Är (tyvärr) ny här. Har läst lite i andra trådar och det är ju för det mesta sorglig läsning.
Om det är fler som liksom jag har blivit lämnad och inte är den som vill skiljas så finns det faktiskt saker man kan göra för att stoppa sin skilsmässa. Jag har kommit över en bok som heter “Divorce remedy” av Michele Weiner-Davis. Finns att beställa på bl.a. Amazon, men finns tyvärr inte på svenska vad jag kan se.
Det var ju så klart lite av en desperat åtgärd av mig att beställa boken, men jag lovar att den fungerar i många fall. Kanske kommer den inte att rädda mitt äktenskap - frun har redan flyttat ut (men har inte begärt skilsmässa ännu). Trots att mitt äktenskap kanske är på väg att haverera så är boken hoppingivande. Den har nog varit med om att rädda min mentala hälsa och självaktning trots allt - och det är ju inte illa det.
Hade jag inte läst boken för nästan ett år sedan hade mitt äktenskap redan havererat vid det här laget. Att det nu kanske gör det i alla fall beror helt enkelt på att jag inte fullt ut lyckats tillämpa vad som står däri. Det är nämligen ingen dans på rosor, utan kräver hårt arbete och framför allt stort tålamod och envishet.
Jag rekommenderar boken för de av er som är villiga att jobba stenhårt för ert äktenskap. Om det kan rädda någon av er så är jag nöjd.
Kort summering av budskapet kanske är på sin plats: Sluta jobba emot din partner. Säg att du accepterar skilsmässan om det är vad h*n vill. Låtsats som du är nöjd och glad med beslutet och visa att du tänker gå vidare med ditt liv på egen hand. Ägna dig åt egna aktiviteter/hobbies/vänner mm. Var framför allt väldigt trevlig och tillmötesgående mot din partner utan att vara efterhängsen och desperat och “klängig”, utan sköt dit eget liv och bry dig inte om honom/henne. Initiera inga samtal om ert förhållande och er framtid. Undvik istället alla sådana diskussioner om det är möjligt. Svara kortfattat och undanglidande om din partner tar upp saken. Börja också med att förbättra dig själv. Försök bli en bättre person för din partners skull, men framför allt för din egen skull.
Man måste alltså inse att ens partner är offer för sina egna negativa känslor och att det inte är deras verkliga jag som talar när de häver ur sig allt möjligt elakt. Konkret handling är också tusen gånger mer effektivt än att försöka övertala partnern om att ni kan få en fin framtid tillsammans. Allt detta kräver stor självdisciplin och envishet. Det är inte lätt att hålla humöret uppe när ens fru (i mitt fall) öser galla över en. Det var nog därför det inte höll hela vägen för min del. Tack för ordet!
August vet att jag läste om detta för något år sen då jag trodde jag kunde stoppa min skilsmässa. Det kunde jag inte utan är skild idag men det här är superintressant, jag tror det kan fungera i vissa fall. Så bra tips och råd…
Och äntligen är forumet uppe igen, skönt
Låter inte helt sunt att man skall spela ett rollspel (låtsas om att du är nöjd och glad med beslutet om skilsmässa).
Men i övrigt tror jag det är en bra ide att anstränga sig lite extra på att vara trevlig. Har man barn tillsammans så är det ju ett klart + om man kan hålla ihop som vänner under denna jobbiga process.
Att ditt äktenskap inte kunde räddas eftersom du inte orkade fullfölja självdisciplinen hela vägen är nog att sätta lite för stor tilltro på metodiken
Ibland är ju en skilsmässa det bästa alternativet även om det känns svårt att inse under själva processen.
Låter inte helt sunt att man skall spela ett rollspel (låtsas om att du är nöjd och glad med beslutet om skilsmässa).
Men i övrigt tror jag det är en bra ide att anstränga sig lite extra på att vara trevlig. Har man barn tillsammans så är det ju ett klart + om man kan hålla ihop som vänner under denna jobbiga process.
