Efter nästan 15 år tillsammans och han fick en kris eller vad det nu är han hamnat i för ett år sen så är jag ganska lugn och det var nästan väntat efter alla turer vi har haft under året.
Jag kommer inte skriva på något och det är han som kommer att få det sämre ställt än mig på alla plan.
Han har knappt några vänner kvar pga att han inte är sig själv längre. Han har ett par och jobbet.
Jag har mina närmaste och familjen som enormt stöd.
Vi har första hand men den är alldeles för stor redan nu när barnen är vuxna och knappt hemma längre så ska ha en mindre.
Jag vet att jag klarar mig själv, det är en styrka jag alltid haft sen jag varit liten.
Han sa upp lgh i fredags men frågade mig först om det.
Det känns ok att separera pga att det gått ett år som han har mått dåligt. Han är inte en som pratar om något och tror att det ska gå över av sig själv. Han säger att han sökt för hjälp men inte hört något än. För hans skull hoppas jag att han hittar sig själv.
Självklart så kommer jag ha dåliga dagar vissa dagar för jag älskar honom fortfarande men min man dog i december, det här är inte han.
Ett steg är taget för min del. Ska titta på en lägenhet på onsdag
Vad han har för planer för sig har jag ingen aning om. Nu åker han på jobb och förhoppningsvis så kommer han inte hem förrän på onsdag = andrum och lugn.
Funderar på ekonomin. Vi har alltid haft gemensamt. Ska man dela upp redan nu eller i alla fall skaffa ett eget konto…
@Kraftlos ansök om äktenskapsskillnad, från den dagen har in inte längre delad ekonomi.
Skaffa nytt konto och ta in din lön etc på det från och med nu.
Sen följer en annan process med bodelningen.
Som kan gå trögt eller lätt men går ut på att dela upp era gemensamma tillgångar samtidigt som ni väger in eventuella personliga och era gemensamma skulder i delningen.
Trodde vi inte skulle höras något de här dagarna när han var ute på jobb men ändå ville han ringa på kvällen och höra hur jag mår och han tycker det här är jättejobbigt och vet varken ut eller in. Hoppades att han skulle komma hem redan idag. Vad ska jag göra åt det, det här var inte mitt beslut
Började sen skicka meddelanden när vi sagt god natt.
Frågade om han gjort någon budget än men han hade ingen aning om vad jag menade med det och bad mig om hjälp med att titta över allt.
Han har inte tagit tag i något än, frågade om jag kollat på lgh, vart och hur stor.
Ville veta allt.
Berättade hur jag funderat och förhoppningsvis så flyttar jag snart, min budget håller.
Låt honom nu man’up och börja rodda sitt eget liv och beslut.
Låter tyvärr som att den där femöringen inte är så långt bort den här gången heller, antagligen har han fått kalla fötter för allt som han anar att han måste ta tag i själv. Vill väl antingen “halvångra” sig igen för att allt känns besvärligt, eller helst att du ska tycka så synd om honom och sköta allt åt honom som om han flyttade hemifrån mamma för första gången i livet som tonåring
Ta tag i taktpinnen för dig själv och lämna in skilsmässopappren redan idag och följ Skippers råd, dags att du kommer ur den här limbotillvaron… och låt honom klara sig själv nu för guds skull
Det är hög tid för honom att börja lära sig, på egen hand vad som ankommer på en vuxenperson. Dvs om/när han inte vet något så ser han till att ta reda på det själv. Inte väntar sig att “mamma” ska “hjälpa” och fixa det åt honom, så han kan fortsätta vara lika okunnig och hjälplös/lat
I går kom han hem och ville prata igen.
Han kommer aldrig att kunna glömma mig och vet inte vad som händer med honom. Han har ingen energi till annat än jobbet.
Frågade hur han ville göra för jag älskar honom men kan inte kämpa eller vilja fixa oss själv.
