Hej allihopa
Jag har nu suttit här i några veckor och läst igenom faktiskt det mesta här inne. Och jag har fasat över vissa inlägg och faktislt gråtit för några inlägg. Nu vill jag också skriva min historia för jag behöver verkligen någon några som kan ge mig feedback eller råd. För jag klarar inte ensamheten längre. Jag måste bara få dela min historia. Varning för att jag har dysleksi och kanske skriver lite osammanfattat.
varning låååågt inlägg förlåt.
Jag är nyskild från ett förhållande som varade i 14år. för cirka 8 veckor sedan nu. Jag måste börja och skriva att nu efteråt så har jag förtjänat att det tog slut mellan oss. Men jag tycker inte jag har förtjänat att hon hittade en ny innan hon gjorde slut. Jag kan förstå att det hände så men kan ändå inte acceptera det.
Vi har levt i ett förhållande som nu när jag tänker efter egentligen aldrig skulle varit. Vi har haft många fina år och några av dom åren har varit fantastiska tycker både hon och jag. Dom sista 6 åren cirka så har min sambo lidit av hög stress och depression som faktiskt var mitt fel eftersom jag aldrig förstod och gjorde något åt hennes svartsjuka som plågade henne hela vägen til slut.
Jag har varit i detta förhållande och älskat min dam och våra barn över allt annat i världen men jag har visat det på fel sätt. Och jag har hela tiden varit inställd på att detta ska jag ha till jag dör. Så var det bara. Jag gjorde allt för min familj men inte det som betydde något. Jag förstod inte att barnen blev stressade av mig. Jag har bettet mig som en idiot helt enkelt. inga fysiska saker eller sånt. aldrig skriking och bråk. Det var annat.
En dag när jag var hemma från jobb.( jobbar oljeplattform i norge) Satt hon i soffan livrädd men hon fick ut det…Jag vill vi ska skiljas sa hon. Och i exakt samma sekund föll min värld ihop. för jag visste om att detta går inte att fixa detta är reality.
Det visade sig att hon har i några månader träffat en man på internet och samtidigt med hjälp av hans stöd samlat kraft att lämna mig. En sak som hon egentligen velat dom sista 2 åren cirka. Hon säger att hon fick kraft genom han som vän. Att hon blev kär i han är bara en sak som skedde. Jag tror på henne. Faktiskt. Jag reagerade på detta som om jag dog faktiskt. 2 dagar efter så fick jag en kollaps och blev inskriven på psyk. Jag klarade bara inte av det…
Ett par veckor senare började jag inse varför det har tagit slut och jag tror genom min kollaps så fick jag helt andra ögon på allt och givetvis ville jag nu göra rätt. Men givetvis så ville hon inte detta. För jag var redan bortsållad för henne som make. Hon hade nu en ny som hon brydde sig om som make. Hon ville bara ha mig ut. så vi ordna en ny lägenhet i kommunen bredvid. Jag ska också berätta att hon ställde upp för mig som en ängel. jag fick gråta ut hos henne. hon pratade med mig. (fungerar ju bara till en viss tid). Hon är också väldigt mån om att barnen ska alltid få träffa sin pappa. och inget får komma emellan där inte ens en ny man. och sånt känns skönt. Planerna är att jag ska flytta i närheten så döttrarna kan gå mellan oss som dom vill. Men det hänger mer på mig om jag kan vänja mig vid detta.
Nu sitter jag här en ny lägenhet i en kommun jag inte känner någon alls och ingen att prata med. Helt ensam med alla tankarna i huvudet som jag inte klarar av. Jag gråter ständigt sover och äter ingenting. jag kan bara inte släppa henne och kan inte ta in i mig att hon har ny man som hon nu riktar sin kärlek till. Jag slutade messa henne för någon dag sen för det blev bara för mycket. jag spelade på hennes samvete och började gå över gränsen och jag håller med. Men hur kommer man över att där är en ny man exakt direkt samtidigt som det tar slut. Det är detta som tynger mig mest just nu. Jag tänker mycket på barnen också men för det mesta hoppar mina tankar över till exet och han. Varför ? Jag vill inte det. Jag vill tänka på barnen jag vill ha dom runt mig hela dagarna. men sånt är borta för alltid nu. Och där är dom stora sakerna nu
.
