Pratade med en kompis A om en annan kompis B som ville separera från ett destruktivt förhållande där maken hotade med självmord ifall B gjorde verklighet av planen.
Kompis A har samma diagnos som en självmordshotande mannen, bipolär. Kompis A (som ju haft sin beskärda del av nära självmordsupplevelser för egen del) föreslog att kompis B skulle strunta i hotet (i ordalag som jag aldrig förväntat mig) for hon menade att självmordshot inte är riktiga hot om självmord utan enbart känslomässig utpressning.
1 gillning
Jag vet inte vad jag ska tro om hoten, min magkänsla säger att de inte är det. Men inte bra att chansa om såna saker. Samtidigt traumatiskt att ringa polisen eller vad man nu ska göra.
Hon kommer aldrig mer vilja prata med mig om jag kontaktar hennes familj om detta
Och jag försöker påminna henne om barnen, de behöver henne och hon dem, men hon är envis och säger att nej, de har de bäst så här
1 gillning
Ring 112. Det gjorde jag.
Då kom all hjälp personen behövde.
Ringde dock under pågående självmordsförsök.
Jag satt 10 mil bort och pratade i telefonen med vedebörande.
Sen har du självmordslinjen (tror ja den heter)
Ringd dom och be dom ringa upp personen.
2 gillningar
Det låter som ett bra förslag.
Allvar eller inte. Självmord tar man inte ens upp!
Det är så hemskt. Säg att den som hotar med detta faktiskt utför det och så sitter jag och tänker ”ja ja, det e bara tomma ord”
När detta händer mig nu förtiden (hänt mer än 1 gång) ringer jag 112. Jag ger ”full gas” finns ingen anledning att inte göra det.
Jag sa en sak till en självmordstänkande vän som fick hen att tänka om. Jag sa så här.
”Självmord är en kontinuerlig lösning på ett tillfälligt problem! Är det värt det”
I dag är hen glad över hur jag reagerade och vad jag gjorde. Trots att jag inte var så omtyckt under pågående insats. Men jag ångrar inte att jag reagerade!
3 gillningar
Vet hur jobbigt det kan vara försök att hitta någon som du kan få stöttning av så att fu orkar vara stark för barnen. Skit i vad hon säger om familjerätten känns bara som ett sätt att få dig ur balans vilket inte är bra för barnen. Försök att inte ha så mycket kontakt med henne just nu. Känns som att hon behöver landa och stabiliseras lite för att inte dra ner dig också. Det kommer att bli bättre för er alla och ni kommer att hitta sätt att prata.
2 gillningar
Pratet om självmord är ett sätt för henne att kontrollera dig. Gå inte på det. Säg till henne att om hon hotar med det det igen så ringer du gång 1 112 och efter den gången, gång 2 hennes familj. Hon ska veta att det får konsekvenser för henne att hota med självmord inför dig. Om du ser det som att det är ett sätt för henne att kontrollera dig och att du inte överhuvudtaget är ansvarig för om hon väljer att leva eller inte så tappar hon makten över dig.
1 gillning
Självmord är inget man hotar med om man verkligen vill genomföra det. Jag håller med Laponzyk ovan. Det är ett sätt för henne att försöka kontrollera dig. Det är även därför hon inte vill att du kontaktar hennes familj, för då blir det jobbigt för henne.
När jag var påväg att ta mitt liv så fans det aldrig några ultimatum för om jag skulle göra det eller inte. För mig fanns bara en outhärdlig smärta som aldrig skulle kunna försvinna på något annat sätt än att jag fick dö. Jag hade inga krav som var tvungna att uppfyllas för att jag inte skulle ta mitt liv. Jag ville bara slippa ifrån smärtan, smärtan som var så outhärdlig att inte ens tanken på mina barn kunde få mig på andra tankar.
Gör som Laponzyk föreslår. Det är det enda rätta du kan göra. Om du ändå är orolig över hennes hot så kan du hålla utkik efter hur hon verkar må. För när jag väl tog beslutet att jag skulle göra det så byttes smärtan ut mot ett lugn och välbehag. Jag hade något att se fram emot.
1 gillning
Dagen hon skulle flytta visste jag inget om någon otrohet. Jag kände bara att nu är det kört. Jag hade inte fått många veckor på mig att göra mig snyggare, intressantare och mer attraktiv, men jag hade ändå misslyckats.
