11 år tillsammans, ganska exakt. 2 barn. Första åren är ett töcken, men vi tog på varandra och vi snackade skit, umgicks tillsammans och med vänner. Sen skaffade vi barn, hans intresse tog mer och mer tid, jag var allt som oftast ensam. Han var en dröm under graviditeten! Med i allt, fokuserad, tog egna initiativ till att prata om namn, kläder, ultraljud, vitaminer och så vidare. Gravid för 2a gången, slutade i missfall vilket vad jobbigt. Jag fick åka till akuten i taxi, han ville inte skjutsa för att dottern (ca 2 år) inte skulle behöva följa med, eller något, jag kommer inte ihåg. Jag svimmade ett par gånger där borta men allt “gick bra” utan komplikationer. När jag kom hem betedde han sig som vanligt, han sa vid flera tillfällen att om jag vill prata får jag göra det men när jag försökte fick jag till svar “det är väl ändå ditt”? (Som i mitt problem att hantera och bearbeta).
Senare gravid igen, glad men rädd! Vad om hans sällskap samma kväll, ordagrant sa jag att det är viktigt för mig men han sa i morgon, jag ska spela. Jag blev märkbart förbannad och skällde ut honom men det gjorde inte saken bättre, dessutom ville jag inte längre ha hans sällskap. Det var här allt började dala känslomässigt gör mig, på allvar.
Han var otroligt oengagerad i graviditeten. Ville inte prata, inte lyssna, han sa ordagrant att han är trött på att höra mig gnälla på hur trött jag är. Han frågade 2 gånger (!) På eget bevåg hur ultraljud och någon undersökning gått, han tyckte jag skulle ge all info. Jag gjorde det ett tag men slutade för att testa honom och han ställde aldrig någon fråga, förutom de 2 gångerna. Han berättade inte för sina kompisar på deras middag och han GLÖMDE (hans ord) berätta för hans syster när de träffades.
När han var arbetslös ville han inte städa, eftersom att han inte bryr sig. Nu när jag är föräldraledig ska jag städa allt och hålla efter…
Vi skulle prata om detta, efter att barnet fötts (jag ville prata innan men inte han, så HAN skulle ta upp det med det har gått ca 2 månader. Att prata med en professionell vore slutet på oss eftersom att “kan man inte lösa de själva har man problem”. Suck.
Så många gånger har jag varnat för vad detta gör med mina känslor men… Jag vet inte. Vissa saker har förbättrats men inte punkter som att prata med varandra, hjälpas åt, det är bättre fast ändå inte liksom. Han är begraven i sin telefon. Jag har hittat många lösningar på mycket som han går med på men det blir inget av det sen.
Han skulle va med på planering av sommaren och komma med idéer. 1 idé hade han (som angränsade till hans intresse) men den sprack. Han kom inte fram till något själv, förutom att gå till lekparken en gång (den vanliga nedanför porten).
Han har inte kollat lägenheter, gud vet allt. Vi fick ett erbjudande om lån till kontaninsats som jag inte visste om, eftersom att han inte berättade för mig.
Det funkar inte för oss på något plan.