Att ditt äktenskap inte kunde räddas eftersom du inte orkade fullfölja självdisciplinen hela vägen är nog att sätta lite för stor tilltro på metodiken
Ibland är ju en skilsmässa det bästa alternativet även om det känns svårt att inse under själva processen.[/QUOTE]
Tack för svar och att du ger mig möjlighet att förklara och förtydliga. Var kanske dumt att skriva att man skall låtsas vara glad över beslutet. Däremot skall man spela likgiltig. Man skall bete sig som att man tänker gå vidare med sitt liv och bli nöjd med tillvaron oavsett om ens partner vill vara med på tåget eller inte. Man överlämnar det till dem att bestämma hur de vill ha det. Visst, det hela var lite teater till att börja med för min del. Men faktum är att jag är övertygad om att det är en bra attityd att ha. När man beter sig som att man är nöjd med tillvaron och kommer gå vidare med livet så kommer man ganska snart också att känna på det viset. Så var det i alla fall för mig.
Jag var totalt under isen och bara grät i flera dagar efter att jag fått kallduschen av min fru. Kunde inte sköta mitt jobb. Det tog sedan bara ett par veckor efter att jag börjat tillämpa ovanstående innan jag faktiskt började känna mig tillfreds med mig själv och mitt liv. I början var det inte alls kul att åka ut och segla med mina vänner och allt vad jag nu gjorde. Jag ville helst bara krypa ner under en sten och gömma mig, men jag tvingade mig själv att aktivera mig och det tog inte lång tid innan jag mådde så otroligt mycket bättre. Jag insåg att jag KAN leva utan min fru. Livet är inte slut pga en skilsmässa. Min lilla teatershow gjorde underverk för mitt eget välbefinnande OCH för min frus attityd till mig.
Sedan har jag gjort stora misstag och inte lyckats tillämpa medtodiken. Detta framför allt för att när jag så att säga nyktrade till så upphörde min självanklagande attityd. Jag hade dittills trott att våra problem bara var mitt fel. Det var i och för sig sunt att inse att så inte var fallet, men problemet var att i stället för att ha en förlåtande attityd mot min fru så blev jag arg och bitter på henne för allt ont som jag insåg att hon gjot mot mig. Men jag tänker trots allt inte gräma mig över detta nu. Jag inser att jag inte är mer än människa och det gäller att ha blicken riktad framåt. Om vårt äktenskap upphör nu så kan jag i alla fall se mig i spegeln och säga att jag gjorde så gott jag kunde. Det är faktiskt [I]hennes[/I] förslust om hon vill vara offer för sin ilska och bitterhet och inte inse att jag kan vara en bra make.
Nu tänker jag trots allt återgå till “planen” och göra ett sista försök att lappa ihop vårt förhållande. Vi har som sagt barn tillsammans och det finns därför en naturlig kontaktpunkt trots att vi bor isär. Tack vare min attityd har vi numera också en god och kamratlig ton mellan oss och vi gör ibland gemensamma aktiviteter ihop med barnen. Jag känner därför att det finns något att bygga på. Det gäller bara att avancera mycket långsamt. Nu i början får man föreslå små enkla aktiviteter, som att åka pulka. Sedan kan man trappa upp det hela till att bjuda henne på middag hemma och så småningom kanske föreslå en gemensam semesterresa. På så vis skall hon sakta men säkert inse vad hon går miste om ifall vi skiljer oss. Detta är i alla fall planen. Vi får se hur det lyckas.
Personligen tror jag att det ligger i ens eget intresse att tänka på sig själv o inte gräva ner sig i vad o hur den andra parten tycker o tänker o framför allt vad den parten vill.
Genom att följa råden som ges i boken kommer du vidare i DITT liv o fastnar inte i kölvattnet av den lämnande parten och det är det viktigaste. Hittar man tillbaka till vrandra är det jättebra men gör man det inte så har man skapat sig en trygg egen bas att utgå från.
Jag tränar mycket och försöker äta rätt o riktigt, mest för att jag själv mår bra av det men åxå för att jag vill se bra ut. Jag är ju 40 bast o vill inte se ut som en blekfet skild 40 års ungkarl, utan mer som en pigg o fräch kille i sina bästa år.
Att jag mår bra både fysiskt och psykiskt av träningen hjälper ju till på alla sätt.
Nej acceptera att hon/han inte vill mera o gå vidare med ditt eget liv, gör vad du vill o känner för.
Det är svårt i början jag vet men det blir lättare o nu stortrivs jag med att leva MITT liv.
Jag tror inte heller på nåt skådespel. Det man gör i samband med en skilsmässa måste utgå från de EGNA behoven (och givetvis jämkade med barnens behov under de perioder där det är nödvändigt). Man kan inte agera utifrån att X:et skall “fatta” eller “ändra sig” eller “förstå vad h*n missar”. Gör man det är jag övertygad om att det kommer att gå snett för då har man liksom en dold agenda för hur man lever sitt liv, en dold agenda som dessutom på sätt och vis riktar sig mot en annan person, en annan [I]viss[/I] person.
