Som en blixt från klar himmel kom en fantastisk person in i mitt liv och vi blev båda så där kära som man bara ser på film. Jag träffar massor av folk i mitt arbete och sociala liv så detta är verkligen något speciellt. Jag trodde inte sådant existerade i verkligheten. Är gift sedan 17 år tillbaka. Vi har tonårsbarn, huslån och ett stabilt liv. Vårt förhållande är grått och tråkigt utan gemensamma intressen och passion. Hade egentligen ställt in mig på att fortsätta med detta liv åtminstone tills barnen är utflugna.
Det logiska skulle naturligtvis vara att stanna i den grå vardagen. Det rådet ger alla nära gemensamma vänner. Det är ett fantastiskt stort steg att ta som sårar fler än de som vinner på beslutet. Vad ska jag göra? Mitt hjärta och kropp skriker efter denna fantastiska person. Medan en annan del av mitt hjärta och förnuft säger bit ihop och stanna…
Jag tänker såhär: Att lämna ett förhållande för att man hittat en ny förälskelse är ingen bra idé, oavsett om man varit otrogen eller ej. Man bör lämna ett förhållande för att det är dåligt, inte för att man tror man hittat ett bättre, tror jag.
I ett så långt förhållande blir man som en person på sätt och vis. Det förhållande man har uppfyller en del av ens behov, men inte alla för då hade man inte blivit förälskad i någon annan på det sättet. Hungern efter att få de behoven uppfyllda, oavsett vad de är, växer ju längre tiden går. Så kommer en ny som ger en det man behöver och längtat efter så länge - det blir överväldigande! Grejen är bara den att den nya förälskelsen uppfyller inte de behov man får i sin gamla relation, och det kan bli en chock när man förlorar denna då. Med det menar jag t ex den trygga samvaron, känslan av familj, en vän som står en så nära att nästan är två halvor av en person. Och det är lätt att idealisera den nya - den har ännu inte fått de grå förväntningarna på sig och därmed fått tillfälle att misslyckas leva upp till dem. Kort sagt - det kan slå över när den nya inte visar sig vara den dröm man först trodde, och smärtan av att förlora det man haft kan vara större än väntat.
Med det sagt - har du ett dåligt och dömt förhållande - bryt upp det! Men gör det civiliserat och genomtänkt. Det är ärligast och rättvisast mot din nuvarande. Och lev ensam, iaf ett litet tag. Hitta din trygghet och självständighet. När man förlorar sin hälft måste det läka ut en ny halva ur dig själv, annars kommer du plötsligt ha en sårig brottskant där den nya kommer försöka passas in, och det kan få denne att rygga tillbaka. Att då hamna i ett läge där man är hjärtekrossad från två håll och dessutom känner sig som en skurk - och kanske även ses som en av släkt och vänner - det är ingen trevlig plats att befinna sig i och ångern kan vara minst sagt jobbig.
Om det inte är grå vardag, hur är det då? Om vi låtsas att du hade en miljon att göra roliga saker med, vad är det för topp 5 saker du skulle vilja göra?
Tja.
Mitt x väninna lämnade sin man och barn för en fantastisk förälskelse.
Drömmen blev en mardröm då hennes nya som så charmat brallerna av henne visade sig vara en narcissistisk psykopat.
Nu är hon tillbaks hos den man hon lämnat och de är lyckligare än någonsin.
Vardagen med disk, skitiga underkläder och strumpor kommer förr eller senare och dödar passionen.
Det logiska är att göra något åt den gråa vardagen. Den behöver inte vara så grå alltid.
En häftig förälskelse går också över till en grå vardag…
Det är väldigt många som slutar jobba på relationen de har och bara åker med i hamsterhjulet och tycker att allt är grått och trist. Man kan göra något åt det gråa och trista som man har så att det blir soligt och färgglatt.
Gå på date med sin partner. Se till att få egen tid utan barn eller andra störande moment. Packa en picknick och ut i skogen. Umgås, prata. Stänga av tv´n och vara med livskamraten. Gå på middag bara ni två. Hitta en gemensam hobby.
Jag har lärt mig den läxan att man måste vårda sitt förhållande och inte bara gilla läget. Det kostade mig mycket. Även om jag jättegärna hade velat vara utan det skit som jag gick genom så hade jag aldrig haft det förhållande jag har idag till min man utan den enorma krisen.