Hon var så iskall när hon körde sina grejer från huset till lägenheten. Som om vi redan var skilda och jag hade gjort henne illa! Det var så overkligt. Och jag min dumme fan, jag hjälpte till att packa saker! Trodde att det skulle hjälpa på något sjukt sätt. Kunde lika gärna skickat med ett paket kondomer också 
När hon hade kört det sista och började installera sig (det nya boendet invigdes givetvis samma natt) åt jag och barnen ute. Inte för att fira utan för att jag var så slutkörd. Dränerad på precis allt utom kärlek och en liten gnutta försiktig optimism.
Den dagen var ett lågvattenmärke i mitt liv. Kom att tänka på det nu när jag allt mer sällan anklagar mig själv för att ”jag borde ha fattat”.
Det är skönt på det sättet. Börjar liksom glida ur den där självhatskostymen. Nu ska jag försöka komma in i läget där jag gillar mig själv. Ett läge där jag tycker att jag duger.
Jag är nog en trevlig prick ändå för jag är rätt omtyckt av många, och jag drog en bra lott i genetikens lotteri. Dessutom kan jag både snickra och vara en bra förälder (på heltid just nu) … så jo, jag duger ju egentligen.
Fuck it, det kommer bli bra så småningom. Alltså, ännu bättre. Det finns många som har det betydligt sämre än mig, som just nu ska börja vada genom samma sörja.
Det jag har lärt mig än så länge är att sitta still i båten, det kommer komma svallvågor. Men nu kan jag se dem när de närmar sig.
Jag trodde aldrig jag skulle tänka så, men det går ju att ta sig framåt på något sätt. Precis som alla säger.
Det som såg så oerhört mörkt och hopplöst ut har faktiskt börjat lätta lite!
7 gillningar
Fint att det känns lite lättare just nu.
Vill tipsa dig om att skriva dagbok (i en riktig bok, för hand) där du fyller i vilka dagar barnen är hos dig. Kan vara bra att kunna visa upp hur mycket ansvar du tagit/tar. Samt korta noteringar om hon har någon form av utspel mot dig, t ex att du akut måste avlasta henne och ta barnen. Det är en liten enkel sak att skriva en notering varje dag och kan vara mycket värdefullt att ha om det någon gång behövs. Hon ska inte känna till att du gör detta .
1 gillning
Jag är så nervös för just de där svallvågorna. Den här veckan flyttar jag. Jag har varit rätt aktiv tiden sedan beslutet. Både med planering, förberedelser men även sociala grejer. Nu känns det som att jag kan verkligen inte packa en endaste grej till. Jag ser fram emot flytt med spänning och bävar samtidigt. Ingen av oss har sökt den andres kontakt särskilt mycket den här tiden. Men nu kommer han försvinna helt. Separationsångest. Och när jag är på plats sedan. Vad händer då? Kommer svallvågorna då? När alla lådor är uppackade. När det inte finns något mer att städa. Kan jag förvänta mig en tsunami? Det här nervösa pirrandet, surrandet i kroppen. Det känns som att jag förlamas. Förstelnas. Stannar av.
1 gillning
Jag läste hela din historia igår innan jag skulle sova. Blev alldeles för sent 
Blir så berörd, så ledsen å dina vägnar. Jag har en liknande historia i bagaget. Det är nästan på dagen 3 månader sedan det hände. Jag önskar jag kunde förmedla en uns av det jag känner till dig. Jag ser rationaliteten i dina inlägg men upplever också en känslomässig sorg där du delvis klandrar dig själv. Det är den känslan jag hade önskat jag kunnat förändra. Dock ser ditt sista inlägg ljusare ut och jag hoppas du är på väg över till andra sidan.
Du verkar vara en genuin och fin person. Sådana människor förtjänar all lycka. Tyvärr är det väl också dom människorna som ibland går på dom största nitarna där svek och lögner finns inblandade.
Önskar dig en fin och stark dag!
1 gillning
Halkade in på den här historien. Känner igen mig, men ligger några månader efter.
Hur har det gått?
Du kämpar på imponerande bra, @Ike. Det känns som att du löser detta trauma på ett klanderfritt och elegant sätt. En eloge till dig, du är grymt stark!
