Så rätt du har.
1 gillning
Din exfru låter otroligt manipulativ. Hon försöker vända på det och ge dig skulden för konsekvenserna av hennes egna agerande eller för vad hon bestämmer/orsakar. Jag lider med dig då det är svårt att separera på ett vettigt vis med personer som beter sig på det här egocentriska viset. Är ni unga fortfarande? Det är jättebra av dig att försöka hålla en god ton och stämning, det borde ju vara prio 1 alltid vid seperation med barn inblandade.
Du låter som en empatisk person med fungerande känsloliv och det är hemskt nu men det kommer bli bättre så det är super att du fokuserar på barnen och att göra det så bra som möjligt, men, glöm inte dig själv också! Låt henne inte kliva på dig samtidigt som du håller en trevlig ton mellan er. Du behöver inte bära hennes tillkortakommanden så att säga, behöver du prata av dig om det inträffade så gör det! Angår inte henne för fem öre. Nu har du dessutom tydliga bevis på hennes affär, så du behöver egentligen inte mer ”bevis” utan kan gå vidare, och för att göra detta på bästa sätt behöver du börja distansera dig ifrån henne, åtminstone känslomässigt. Men du verkar vara på god väg redan. 
2 gillningar
Din frun vill göra en klassisk: Shift blame och skylla på dig och få dig att känna skuld, kanske är hon även konflikträdd och vill inte säga som det är?
Bekvämt för henne att ha en annan och dig kvar med barn och ingen skall känna till ngt? I det perspektivet så verkar ju hennes logik vara att det är bra att kunna äta kakan och ha den kvar. Kanske väntar hon på att den andra mannen skall skilja sig från sin fru som ”han lovat att göra” ”han skall bara ta upp det när det är bra läge” tror ditt blivande X kan få vänta ett tag…
Men det är inte alls konstigt att du nu vill ha skilsmässa. genom sitt agerande har hon ju redan valt skillsmässa. Handling väger minst lika tungt som ord om inte betydligt mer!!
- hon har flyttat ut
- umgås med annan man
Det lämnar dig med inte så många alternativ och du verkar ha valt väg
Agera rakryggat, ta hand om barmen och dig själv. Riv av plåstret, gå vidare framåt. Vi förtjänar alla en partner vi kan lita på.
Din fru verkar dessutom spela på dina känslor, det är elakt. Hon skulle gott kunna säga som det är istället.
Allt det bästa, ta hand om dig.
1 gillning
Din historia berör på djupet. Det är väldigt trist att det har blivit så för er, jag hoppas varmt att ni båda snart kan komma vidare. Att rycka av plåstret snabbt är inte helt enkelt eller smärtfritt. Lider med dig. Kram
1 gillning
Ska försöka sätta ord på min upplevelse den senaste tiden. Here goes…
Det är bestämt nu. Men det är inte lätt. Den där lättnaden jag fick av att berätta allt jag vet svepte förbi fort. Jag fick det erkännande jag behövde för att få någon slags ro.
Kvar är en saknad. Och tomhet. Och medkänsla för någon som ångrar sig djupt, mycket mycket mer än vad jag hade räknat med.
Någon som förmodligen har levt i ett helvetiskt kaos de senaste månaderna. Med förnekelse, skam, skuldkänsla och de där allra mörkaste tankarna som vi helst inte ens vill nämna vid namn.
Någon som nu ser skadan och vill göra allt för att få en chans att reparera. Som inser vilka personer som faktiskt är de enda viktiga. Som förstår att tilliten är borta, det blir som att ta sig uppför en glashal backe på skridskor.
Jag mår skit. Trodde att Mitt Nya Liv skulle börja i det här ögonblicket. Det här när man ska återfinna sig själv, slicka såren och se framåt. Men det är ju så ekande tomt i mig.
Otrohets-pöbeln hetsar å ena sidan. Den tänker långsiktigt. ”Statistiken säger att…”
Känslorna i mig försöker hålla emot. De där tårfyllda blickarna som byggdes av sorg. Konsekvenserna av allt: ”Mamma, ska du komma hit och hämta alla dina skor någon dag?”
De där jävla konsekvenserna som poppar upp som informationstavlor överallt.
Antagligen kommer jag inte sova i natt heller.
1 gillning
Utan att säga nåt specifikt om er situation så tycker jag överlag att ånger + nåd + förlåtelse har alltför låga värden på marknaden idag. Mänskan är stor och det är genom de här begreppen hennes största, goda förvandlingar kan ske. Men det krävs ett bemötande.
3 gillningar
Nu när jag ligger i mina föräldrars soffa och gråter undrar jag: Var det värt det?
