Avslutade en väldigt passionerade men kontrollerande relation för ett år sen med en man som lyfte mig högt upp stundtals för att sedan skifta humör innan man hann blinka. Speciellt när han drack vilket han gjorde ofta. Det blev bråk ofta flera gånger i veckan men han lovade alltid att det skulle bli bättre och jag trodde ( eller ville tro) honom. Jag älskade ju honom. Droppen blev när han blev arg för att jag inte svarade när han ringde, utan jag skickade meddelande till honom att jag ringer senare eftersom jag åt middag med min son. Det blev såklart bråk och konflikt kring det. Förstod väl då efter fem år att det aldrig skulle ta slut.
Nåväl, jag mådde faktiskt rätt bra efter avslutet. Jag kunde äntligen börja andas även om jag saknade honom men det var hanterbart.
I höstas möter jag en man som är hans totala motsats, jag var dock tveksam till om jag skulle ge mig in i en relation igen men till slut blev jag så kär så det fanns inget val.
Vi har setts i ett halvår och i förra veckan så ville jag ta upp med honom att jag står för matkostnaderna till största delen och att jag nog behöver lite mer engagemang från honom i bla det men även i att visa att han bryr sig om mig. Han svarar med att hämta en väska och började packa sina saker och sedan gick han. Han hörde inte av sig på fem dagar.
Jag har alltid sett mig själv som stark som har gått igenom en hel del saker, men det här tog knäcken på mig. Jag vill absolut inte ha honom speciellt inte efter detta beteende men jag känner mig så sviken och luras. Gråter och kan inte få i mig annat än nudlar och chips typ. Funderar på vad som gör så ont, själv “lämnandet” eller om det är tidigare förluster som dyker upp.
6 gillningar
Tyvärr är det väl så att separationer drar upp känslor från tidigare uppbrott. Kanske hade du egentligen inte riktigt bearbetat den förra separationen, utan försökte stänga av och gå vidare eftersom situationen var så tuff?
Men det är ju inte konstigt att du blev väldigt sårad av det bemötandet i vilket fall.
3 gillningar