Hej och tack till er som hitintills har tagit er tid att besvara mitt meddelande och gett er stöttning / vägledning under denna svåra tid.
Jag undrar så, för er som blivit lämnade för någon annan, när vände det sakta? När levde ni inte med samma ångest längre?
Jag vet att detta var tvunget att ske även om jag önskade att det slutade på ett annat vis, där frågor besvarades och inte på ett så elakt och hatiskt vis.
Det gör så ont att stå kvar med brustet hjärta med vetskapen om att han nu är hög på endorfiner, lycklig och mår så väl.
Trots att jag inte kan vara med någon gör det ont att han går våren och sommaren till mötes med en ny kvinna, allt dem skall dela…
Solen skiner och våren är på ingång, detta ger mig ännu mer ångest.
Exakt. Man sitter och kämpar och vet att exet lever ett lyckligt liv med sin nya. Och nu kommer sommaren. Allt vi brukade hitta på och göra. Nu gör han det med sin nya, våra barn, och sin övriga familj. Man är utbytt. Och jag står ensam kvar… Det är verkligen bara ni som är i samma sits som förstår. Det gör så ont. Hur ska man orka bygga upp livet igen? Och hur lång tid ska det ta att få känna sig glad igen och inte ha någon ångest? Undrar också det.
Det finns ett talesätt om att det tar minst en månad för varje år man varit tillsammans. Och för mig verkar det faktiskt ligga något i detta. Faserna man ska igenom brukar ofta nämnas som: Chockfas - Bearbetningsfas - Acceptansfas - Nyorienteringsfas. För min del tog acceptansen lång tid…mycket pga självrannsakan/självförebråelse/självförakt (lämnad men ser definitivt min del bakom detta, en livssorg jag får acceptera ). Trodde inte jag skulle komma ur den…men faktiskt…det vände ganska nyligen och ganska tvärt över i en spirande förhoppning om en framtid utan bedövande sorg efter mitt X. Och detta överensstämmande ungefär med tid som jag nämner ovan. Alltså en nyorientering. Så, kämpa på, var inte rädd att det tar tid. Låt det ta tid. Det är normalt. Styrkekram
Det beror på många fler saker, t ex om man har barn, vilken ålder man är i, hur relationen varit, om det finns otrohet osv. För mig har det gått 4 år, drygt. Inte över sveket men mår bättre än när det hände.
Så skönt att kunna dela denna process här inne med er som gått igenom liknande situationer och som accepterar och förstår allt ältande som måste ur kroppen som en del av processen att komma framåt.
Det har gått mer än en månad snart, det stämmer verkligen att man går igenom olika faser och ibland känns det som att man är i en fas för att nästa dag vara i en annan för ett sedan hoppas tillbaka och så upprepas det om om och om igen.
Det är som att vakna upp till samma sorg varje dag och bearbeta sig igenom allting från morgon till kväll, dag in och dag ut. Små små steg framåt.
Fortfarande många frågor…
Fortfarande mycket känslor…
Och mest av allt, fortfarande en enorm saknad.
Det tar tid…och det går nog inte att skynda på. Tids nog går du från chock till bearbetning, acceptans och nyorientering. Tyvärr är det en tung process som väntar, ta stöd av vänner och andra, en dag i taget. För mig tog det nog ett år innan jag mådde ganska bra och kanske egentligen ett år till innan jag hittat mig själv ordentligt.
Ja något man inser är verkligen att tiden är väldigt avgörande i allt detta. Det i kombination med att vara sysselsatt, sätta upp delmål osv. Det har ju bara gått knappt en månad för min del så har en lång väg kvar.
För mig har det gått 1 år och 10 månader. På ett sätt är jag starkare, men utmaningarna har hela tiden blivit svårare så det är ett slags nollsummespel. Jag känner fortfarande att jag inte har ett liv som jag trivs med och att mitt ex och hans nya bara går från klarhet till klarhet. Och då är jag ändå en person med intressen, vänner, ett meningsfullt jobb med jättefina kollegor. Men det känns inte som ett liv att sitta ensam så mycket, och ändå är jag inte alls sugen på att försöka träffa någon. Ränna runt och vara social stämmer inte heller, det är inte den tiden i mitt liv liksom… den tiden är förbi.
Den här vårvintern har jag dessutom fått två nya hårda slag, mitt ex och hans nya flyttar till hus och ska få barn. Jag känner mycket igen mig i era fasor inför vår och framför allt sommar.
Många jag pratar med som genomlevt liknade historier säger att det blir bättre med tiden. Bättre - men blir det bra…? Det försöker jag personligen komma till rätta med, acceptansen att mitt liv kanske alltid kommer att innehålla en stor portion sorg. Att jag förmodligen aldrig kan uppnå den självklara känsla av trygghet och närhet som jag hade.