Var det värt det att förinta min kärlek till dig? Att stampa på den, skratta åt den, förneka den och ignorera den?
Att ta bort våra barns rätt till ett hem och istället ge dem två halvor? Att de ska leva sina liv med en förälder i taget?
Att se till så att jag kanske aldrig mer kan älska och känna mig trygg med någon?
Att få mig att brista ut i gråt när som helst och var som helst?
Att aldrig mer sova ihop, vakna ihop och uppleva resten av våra liv tillsammans?
Var det verkligen värt det?
När jag känner lättnad känner du sorg. När jag gråter som värst vill du diskutera våningssängar. Vi går i cirklar runt varandra.
2 gillningar
Vilken usel sommar. Jag får så mycket skit kastad på mig så jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. T ex att mitt agerande ledde till hennes otrohet, att hon ångrar att hon skaffade barn med mig, att jag aldrig har älskat henne, att hon inte trodde jag skulle ge upp så lätt (!), att jag är så kall…
Varje gång det kommer ett meddelande får jag typ panik. Korta raka svar eller mer förklarande spelar ingen roll, allt blir fel. Och dröjer svaret är jag hemsk.
Jag har så många ”motargument” och saker jag vill säga men jag känner att det inte är någon idé. Hatar denna skit jag sitter i. Vill snabbspola flera år framåt och chansa att det är bättre då.
@Enannan. Det ligger ju hos henne och nu har hon säkert panik. Men du är värd nån mkt bättre som uppskattar dig för den du är. Så var min ex tex…det var du som ville skiljas mm sa han …men jag stod upp för mig själv då det var otrohet inblandat. Vill ju inte vara hos nån som inte älskar och uppskattar mig lika mkt som jag gjorde. Stå upp för dig själv, du är värd så mkt bättre. Styrkekram
1 gillning
Fortsatt skitsommar. Barnen åker jojo fram och tillbaka och vill helst vara här i huset, känns det som. Bävar inför skolstarten då vi inte kan hatta längre med hämtningar och lämningar. Svårt att prata praktiska saker med någon som ena stunden är ledsen, andra stunden förbannad och säger elaka saker ”som hon inte menade”.
Ibland mår jag jättedåligt, som idag. Inte för skilsmässan och framtiden utan för alla svek. Hon verkar tycka sig att jag bara ska ta det och att vi ska sluta älta.
Kul också att hennes föräldrar (som jag tycker mycket om) tydligen tror att jag vill skiljas för att hon har lagt ut före- och efterbilder på sig själv. Hon vågar alltså inte stå för vad hon har gjort och det är lättare att säga att jag vill skiljas utan någon särskild anledning.
Sen hör hon av sig när hon mår dåligt och så ska JAG förväntas stötta! Vill bara säga att jag vet en gubbjävel som är bra på att trösta både emotionellt och fysiskt! Han har inga problem att prata närsomhelst på dygnet, jag har aldrig ringt honom men ändå kan jag hans nummer utantill!
Men det kommer jag inte säga, för jag vill kunna ta ansvar för mina handlingar.
Ja, nu har jag skrivit av mig. Känns skönt iaf att för min del får hon göra vad hon vill med vem hon vill,jag bryr mig inte längre. Min kärlek dog totalt när jag till slut fick henne att erkänna.
1 gillning
Det blir bättre! Mycket, mycket bättre. Det är svårt att se/känna nu, men en sak är i alla fall definitivt säker: det blir bättre. Tappa inte dig själv eller hoppet på vägen bara, styrkekram.
1 gillning
Du kan berätta för alla hur det är och vem som lämnar vem, utan att snacka skit om ditt ex.
Säg till dina barn att "Mamma blev kär i en annan, och då vill hon ju vara med honom förstås. Man vill ju vara med den man är kär i." Inga värderingar, inga anklagelser och alldeles sant.
Säg till de vuxna som behöver veta, att "Hon hittade en annan man, som hon hellre ville vara med."
Ditt ex får hitta någon annan att vända sig till för sina behov. Mitt ex förväntade sig att jag skulle stötta, boka tandläkartider, handla presenter till hans vänner osv, trots att han flyttat in till den kvinna han prasslat med i ett år. Han kom med massor av anklagelser mot mig, när jag inte ställde upp som dörrmatta. Gör inte det misstaget att du låter henne behandla dig som skit. Det är inte ditt fel, oavsett vad hon säger!
