Jag har hängt här inne ett tag nu. Snart är det ett helt jävla årsen orden " jag känner inget när jag kommer hem " rev sönder mitt liv. Jag var sjukskriven många år för utmattningsdepression och svår ångest, så har så lätt att ramla tillbaka i dom banorna, allt tar så mkt enegi och styrka som jag byggt upp brakar lixom igen.
Han vet inte vem han är längre och måste hitta sej själv och bla bla mkt vi pratade om i våras både själva och på rådgivning. Bra men vidriga samtal när den ena ångest branden rasar efter den andra.
Bor sedan juli i egen lägenhet med barnen.
Vi kom överens om i oktober att sälja huset, ingen av oss kan bo där själva, och sen gick det fort. På 3 veckor från det han ringde mäklarn var huset sålt. Han köpte lägenhet, finns inte så många andra alternativ då han inte funnits i nån bostads kö alls, jag har tack vare en kompis fått ett bra nytt boende nu från 1/1 då lägenheten vi bor i nu bara var en panik lösning på kortsikt. Men det som är min panik nu är att det går så fort! Vi plockar ur i husets, säljer saker… jag gråter inombords för varje liten grej, försöker hålla emot tårarna, vill inte visa mej svag igen. Jag hade ju kommit en bit på vägen… vi tar en sak I taget vad som händer med oss, ingen är på jakt efter ngt annat iaf just nu, även om jag måste erkänna att jag mer å mer längtar efter kärlek och det måste inte vara från honom, är man knäpp när man tänker att jag skulle må mkt bättre om jag hittade nån innan han? Att han lixom får känna lite på känslan att inte vara behövd längre?
Men den tanken ger mej oxå sorg, för det är ju han som ska vilja ha mej och ingen annan… ja jag tror ni förstår hur jag menar…
När människor lämnar sitt äktenskap för att hitta sig själv, är det vanligt att de även hittat eller hittar någon annan, mitt i sin svaghet, som de tror att de vill ha (eller som de tror vill ha dem…). Om din man ska hitta dig igen, är det ditt starkaste och bästa jag han ska hitta. Jobba med det målet i sikte. Vänd ryggen åt honom, iallafall för nu. Ha bara kontakt om barnen (även om det äter upp dig - jag har valt att vi bara mejlar på inte-jobbadresser. Inga telefonsamtal eller sms, för då får jag bara ångest och undrar om det är han som ringer).
Sköt om dig. Bygg gemenskap med barnen. Gör saker bara ni, och bara du. Träna. Träffa kompisar, både för att älta men också för att ha roligt. Greja hemma och gör ditt nya hem till ditt. Förverkliga en dröm.
Och när dagen kommer att han får upp ögonen för dig igen, är det inte säkert att du ser honom längre…
Vissa dagar är jag redan där, att jag inte vill tillbaka till honom men som jag skrev, är man knäpp som känner att jag vill hitta lyckan å få slänga den I ansiktet på honom, visa att det i slutändan är hans förlust. Barnen är ganska stora så kommunikationen om dom funkar bra. Dom vill knappt vara med honom. Han ligger på soffan 98% av sitt liv
…vad ska du med honom till? 
Haha. Härligt svar, den frågan ska jag tänka på nästa gång jag saknar honom… saknar oss
Håller med @Rulle! En katt verkar fylla samma behov, kanske till och med trevligare. Billig i drift också. 
Men härliga, en katt 
. Ja för min egen skull skulle jag bara dra ner en rullgardin mot honom å bara skapa ett nytt liv utan honom… låter lätt men vad fan gör man.
Enda gången livet skulle vara lättare om vi inte hade gemensamma barn.
Isf är jag också knäpp 
för jag känner precis så. Skräcken för att han skulle träffa nån annan är en surrealistisk mardröm, jag vågar bara inte föreställa mig det, att det skulle kunna bli så. Jag kan ju tyvärr inte fly till månen eftersom vi har barn tillsammans & skulle då bli tvungen att hantera ett sådant vidrigt scenario.
Jag vet, jag önskar inget hellre än att han skulle vilja ha mig igen & ingen annan. 
Gillar! 
Detta ska jag försöka leva efter
(Är ändå tvungen att fixa ordning mig själv, hans ”hot” om skilsmässa fick mig iaf att börja)
Exakt samma känsla!