Skit, kan man sammanfatta mitt liv som. Mitt senaste inlägg från i höstas ser rätt positivt ut, och det kändes så. Men allt rasade ihop för mig sedan. Jag fick allvarliga självmordstankar, dåligt humör, ångest … allt var skit.
Tog hjälp och fick medicinering ganska direkt. Med hjälp av läkemedel har jag kommit tillbaka på sätt och vis. Det finns inte någon framtid i mina tankar, tyvärr, men dagarna är mycket lättare att ta sig igenom. Och numera bryr jag mig någorlunda om hur jag ser ut, har börjat träna och har mycket mer energi och glädje till barnen. Har inte haft ork till att ta tag i livets större frågor, men ska undersöka om jag kan bo kvar i huset.
Hon vill fortfarande att det ska bli vi igen. Av någon svårbegriplig anledning, för jag verkar inte ha varit mycket att ha under våra år tillsammans. Till någon av alla dickpic-riddare skrev hon för några år sedan att hon “valde fel kille”.
Kanske vill hon vara med mig av ekonomiska skäl. Eller för trygghets skull, som en fadersgestalt, vad vet jag. Möjligen för att 3, 4 eller 5 parallella partners inte är så spännande om det inte finns någon att bedra.
Men hon vet inte vad jag vet. Och att berätta vad jag vet, kommer inte göra någon skillnad.
Sedan jag senast skrev här har det framkommit mycket, mycket mer än vad jag visste då. Det blev en ny chock för mig. En ny sömnlös natt med långa gråtanfall och hes röst av allt torrkräkande. Den här gången känner jag mig dock mycket bättre rustad. Säkert tack vare medicinen.
Funderar på om det ligger någon slags beroendeproblematik till grunden för beteendet. Jag blir fan äcklad av allt jag har sett och tappar lite av mitt hopp för mänskligheten. Den här relationen var min sista. Jag kan inte bringa mig till att ens titta åt en kvinna på det sättet – det kunde jag inte förut heller, men det undvek jag för att jag trodde att trohet och moral var viktigt för att hålla ihop som ett kärlekspar. Just för mig står det alldeles för mycket på spel för att engagera mig i och lita på andra människor än mina närmaste.
Jag känner mig uttittad vart jag än går, jag känner mig förnedrad och förminskad och önskar för första gången i mitt liv att jag bodde i en storstad. Otrohet i den här omfattningen är något av det värsta.
3 gillningar
Ja fy fan! Har med gett upp hoppet om mänskligheten. Trohet och samspel.
Är med några månader efter dig. 5/10 small min bomb.
Går inte en dag utan att man gråter än… känns som det aldrig kommer ta slut…
Exet springer runt och är lycklig och jag är bortkastad som ett dasspapper.
1 gillning
Tack för att delar dina erfarenheter.
För de som aldrig stött på människor som fungerar långt utanför kartan så går det inte att föreställa sig.
Det är enormt frustrerande och vilseledande att en person som talar ditt språk och bor i din kultur inte går att nå eller förstå.
Det du går igenom går inte att förhålla sig till genom logik eller resonemang mellan två parter. Det handlar inte om att dela en vision och hedra varandras existens i ett förhållande.
Om du inte vill kalla det diagnos, kan du ju kalla det en ganska vanlig “ovanlighet”. Med min erfarenhet har naturen en speciell “lösning” för människor som genom ärftliga eller orsakade besvärligheter inte fått ihop sin personlighet.
Det som är frustrerande för vuxna normalt fungerande människor är att relationer ju inte är så komplicerade. Vi känner ju oss själva lite grann och utgår från att om man lyckas riktigt bra att bli vän med någon så borde vissa villkor så småningom bli uppfyllda.
Ett sådant villkor är att inte byta attityd till sin vän så snabbt och vara lite rädd om relationen och se den som en tillgång. I relationen finns så småningom gemensamma upplevelser och en historia. Man lär sig varandra och låter varandra vara fantastiska och vill att partnern ska må bra. En ömsesidighet i välvilja och reparationsbenägenhet. Om dammen börjar läcka dyker det upp två bävrar som hjälps åt.
Om den ena blir förkyld går den andre till apoteket på helt egna batterier och med entusiasm.