Känslan av att hon nu inte har mig i sina tankar som pojkvän. Hon har nu han i sina tankar när hon vill prata med någon. När hon vill ha tröst och glädje så är det inte längre jag som hon tänker på och det känns oerhört jobbigt. Jag tillhör inte längre den familj jag blev utkastad ifrån för 8 veckor sedan. Det är som om att möta vem som helst på stan. Detta som händer nu har jag aldrig varit med om. Men jag har förstått att alla män borde gå igenom sånt här för att bli bättre män i framtiden. Men vem vill ha mig. 56år gammal Vem?
`När jag flyttar närma henne så bor jag öde i en by med cirka 5000 människor. Finns inga kvinnor där inte. Och så ska jag bo bredvid henne som då kommer ha en lycklig familj och barnen runt sig. Var e jag då ? ska jag bara sitta och vänta på att en unge kommer och hälsa på. Jag vet inte om jag vågar flytta närma just av denna anledning. Kommer man nånsin att vänja sig vid detta. Kommer barnen att ta han före mig ? Hur fungerar sånt ? Jag gråter hysteriskt när jag tänker på sånt.
Det värsta är att jag vet och förstår varför det har hänt och händer och vad som hänt och vad som händer. men jag kan inte göra något åt det. Jag sitter här på sidlinjen och tiitar på när min kärlek vandrar vidare med en ny man som mycket väl kan ge henne lycka för resten av deras liv. Och dom har barnen med sig. Hur i hela världen bearbetar man detta. Jag har inga svar och min ånger och panik blir bara större för varje dag som går.
Jag vill verkligen inte förlora familjen jag hade. Barnen som krångla, dom osköljda tallrikarna tandborstningen på kvällarna blåsa på skrubbsåret och sä det går bra gumman.
Varför plågar jag mig så.
Och ännu värre är att exet uppför sig som om inget har hänt. Hon bara hoppar vidare känns det som.
Fnissar och messar med den nye och planerar redan framtid ja hon är kär helt enkelt…
Hur i hela friden fixar jag detta så jag kan bli stark nog till att träffa och ha dom som verkligen räknas det vil sä barnen. Hur ?
Nu har du inte beskrivit så mycket närmare vad som hänt eller varför detta är ditt fel, men din smärta lyser ändå igenom och jag förstår att du måste må väldigt dåligt just nu
Ja du… ett ex till mig hade också en ny innan vårt förhållande tagit slut. Känslan av sveket var värre än känslan av uppbrott. Jag hade gjort allt för honom, stöttat och funnits där in absurdum, men byttes ut på en handvändning ändå. Och det var svårt att smälta.
Men vi är inte ensamma om den erfarenheten. Tvärtom, det är smärtsamt vanligt. Och man klarar det därför att man måste. Varken mer eller mindre.
Men oavsett vad kan han aldrig ta barnen ifrån dig. Du är och förblir deras pappa, och så länge du fortfarande fortsätter att underhålla din relation till dem kommer du aldrig kunna bli utbytt.
Men det du går igenom just nu hör till det svåraste man kan gå igenom. Det finns inga ord till tröst såhär i början. Men man överlever. På något sätt överlever man alltid. Och man får nya kunskaper och nya perspektiv på köpet. Jag förstår att allting känns svart just nu, och att detta känns som slutet på livet. Men så är det inte. Faktiskt inte. Men tillåt dig att sörja. Men kom ihåg, innerst inne, att det kommer att bli bättre
Vad som hänt är att under cirka 6års tid har jag varit en dålig make och pappa. Detta har jag nu förstått.