Jag är inte alls gjord för ett liv där jag inte är med mitt barn på heltid. Tanken på att hans nya kommer att se mitt barn i samma utsträckning som mig känns fullkomligt vansinnig.
Jag ber om ursäkt om jag låter negativ, det finns säkert andra som är snabbare att bearbeta saker men jag är fortfarande mitt uppe i sorgen och känslan av att ha blivit ersatt av en yngre och säker på många sätt roligare kvinna är brutal.
Vill tillägga, som svar på din fråga om ångesten: den biten släpper efter några månader! Men sen är det sorg sorg sorg, jag har fått kämpa en hel del med känslor av värdelöshet och självtvivel efter att ha blivit ersatt så snabbt och enkelt.
Alla inlägg är på ett eller annat stöttande och läkande oavsett om dem har en mer nedstämd ton. Allas inlägg uppskattas och jag förstår givetvis att det går upp och ner samt att det tar olika lång tid för varje enskild individ att komma över och förbi en förlust / sorg.
Jag förstår att det känns tufft för dig att se och ta del av att din partner gått vidare och köpt hus och skall få barn. Att man själv står kvar och känner att något kanske saknas / fattas än medans dem lever vidare lyckliga.
Jag vet inte hur gammal han eller hon är men att börja om med småbarn är nog inte heller det enklaste och kan nog ta död på vilken relation som helst. Mina barn, dina barn, våra barn osv. Visst funkar det för många men för en del slutar det inte speciellt lyckat.
Jag förmodar att den värsta sorgen lagt sig men att saknaden av tvåsamhet och närhet kanske spelar roll?
Jag förstår din känsla om sorgen över att inte uppleva mer tillsammans med den personen man saknar och kanske fortfarande älskar.
Nu är jag väldigt tidigt i mitt läkande men jag hoppas att jag längre fram kommer kunna känna att jag inte vill vara med någon som inte älskar mig fullt ut och som prioriterar mig, varje dag.
Sveket över att ha blivit förd bakom ljuset och behandlad med allt annat än respekt kommer alltid spegla den mannen jag älskat och sett en framtid med (inte alltid men ibland).
Ensamheten är skrämmande för mig men för egen del så handlar det om att börja älska mig själv och inse mitt värde innan jag nånsin släpper in en man på livet igen. Och sedan behöver jag ju såklart lämna mina barns far ordentligt.
Det låter som om du sysselsätter sig med aktiviteter, vänner osv. Det är nog en av de viktigaste delarna i allt detta. Att fortsätta leva.
Små steg varje dag. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader och månader blir till år. Jag har nog insett att jag inte kan glömma och radera det som varit utan jag behöver bearbeta och lära mig leva med det som varit för att på bästa vis finna styrka i att gå vidare. Jag vill nog inte heller glömma då den känslan och passionen var något extremt kraftfullt. Kanske för att det var hemligt och förbjudet. Sker allt av en mening så antar jag att bättre saker kommer i min väg längre fram, oavsett vad det gäller i livet.
Skogen du sätter så bra ord på hur det är. Kan säga att du är inte ensam. Känner också att mitt liv alltid kommer innehålla en stor potion sorg. Blir det helt bra? Vet inte det. Kärnfamiljen jag drömt om kommer jag aldrig få. Kommer nog aldrig känna mig helt trygg igen. Har också fina vänner, bra jobb etc. Ensamheten. Men är man sugen på att träffa någon ny? Exet lever sitt lyckliga liv. Väntar bara på att en bebis ska komma där. Fasar så mycket över sommaren.
Och jag är inte heller gjord för att vara utan mina barn. Att inte ha mina barn på heltid går inte för mig. Att hans nya ska ha mina barn lika mycket som jag. Jag har inte valt detta. Detta är något som är en stor kamp för mig. Och så många som inte förstår. Hatar när folk säger njut av egentiden. Finns inget njutbart.
Denna sorg över att ha blivit ersatt av en yngre den är hård och brutal. I mitt fall 22 år yngre än mig. Jag har kommit dit då jag inte vill ha mitt ex tillbaka men jag tillåter mig att känna att jag hoppas det spricker mellan dem. Att den 22-åriga tjejen inser att den 39-åriga två barnspappan inte var så kul. För hon kommer förstå om ett tag att hon får dra ett tungt lass.
Man får verkligen kämpa med känslor och värdelöshet och självtvivel. Jag kämpar med det dagligen. Att bli lämnad så snabbt och lätt för en så mycket yngre. Det är inget man bara kommet över så lätt som många verkar tro.
Har någon av er tittat på Sexlife? Jag plöjde säsong 2 igår kväll/inatt och jisses vilka avtryck en serie kan lämna. Jag kan relatera till så otroligt mycket och i vissa stunder får jag hopp medans jag i andra stunder sköljs med ångest och saknad över den relationen som tagit slut.