Däremot tror jag det är rätt att man som dumpad klipper så snart det går och inte hänger kvar i onödan. Om man klipper och börjar leva sitt eget liv så kan det ju kanske i några sällsynta fall få lämnaren att ångra sig, men om man hänger kvar ger man ju massvis med anledningar till lämnaren att komma till slutsatsen att det är rätt att skilja sig - man måste liksom trycka bort nåt som klamrar sig fast och då får man nog oanade krafter och kan framstå som rätt känslokall.
Men att klippa skall ju vara baserat på att man faktiskt själv lär sig trivas med det genom att mentalt gå vidare i livet. Gör man det av nån annan anledning kommer det att genomskådas snabbare än kvickt.
Jag är lite allergisk mot vissa amerikanska “självhjälpsböcker”, Over there så är dessa böcker en enorm industri med titlar som “[I]How to Be the Bad Boy Women Love: Getting Hot Women to Pursue You by Being a “Hard to Get” Man”,
“Becoming the Lady Guys Are Eager to Marry: How to Get Married Faster Than You Ever Thought Possible”,
“How to Make a Man Fall in Love with You: The Fail-Proof, Fool-Proof Method”[/I] och sedan har vi alla dessa böcker om hur man fångar en miljonär/miljardär…
Det lustiga är att det många gånger är samma författare som skriver expertråd om miljonärer, äktenskap, skilsmässor osv… Äsch, det var en lååååång parantes.
Jag tror att det till viss del kan finnas någon substans eftersom vi många gånger “vill ha det vi inte kan få”, men vad händer när vi inte orkar spela glada, lyckliga, obekymrade? Någon gång så måste vi börja prata ärligt om våra känslor.
Jag är uppe i ett försök och vi är antagligen ganska trötta bägge två just nu på att prata känslor. Vi försöker att bara vara i en verklighet som är allt annat än lätt eftersom vi gärna missförstår varandra (men vi är väldigt, väldigt medvetna om det) och därför försöker agera på bästa sätt istället. De senaste två dagarna har jag känt mig lite låg och antagligen inte alls varit så rolig att vara med men det jag märkt är att min man lagt in en superväxel för att visa mig kärlek istället för att fråga “[I]Hur är det?[/I]” och få svaret “[I]Inget![/I]”. Enligt den amerikanska självhjälpsboken skulle jag kanske istället ha ringt en kompis och skrattat högt (med maken inom hörhåll) för att inte visa min nedstämdhet… hos mig skulle det inte ha funkat.
August, jag tycker att det ska bli [U]otroligt intressant[/U] att följa din resa, se om du fortsätter följa råden i boken och om det lyckas! Jag håller tummarna för att jag bara är en tjurig, bedragen motvallskärring som du motbevisar genom att lyckas för är det något jag vill här i forumet så är det fler som är uppe i aktiva ärliga försök med sina partners!
Och om bokens tips inte funkar för dig så kanske det finns någon annan som är beredd att testa dom samt att du har en massa kloka människor här som kan hjälpa dig vidare under och efter en separation! Kärlek!
Tack alla för responsen. Jag tror att vi missförstår varandra lite och att vi egentligen är hyfsat överens. Jag är också lite allergisk mot självhjälpsböcker, men har inte heller läst så många. Den jag nämner tycker jag däremot är ganska seriös.
För att förtydliga så handlar råden i boken i om att man skall “skaffa sig ett liv” för sin EGEN skull. Det är inte förrän man mentalt släppt taget om sin partner som det finns en chans till försoning. Jag upplever alltså boken som en stor hjälp även om jag kommer att skilja mig. För mig var det som sagt lite teater till en början, men inte så mycket längre. Tanken är att man skall känna sig tillfreds med tanken på att gå vidare på egen hand.
Jag ÄR hyfsat nöjd med mitt liv även om det finns mycket kvar att kämpa med. Jag har dock fortfarande en längtan efter försoning eftersom jag tror livet blir så mycket rikare om man delar det med någon. Naturligtvis finns det en möjlighet att hitta någon annan, men tänk så mycket besvärligare det kommer att bli med befintliga barn som kanske båda har med sig från tidigare förhållanden. Det är statistiskt sett mycket större risk att misslyckas även med nästa förhållande när man redan har en skilsmässa bakom sig. Bättre att reda ut saker med sitt ex och försonas. Vi har en gång i tiden älskat varandra, men gör det inte längre. Vad är det som säger att det inte skulle kunna ändras igen?