Jag lyssnade inte på min frus samtal om hennes problem. tänkte säkert att det jag visar som kärlek ska väl räcka…
När jagser tillbaka nu så kan jag inte annat än tycka att den man jag varit är en hemsk varelse och en komplett idiot.
Med barnen så är den största synden att jag inte gav dom uppmärksamhet som dom behöver. Va ofta sur och lite irriterad.
Jag var helt enkelt inget som ska ha ett förhållande. Och jag tackar faktiskt mitt ex at hon drog ut barnen innan det var försent och att hon lämna mig. Jag förstår alla dessa saker.
Hon är en underbar person och vill mig (barnens pappa) bara väl. Men gud va jag saknar min familj. Vill inte leva utan dom. jag vill ha dom där småsakerna tillbaks.
Men otrogenheten den kan jag inte klara av helt enkelt…Jag känner mig så sviken och övergiven. nu är jag som ingenting för henne…Hon skulle gjort slut innan den blev för stark…
Är också lämnad för en ny. ( 30 år gift) Min x träffade henne nästan ett år bakom min rygg. Jag trodde på alla hans lögner med övernattning här och där pga jobbet.
Som sagt, sveket och allt ljugande var ( är) det värsta.
Första tiden är ofattbart hemsk. Efteråt fattar man inte hur man klarat det, men man gör det! Det blir absolut bättre. Det tar bara en låååång tid.
Har bara ett råd nu just. Gör inget du senare ångrar.
Skriv här, vi är många som varit i samma båt.
Styrkekram till dig.
Jag har redan fördärvat det lite med henne genom att sitta och gråta i telefon och skicka alldeles för många sms. Och detta kan jag förstå…Jag pushar bort henne som vän istllet för mot mig. Vi ska ju trots allt i framtiden ha barnen ihop så vi måste va vänner.
Slutade ringa och smsa henne för någon dag sedan, Men gud i himlen va svårt det är att inte göra det…
Det gör ont, överjävligt ont. Så ont att man panikartat undrar när fan det ska gå över, hur länge man ska orka. Jag lider med dig, vet så väl hur sveket att bli lämnad för en annan känns. Men jag vet också att det blir bättre. Jag fick tipset att läsa/lyssna på böcker om skilsmässor/seperationer. Det gav mig en liten stunds andrum och det var också det enda “ämnet” jag där och då kunde inteessera mig för. Kanske kan vara nåt ?
Jag hoppas din smärta lättar lite snart. Och så länge du gör allt för barnen framöver, så löser det sig säkert med den delen. Styrka till dig!
Jag tror jag läst allt om skilsmässor på internet. Och detta här är aldeles för vanligt.
Jag har ljudbok i örat men kommer inte ihågnånting jag lyssnar på.
Ja jag hoppas jag kan träffa dom snart i framtiden utan att börja gråta.
för barnen kommer jag aldrig att överge.
Tack för dom orden.
jag tror det hjälper lite när man känner att en människa har tagit sig besväret o besvara mig.
Känns lite som att man är nog inte så ensam som man tror.
Jep, har gjort samma. Arga, elaka, snälla sms … i mängder då i början.
Vaknade på morgonen och tänkte ofta att faan, varför skrev jag detdär… så ett råd till. Sov på saken, på morgonen känns det inte så viktigt sedan mera. Eller gör som jag i nåt skede, skrev på papper vad jag ville skicka för sms och läste de sedan följande dag och insåg att det var onödigt trams.
Även det tar slut en dag…
den värsta känslan som jag har är denna att personen som innan brydde sig om mig nu helt plötsligt inte gör det längre på samma vis.
Hon säger till mig att nu får du klara dig själv och sluta ringa så mycket.
Till och med diskuterar mig med hennes nye man och han han utvecklar irritation över mig, säger det till mig ex som genast håller med och säger till mig…
jag menar hur förvandlar man sig så på 8 veckor.?
