Stanna eller gå? Barn inblandat

Hej!

Jag mår superdåligt och har gjort det länge.
Jag känner att jag gjort allt men jag kan inte ta steget. Vågar inte, orkar inte… hjälp.

Jag och min man har varit ihop i 11 år, gift i 9 år, skaffat oss två barn (8 och 6 år)
Ett hus som vi renoverat och har lån på.
Vill tillägga att Min man är världens snällaste, extremt dålig på att komminucera men världens snällaste och finaste en fantastisk pappa. Mycket dum snäll ibland och gör saker för ANDRAS skull.

Vi bor i en mindre by där vi byggt upp våra liv. Vännerna här är våran familj och nånting jag aldrig skulle vilja ta från barnen.

För 3 år sedan tog jag upp önskan om en större familj. Han ville inte det.
Jag fick stoppa upp en hormon spiral och jag minns att jag tyckte det var tärande och jobbigt.

Redan där kände jag att vi verkar ha olika drömmar. Väljer ju honom och accepterar hans val. Är glad över våra två barn men det tredje barnet har gnagt sig fast i min skalle. För mig har det varit jobbigt att han har stängt mig ute direkt jag velat prata om det.

Jag peppade han till ett nytt jobb och han tog det vilket innebar mycket resor. Han ställde upp för allt och alla och glömde bort mig, kärestan.

Allt detta har byggts på under år. Jag har försökt att prata med honom så många gånger men han sitter bara tyst och tittar ned.

På vår 8:onde bröllopsdag droppade han att han skulle få ärva skog och jag skulle absolut inte va delaktig i det för det hade hans mamma bestämt.

Blev så paff och kände verkligen ”här försöker jag skapa gemensamma drömmar och mål men han stänger mig bara ute”.

Tiden gick och jag fick nog efter nyår. Tog det ångest fyllda samtalet om att vi har det dåligt i relationen.
Sa att vi måste söka proffesionellt hjälp.
Han sa ”okej då, vad vill Du att jag ska göra?”

Vi kom överens om att han skulle kolla upp terapi.

Veckorna gick och vardagen rullade på. Jag har inte kunnat äta, sova , känna mig glad.

Var tvungen att ha det ångest fyllda samtalet igen. ”Har du kollat upp terapi?, prata med mig!”
”Nä ingen kan pga Corona”

Jag sa men ”kämpa då!”

Han stänger mig ute mer och mer, då barnen somnat går han och fixar med något i garaget och jag har somnat själv.
Sex livet är inte detsamma.

Veckorna gick med tystnad och distans tills jag ordnade en terapi tid till mig själv.

Han blev paff och tyckte väl att han kunde haka på om det var det JAG ville.

Jag sa ”nej, nu får det vara nog. Jag vill prata själv för jag har mått så otroligt dåligt senaste halvåret och det är för att du har byggt upp en mur mot mig!”

Det låter som att han skulle va otrogen men han är verkligen inte det. Han stänger ut mig känslomässigt för att han är så rädd att mista mig har han sagt och det gör så ont.

Jag har ingenstans att ta vägen, jag har inte råd att köpa ut honom. Men han har skog och kan göra det till mig. Vill dock inte rycka upp allt från barnen och flytta till annan ort.

Jag har ingen kärlek kvar, han är min absoluta bästa människa dock… jag borde lämna men kan verkligen inte ta beslutet och jag kan inte tänka klart.

Vaknade upp imorse och tänkte ”Nej, du kan inte skilja dig!”

Nästa dag säger min hjärna ”du måste skilja dig!”.

Kommer det någonsin att bli bra när man tappat hoppet helt? Är det såhär? Vaknar upp och vill kramas med honom på morgonen av närhet samtidigt som man vill skiljas en timma senare? Är det såhär det ska va?

Han har inte sagt ”jag älskar dig” på ett halv år. Har berättat allt detta till honom och att jag har väntat på han så länge. Han har beklagat sig över det och menar att han älskar mig.

När det inte kommer av sig själv utan att jag påminner så har jag svårt att tro på det han säger.

3 gillningar

Känner så igen mig i din beskrivning av ert liv men för oss så är det tvärtom på många sätt… jag är mannen som upplever att frun har blivit så frånvarande. Vi har träffat en på kyrkans familjerådgivning men det blir inte bättre och jag närmar mig att ge upp även om det finns känslor kvar. Dessutom har vi barn vilket gör det mer komplicerat!

1 gillning

Skönt ändå på något sätt att dela med andra om hur man upplever sin situation. Känns som ett svårt ämne att prata om.