Så fungerar det tyvärr inte i ett dysfunktionellt förhållande. Den ömsesidiga välviljan är inte stabil.
Om man har en lite själ som aldrig blivit en komplett person tvingas man av naturen att göra sitt allra bästa i alla fall. Men med svårigheter med tillit, självkänsla så är det som att bo i ett land utan kultur. Man vet inte riktigt säkert hur reglerna ser ut och man lyckas heller inte ta reda på det för man kan inte skapa fullvärdig kontakt och kanske saknar empati.
Man vet helt enkelt inte hur andra känner och man har ingen föreställningsvärld som kan hjälpa till att läsa av andra människor på ett smidigt sätt.
De vilsna själarna ser ut som vanliga människor och de kompenserar ofta sin dåliga självbild och sin svårighet att läsa terrängen med lite reservmetoder.
De börjar livet med en stor besvikelse och relationer som ska ge input för fortsatt utveckling blir halvdåliga. Dåliga på att läsa situationer och ofta benägna att behaga och bli upptagna i relationer - säljer de ut sig själva och vänjer sig vid att vara extraordinära för att få det de saknar.
Personerna befinner sig i ett mycket allvarligt existentiellt läge där ett lapptäcke av reparationer får dem att uthärda och fungera utan att väcka misstänksamhet.
Då deras huvudsakliga svarta hål råkar vara relation så fungerar de skapligt på strukturerade arbetsplatser och bland hyggliga trygga människor som är skickliga att hantera människor och konflikter.
De blir såklart ledsna i alla fall, men livet rullar ändå på.
I nära relationer kommer dock problemet upp på ytan. Då börjar de komma i kontakt med det de saknar. En nära relation är ju liksom starten för de flesta i livet så även som vuxen är det ju precis den träningen som man inte kan vara utan.
I relation blir det starka känslor och desperata försök att få det att fungera. Har de aldrig haft en relation i hela livet ens från starten går det inte så bra som vuxen heller. Kan man inte läsa kartan och kanske inte ens vet vad en relation är så blir det väldigt besvärligt.
Utan den personliga utvecklingen är de liksom fragmenterade och vissa delar i relationen hanterar de som om de vore bara några år gamla.
De får vredesutbrott, hämnas. De vill se dig lida. De hatar dig. Enormt omogna ofullständiga känsloyttringar.
Lite mer utvecklade själar kan liksom inte hata utan att det finns ett litet resonemang och gärna förankrat i nutiden och konsekvent.
Det är denna dysfunktion och saknade utveckling som man som par eller partners inte kan skapa med allvarliga samtal.
Personligheten har för många luckor, har inte de känslomässiga verktygen och en massa nycker som man skaffat sig under hela sin uppväxt för att lapa över hålen.
Det är därför fullt friska människor sliter sitt hår i dessa relationer. De kan för sitt liv inte begripa hur det kan vara så ytterligt svårt att inte ens få den enklaste relation att fungera.
De ansträngningar vi lägger ned och det vi observerar tycker vi borde räcka för att relationen ska utvecklas - men det går i stället snett utför. Som om det vore programmerat att misslyckas. Som en osynlig hand som gör det sämsta tänkbara i varje situation.
Man kan väl säga att den dysfunktionell själ är tryggast i “icke relation” för det är där de normalt befinner sig. Utifrån den bilden av världen är de bekväma.
De vill ha närhet, kärlek och lycka, men även för dem går det åt helvete.
Din misslyckas tillsammans men har lite olika förklaringar till varför det inte fungerade.
Så mitt råd är att sänka förväntningarna och ta dig an relationen från en lite annan vinkel. Utgå från att din underliga partner har det väldigt besvärligt och ett stort svart hål av att aldrig någonsin ha tillhört eller kommer att tillhöra någon.
Det är ohyggligt och det finns såklart grader av eländighet.
Alla som drabbas av denna svårighet tyck i alla fall räddas av naturen på exakt samma sätt. De som inte fungerar har alla varit lämnade åt sig själva att så gott de kan få livet att fungera. Känslomässigt har de fått ihop det på ungefär samma sätt.
Alla som stöter på problemet rapporterar samma elände.
När man förstått problemet och att det handlar om utveckling kan man ha större empati för deras handlingar och tolka dem lite annorlunda. Man kan sluta att hoppas på att kunna reda ut problemet. Koppla av och bestämma vad som är nästa steg.
