Känslorna går som i vågor och ibland tänker man frammåt och tänker att allt kommer att lösa sig, det kommer bli bättre, det kommer bli bra, jag kommer inte må såhär dåligt för evigt även om det känns så… Man tänker att jag är stark jag kommer klara det här, det är inte min undergång, slutet på livet, jag har min familj mina vänner, jag är inte ensam…
Men sen vänder det… Så är man nere i mörkret igen, man tänker tillbaka på allt man varit med om… Alla underbara minnen man haft tillsammans… Allt det fina… Att han alltid har vart vid min sida, stöttat mig i mina svåra tider… Och nu är han inte där längre, han vill leva sitt egna liv, han vill vara själv, han vill inte vara vid min sida längre, han vill att jag ska lära mig att stå på mina egna ben, han vill inte att jag ska vara så beroende av honom, han tycker att det inte är okej att vara så beroende av någon… Han vill leva ett annat liv, han delar inte samma drömmar som mig, han är inte redo för familj och han vet inte om han någonsin kommer att vara redo för det… Han vill därför släppa taget om mig och låta mig få uppleva mina drömmar utan honom… Men det är ju han som är en del av min dröm! Det var ju han som jag ville spendera mitt liv med han som jag ville bilda familj med…
Så nu när han tagit detta steg så står vi nu inför en jobbig tid framför oss… Vi båda står på våran nuvarade lägenhet. Banken hade inte godkänt honom att kunna köpa ut mig. Så nu måste lägenheten ut på försäljning och marknaden är inte bra för att kunna sälja lägenheten och jag är rädd att försäljningen kommer att pågå i flertal månader…
Han verkar redan ha gått vidare i sinnet medans jag fortfarande är i stor sorg över att han lämnat mig… Jag tror att han har någon som han pratar med, som gör att han inte känner sig ensam… Inte lämnad… Jag vågar inte ta upp frågan igen då jag redan frågat flera ggr men att han nekat… Nej han känner inget för denna tjej och han tycker inte om henne så alls säger han… Men även om han säger det så kan jag inte tro på honom… Även om man vill veta så vet jag om han tillslut kommer att erkänna för mig och sig själv så är jag rädd att svaret kommer att krossa mig mera… Därför försöker jag släppa det…
Vi har vart tillsammans i mer än 13 år och delat våran uppväxt tillsammans. Vi blev tillsammans när vi var 15år…
Så nu är jag här. Mitt liv har stannat upp och alla mina drömmar är borta… Jag hade allt… En otrolig pojkvän och planen om barn var redo… Vi skulle skaffa barn nästa år hade vi sagt efter flera års väntan på att han skulle känna sig mer redo… Och nu så är allt det borta… Nu vet jag inte alls vad som kommer att hända… Framtiden är helt okänd och det gör mig så rädd… Allt var så klart tidigare och nu är allt bara som bortblåst…
Jag är ledsen för din skull.
Jag är också i situationen att det går upp och ner, men mest ner.
Och jag förstår känslan av att vara vilsen i framtiden.
Det låter som om han har en liten försenad tonårsreaktion. Att han nu vill testa vingarna och försöka leva om ungdomens singelliv?
Kram på dig, håller tummarna för att det blir bättre
Tycker att du låter väldigt klok.
Att bli lämnad på ett sådant sätt efter så lång tid tillsammans är oerhört tufft, men ändå klarar du av att tänka både framåt och rationellt 
Du har rätt i att det är bättre nu än att ni hinner skaffa barn och han ångrar sig efteråt. Det vore inte rättvist mot barnet och skulle bli ännu svårare för er båda. Kanske är det bättre att han är ärlig nu, även fast det kanske känns som ett svek efter att ni har planerat detta ttillsammans och du har ställt in dig på det. Att gå från att se fram emot en familj till att plötsligt vara singel är ju en stor omställning, för att använda en underdrift.
Det kommer nog att vara många svängningar och tårar framöver med, men du verkar stark och fast besluten att ta dig igenom det här.
Känner igen känslovågorna. Personligen känns det som att vågornas dalar blir lite mindre djupa varje gång dock, kanske är det så man till slut tar sig vidare. Var på något sätt glad att ni inte skaffade barn innan det hände. Speciellt om han använt det som ett sista försök att få förhållandet att fungera. Klen tröst nu dock, det kan jag förstå.
Hej,
Så himla ledsen att behöva läsa ditt inlägg. Känner igen vissa delar i mitt tidigare förhållande. Mitt skylde på att han ej ville ha barn men min magkänsla sa att det var andra saker som egentligen vara orsaken till att han ej ville skapa familj o bilda framtid med mig. Jag hade rätt och till slut visade sig att det var våra olikheter han ogillade och det var ”mig” det var fel på därav såg ej framtid med mig… Med det vill jag ha sagt, att ditt ex inte känner sig redo tror jag inte på. Jag tror att han säkerligen sett egenskaper/ olikheter hos dig som han ogillar- skyller då på annat då. Kanske var fel men tror att när man träffar den rätta då finns det inga hinder
Vi är alla i samma situation här. Bra stunder varvat med mindre stunder. Stunder då man ser framåt och stunder där jag bara gråter.
Jag förstår hur du tänker. Jag har också haft depressioner och ätit antidepressiva förut. Det var under en av de tuffaste perioderna i mitt liv med ett jobbigt uppbrott från en destruktiv relation som kronan på verket.
Men jag känner som du, att den här gången vill jag klara det utan några mediciner. Och hur jobbigt det här än är så har jag varit med om värre i mitt liv och överlevt det.
Vem vet, kanske kan det här ändå föra något gott med sig för dig? Du är klok och stark, det visar dina inlägg, och utan honom kanske du kan börja använda dina egna styrkor på ett nytt sätt?