Jag är en i grunden rationell person och jag tycker att det fokuseras allteles för mycket på känslor i sådana här sammanhang, t.ex. i parterapi. [I]Vad känner du?[/I] är det eviga mantrat. Varför skall man hela tiden fokusera på sina negativa känslor? Det är väl bättre att sluta göda de negativa känslorna och låta de positiva blomstra istället?
Kärlek är något man [B]bestämmer[/B] sig för. Man kan och skall jobba på förhållandet och kärleken. Om ens partner inte vill göra det så kan man göra det ensam tills h*n kommer på bättre tankar är budskapet i boken. Misstaget som de flesta av oss gjort är att vi tror att kärleken kommer att bestå för evigt av sig självt utan att vi jobbar för det. När man lärt sig att så inte är fallet så kan man ändra sig och göra saker bättre. Det är ju underbart!
Naturligtvis bär man ändå på en massa känslor av bitterhet, ilska och svek. Det gör jag också! Men man måste inse att ens partner inte är rätt person att ventilera detta med i en akut situation när skilmässan står för dörren. Prata istället med en god vän, en psykolog eller skriv av dig i en dagbok eller vad som nu funkar. Men låt bli att sätta ord på det inför din partner! Det leder bara till upprörda känslor och uppslitande diskussioner och att man drivs isär ännu mer.
De råden jag tar upp är naturligtvis endast till för det akuta läget när partnern står beredd att flytta eller redan har gjort det. Tanken är att man skall få honom/henne på bättre tankar så att man sedan kan jobba tillsammans på ett konstruktivt sätt.
August jag är helt med, har läst lite om sånt här på amerikanska siter, inte just den här boken dock… Håller självklart med AII i det hon skriver men det gör jag ju alltid å andra sidan
Det var många saker som du skriver som jag tycker är rätt, att man måste bestämma sig för kärlek t ex. När den blir tagen för given så dör den…
Också det du skriver, ALLA tjänar nog på att få ihop familjen, barnen främst men också den som gått, det blir oftast inte bättre på andra sidan med egna barn och andras ungar, det blir bara annorlunda och oftast i slutändan till och med sämre… Att leva i en styvfamilj är ingen hit, min äldsta är inte min x-makes och det är oerhört jobbigt att leva i en intim relation med någon som inte älskar ditt barn. Har man barn gemensamt så vill man ju självklart att han ska behandla barnen lika men det blir oftast inte så pga att kärlekskönslorna för det andra barnet inte existerar… Tyvärr…
Kärlek är något man måste jobba med, hela tiden. Om den ena parten stänger dörren till sitt hjärta så är det svårt att kunna komma in igen. Jag tror att man kan bestämma sig för att öppna upp igen och låta sig själv ta chansen/risken att hitta tillbaka till den gemensamma (sexuella?) kärleken eller komma fram till att det enbart finns en vänskapskärlek kvar.
Att jobba med en relation är oerhört viktigt, vad jobbet än leder vidare till. Har man en gång älskat en människa samt har gemensamma barn man älskar så måste man någonstans inse att man har ett [U]gemensamt ansvar[/U] att se till så relationen till barnen sätts främst; barnen skall veta att det är okej att älska mamma trots att hon träffat en annan eller att det är okej att älska pappa trots att han gjort mamma ledsen.
Utan samarbete finns det bara förlorare och de största förlorarna blir tyvärr barnen. I en relation där [U]endast den ena[/U] är beredd att jobba för en bra efteräktenskaplig relation krävs det nog att den [U]väljer[/U] att bli hjälten; den som oavlönat, obeundrat, otacksamt fortsätter att i tysthet jobba på sitt håll för att barnen inte skall komma i kläm.
Barnen kommer förr eller senare i sina liv förstå vad som hänt och lär den dagen se på den “kämpande” föräldern med nyvunnen respekt över att den personen fortsatte låta barnet älska sin lämnande, trilskande och omogna förälder och inte färgade barnets tankar med sina egna (kanske ofta negativa?) känslor.
