beslut som drabbar barnen. Vi har inte kommit överens än om hur vi ska lösa allt. Men jag känner ändå att jag har tagit ett nödvändigt steg i rätt riktning.
3 gillningar
Jag har bara så svårt att förstå hur ens personligheten kan förändras så mycket?
Visst har jag också insett att vissa drag alltid funnits, som hos min sambo tex svartsjuka men inte denna bitterhet mot människor runt omkring oss. Vi har också slutat umgås med många vänner genom åren just pga av att han tycker att dom är otrevliga, har baktankar då dom ringer eller att han stört sig på något annat hos dem.
Bland dom människor han tycker om är han en social och väldigt trevlig och rolig person att umgås med. Jag kan tycka att jag ser ett mönster att han har lättare att umgås med personer där han själv känner sig i överläge, då han känner sig lite bättre än dom av någon anledning. Det är dom sista kanske fyra åren som han har börjat tycka så illa om många och prata så mycket bakom ryggen på folk. Det gör ju bara att han skjuter ifrån mig än mer från honom då jag inte kan hålla med om allt han pratar om. Det i sin tur gör att han aldrig tycker att jag står på hans sida, utan alltid tar andras parti. Och det gör jag ofta eftersom jag tycker att han kommer med falska anklagelser.
Sen emellanåt kan han vara som vanligt och jag kan känna ett hopp att vi har en framtid tillsammans. Det är som att jag fortfarande hoppas på att han ska få självinsikt och släppa all bitterhet trots att det egentligen bara blivit värre med åren.
Jag har inte kommit lika långt som dig i processen än men någonstans innerst inne trots alla förhoppningar så tror jag att det kommer att sluta i en separation. Det har varit dagar då jag känt att nu lämnar jag honom men då det inte är praktiskt möjligt att göra det på en gång så faller jag tillbaka. Jag måste nog som du skrev tidigare ha en tydlig plan för allt innan jag bestämmer mig till 100% för att lämna.
Ja, det är en process. Fast jag egentligen känt i flera år vart det barkar tror jag inte att jag hade kunnat ta steget tidigare. Och din situation är ju din, jag tror att det kan finnas hopp om han som sagt visar någons slags insikt och vill bidra till en förändring. Dock så ringer ju varningsklockorna när du berättar om sovrumsincidenten t ex - inte ok på något sätt oavsett hur han menar att du har behandlat honom! Tror faktiskt du måste sätta ner foten ordentligt och markera allvaret. Jag vet precis hur du menar, att sen återgår allt till någon slags vardag igen och minnena bleknar “det var kanske inte så farligt, det kanske kan lösa sig” tänker man… Men det är ju just de här svängningarna som gör att förhållandet kan fortsätta så länge, hade det varit illa hela tiden hade man ju inte kunnat stanna kvar.
Känner också igen det där med att jag aldrig backar upp och håller med honom. Fast jag varit den som fångat upp honom så många gånger och verkligen funnits där! Men precis som för dig har det blivit svårare och svårare, då han blivit mer och mer bitter på alla och inte minst mot barnen. Då har jag mer och mer börjat markera, och det är inte populärt. Nu när vi ska dela på oss är det förstås jag som är en hemsk människa som aldrig stöttat honom osv. Trots att det som sagt varit han som fler gånger än jag kan minnas föreslagit separation.