Sa till honom att eftersom att han inte vet något om nått så kanske vi ska vara särbo, kanske fixar vi det eller inte. Den enda jag vet är att vi inte kan leva i limbo längre.
Jag har nästan känt mig som singel i nästan ett år. Och då undrade han vad jag menade.
Leva ihop med någon men inte känna sig helt älskad.
Såg bara hur han sjönk ihop och kunde inte titta på mig längre och bad om förlåt.
När jag gick och lade mig så kom han in till mig och bad mig att inte ta något beslut om lägenheten.
Idag har jag varit iväg och tittat på två fina lägenheter, den ena kändes bättre men hv hade visat den för några andra så han skulle få ett besked senast i morgon om den.
Ja, det var det som ante mig… han halar in dig igen när det börjar brännas.
Du måste såklart ta ditt beslut och du säger att du älskar honom… men “du såg hur han sjönk ihop, hur han skämdes, kunde inte titta på dig osv.” Sånt kostar inget och kanske Inter ska överdrivas vikten av heller
För det räcker ju inte. Inte om han inte kan kontra med att SÄGA högt och tveklöst till dig att han visst älskar dig och att han utan minsta tvekan V I L L och kommer att satsa 150% på ett sätt som gör att du inte tvivlar på hans vilja en enda sekund.
Att bara be dig vänta, avvakta, inte ta några beslut osv. efter ett helt års funderande är ju inte mycket att komma med, eller vad tycker du själv?
Flytta ut är mitt tips, skapa ett mysigt hem åt dig själv och först då får ni båda två en reell chans att utvärdera vad ni vill och hur och med vem… mitt vad det är så visar det sig att du själv faktiskt tänker annorlunda efter en tid
Nu är det klart, får lägenheten den första januari redan så kan man börja lite smått.
När jag satt med min ekonomi så frågade han om jag kunde visa och eftersom att jag redan delat upp så var det ju klart. Bröt naturligtvis ihop när jag såg hur han rullade excelarket fram och tillbaka och bara var tyst.
Frågade honom när han ville att jag skulle flytta och då undrade han om det var någon panik. Då fick jag bara känslan. Du bryr dig inte nu drar jag.
Även om det är så ledsamt för jag älskar honom fortfarande så ska det faktiskt bli skönt att flytta. Jag slipper se honom och han kan inte längre vara kärvänlig och vi fixar det till nästa dag grinig och inte bry sig.
Helgerna var lugna, jag firade jul hos vänner till oss medans han var hemma och mådde dåligt enlgt han för att jag var borta hela dagen/kvällen.
Nyår var jag hemma och packade ner det sista medans han var ute och gick eller låg på soffan.
Häromkvällen när jag kom hem satt han och väntade på mig för att prata lite. Han som aldrig har pratat annars.
Frågade vilka som skulle hjälpa mig att flytta för jag hade inte frågat honom om hjälp. Han känner sig ensam, allt är skit och det kommer bli tomt. Han frågade mig om jag ville vara singel nu för han ville inte det. Han vill tycka om sig själv så att vi hittar tillbaka till varandra igen, bli oss själva. Han ville bjuda mig på mat någongång när han har kommit till rätta i sin lägenhet.
I måndags fick jag nycklarna till lägenheten och den är mycket finare än jag mindes den när jag tittade på den, känner ett lugn där och att jag kommer att trivas.
Han har varit med ett par gånger och tittat runt och gett mig “tips” hur jag kan ha det. Blev paff när han helt plötsligt sa att han kanske flyttar in en dag…
Inte konstigt att det snurrar i min hjärna när han från ena dagen älskar mig, vill flytta isär och nu det här.
Han har kvar ringen på fingret och fortfarande vår bröllopsbild som bakgrundsbild. Jag blir knäpp på det här.
I dag gick flytten för mig. Har ett par lådor kvar att packa upp sen är jag klar.
Det känns konstigt med den lugna atmosfären som finns här och jag känner att jag kommer att trivas riktigt bra.