Jag tycker att det du skriver om “[I]…en massa känslor av bitterhet, ilska och svek.// Men man måste inse att ens partner inte är rätt person att ventilera detta med i en akut situation när skilmässan står för dörren. // Men låt bli att sätta ord på det inför din partner! Det leder bara till upprörda känslor och uppslitande diskussioner och att man drivs isär ännu mer.[/I]” är så, så klokt. (SORRY August att jag klippte så brutalt i ditt citat!!)
Tyvärr så har vi människor många gånger svårt att låta bli att ösa ur oss all ilska och bitterhet mot vår partner. Jag har kommit dit att det tar längre och längre tid (nu är det nog minst 10 dagar sedan sist) innan min besvikelse svämmar över och tro mig jag har jobbat med det…
Vän av ordning kanske undrar varför jag jobbar med att [U]inte[/U] bubbla över av negativa känslor? Jo, jag insåg att han slutade lyssna när jag kritiserade och hörde enbart det negativa. Och varför bryr jag mig om vad [U]han[/U] känner? Jo, för vi är två i det här arbetet men allra främst så är det för att jag insåg att jag genom att gå och låta alla känslor växa inom mig tills det exploderade bara skadade mig själv. Jag mådde inte bra av det så nu skriver jag av mig i en dagbok samt att jag har en nätvän i liknande situation som jag har ventilerat med.
Jag är en alldeles fantastisk jobbig människa med massor av härliga nackdelar och nu har vi en chans att i lugn och ro hitta tillbaka till varandra…och vem vet vad JAG själv kommer fram till i framtiden? :rolleyes:
Jag tror du också gör helt rätt som försöker lappa ihop relationen. Har tidigare tänkt att en otrohet är något jag aldrig skulle kunna förlåta, men jag har insett att man skall aldrig säga aldrig. Det ÄR stort att kunna förlåta och gå vidare tillsammans. Det förutsätter så klart att partnern uppriktigt vill försonas och att man så småningom vågar lita igen.
I min egen relation så “trillade” jag precis dit igen! Jag pratade på telefon med frugan angående schemat för barnen i nästa vecka. Jag missförstod henne eftersom hon som vanligt inte säger allt hon tänker, utan bara tror att jag skall förstå ändå. Blev en ganska infekterad diskussion med höjda röster. Att jag aldrig lär mig att det är bättre att bara släppa än att hävda min rätt och försöka förklara för henne hur dum hon var och att det inte var så konstigt att jag missförstod.
[QUOTE=Gissegisse;27739]
Också det du skriver, ALLA tjänar nog på att få ihop familjen, barnen främst men också den som gått, det blir oftast inte bättre på andra sidan med egna barn och andras ungar, det blir bara annorlunda och oftast i slutändan till och med sämre… Att leva i en styvfamilj är ingen hit, min äldsta är inte min x-makes och det är oerhört jobbigt att leva i en intim relation med någon som inte älskar ditt barn. Har man barn gemensamt så vill man ju självklart att han ska behandla barnen lika men det blir oftast inte så pga att kärlekskönslorna för det andra barnet inte existerar… Tyvärr…[/QUOTE]
Det här måste jag också svara på. Tycker det är mycket klokt skrivet. Visst överlever barnen en skilmässa, men det skär ändå i hjärtat när jag tänker på dem. Häromdagen kom dottern hem från dagis med en teckning där hon ritat hela familjen i ett hus, för det var så hon ville ha det. Då ville jag bara lipa…
Precis som du skriver så tror inte heller jag att lämnaren kommer få det bättre. Det blir bara bökigt med en styvfamilj och nya problem kommer uppstå. Undantag finns naturligtvis.
August, jag tycker du tänker rätt. Det ÄR stort att kunna förlåta och kanske kunna fortsätta tillsammans. Jag har många gånger sagt att nädu är du otrogen så åker du ut med huvudet före och sen nja så lätt är det inte alla gånger… jag tänker inte bara på mig själv utan även på barnen. Det är ju inte deras fel att deras pappa är i kris och vill ut och lufta vingarna eller i värsta fall helt och hållet lämna mig och barnen… ingen vet ju ännu… Däremot så blir man ju vansinnigt arg på sättet han har behandlat mig, känns bara så ruttet och som ett stort övertramp.