Och att absolut inte delta i deras trixande med dina känslor och tokiga utspel. Glöm inte att två helt friska personer inte alls håller på med dylik djävulskap. Människor som vuxit upp ovetandes om livets svårigheter kan kommunicera lite bättre och läser människor.
Se det som lärorikt och att du lärt dig känna igen problemtypen.
2 gillningar
Hej Enannan
Har läst din tråd och lider med dig.
Vi är många som genomgår samma plågsamma utdragna process, som känns som den första någonsin för mänskligheten,
Men den händer igen o igen o igen, människor är människor och dom gör som människor gör.
Smärtan är intensivt och helt omöjlig att hantera när den är som värst, så djävlig att självmordstankar flimrar förbi när vi når våra lägsta stunder.
Jag känner igen mig i din process, alla steg, alla handlingar, att till slut inse, komma till acceptans om att det är så här nu. Inget kommer ändra på situationen. Hur vi själva förhåller oss till verkligheten är det som skiljer sig, hur långt i sin egna unika process man har kommit.
Tiden, tiden tiden, tiden är vår värsta fiende när vi får våra dippar och vill spola framåt i ”filmen”.
Tiden är vår bästa vän när det har jobbat för oss i vår process.
Jag separerade okt 18 efter flera års dåligt äktenskap, visste inte då att exfrun hade ett förhållande med en annan sedan minst 6 månader innan, troligtvis har jag varit bedragen i ytterligare 4 år, så länge var det som hennes ”personlighetsförändring” innan allt började.
Vi levde ihop i totalt 28 år…
Jag har varit i alla känslostadier man kan vara, tjatat på mina vänner om vad hon gjort sagt menat, etc.
Ångrat, försökt ändra, blundat, skrivit, tränat mig halvt ihjäl. Jobbat som en galning, blivit sjukskriven för utmattningssyndrom. Brutit ihop igen. Dejtat fått bekräftelse, inte velat se åt en kvinna nåt mer.
Just nu börjar jag faktiskt sakna närhet lite grann igen, men sex nej inte på kartan just nu.
Det går upp o ner man går fram några steg tillbaka igen, ännu ett bit fram o tillbaka. Känns som man inte kommer ur fläcken. Men jämfört med 1 månad 6 mån ett år har det hänt mycket.
Det är svårt att se jag har svårt att se det själv på min egen process.
Att läsa om andras processer har hjälpt mig, när jag är svag läser jag mera, får lindring av att jag inte är ensam, vi är många här,när jag mår bättre läser jag mindre, får energi ändå, av livet liksom.
Livet kommer tillbaka, det roliga blir roligt igen.
Du kommer kunna älska igen, när du är klar,
När blir man det då?
Så småningom!
När man är läkt tillräckligt!
Hur lång tid tar det?
Beror på skadans omfattning,individuellt tyvär
Längre tid än de flesta har tålamod är nog ett bättre svar.
Tid tid tid, det har tagit mig flera år att stressa mindre, jag är inte klar ännu, men jag är på väg.
Hoppas att du mår bättre!
3 gillningar
Fantastiskt bra och illustrativ beskrivning av diverse dysfunktionalitet av varierad genes som ofrånkomligt leder till katastrofala relationskonsekvenser.
Det du skriver borde ingå i allmänbildningen så att vi alla rent generellt åtminstone hade hört fenomenen beskrivas några gånger… innan det är för sent.
Tack 
1 gillning
Jag har ibland undrat vad jag kunde gjort annorlunda om jag vetat det jag vet idag.
Men det blir ett moment 22 situation av det, jag hade omöjligt kunna sätta mig in och förstå hur jag skulle reagera och känna i den process som vi alla genomgår. Det skiljer sig åt i detaljer men är ändå så lika,
Hade gud fader själv stigit ned och förklarat för mig hur det skulle komma att bli hade jag nog ändå avfärdat det med att det kanske är så för andra, men inte mig jag har ju koll.
Trodde att jag var analytisk, empatisk kunde förutse reaktioner och var kapabel att förbereda mig på det trauma som eventuellt skulle uppstå,baaah vad fel jag hade🤣.
Jag har nu några i min närmsta krets som är färskare i den här processen som nästan alla verkar behöva genomlida.