Nu har vi levt som särbo i snart en månad och jag känner ett lugn som jag inte vet när jag gjorde sist och det är så skönt. Frid…Även om jag varit mer hos honom på kvällarna när han varit hemma så känns det bra att ha mitt egna krypin. Min säkerhet om något skulle slå bakut mellan oss. Han verkar också gladare, lugnare. Den mannen jag älskar och saknar som dog i december.
Vi har knappt träffats på en vecka pga att min son haft Corona och jag själv är förkyld. Han har ringt som aldrig förr för att kolla läget och om jag behövt någonting.
Vi skickade god natt som vanligt när han helt
plötsligt skickar en annons på ett hus som han vill att vi ska titta på tillsammans för att se om vi skulle trivas, perfekt garage för våra hojar enligt honom.
Frågade vad han tänker nu.
Han tänker för mycket för att kunna sova. Saknar mig…mycket… Att vi ska fixa det här…
Vet inte riktigt vad jag ska tro.
För en månad sen älskade han mig inte längre och orkade inte mer till att nu vilja eventuellt titta på hus.
Mina tankar bara snurrar. Självklart vill jag att vi ska hitta tillbaka till våra gamla jag och oss igen, men vad händer om han ångrar sig igen? Vi går isär igen…
Det där är en jobbig situation. Det är vanligt att man hamnar i kris efter ett långt förhållande då man plötsligt inte har någon att luta sig mot, som alltid finns där, som man är van vid.
Jag tror du ska fråga dig vad som har förändrats i grunden. Jag vet att mitt x plötsligt var redo för diverse förändringar efter att jag satt ner foten, saker som jag nämnt som avgörande för mig. Jag var dock så långt bort på min egen väg att jag inte ville gå tillbaka och med facit i hand, nu 7 år senare, så har han inte förändrats på det sätt han utlovade vara möjligt. Det ser jag på hans hantering av relationer med barnen och sin mor samt hans förhållande med sin nya.
Äta kakan och ha den kvar? Jag tror inte att ett hus skulle lösa hans (era) problem.
Denne man har separationsångest max. Eller har en ev flirt inte fått önskat utfall?
Ni har bott ihop i ett år och han har tvivlat på er. Nu när separation är ett faktum så blev det jobbigt.
Om man inte kan vända sitt förhållande när man bor ihop utan först ”när båset är tomt” ( menar inte att kalla dig kossa ) är det verkligen kärlek?
Man kan ju under denna tid välja sin fru igen och arbeta aktivt med sig själv och förhållandet och försöka hitta tillbaks, men då krävs det vilja o engagemang, om det är det man verkligen vill. Att inte vilja söka hjälp när man mår dåligt och håller på att förlora sin partner är inte ett acceptabelt argument. Jag tror att man hittar tillbaks till varandra genom att spendera tid ihop. Har han tagit några som helst sådana initiativ? Eller har han bara gått o väntat på ett mirakel av något slag eller bara bättre tider?
Att vilja ha varandra för att man känner sig ensam, ev saknar vissa bekvämligheter, man vill bara minnas alla partnerns fördelar (eftersom man inte längre har ev vardagsgnat) osv osv. Det är för mig inte kärlek.
Tror du verkligen på din mans omvändning?
Påminner dig:
Om det ska bli hållbart i längden, finns det någon RIKTIG förändring?
Tänk vad lätt det är att ge råd och vara förnuftig i andras relationer men inte alltid i sin egen……
Det tror inte jag heller. När vi sålde huset för två år sen så kände vi båda att vi var klara med hus och nu helt plötsligt den här vändningen.
Sen vi flyttade isär så är det hela tiden han som kontaktat mig och velat att jag ska komma till honom för att umgås. När han ligger ute på jobb så hör han av sig och vi kan prata i över en timme, precis som man gjorde när man precis träffat någon.
