Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Space, svartsjuka och ovisshet

Pratade med en kompis A om en annan kompis B som ville separera från ett destruktivt förhållande där maken hotade med självmord ifall B gjorde verklighet av planen.
Kompis A har samma diagnos som en självmordshotande mannen, bipolär. Kompis A (som ju haft sin beskärda del av nära självmordsupplevelser för egen del) föreslog att kompis B skulle strunta i hotet (i ordalag som jag aldrig förväntat mig) for hon menade att självmordshot inte är riktiga hot om självmord utan enbart känslomässig utpressning.

1 Like

Jag vet inte vad jag ska tro om hoten, min magkänsla säger att de inte är det. Men inte bra att chansa om såna saker. Samtidigt traumatiskt att ringa polisen eller vad man nu ska göra.
Hon kommer aldrig mer vilja prata med mig om jag kontaktar hennes familj om detta
Och jag försöker påminna henne om barnen, de behöver henne och hon dem, men hon är envis och säger att nej, de har de bäst så här

1 Like

Ring 112. Det gjorde jag.
Då kom all hjälp personen behövde.

Ringde dock under pågående självmordsförsök.
Jag satt 10 mil bort och pratade i telefonen med vedebörande.

Sen har du självmordslinjen (tror ja den heter)
Ringd dom och be dom ringa upp personen.

2 Likes

Det låter som ett bra förslag.

Allvar eller inte. Självmord tar man inte ens upp!
Det är så hemskt. Säg att den som hotar med detta faktiskt utför det och så sitter jag och tänker ”ja ja, det e bara tomma ord”

När detta händer mig nu förtiden (hänt mer än 1 gång) ringer jag 112. Jag ger ”full gas” finns ingen anledning att inte göra det.

Jag sa en sak till en självmordstänkande vän som fick hen att tänka om. Jag sa så här.

”Självmord är en kontinuerlig lösning på ett tillfälligt problem! Är det värt det”

I dag är hen glad över hur jag reagerade och vad jag gjorde. Trots att jag inte var så omtyckt under pågående insats. Men jag ångrar inte att jag reagerade!

3 Likes

Vet hur jobbigt det kan vara försök att hitta någon som du kan få stöttning av så att fu orkar vara stark för barnen. Skit i vad hon säger om familjerätten känns bara som ett sätt att få dig ur balans vilket inte är bra för barnen. Försök att inte ha så mycket kontakt med henne just nu. Känns som att hon behöver landa och stabiliseras lite för att inte dra ner dig också. Det kommer att bli bättre för er alla och ni kommer att hitta sätt att prata.

2 Likes

Pratet om självmord är ett sätt för henne att kontrollera dig. Gå inte på det. Säg till henne att om hon hotar med det det igen så ringer du gång 1 112 och efter den gången, gång 2 hennes familj. Hon ska veta att det får konsekvenser för henne att hota med självmord inför dig. Om du ser det som att det är ett sätt för henne att kontrollera dig och att du inte överhuvudtaget är ansvarig för om hon väljer att leva eller inte så tappar hon makten över dig.

1 Like

Självmord är inget man hotar med om man verkligen vill genomföra det. Jag håller med Laponzyk ovan. Det är ett sätt för henne att försöka kontrollera dig. Det är även därför hon inte vill att du kontaktar hennes familj, för då blir det jobbigt för henne.

När jag var påväg att ta mitt liv så fans det aldrig några ultimatum för om jag skulle göra det eller inte. För mig fanns bara en outhärdlig smärta som aldrig skulle kunna försvinna på något annat sätt än att jag fick dö. Jag hade inga krav som var tvungna att uppfyllas för att jag inte skulle ta mitt liv. Jag ville bara slippa ifrån smärtan, smärtan som var så outhärdlig att inte ens tanken på mina barn kunde få mig på andra tankar.

Gör som Laponzyk föreslår. Det är det enda rätta du kan göra. Om du ändå är orolig över hennes hot så kan du hålla utkik efter hur hon verkar må. För när jag väl tog beslutet att jag skulle göra det så byttes smärtan ut mot ett lugn och välbehag. Jag hade något att se fram emot.

1 Like

Dagen hon skulle flytta visste jag inget om någon otrohet. Jag kände bara att nu är det kört. Jag hade inte fått många veckor på mig att göra mig snyggare, intressantare och mer attraktiv, men jag hade ändå misslyckats.

Hon var så iskall när hon körde sina grejer från huset till lägenheten. Som om vi redan var skilda och jag hade gjort henne illa! Det var så overkligt. Och jag min dumme fan, jag hjälpte till att packa saker! Trodde att det skulle hjälpa på något sjukt sätt. Kunde lika gärna skickat med ett paket kondomer också :poop:

När hon hade kört det sista och började installera sig (det nya boendet invigdes givetvis samma natt) åt jag och barnen ute. Inte för att fira utan för att jag var så slutkörd. Dränerad på precis allt utom kärlek och en liten gnutta försiktig optimism.

Den dagen var ett lågvattenmärke i mitt liv. Kom att tänka på det nu när jag allt mer sällan anklagar mig själv för att ”jag borde ha fattat”.
Det är skönt på det sättet. Börjar liksom glida ur den där självhatskostymen. Nu ska jag försöka komma in i läget där jag gillar mig själv. Ett läge där jag tycker att jag duger.

Jag är nog en trevlig prick ändå för jag är rätt omtyckt av många, och jag drog en bra lott i genetikens lotteri. Dessutom kan jag både snickra och vara en bra förälder (på heltid just nu) … så jo, jag duger ju egentligen.
Fuck it, det kommer bli bra så småningom. Alltså, ännu bättre. Det finns många som har det betydligt sämre än mig, som just nu ska börja vada genom samma sörja.

