Idag sprutar tårarna. Jag har medvetet vägrat låta de komma. En gång eller två har de kommit sen vi gick ifrån varandra för en månad sen. Jag väljer aktivt att inte gå in i känslorna, “ältandet” eller bearbetning. Jag behövde och behöver en paus. Vill inte lägga mer energi, tid eller “negativa” känslor på det där kaoset.
Helt ärligt vet jag inte vad tårarna står för. För inte tusan känner jag att jag saknar exet. Jag vägrar att gå dit. Jag har saknat och gråtit alldeles för många vändor över det där.
Tror ni att man aktivt kan välja bort känslorna genom att inte gå in i dem eller fastna i dom, ens en liten stund? Alltså att bara notera dem men sedan välja att fokusera på annat?
Kanske sörjer jag allt det jag, det vi tillsammans, behövde gå igenom. Kanske är jag chockad över allt som hände. Kanske symboliserar tårarna att hon är den person jag någonsin släppt in närmast, och hon värnade inte om mig. Hon kunde inte, pga sina omständigheter. Som jag blev indragen i, och jag tillät det. I hopp om att vi skulle komma ut på andra sidan, i hopp om att det skulle bli bättre med tiden, i hopp om att vår kärlek var tillräckligt stark för att klara omständigheter som inte många hade klarat (eller vad vet jag egentligen). Men man kan inte leva i framtiden. Livet behöver få hända nu, det måste vara värt det nu. Framtiden kanske inte kommer. Kanske inte för oss, kanske inte för mig. I slutändan så vet vi ju aldrig.
Kärlek är högst tydligt inte tillräckligt, när någon annan part inte accepterar relationen.
Det finns inte ens ord för att bena ut allt, känslorna, besvikelsen, ilskan… Kanske är det bara som det är?
Jag har på riktigt mått bättre varje dag sen hon gjorde slut, jag har inte saknat henne. Ena sekunden var hon där, andra inte. Men sista tiden var nog ingen av oss helt kvar emotionellt. Vi hade nog båda lämnat relationen… det gick inte längre, fast vi försökte. Tusan vad vi försökte, against all odds. För ingen av oss kunde se våra liv utan den andra. För Ingen av oss ville behöva leva livet utan varandra.
Men det var inte tillräckligt. Vår enorma samhörighet med varandra och kärlek var inte tillräcklig. Inte under de omständigheterna. Inte med den historian.
Det var för sent för hjälp. Det går inte när man tvingas leva i rädsla.
Även fast jag inte saknar henne, även fast jag inte vill tillbaka, inte för en sekund, ändå så är jag arg på henne… arg över att vi snubblade på mållinjen… arg över att hon gav upp när vi var så nära. Även om jag såg och förstår att hon inte orkade mer så är jag arg. Just nu kan jag inte känna compassion. Jag kan inte gå dit, jag vill inte gå dit. Vill inte känna ilskan heller. Jag låter den bara eka lite i bakhuvudet under väldigt korta och passerande stunder, sen får det vara nog.
Livet händer nu, och jag behöver och vill använda tiden väl. Jag vill inte “slösa” mer tid, vill inte vänta.
Jag känner mig “used”, använd under den tuffaste tiden, för att sedan bli bortkastad. Men det är så med människor; plötsligt kan de ändra sig.
Ena sekunden insisterade hon på att vi inte har gjort slut, vi behövde prata bara. Dagen efter gjorde hon slut. Nog för att jag sa en klumpig mening… men det hade inte spelat någon roll. Hon ville inte ge mig en chans att rätta till det, ville inte ge oss mer tid. Hon ville bara ut, och greppade hårt i den anledning hon kunde använda för att klara av att gå, antagligen. Hon, vi, fick fler chanser än mitt hjärta egentligen klarade av. Det gjorde nog hon också. Men jag stod alltid kvar. Jag var kvar. Hon sa att det inte kändes som det, men jag fanns alltid där. Jag älskade henne genom allt. Försökte stötta henne, försökte finnas där.
Innan har jag längtat, önskat att jag skulle träffa på henne. Nu vet jag inte om jag någonsin vill se henne igen. Det känns inte så.
Personen som jag älskat mer än vad jag trodde var möjligt. Personen som fick mig att för första gången överhuvudtaget längta efter alla de där traditionella romantiska sakerna. Kärleken som fick mig att förstå så mycket med livet, som hjälpte mig att hitta bitar av mig själv som var djupt begravda, utveckla de fina, kärleksfulla, genuina och lättsamma delarna. Den personen vet jag inte om jag ens vill se igen.
Jag har bara stängt av det. Stängt av henne. Jag gjorde det samma sekund jag gick ut ifrån hennes lägenhet för en månad sedan. Hon som var mitt hjärta är idag en total främling som jag inte ens tror att jag vill eller skulle kunna se.
insyn i er relation plus erat sexliv! Det är i sig sjukt! Är hon verkligen säker på var hon vill vara? Det låter för mig som hon är osäker på er relation och har svårigheter att stå upp för den.