Det jag gör nu, mer än förut, är att jag lyssnar mer, försöker använda mina två öron mer än min mun.
Alla har vi våra isues, jag har en tid kämpat med mina egna o forsätter med det.
Jag kan trots allt bara påverka mig själv, ingen annan.
Det är lättare att förhålla sig till verkligheten på ett skönt sätt än försöka göra verkligheten skön,
2 gillningar
Ännu en längre analys av erfarenheterna:
Från början var jag väldigt upptagen med att beskriva de olika incidenterna. Alla frustrerande bakvända trassligheter där partnern flyger runt som en hal tvål. Ömsom fantastisk och ömsom som skickad att döda mig.
Jag hade dock turen att ha haft ett långt och bra förhållande och har en stabil familj och helt normala vänner.
Men från början innan man kommit underfund med vad i helvete som pågår så går det åt mycket frustration och “management” av relationen.
Lite mindre envisa personer har inte “on/off” förhållanden. De märker att något kugghjul går varmt och backar ur problemet.
Jag gillar ju lite vilda och udda personer och tyckte samtidigt att det var spännande. Jag gick all in och tänkte den här vildhästen var rolig. Kanske kan man ha den i en hage.
Jag hade bra erfarenheter från tidigare relationer och har ju inte svårt att kommunicera.
Man kan lida av en personlighetsstörd person på distans genom att tolka underliga SMS och fara lite hit, men jag upplevde att den här personen kan man inte ha i en lös sladd med knut på. Här gäller det att koppla upp ett bredare interface och komma närmare.
Det var en svindlande resa och från början redde jag ut massor av incidenter där de från den klarblå himlen hela tiden ramlade ned döda fåglar.
I början innan man fattat är man liksom mitt inne i timmerbröten och kapar och sågar för att få lite flow, men till slut märker man att det finns en systematik bakom.
;Man börjar se ett maskineri som kontinuerligt skapar nya katastrofer.
Antingen mår de illa eller är extremt känsliga för dofter, ljud, ordning, De retar sig på andras betéenden och blir ofta misstänksamma på andras intentioner. De tänker att andra helt enkelt är onda eller har egoistisk karaktär eller något annat retligt.
I bland får de för sig att inte duga eller platsa i en ny miljö. De är sårbara och känsliga och undviker nya situationer. De kan plötsligt visa motsatsen och söka sig till helt nya miljöer. De kan i bland transformera sig själva och nästan byta identitet. De kan byta ålder nedåt 20 år och börja umgås med 20-åringar när de själva är 40.
De är värdelösa på att analysera relationer på jobbet. Om två väninnor äter lunch och man inte blir medbjuden tar man det som en hotfull konstellation och bereder en hämnd eller något obstruktivt betéende. Självklart återverkar det på relationen på jobbet och i absolut tystnad kan enorma svårigheter uppstå där de susar omkring helt obemärkt. Kanske skaffar sig nya bundsförvanter och positionerar sig för att hämnas eller visa sig dugligare. De övertrumfar lätt en motståndare då de har en existentiell drivenhet som vanliga trygga personer saknar.
Det är det där ständiga lappandet och lagandet av egot som är så fruktansvärt störande. Man har ju sitt ego med sig hela dagarna och är man inte trygg med det och inte heller har de rätta verktygen för att förstå situationer och tolka dem till att bli fungerande - då blir det besvärligt.
De flesta handlingar som utförs av dysfunktionella är orienterade runt en “bad feeling”. Något man upplever som irriterande, hotfullt. Det är starka känslor och det kräver ganska drastiska åtgärder.
Tolkar man att två kollegor verkligen är konspiratoriska och onda och inte kan välja en vuxen strategi - ja då blir det enklast tänkbara primitiva lösning.
Tyvärr är ju dessutom konspiratoriska kvinnor en verklighet och det tisslas och tasslas även i verkligheten. Mogna människor klarar dock att hyggligt hantera även konspirationer och vardagligt häxeri.
I vår verktygslåda av vi generositet, kommunikation, integritet, självkänsla och kan moderera motgångar genom val som avvärjer att projektet går i backen.