Kramar
Det är en fruktansvärd känsla att veta att någon man älskar, värderar och varit beredd att hantera livets alla upp- och nedgångar med plötslig har ändrat sig och inte verkar uppskatta förhållandet och dess historia längre. Någon som plötsligt sluter sig och inte vill prata eller hitta lösningar.
Men det brukar vara skönt när man faktiskt kan acceptera situationen och sluta älta eller hoppas. Då först kan man börja läka. Och så småningom se framåt (fast där är jag inte själv riktigt än)’
Och du har säkert rätt. Det är inte för att vara en gentleman och martyr för din skull som han avslutade. Det var helt och hållit för sin egen skull. Men ofta vill folk som lämnar någon döva sitt eget samvete och därför få det att låta som om det är rent ädla motiv som får honom att släppa dig fri för att flyga mot dina drömmar.
Men det är som sagt så gott som alltid för sin egen skull, och du har all rätt att bli arg för att han inte vågar vara ärlig med sina egentliga motiv. döva
Fortsätt skriva av dig. Önskar dig all lycka till
Kramar
Det är nog enbart vi som är i samma situation som till fullo kan förstå. Därför det här forumet är så läkande.
Varje historia här har hjälpt mig. Din också. Så tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, för det hjälper andra som sitter i samma båt
Kramar, hoppas på det bästa för oss
Nu ligger man i sängen och tårarna bara rinner… . Saknar honom så mycket…
Att denna person inte kommer vara i mitt liv mer, att han inte Vill vara i mitt liv någe mer… Det gör så ont…
Att man varit tillsammans så länge och bott tillsammans flera år och plötsligt så är han inte där längre och vill inte vara där längre…
Han vill vara singel… Leva livet… Göra egna val utan att behöva tänka på någon annan… Göra precis som han vill…
Det gör så ont…
…Jag träffa dig igen idag, du skulle fixa dig då du skulle åka iväg på en fest i en annan stad och sova borta… Det gör så ont inom mig, jag får så ont i magen när jag tänker att du ska åka och festa och bara vara en singelkille i en annan stad med andra människor… Dricka alkohol och vara med andra tjejer, det är det som kommer upp i mitt huvud bara… Att du är och strular runt med andra, lever drömmen som jag hindrat dig från att göra… Jag ser dig bara glad och lever livet precis som du vill… Att du bara är glad att slippa mig… Det är så jag känner nu bara… Du har redan en annan jävla tjej som är intresserad så du vet att du är intressat för andra, därför känner du att du inte kommer behöva vara ensam…
Men jag… Jag sitter själv i soffan och bara gråter över att du inte vill vara med mig längre… Jag vill bara ur denna smärta… Jag vill få tankarna på någon annan, jag vill känna mig fin och attraktiv också… Jag vill få mig att må bättre också… Men så sitter jag här endå… Helt jävla ensam och lämnad… Fy fan vad det ska göra ont…
Usch, jag går sönder av att läsa din text 
Och jag förstår så väl hur du känner.
Livet kan kännas orättvist ibland. Att de som gjort oss mest illa är de som klarar sig bäst. De är lyckliga och känner en ljus framtid.
Medan den som får knivhugget själv lever i helvetet och knappt orkar andas från sekund till sekund.
Det var fruktansvärt okänsligt av honom att komma förbi dig och fixa sig för en fest. Vem fasen med något hjärta i kroppen gör så? Det vrider ju bara om kniven ännu mer
Kramar till dig, livet kan vara grymt
Jag känner igen mig 100% i det du skriver. Min fru gjorde slut för knappt två månader sedan och flyttade ut i helgen. Det går inte att begripa… Men jag känner att jag mår bäst av att bara försöka släppa allt och fokusera på en framtid utan henne. Har börjat kika runt på dejtingsajter, hur absurt det än känns. Är långt ifrån redo för ett förhållande, men det hjälper tankarna.
Nej, du är verkligen inget svin. Det låter som du är väldigt långt från det. Det är väl helt naturligt att vilja se sig om lite/få lite bekräftelse, speciellt om man blivit lämnad. Heja dig!
@VinterNitton lycka till själv att titta runt på dejting sidor! 
️
Men som du skrev tidigare så känns det verkligen helt absurt att titta runt på sånna sidor… Från att vart i ett förhållande i så många år och jag som har aldrig heller gått igenom en “dejtingfas” då vi vart tillsammans sen vi var 15år…
.
Glad att detta forum finns verkligen, att prata med folk som är i en liknande situation som en själv. Prata känslor med folk som förstår och inte tycker att man är tjatig och bara maler samma sak heeela tiden…
.
Skönt att kunna vara så öppen med främmande människor och inte vara rädd att dela med sig om allt man har inombords.
.
Denna sida har verkligen hjälpt mig
Fint at du tar den hjelpen du kan få 
Alt praktisk som kan vente, la det være. Vær snill med deg selv nå.
Styrkeklemmer til deg 
Det är förjävligt att du ska behöva gå igenom det här=(
Jag minns hur hemskt det var att börja med antidepressiva (setralin) när jag en gång fick göra det efter ett hemskt uppbrott. Även om det blev bättre sen.
Men det var tufft av dig att kunna känna igen dina tecken och bestämma dig för att bryta den nedåtgående spiralen i tid.
Känner du att du får tillräckligt med stöd och hjälp annars?
Kram
Hur smärtsamt och svårt det är att gå igenom uppbrott kan man nog inte ens föreställa sig om man inte varit med om det. Det är ett tufft sorgearbete.
Men du har gjort allting rätt. Jättebra att du tog tag i den begynnande depressionen direkt och jättebra att du är hos din mamma så att du inte är ensam.
Det är det viktigaste, och sen får man återvända till normalt liv så småningom.
Du kommer komma dit 