Precis! En del säger att de har kämpat i flera år med sin relation, när de egentligen hållt tyst, härdat ut, och bara hoppats på att det bara ska bli bättre av sig själv. Eventuellt klagat på det man är missnöjd med. Det är inte att kämpa! Det är att undvika att ta tag i problemet - motsatsen till att kämpa för relationen.
Det absolut första man borde göra är att faktiskt få koll på hur man själv vill ha det. Alltså inte att gå och identifiera allt det negativa i relationen, utan få klart för sig hur man vill ha det! Irritationsmoment och missnöje kommer alltid dyka upp en relation då och då, men det behövs glädje för att inte det negativa ska kleta fast i en. Man kan inte nå glädje om man inte ens vet hur den skulle se ut i förhållandet.
I just detta fallet är det ju lättare på sätt och vis att identifiera, för TS har fått smaka på det som saknades.
Sen måste man prata med sin partner, få denne att hitta sin målbild av relationen och hur det ska kännas i den. Här märker man ju om man har helt okompatibla målbilder, isf är det nog dags att snacka skilsmässa. Om man ändå har snarlika mål i hur man vill ha det, hur det ska kännas, och vad man ska göra är väl nästa steg i att prata samman vad man kan göra för att nå dit. Bra också att snacka om vilka förväntningar man har på varandra i vardagslivet, och att berätta vilka förväntningar man tror att ens partner har på en själv! Kan vara så att t ex mannen velat men avstått att engagera sig i att planera högtider för att han trott att frun ville göra det själv och inte gillade hans förslag, när hon i själva verket egentligen velat att han skulle komma med egna idéer men trott att han smet undan av lathet! Dvs båda misstolkar vad den andra vill och båda är missnöjda - det leder inte direkt till känslomässig värme. Och har man samma målbilder men inte vill eller kan mötas i varandras förväntningar, samma där, då är det väl lika bra att ladda ner skilsmässoblanketter.
Vill man inte ha en grå vardag får man se till att måla om den, ingen annan gör det åt en!
Allt det här låter jättebra och jag tror också att det är sant att det är vad som krävs. problemet med det är för att kunna ha en dialog krävs att det är två personer som diskuterar och samtalar och det jag tror många här varit med om är att de många åren som gått när en har försökt att samtala men inte fått något gensvar tar ut sin rätt.
Jag kan säga för min del att jag i många år gjorde som du skriver ovan med missnöjesyttringar istället för samtal men insåg så småningom att det inte funkade (tog pinsamt lång tid bara) och sista året öppnade jag upp för mer samtal, krävde mer kommunikation, att vi skulle göra saker tillsammans, förklarade vad jag tyckte var jobbigt och varför osv, allt detta ville jag också ha nån sorts feedback på - vad tyckte han om det jag sagt, vad tyckte han var jobbigt, hur ville han ha det men tyvärr väldigt dålig respons.
Då tog jag till lite värre strategi - sa att vi måste prata osv men fick så småningom boka in tid för samtal osv och svaret var: " … "
Det kändes faktiskt nästan fysiskt som att den lilla låga som var kvar bara släcktes poff när jag fick det svaret och då gav jag upp, sa att jag vill skiljas.
Men då förändrades allt, oj vilken förändring det skulle bli, inte visste han att det varit så dåligt eller att jag känt så osv osv.
Problemet för min del var ju att kärleken försvann när han inte kunde tänka sig att möta mig i det här, att göra det för min skull utan först när det blev konsekvenser för honom var det viktigt.
Ibland känns det när jag läser i en del trådar här som att den som lämnar ger upp för enkelt när en inte kämpar sig igenom timmar med rådgivning osv men för mig var det faktiskt avgörande att han valde att inte kämpa förrän han redan förlorat mig.
Ja, det är svårt. I synnerhet när det är långa förhållanden som inleddes när man var ung. Vi kunde inte kommunicera på ett bra sätt - det var en central del av varför det sprack. Men det är bättre att vara efterklok än att inte vara klok alls, då har man iaf lärt sig nåt. Och det hänger absolut att båda tar det på allvar, vill, och engagerar sig om man ska rädda ett krisande förhållande. Och även då är det svårt. Är inte båda med är det omöjligt att lösa. Oftast är det lättare att bryta upp och skiljas. Med det sagt betyder det inte att det är fel, tvärtom. För de allra flesta blir livet bra igen efter skilsmässa, tror jag.
Om vi låtsas att du hade en miljon att göra roliga saker med, vad är det för topp 5 saker du skulle vilja göra?