De dysfunktionella har ofta negativa reaktionsmönster och i första hand absolut inte minsta tanke på en fungerande relation. De är fullt upptagna med sin egen starka upplevelse som är färgad av misstänksamhet, svag tillit, besvikelse, sorg, mörker, elände.
Utgångsläget redan som upplevelse är faktiskt väldigt dålig. Utifrån vad de upplever är du deras värsta fiende och det du gör är det ondaste en person kan göra. Den du är är det sämsta en person kan vara.
Ja sådan är deras autentiska upplevelse av dig. Sedan börjar de agera. Men tyvärr är deras barnsliga outvecklade själar oförmögna att placera dem i ett sammanhang. De går helt in i sig själva och du blir den enda vuxne kvar i rummet.
I deras mörka inre tänker de ut någon typ av flykt eller motanfall. De har sönder något ni äger eller något ni planerat. De tar sig själva ur något de lovat. De skyller på alla i omgivningen och räddar sig bort från eländet.
Kvar blir tyvärr ingen som jobbar på relationen. Det brukar faktiskt vara exakt motsatsen.
Något märkligt är att när intensiteten av frustration går över en viss nivå kan de hamna i psykos. Det är nog den värsta och mest omstörtande upplevelsen för en anhörig eller partner. När hjärnan “störs ut” och de kan gå bärsärk - med dig, något materiellt eller sig själva.
Efter utbrottet eller dramat minns de inte vad som hänt, eller vill inte minnas. Kanske var det en stund av obegriplighet. Vad där inne i hjärnan kan göra något vettigt av en känslostorm? Vad är det för berättelse man skulle få höra om de kunde spela in?
Jag tror deras liv består av små tårtbitar av att känna lite av stormen och hela tiden avvärja den. Inget medvetet - “nu kommer stormen”. De är fullt integrerade runt sitt problem och har precis som andning, balanssinne - ett system även för dåliga känslor.
Allt elände de kan skapa i relationer kan räknas upp i det oändliga ungefär som att rapportera om trafikolyckor. Men, det intressanta är inte olika exotiska olyckor och uppräknandet av allt lidande - utan vad som orsakar dem.
När man tröttnat att älta de olyckorna och vilka armar man gipsat blir det omöjligt att inte titta närmare på föraren.
Att laga olyckor är meningslöst om man har en förare som kör av vägen i varje kurva.
Jag brukar numera fästa blicken bara på föraren. Olyckan är helt ointressant.
Till mitt anförande ska nämnas att man som hygglig prick inte är helt oskyldig till att vara mitt bland incidenterna. Ett kännetecken för oss som håller eller hållit oss med besvärliga relationer är dålig förmågan att sätta gränser. Eller snarare att vi på ett manipulativt sätt flyttar våra gränser för att bli omtyckta och behövda.
Vill man avsluta en relation i expressfart i ett destruktivt förhållande så räcker det med att stå kvar vid en policy eller vara lite mindre medgörlig. Att faktiskt ha kontakt med sina egna känslor och reagera proportionerligt. Att vara upptagen med att bli omtyckt är inte mycket bättre än att vara upptagen med en negativ självbild. Det ÄR även det sprunget ur att inte duga eller att vara böjlig eller leverera något.
Såklart är lite vanlig diplomati användbart i vanliga förhållanden och all inhämtande av information och agerande kan ju sägas vara manipulation. Ska det manipuleras bör det ju vara givande och fruktsamt och inte göra våld eller förbruka någon ändlig resurs. I någon slags positiv anda i stället för den dold negativ känsla som man fixar hela tiden.
I ett dysfunktionellt förhållande tror jag det är vanlig att två bedrägliga strategier ofta möts. Bara en medgörlig strategi kan fungera med de omedgörliga.
Nu är det ju att ingen människa oavsett strategi kan säga att man har ett fungerande förhållande om partner gör ett “wake up call” och rensar alla skåp från porslin eller krossar din laptop.
…och att partnern nästan lyckas övertyga dig att det är ditt fel. Ja så ser deras sanning ut. Slåss med den om du kan - strax byter ni samtalsämne och ni diskuterar något annat som inte heller stämmer. Haren skuttar omkring. Inte ett enda skott träffar. Den är nog gjord av plåt.
När du skjutit slut på ammunition kan det vara bra att läsa lite teori:
Fokus på föraren och att vara observant på sin bedrägliga behaglighet är bra.