Eller va det så här hela tiden bara det att hon inte vågat ta beslutet förrän då.
Det skrämmer mig hur fort en attityd ändras och man kan inte göra en skit åt det…
Hennes nye talar nu om för henne va hon ska göra och hon gör det.
vad betyder det ?
Ja, den känslan är hemsk. Och det är en absurd situation att känna sig så utbytt. Jag minns att jag kände att livet var precis som vanligt, men någon annan hade fått min plats och jag var inte längre med i mitt eget liv. Det var fruktansvärt! Men det har blivit väldigt mycket bättre, och är “bara” 8 månader sen.
Jag tror inte ditt ex har förvandlat sig på 8 veckor, utan hon har nog velat en tid. Men så fort beslutet är taget att välja den nya, så blir hon väl tvungen att vara lojal mot honom, vilket ofta tycks betyda, kall mot sitt ex. Men hur det än är, så kommer du vara vinnaren till slut. Ditt ex förlorade någon som ville välja henne. Du förlorade någon som ändå inte ville välja dig. Smärtsamt nu, men det kommer klarna med tiden.
Ja hon är ju kär i denna man så det är förståligt att hon lyssnar på han.
Och sitter man 2 ihop och pratar så kommer man ju inte fram till något negativt om sig själva.
Jag förstår hon måste vara kall mot sitt ex. för män är väldigt svartsjuka av sig.
Och hon vill nog inte äventyra någonting där.
Där e också en tanke som jag har tagit upp med exet. Hon vill att det ska kunna gås in och ut i våra hus som bra vänner. Hon är väldigt inne på detta för hon vill verkligen att jag ska vara när barnen.
Men jag tror hennes nye man kommer sätta stop för det…
Tror inte han uppskattar om jag kommer in klampandes i huset lite då och då för att leka med dottern.
Nja, att komma och gå som man vill hos varandra är nog inget framgångsrecept som jag ser det. Då får man stämma av läget först och visa respekt. Men jag har läst om, och även stött på själv, ex som trampar in hos varandra hur som helst för att de har barn ihop och det har bara skapat negativ energi. Sen finns det alltid undantag. Men fundera också på vad du mår bäst av. Ibland håller man krampaktigt kvar i allt som är kopplat till ett ex, men man kanske själv skulle må bättre av avstånd, och bara nödvändig kontakt kring barnen. Isåfall tycker jag att det också är helt okej.
Ja jag vet inte. Och detta funderar jag mycket på. Hon säger idag att det kommer bli så bra så om du bor nära barnen. Men í verkligheten så blir det nog annat.
Jag känner redan mig utanför dom så hur ska jag känna när jag flyttar dit.
Dom blir ju ny familj nu med allt va det betyder medans jag är där bara för barnen och inget annat.
vet inte om det kommer fungera riktigt. men vill ju inte överge mina barn i heller.
Dessa tankar tar kål på mig och det går inte o prata med exet om det för hon förstår inte varför jag oroar mig om det.
Ja det kan hon säga det är ju hon som sitter med den perfekta kärleken och barnen. Klart det fixar sig då.
Irriterar mig det där och åter igen jag kan bara sitta på sidlinjen och låta det hända. jag får bara ta det som blir helt enkelt och kan inte påverka alls. för gör jag det då tar dom bara sin familj och försvinner ju.
dom behöver ju inte mig. men jag behöver exet för att kunna få tillgång till barnen…
Förstår skammen när man inser att man är personen som varit problemet. Dock så är vi 2 i ett förhållande så även hon har sina brister. Vet att det är väldigt svårt att se dem just nu men tankarna och känslorna du haft under förhållandet kommer att komma tillbaka och då kommer du förstå varför du agerat som du gjort. Därför anser jag att det är viktigt för dig att inte ha personlig kontakt. Iallafall fram till du löst pusslet. Uppmanar till att hålla dig till sakfrågor om barnen och fokusera på det som du kan påverka vilket är du. Problemet med att hoppa in i ett nytt förhållande efter dysfunktionella förhållanden är att det är så lätt att bara se den andra personens brister som ursäkter till att man hamnat i den situationen som blivit. Vilket även den nya personen direkt eller indirekt uppmanar till. Det behöver inte betyda att ditt X tappat känslorna utan söker den bekräftelsen för att få en ursäkt. Men de är inget som du kan påverka och ska påverka.