Det jag har lärt mig än så länge är att sitta still i båten, det kommer komma svallvågor. Men nu kan jag se dem när de närmar sig.
Jag trodde aldrig jag skulle tänka så, men det går ju att ta sig framåt på något sätt. Precis som alla säger.
Det som såg så oerhört mörkt och hopplöst ut har faktiskt börjat lätta lite!

7 Likes

Fint att det känns lite lättare just nu.

Vill tipsa dig om att skriva dagbok (i en riktig bok, för hand) där du fyller i vilka dagar barnen är hos dig. Kan vara bra att kunna visa upp hur mycket ansvar du tagit/tar. Samt korta noteringar om hon har någon form av utspel mot dig, t ex att du akut måste avlasta henne och ta barnen. Det är en liten enkel sak att skriva en notering varje dag och kan vara mycket värdefullt att ha om det någon gång behövs. Hon ska inte känna till att du gör detta .

1 Like

Jag är så nervös för just de där svallvågorna. Den här veckan flyttar jag. Jag har varit rätt aktiv tiden sedan beslutet. Både med planering, förberedelser men även sociala grejer. Nu känns det som att jag kan verkligen inte packa en endaste grej till. Jag ser fram emot flytt med spänning och bävar samtidigt. Ingen av oss har sökt den andres kontakt särskilt mycket den här tiden. Men nu kommer han försvinna helt. Separationsångest. Och när jag är på plats sedan. Vad händer då? Kommer svallvågorna då? När alla lådor är uppackade. När det inte finns något mer att städa. Kan jag förvänta mig en tsunami? Det här nervösa pirrandet, surrandet i kroppen. Det känns som att jag förlamas. Förstelnas. Stannar av.

1 Like

Jag läste hela din historia igår innan jag skulle sova. Blev alldeles för sent :wink:

Blir så berörd, så ledsen å dina vägnar. Jag har en liknande historia i bagaget. Det är nästan på dagen 3 månader sedan det hände. Jag önskar jag kunde förmedla en uns av det jag känner till dig. Jag ser rationaliteten i dina inlägg men upplever också en känslomässig sorg där du delvis klandrar dig själv. Det är den känslan jag hade önskat jag kunnat förändra. Dock ser ditt sista inlägg ljusare ut och jag hoppas du är på väg över till andra sidan.

Du verkar vara en genuin och fin person. Sådana människor förtjänar all lycka. Tyvärr är det väl också dom människorna som ibland går på dom största nitarna där svek och lögner finns inblandade.

Önskar dig en fin och stark dag!

1 Like

Halkade in på den här historien. Känner igen mig, men ligger några månader efter.
Hur har det gått?

Du kämpar på imponerande bra, @Ike. Det känns som att du löser detta trauma på ett klanderfritt och elegant sätt. En eloge till dig, du är grymt stark!

Skit, kan man sammanfatta mitt liv som. Mitt senaste inlägg från i höstas ser rätt positivt ut, och det kändes så. Men allt rasade ihop för mig sedan. Jag fick allvarliga självmordstankar, dåligt humör, ångest … allt var skit.

Tog hjälp och fick medicinering ganska direkt. Med hjälp av läkemedel har jag kommit tillbaka på sätt och vis. Det finns inte någon framtid i mina tankar, tyvärr, men dagarna är mycket lättare att ta sig igenom. Och numera bryr jag mig någorlunda om hur jag ser ut, har börjat träna och har mycket mer energi och glädje till barnen. Har inte haft ork till att ta tag i livets större frågor, men ska undersöka om jag kan bo kvar i huset.

Hon vill fortfarande att det ska bli vi igen. Av någon svårbegriplig anledning, för jag verkar inte ha varit mycket att ha under våra år tillsammans. Till någon av alla dickpic-riddare skrev hon för några år sedan att hon “valde fel kille”.
Kanske vill hon vara med mig av ekonomiska skäl. Eller för trygghets skull, som en fadersgestalt, vad vet jag. Möjligen för att 3, 4 eller 5 parallella partners inte är så spännande om det inte finns någon att bedra.
Men hon vet inte vad jag vet. Och att berätta vad jag vet, kommer inte göra någon skillnad.

Sedan jag senast skrev här har det framkommit mycket, mycket mer än vad jag visste då. Det blev en ny chock för mig. En ny sömnlös natt med långa gråtanfall och hes röst av allt torrkräkande. Den här gången känner jag mig dock mycket bättre rustad. Säkert tack vare medicinen.

Funderar på om det ligger någon slags beroendeproblematik till grunden för beteendet. Jag blir fan äcklad av allt jag har sett och tappar lite av mitt hopp för mänskligheten. Den här relationen var min sista. Jag kan inte bringa mig till att ens titta åt en kvinna på det sättet – det kunde jag inte förut heller, men det undvek jag för att jag trodde att trohet och moral var viktigt för att hålla ihop som ett kärlekspar. Just för mig står det alldeles för mycket på spel för att engagera mig i och lita på andra människor än mina närmaste.

Jag känner mig uttittad vart jag än går, jag känner mig förnedrad och förminskad och önskar för första gången i mitt liv att jag bodde i en storstad. Otrohet i den här omfattningen är något av det värsta.

2 Likes

Ja fy fan! Har med gett upp hoppet om mänskligheten. Trohet och samspel.
Är med några månader efter dig. 5/10 small min bomb.
Går inte en dag utan att man gråter än… känns som det aldrig kommer ta slut…
Exet springer runt och är lycklig och jag är bortkastad som ett dasspapper.

1 Like