Jag har blivit sviken. Bränd. Vilsen. Vet inte hur långt det har gått och en del av mig vill veta för att kunna fatta ett beslut, en del av mig vill inte veta och gå vidare med livet. Vill att det ska vara som innan. Som när det var bra.
Kan det bli bra? Efter ett svek? Kan man få det att bli bra igen? Om det är som h-n säger att inget har hänt, kan man förlåta och fortsätta? Trots sveket?
Vill man det? Kan det någonsin bli som innan? Kommer jag att kunna känna som förr.
Just nu är hela huden som öppna sår, kommer de någonsin att läka?
Beklagar sveket du är utsatt för❤️Nej jag tror aldrig man kommer tillbaka helt. 15 månader sedan min mans svek uppdagades . Man får lära sig leva med det. Det blir något annat. Det gamla finns aldrig mer. Kanske blir det nåt bättre även om sveket alltid kommer finnas där. Vilken väg man än tar. Finns det alltid med oss. Går inte sudda ut. Med tiden kommer det nog inte göra lika ont.
Jag inser att om jag går behöver jag lämna allt bakom mig. Byta stad, byta vänner och göra något helt nytt. Kan inte vara den som blivit sviken och gå runt här och vara ensam o skild. Om jag flyttar långt härifrån så kan jag i alla fall låtsas som att jag håller ihop.
Eller stanna och hoppas att det kan bli bra igen, ignorera allt prat och alla rykten och låtsas som att jag har fått alla korten på bordet och gjort ett informerar val att förlåta.
Ja. H-n menar att det inte har hänt något (som i inget sex) men jag är inte hundra på att det är sant. Vi har bokat terapi men är rädd att det är för sent.
Inga förhastade beslut. Har ni barn? Tycker inte du ska flytta på dig. Du om nån har inte gjort nåt fel. Behöver verkligen inte skämmas för någon alls! Sträck på dig:heart:
Tar det slut mellan oss så måste jag nog. Det är lika bra och jag trivs ändå inte här.
Jag vill att allt ska bli bra eller i alla fall bättre. Men är det värt att förhandla med sin stolthet för att få bibehålla sitt liv, sitt äktenskap och allt som hör till det.
Vi har bokat terapi nu. Men det är oceaner av tid tills dess. Jag ska träffa min läkare och en kurator i nästa vecka, oklart om det hjälper. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är inte ledsen längre, men så rasande arg.
Jag är arg på min partner och fullkomligt rasande på den främmande människan som tog hela min trygghet och min tillvaro ifrån mig.