Gjorde ont att läsa ditt inlägg. Hur mår du idag? Min exfru, eller vi är gifta fortfarande droppade ju bomben för nån vecka sen. 18 år fick man med henne. Har haft självmordstankar. Men konstigt nog har det börjat kännas lättare. Det svåra är att hitta lägenhet. Är inte så lätt i huvudstaden. Men hoppas man hittar ngt snart. Du är inte ensam. Vi är flera här som lyssnar. Men den där känslan av ensamhet vet jag inte varför den tar över så mkt. Hoppas iaf att du mår lite bra idag?
Vaknade upp i morse och samma känsla som alltid infinner sig varje morgon jag vaknar kom direkt. Ensamheten, tillhörigheten. Jag tillhör inte längre någonstans. Där e ingen just nu som tänker på mig eller ringer och bara pratar. Tankarna går genast till exet. Vid denna tiden har hon lämnat den lille i skolan och sitter väl hemma och ser på serie samtidight som hon sitter i mobil med den nya mannen och pratar om allt möjligt.
Varför kan inte jag vara den hon pratar om allt möjligt med, Vad hände hur kunde hon vända så snabbt? Vi brukade alltid kunna prata om allt möjligt. Hur tolkar jag detta. Är hon kär i denna man eller har hon redan förhållande med han. Tankarna snurrar i mitt huvud och jag mår illa.
Jag vill vara den som är där för henne och barnen. Livet suger ordentligt idag. Jag vill inte vara här ensam. Jg vill inte bo i denna lägenheten. är precis jag klarar att dra mig ur sängen. stor gråter hela tiden.
Varför kan vi inte prova igen. jag har lärt mig min läxa och jag är ju pappa till barnen. det hade ju varit det bästa tänker jag hela tiden…Varför i herrens namn måste det vara så här. Jag fixar inte detta.
Den första veckan efter slut så hade jag seriösa självmords tankar…Jag fick en kollaps och landade på psykavdelning i några dagar. Jag kunde bara inte göra nånting…jag var helt slut…efter dom skrev ut mig så var jag tvungen att vara hos exet i en vecka ungefär tills vi fann en lägenhet. När jag väl fann den gick det snabbt.
Det som kan göra mig mest förbannad är att under denna tid så vet jag idag att hon hade ständiga samtal med sin nya man för att kunna stå ut med detta. På sätt och vis förstår jag det men å andra sidan är det förnedrande tycker jag. Jag har sån lust att ta upp detta med henne men känner att det fördärvar det lilla vi har idag ännu mer. Jag har pushat henne bort tillräckligt nu.Hon sa till mig innan att hon har börjat bygga murar mot mig och det skrämde mig en massa. Vi måste ju ha en vänskap i framtiden så detta får inte hända.
Är bara så jobbigt att inte ringa henne eller skicka text…Vill ju tala om för henne hur dåligt jag mår va hon har gjort mot mig. Men det får hon nog aldrig veta…Vi kommer att träffas om några månader och då kommer hon att vara som om inget har hänt…Säger jag då til henne at jag klarar inte träffa er nu så kommer hon mest troligt att sä nä men det är ok…Vi har ju bonuspappan nu så det går bra. Bara gå du in i din håla och tyck som om dig själv du.Barnen och jag klarar oss fint…
Varför i hela friden tänker jag så mycket framåt. ?
Hur gör man för att tänka idag och inget annat…?