Att aldrig mer få möta hans blick, att aldrig mer få vidröra honom…
Att älska och sakna någon som lämnat än för någon annan och inte längre känna är smärtsamt.
Idag är en jobbig dag, solen skiner, saknaden är stor…
Håller med. Hoppas det går åt helvete för min “man” 42 år och hans 25-åriga snärta. Mina barn snart 18 och 16 vill inte ha med han att göra och än mindre henne. Kanske inte spelar någon roll eftersom hon så gärna vill ha egna barn men han som var klar för länge sen.
Jag kanske inte önskar han ont i livet men at det skiter sig mellan dem hoppas jag och det står jag för!
Det är ändå på något vis stärkande att läsa era inlägg, att det finns andra som går igenom liknande saker och känner på samma sätt. Det är en ENORM orättvisa att bli fråntagen sina barn utan att ha haft något att säga till om, och utan att ha gjort något fel. Grova brottslingar får mindre straff.
Jag skulle gissa att många av er, som också är kvinnor, har dragit ett enormt lass med barnen sedan många år tillbaka. Att ni är fina och kärleksfulla mammor. Att ni gjorde allt ni kunde för att det inte skulle bli så här. Därför blir det en dubbel sorg och en dubbel bestraffning. Det är inte ens rimligt på ett moraliskt plan att varannan vecka har blivit en så pass stark norm i vårt samhälle. Det har kommit ut en film nyligen som handlar om att hur en man gör en sån här grej och jag såg ett inslag om filmen där en psykolog uttalade sig om att det kan ses som ett samhällsproblem och att samhället borde sätta in större insatser för att förebygga att män som blir pappor gör så här. Det var jätteintressant att det faktiskt diskuterades på det sättet.
Sen den känslomässiga biten att bli ersatt av en yngre kvinna är ju ett kapitel i sig. Och att kvinnor över 40 har lägre status. Det finns mycket som bäddar för känslor av värdelöshet, hopplöshet och tyvärr även bitterhet i detta.
Det vore fint om vi orkade fortsätta skriva här för att stötta varandra.
Håller med. Jag har sökt tröst så många gånger här inne och läst andras historia. Även om det inte förändrar min egen så har många tips här fått mig att tänka och göra annorlunda.
Kan inte ens föreställa mig. Men jag kan säga att det är inte heller så lätt när barnen vägrar ha kontakt med sin pappa och han lägger skulden gällande det på mig. Att jag hindrar dem, manipulerar dem, att dem upplevs hjärntvättade. Att jag inte pushar dem och hjälper han. Jag har så många gånger försökt hjälpa han och förmedlat vad barnen säger för att ge han en chans men han hör inte på det örat utan beter sig som en obstinat fjortis. Jag gör vad jag vill-metalitet.
Oh ja. Jag gjorde allt i vårt hem, eller ja 90% då.
Jag hade inte ens med detta i planeringen. Tanken har aldrig någonsin slagit mig. Därför blev det ju inte bara en rejäl käftsmäll utan hela min värld skakades om och det är så mycket som jag inte förstår.
Minns du vad den heter?
någonstans har jag kommit över att jag inte bär ansvaret för hans otrohet även om jag ständigt ifrågasätter mig själv. Det är ju framförallt för att jag trodde att jag visste vem jag var, mina värderingar, vem han var och hans värderingar. helt plötsligt stämmer inte dem och jag känner mig så blåögd som inte hade en susning om vad som pågick bakom min rygg. Det positiva är att jag fokuserar mer på mig och vad jag vill. Jag har oxå kommit fram till att jag vill samma saker som tidigare och jag är och var inte beroende av att ha han vid min sida för det. Jag ser saker på ett annat sätt än tidigare och har omvärderat mycket i livet. Kanske kommer jag en dag känna att mitt liv blev bättre och fick en större mening. Där är jag inte än men jag ger inte upp.
Fantastiskt fint att ha ett forum där man anonymt kan dela sin historia, sina känslor och få stöd.
Ge dig tid men ge inte upp! Jag vill peppa dig med att jag är 46, i väldigt bra fysisk form, känner mig snygg, glad och trygg! Jag har mina linjer och ärr men dessa är bara pyttesmå delar av mig. Det var inga som helst problem att hitta dejter. Låt dig inte fastna i bitterhet utan äg din kropp och ditt sinne🙌 Ha fokus på dig själv, vad som gör dig glad, vad som ger dig energi och gör dig lycklig! Ju mer du fokuserar inåt på ditt eget välmående desto mindre påverkar livet runtom💫
). Trodde inte jag skulle komma ur den…men faktiskt…det vände ganska nyligen och ganska tvärt över i en spirande förhoppning om en framtid utan bedövande sorg efter mitt X. Och detta överensstämmande ungefär med tid som jag nämner ovan. Alltså en nyorientering. Så, kämpa på, var inte rädd att det tar tid. Låt det ta tid. Det är normalt. Styrkekram 