9 gillningar
Den här dagen blev ett nytt lågvattenmärke. Hon är så labil att hon inte kan vara själv med barnen särskilt länge. Det har blivit en natt i taget. De senaste dagarna har planerna ändrats hela tiden. Till exempel har jag hämtat tidigare än avtalat. Ett restaurangbesök med barnen fick jag rycka ut och ta. De har alltså varit mycket mer med mig än vad som varit tänkt. Det är bara skönt för mig, men synd om barnen att allt är så oberäkneligt. Får vibbar av i våras när jag aldrig kunde svara på när hon skulle komma hem.
Idag skulle hon haft barnen men pallade inte. Istället skulle hon möta upp oss på en badplats.
Det tog inte många minutrar förrän hon frågade - igen - hur vi ska ha det. Mitt bland plaskande barn och ett himla ståhej, perfekt tillfälle att prata skilsmässa…
”Jag vill inte fortsätta”, sa jag och hon stelnade till, sa hejdå till barnen och gick upp ur vattnet. Där uppe fick jag en helt galen utskällning om att jag förstör för barnen, att jag kunde gjort något det här året ”istället för att vara hemma och lipa”.
Sedan meddelade hon att jag kan ”ha barnen” samt att jag ska dra åt helvete. Därefter drog hon igen, skrev ett sms att hon ska köra ihjäl sig och strax därefter hade jag några missade samtal från henne. Jag har vant mig vid antydningar om självmord.
Där stod jag med blöta badbyxor, chockad och förbryllad bland andra badare som nog tyckte att de hade fått lite för mycket information. En rätt obekväm situation helt enkelt.
Jag gick ner till vattnet igen utan någon bra förklaring när min yngsta frågade varför mamma åkte.
Senare idag, efter 12 fruktlösa försök att ringa mig, ringde hon istället min son som fick sträcka över luren till mig. Hon bad om ursäkt men kunde inte låta bli att ifrågasätta varför jag inte vill ge det ett försök.
På grund av alla lögner och svek, sa jag. Och jag vet att det finns mer än vad hon har berättat. Det håller jag inom mig.
Nästa försök att kommunicera som vuxna människor blir någon dag denna veckan. Då ska vi träffas utan barnen och börja diskutera allt praktiskt.
Skulle vara så oerhört skönt om jag slapp dra åt helvete igen, eller höra att hon ångrar att hon skaffade barn med mig, eller liknande.
En tanke jag har är att vi får mötas på en neutral plats, vill inte ha henne här mer än nödvändigt eftersom jag mår så dåligt av det.
Ikke la barna være mellomledd mellom dere voksne! Aldri bland dem inn i deres dritt, de skal holdes utenfor. Alltid!
1 gillning
Går det inte att ha med någon mer person på era möten? Någon som kan medla? Eller i alla fall ha en lugnande inverkan på kommunikationen.
Ja, självklart. Vi har hittills lyckats att inte bråka i närheten av dem. Jag är väldigt mån om det och hon är det också. Men självklart berörs de av det som händer just nu, det är oundvikligt. Även om de för mig verkar må bra och jag säger ofta till dem att de alltid ska berätta hur de känner.
Jag funderar på en tredje part som kan vara med. Det är dock svårt att komma på någon som inte är, eller kan uppfattas som, partisk. Är det familjerätten man ska vända sig till?
Jag har själv inga goda erfarenheter av familjerätten, men det skiljer säkert mellan olika städer. Borde finnas medlare att tillgå.
Familjerådgivning?
Flott at dere er bevisste på å holde barna utenfor. Tror det er lurt å ikke la dem være budbærere heller, kommunikasjon skal ikke gå via barna, men direkte mellom de voksne. Jeg tenker at en tredjepart er fint, kanskje fra en instans som har psykologer/profesjonelle som jobber med barn hvis mulig. Viser dette seg å bli vanskelig så kan en venn kanskje være aktuelt, et nært familiemedlem blir nok som du skriver partisk.
Det er jo en balansegang det med å fortelle nok så barna ikke blir urolige og føler at de ikke holdes utenfor, samtidig skal de ikke belemres med de voksnes problemer.
Ønsker deg all lykke til!!
1 gillning
När jag läser din tråd slås jag av att du verkar fått en riktning i livet igen. Även om det är svajigt och absolut inte en linjär process. Det är bra!
Det betyder inte att du är glad över vad som hänt eller nöjd med vad du måste göra.
Men du har succesivt blivit mer klar över vad du vill i dina texter. Du har blivit mer fokuserad på framtiden och verkar mer säker på hur du vill att barnen ska hållas utanför (åtminstone jämfört med hur hon agerar).
Hon däremot tycks har fastnat i den situation som var i ögonblicket då hon blev avslöjad av dig.
