Det har snart gått 3 år. Känns galet vad fort det har gått. Det första året var mest ett töcken. Jag minns fragment mest. Det handlade om att överleva och att ta sig vidare. Att försöka börja le igen. Hitta lugn och harmoni. Jag har nog skrivit en mindre bok vid det här laget. Skrev och åter skrev, det var väldigt befriande att sätta ord på allt. Idag kan det smärta en del att gå tillbaka och läsa det jag skrev. Insikten av hur skitdåligt jag mådde. Hudlös. Så otroligt sårbar.
År två började jag landa i det nya livet. I det nya hemmet, i de nya rutinerna. Luften kändes fri och en harmoni infann sig i mitt nya hem. Började känna mig stark. Provade tom att dejta lite försiktigt, men det visade sig att jag var långt ifrån färdig läkt. Att inte vara ”klar” innebär ju också att man finner personer som man kan spegla sig i. Alltså fann jag min spegelbild, lite halvtrasiga människor som inte sorterat klart i sina känslor till sina X och som inte läkt ut. Min intuition var det dock inget fel på så kroppen sa till på skarpen att det inte var dags än.
Vägrenen, eller kanske snarare diken jag undvikit att falla i, längs min stig under dessa år har varit.
Säg inte ord som inte går att ta tillbaka. Hur illa han än har behandlat mig behandlar jag honom med respekt. Vänligt bemötande. Och jag har förlåtit och accepterat.
Läk. Släng dig inte in i något för att trösta mina egna sårade känslor och ego. Visa respekt för andra människor. Utnyttja ingen för att försöka må bra en liten stund.
Ta en dag i taget, det har varit det absolut svåraste för mig. Rusa inte framåt. Försök inte heller att fly från smärtan. Var i den. Acceptera den. Försök ta reda på vad som utlöste just denna ångest och sortera i den känslan. Vad betyder den, vad står den för. Acceptera den stukade självkänslan och det överkörda egot.
Älta älta älta älta älta älta … tills du är så evinnerligt trött på att höra din egen röst i huvudet att du bara känner, att näe, nu är det nog. Inte en dag till. Då först är det dags att gå vidare. Innan dess finns det där förbaskade gnuttan hopp kvar om att … Om månen faller ner och jag hittar skatten vid regnbågens slut så kommer det bli vi igen och vi kommer leva lyckliga ihop resten av alla våra dagar.
Förnuftet är det ju inte det minsta fel på, men känslorna spelar inte riktigt i samma division
Nu snart 3 år senare inser jag att jag snart är i mål. När jag inte längre känner att det är viktigt att berätta vad jag gått igenom. Visst det är en del av mig och kommer alltid att vara, det har ju format mig till den jag är idag. Men det är inte längre en så stor del av mig. Och precis som jag vill träffa en man som är klar. Som har läkt. Som är nyfiken på vem jag är och inte nödvändigvis måste berätta om sig själv hela tiden och vad han gått igenom, vill ju även han träffa en kvinna som också är klar.
Jag är inte längre stukad och behöver huka mig för att jag inte tror att jag duger till eftersom en rövhatt valde bort mig för en annan kvinna. Det sätter inte något värde på mig. Att han inte visade mig respekt betyder inte att jag inte ska respektera mig själv. Jag sätter mitt eget värde.
Och till alla er fina underbara människor som är i början på just Er resa. Glöm inte att andas. Att skratta, även om det är mitt i alla tårar. Hitta er kanal att få frid en stund i själen. Naturen är en fantastisk plats att vistas i. Dina ögon ser inte mer än vyn tillåter. Det fyller din hjärna och sakta töms den på tankar. Ett par minuters frid. Omge dig med människor som ger mer än de tar just nu. Var snål med din egen energi. Du behöver den nu. Ge dig själv tid. Massor av tid. Och acceptera att det tar tid att läka.
En minut blir en timme blir en dag blir en månad blir ett år …
Vi är ju bara människor och när vi är som mest sårbara gör vi saker som inte alltid är helt genomtänkta. Så var snäll mot dig själv. Gör saker som du vet får dig att må bra. Är du det minsta tveksam. Dra i handbromsen och fundera en stund på vad det är som gnager.
️