Förstår vad du menar med att “du trillade dit igen”…så är det här också, visst är det konstigt att man helt plötsligt inte kan prata med varandra? inte ens om det mest vardagliga, visst är det så? allt blir infekterat och man kan ha föresatt sig att vara lugn och nu ska jag visa mig från min bästa sida och så vips ett ord, ett tonfall från den andra och så är man där igen och går igång… förstår inte hur det kan bli så när man har kunnat kommunicera innan i massor med år
Mitt x tror att jag är tankeläsare, han säger aldrig hela meningar och han säger absolut inte allt utan tar för givet att jag ska förstå. Eftersom vi dels jobbar ihop så blir det många turer innan jag förstår och han suckar mest och tycker att jag är dum i huvudet som inte förstår på 2 röda…
Barnen vill ha sina föräldrar tillsammans, punkt slut. Och det tror jag gäller både de lite yngre och de äldre. Lämnaren kommer nog inte att få det bättre, bara annorlunda och man läser ju på nätet om hur fruktansvärt jobbigt det är att leva med någon annan som har barn som inte är ens egna. Jag vet med all säkerhet att jag inte kan det i alla fall, ska jag träffa någon ny så måste det vara någon med äldre barn som är utflugna eller åtminstone stora. Jag har gått balansgång mellan min man och min äldsta tjej i många år och jag lovar, det är fruktansvärt jobbigt…
Uppdaterar min egen tråd. Det blir i anonymiteten på detta forum som jag först meddelar mitt beslut: Jag kommer att begära skilsmässa. Igår kväll kom jag fram till att jag aldrig kommer att kunna förlåta min fru och har nu tagit detta beslut. Jag känner framför allt en oerhörd lättnad och frid för att ha kommit fram till detta. Nu kan allt bara bli bättre tror jag.
Missförstå mig inte! Jag tar egentligen inte tillbaks ett ord av vad jag sagt tidigare. Jag tror verkligen att det bästa alltid är att förlåta och försonas. Det är också fullt möjligt att på egen hand lyckas få ens partner att ändra inställning och vilja jobba för en försoning om man följer råden i exempelvis den boken jag tipsade om. Jag har på något vis lyckats ganska bra med detta egentligen. Frugan har fortfarande inte nämnt skilsmässa trots att vi separerat och trots att hon har en annan man vid sin sida nu. Jag är övertygad om att hon våndas svårt över vem av oss hon skall välja.
Jag har försökt se med mildhet och förståelse på henne. Jag förstår ju att jag själv har en skuld i detta. Hade vi haft en fungerande relation hade hon inte behövt söka sig till en annan man. Hon har fått den bekräftelse av honom som jag inte lyckats ge henne. Men nu har hon ljugit och bedragit mig under så lång tid att förtroendet kan nog aldrig mer byggas upp igen. Jag har inga positiva känslor kvar för henne längre och jag tycker hon är en vedervärdig människa. Det finns ingen möjlighet för mig att vara tillsammans med en människa som har så usel moral. Hon kan inte hjälpa vad hon känner för sin kollega, men hon kan definitivt bestämma vad hon gör, säger och inte säger. Den nya mannen verkar ha gjort sig ganska hemmastadd i hennes nya lägenhet och de umgås mer intensivt än någonsin. Detta har jag fått höra av mina barn!! Hon har redan introducerat en ny man i deras liv utan att säga ett ord om saken till mig. Hon har alltså fortfarande inte velat erkänna att hon gått bakom ryggen på mig.
Det finns trots allt gränser för vad som är mänskligt möjligt att förlåta. När hon först började tala om separation och skilsmässa blev jag helt förkrossad. Aldrig kunde jag då ana att JAG skulle bli den som fattade det definitiva beslutet. Jag borde ha insett tidigare att detta är det enda rätta, men det är trots allt svårt att bryta upp efter ett långt förhållande - speciellt när det finns barn med i bilden.
Idag känner jag som sagt en stor lättnad och frid. Äntligen är min långa kamp över. Nu kan jag pusta ut och börja fokusera på mig själv. Känner naturligtvis också en sorg, framför allt för barnens skull.
Åh August jag förstår precis. Något går ofelbart sönder när de väljer att lämna den intima zonen och gå in i en sådan zon med någon annan. Det går inte att förlåta! Man tappar faktiskt känslorna för en sån människa och det är nog bra om man kan agera själv, tror man kanske mår bättre av det. Själv satt jag fast i relationen i två år medan han utvärderade vem han ville ha, mig och barnen eller den nya kollegan! Ja han gick ju till slut och lämnade oss. Nu har jag tagit tillbaka mitt liv, bor själv med alla tre barnen som ratat pappa vilket är jobbigt nog men förståeligt!