Det som utgjorde ett oväntat avbrott i hennes plan.
Det verkar som att hon trott att hon skulle komma undan med lögnerna och otroheten.
Din beskrivning av hur hon beter sig idag får mig att tro att hon nu är i fasen chock-förnekelse/ilska eller möjligen förhandling. Du har kommit längre och tvingades redan förra året börja bearbeta den kommande separationen.
Hennes antydningar om självmord, oförutsägbarheten i hantering av barnen, manipulation av sina föräldrar och att hon försöker få dig att backa tycker jag stämmer med hur en person beter sig som inte accepterat dom faktiska sakförhållandena. Eftersom hon själv har orsakat detta, utan din medverkan, blir förnekelse och projicering enkelt att ta till för henne. Hon kan fortfarande inte ta in att det hon gjort faktiskt kommer få konsekvenser för henne själv.
Hon har inte slutat ljuga heller. Hon jobbar så hårt med att skuldbelägga dig. Både inför andra och inför dig.
Jag tror inte, som du gör, att hon egentligen känner skam eller skuld.
Vore det så skulle hon aktivt jobba med att ställa tillrätta det hon skadat. Hon skulle själv ta initiativ till att reparera situationen. Inte fortsätta skylla separationen på dig och göra saken än värre. Hon skulle vara lyhörd och konstruktiv.
Möjligen är hon förvirrad gränsande till galenskap eftersom hon förtränger sitt eget handlande så mycket att hennes verklighet blir kraftigt förvrängd och väldigt svårnavigerad för henne själv.
Problemet är nog egentligen att hennes otrohet har pågått såpass länge så det blivit vardag för henne. Det framgår inte riktigt när hennes “hitta-sig-själv-beteende” började men jag påstår att otroheten inte var ny då heller. Att skaffa en egen bostad, när man är gift, är ett extremt steg som inte tas innan man verkligen har en helt ny riktning och är fast övertygad om den.
Hon har helt enkelt känt sig säker i sitt dubbelliv. När du sedan plötsligt stod utanför dörren, till den fortfarande ångande lägenheten, körde hon några av sina vanliga lögner (“måste hitta mig själv”, “bara vänner”, “du är svartsjuk”) vilket resulterade i att du bad om ursäkt för att du hade gjort fel (här bör läsaren tänka sig att man1967 vrålar av frustration och bankar huvudet i väggen)!
Tänk på hur man tränar hundar. Man belönar det beteende som man vill ska dominera. Vacker tass = godis. Sitt = godis.
När hon gång på gång lyckats få dig att ta på dig skulden har hon både fått bekräftat att hon har rätt till sitt dubbelliv och att det är du som är jobbig, har fel och beter dig efterhängset.
Hon har å ena sidan tagit dig för given och du har å andra sidan genom din snällhet troligen dina egna omedvetna förträngningsmekanismer lärt henne att det är så det ska vara. Beteende = godis. Hon har succesivt lärt sig, och vant sig vid, hur hon ska manipulera dig. Troligen långt innan du blev misstänksam. Därför blev det ett overkligt avbrott för henne när du plötsligt kom på henne och krävde svar. När du började reagera med handlingskraft mot det som löpt på så smidigt.
Nej du är inte en dålig människa för att du “spionerat”. I det du beskrivit i tråden har du inte gjort något annat fel än att du gett din fru alldeles för mycket handlingsutrymme genom att vara godtrogen.
När hon matar dig med lögner är du inte en dålig människa för att du tar reda på sanningen. Tvärtom hade det varit dåligt för er bägge om du fortsatt vara godtrogen och låtit det hela fortgå.
Några tankar om framtiden…
Jag skulle tro att du måste betrakta 2019 som ett förlorat år. Kanske även en del av 2020.
Ju snabbare du kan få igång nya rutiner (utan henne) och egna planer, desto snabbare kan du få ett fungerande liv igen.
Om du läser om sorgens faser (länk ovan) och hur man kommer vidare så inser du att du redan tagit hjälp (åtminstone från detta forum) och påbörjat flera av de andra sakerna som nämns i texten.
Se till att göra dina egna gränser tydliga. Vad du accepterar från henne i form av utbrott, anklagelser och lögner. Hur barnen ska hanteras. etc. Se till att du håller dina delar i avtalen. När hon bryter sina delar så gör du bara vad du kan för barnens bästa utan att ta skit från henne.
Utsätt dig inte heller för publik förnedring och annat trams från hennes sida.
Skulle du acceptera ett beteende som hennes från någon annan? Bara som en jämförelse för att sätta saken i ett annat perspektiv.
5 gillningar