Vet att han kom i kontakt med en annan tjej som också mådde dåligt i somras och separerade i oktober pga misshandel. Han säger att de är varandras bollplank och de har varit kompisar i flera år och han känner hennes ex. Visst vi har pratat när vi stött på varandra och så men inget mer. Vet inte om de fått några andra känslor för varandra under tiden, han nekar till det när jag frågat flera gånger och bara sagt att han inte har några känslor överhuvudtaget.
Varför fortsätta kontakta mig nu när vi har separerat och säger hela tiden att vi ska fixa det här och att vi inte är singlar om han skulle ha någon annan. Jag får inte ihop det. Men kanske för att det är så långt ifrån min värld man kan komma.
Han kommer hem på torsdag igen och vill att vi ska träffas om jag nu är frisk.
Då ska jag försöka få klarhet i hur han tänker och känner, vill inte ta det över telefon.
Jag tänker inte ta något förhastat, en dag i taget.
Min tillit till honom har fått sig en törn för den han har blivit.
Hoppas bara att han börjar berätta för att vi ska kunna gå vidare.
Min partner har varit sambo en narcissist/psykopat (jag vet ej korrekt diagnos) vilken vägrar släppa taget om min partner trots att hen flyttade ut för 2 år sedan. De har barn tillsammans och min partners ex har träffat en ny men räknar ändå med att min partner ska skärpa till sig, lämna mig och flytta ”hem igen”…
Jag behöver lite råd och hjälp hur jag ska bete mig i denna situation? Min partner är fullt medveten om situationen och hur absurt deras liv varit.
Min partner mår ännu verkligen inte bra, hur kan jag stötta och hjälpa på bästa sätt?
Finns det information som kan hjälpa mig/min partner?
Tacksam för all info och råd jag kan få
Snart ett år sen jag skrev såg jag nu och så mycket har hänt…
Vi hittade tillbaka till varandra tillslut och flyttade in ett hus i en annan stad för att komma bort från allt.
Det visade sig att jag haft rätt hela tiden när jag helt plötsligt fick ett sms från människan i oktober att de haft ett förhållande hela vintern och våren då hon hade gått in med tron att vi skulle skiljas eftersom vi flyttade isär. Hon hade tagit reda på att vi köpt hus och han hade slutat svara henne när vi flyttade i augusti och hon inte fattat något. Hon ville vara snäll mot mig så att jag skulle få veta att de levt familjeliv och att hon nu förlorade. Som om jag skulle tycka synd om henne och hur dem nu hunnit med familjeliv har jag ingen aning om eftersom han antingen jobbat eller varit hos mig dem gångerna han inte varit “ute och gått”. För att vara extra snäll skickade hon även skärmdumpar som han skickat till henne i somras från Instagram så att jag skulle tro henne eftersom att jag inte svarade efter ett tag om vad han sa till mig.
Mitt liv rasade igen. Han kom in från garaget när hon hade skickat första sms och såg direkt att jag visste. Han bröt ihop totalt och sa att han varit en otrogen idiot som förstört allt. Han hade äntligen hittat sig själv igen och mådde bra men nu krossade han mig istället. Samtidigt tyckte han att det var skönt för nu visste jag allt även om han velat berätta men visste inte hur för han ville inte förlora mig. Han sa att han visst har samma värderingar som mig om otrohet men hamnade i någon slags bubbla och stängde av. Det är kanske man gör för att orka med ett dubbelliv, men jag vet inte.
Det har blivit många tårar och prat sen oktober men dagarna går bättre och bättre.
Har raderat det hon skickade men finns kvar på något vis ändå i huvudet. Idag tror jag att jag skulle kunna möta henne med huvudet högt utan att vilja säga till henne att hon visste att han var gift och hon valde ändå att gå hela vägen med honom. Inte så svårt att kolla upp om någon är gift.
Vi tar nu en dag i taget och han kollar alltid läget med mig och ser till att jag mår bra. Just nu känns det som att vi kommer att fixa det men det får tiden utvisa. Min tillit är inte hundra och vet inte om den någonsin kommer bli det igen.
) är det verkligen kärlek?