Att hon har introducerat en ny man i barnens liv utan att du vet om det och utan att tänka på vad barnen känner och tycker är ju hiskeligt. Som du skriver vilken moral. Nä lämna henne du är värd så mycket mer, respekt och medmänsklighet… Skönt att du känner ro och frid, är nog för att du tagit tillbaka rodret igen och styr båten.
Kram till dig
Det är besluten och avstampen som får en att gå vidare i livet. Det är bara man själv som kan känna när det är dags. Gränsen för vad man kan förlåta, hur länge man kan vänta ut sina beslut, eller partnerns beslut som det också fta handlar om, är i allra högsta grad ett personligt beslut. För en del tar det en sekund, för andra kan det ta flera år. Det finns inga rätt eller fel, men man bör förstås aldrig fatta stora beslut när man är i chock eller paniktillstånd.
Du verkar ha tagit ett beslut som har mognat fram hos dig, du verkar ha tänkt igenom det och du känner frid. Har för mig att du har yngre barn, så det blir ju ändå en väntetid, den regeln är faktiskt klokt konstruerad av juristerna. Lycka till och fortsätt gärna skriv emellanåt.
Japp August, det beslutet är så viktigt. Jobbigt, smärtsamt men…och det kan man utläsa ur din text också, inte helt oangenämt ändå! Det är som att det lättar när besluten är fattade och man vet att det inte finns någon väg bakåt - det finns bara en väg framåt. Och nu börjar du liksom jag gå på denna nya lite okända men kanske rätt spännande väg. Vem vet vad som finns bakom nästa krök?
Jag är rädd för framtiden och för att bli ensam. Det är nog till stor del detta som hållit mig tillbaka och gjort att jag kämpat så förtvivlat för mitt dysfunktionella äktenskap. Det dröjer inte så länge innan det är sommar och semester. Vad skall jag göra då? Detta har ju alltid varit en tid jag tillbringat med frun och barnen.
Ljumma sommarkvällar skall man grilla med familj och vänner och jag är numera en väldigt ensam människa. Kommer jag sitta ensam på min veranda och tycka synd om mig själv? Kanske blir det så, men jag har faktiskt inget realistiskt alternativ just nu…
Jag får tänka att det förhoppningsvis inte varar för evigt. Jag är helt övertygad om att man kan förändra sitt liv till det bättre om man bara ger sig f*n på det. Helt lätt är det dock inte…
Det var intressant att läsa om ditt beslut, August. Jag går själv omkring och ruvar på det. Är i en lite liknande sits, dvs min sambo “S” har varit långvarit otrogen och även om det i det här fallet är ett numera avslutat kapitel (om man törs lita på vad han påstår) så är det så att jag känner att för mycket är förstört. Skulle så gärna vilja kunna förlåta och gå vidare tillsammans, men hittills har jag inte nått dit. Vi är ungefär som vanligt för tillfället och det är mitt försök att hitta till de känslorna, men det är som att hon hela tiden är i vägen, för att inte tala om hans lögner. Det är som du säger, mycket svårt att bryta upp ett långt förhållande med barn dessutom…rädsla för ensamhet (har iofs varit mycket mycket ensam i förhållandet också), rädsla att förstöra barnens liv, ekonomi, är det verkligen rätt, kan jag inte på något sätt komma över detta…?!
/Maxima (ska uppdatera min tråd också men inte ikväll)
tänker på det du skriver Maxima, om att hon är liksom emellan, hon är i vägen. Både du och jag har ju en lång otrohet med oss och jag vet inte om jag någonsin kan förlåta honom för det han har gjort. Att gå så bakom ryggen på någon under så lång tid, det går nästan inte att försvara eller att släppa. Det sitter där det sitter på något sätt. Vissa av oss fick ju inte en chans att välja, en del av oss väljer att stanna och en del klarar inte av att stanna fast de fick välja själva… Jag tillhör den första kategorin men ibland tänker jag att det kanske var lika bra, jag hade nog inte kunnat stanna ändå. Fast det är klart, om båda vill ja då kan det nog gå.
Svårt att leva med ett så stort svek kan jag känna, är nog för mycket känslomänniska för att kunna göra det. It is all or nothing på något sätt, jag vill vara den som gäller för honom eller så får det vara…
