Herregud, ibland får man väl kavla upp armarna och skapa trivsel. Känns som om många inte orkar eller så har de inte tänkt och känt efter ordentligt innan de gifte sig och framför allt satte barn till världen.
Källa på det!
Så lätt för en som lämnat och är nöjd med sitt val att säga. Tycker du ska tänka efter lite på vad du skriver till personer som befinner sig mitt i krisen.
Källa på att växelvis boende mår nästan lika bra som kärnfamilj: https://www.forskning.se/2017/01/12/vaxelvist-boende-bast-for-skilsmassobarnen/
Du gör antaganden som du inte har fog för. Vi har verkligen jobbat för att förhållandet skulle funka, men det förändrar inte grunden. Personligen tror och tycker jag att många är ihop alldeles för länge, det är då det blir fula skilsmässor. Många borde låta bli det sista desperata försöket med sladdisar eller stora projekt.
På samma sätt som många här varken verkar förstå eller acceptera att det finns lyckliga skilsmässor som är det bästa alternativet för alla parter så har jag svårt att förstå argumentet att bita ihop (och kasta bort sitt liv) för kärnfamiljen AB. Barn mår inte av föräldrarna är osams.
Lugnt, jag har varit i exakt samma situation som dig och jag vet hur man mår just då. Kämpa på!
Ok, intressant läsning. Men ingen som sagt något om att bita ihop. Jag säger att man får jobba med sig själv individuellt och tillsammans för att skapa en relation där man trivs och mår bra. Men det kräver tid och engagemang från båda. Och om nu barnen trots allt mår bättre av kärnfamiljen enligt forskningen - varför inte välja det? Vill man inte det bästa för sina barn? Svårt att förstå att man kan välja det näst bästa. Som om man aktivt skulle välja det näst bästa vårdalternativet för sitt barn om hen blev sjuk.
Jag tror man måste försöka se den stora bilden.
Jag har en nära vän som länge har funderat på att skilja sig. Inte mindre än tre gånger har han tagit upp det med sin fru. Alla tre gångerna har hon fått ett sammanbrott, hotat med självmord och han har självklart stannat kvar - både för henne och för barnen.
Ja, dom går i terapi, både tillsammans och var för sig. Han går i huvudsak i terapi för att lära sig att förlika sig med tanken på att resten av livet leva ihop med en person han inte vill leva med. Vilken gräslig känsla det måste vara, inte bara för honom utan för han fru också såklart!
Jag tror att han kommer gå under, oavsett hur mycket pengar han lägger på terapi.
Min syster levde tidigare i ett förhållande som inte var bra. Dom hade inget intresse för varandra. Han ställde verkligen inte upp för henne (du vet de här 10 så kallade pappa-dagarna när barnet är nyfött? Han tog ut dom och drog ut på jakt i två veckor.)
Ska man verkligen stå ut med vad som helst för att hålla ihop? Min syster hade gått under om hon hade stannat där. Pappan till barnen drog förövrigt till ett annat land direkt efter skilsmässan så barnen har bott hos henne på heltid. Riktigt fina och omtänksamma barn, skötsamma och härliga. Dom är snart vuxna, 15 och 18 år gamla. I mina ögon gjorde min syster det enda rätta och barnen tycks inte direkt ha farit illa av skilsmässan.
”Mår NÄSTAN lika bra som barn i kärnfamilj”
Jag tar emot dina tankar och visst förstår jag att en skilsmässa ibland är ett bra alternativ i vissa familjer.
Men jag kan bara prata utifrån mitt eget fall där jag vet att det här kommer slå hårt på mina barn och där jag också vet att vi i grunden har en bra relation med kärlek som han nu väljer att avbryta utan försök.
Våran minsta är bara 9 månader, han kommer få tillbringa sina första år i livet med bara mamma och syskon varannan vecka. Dom två större kommer också ta det här hårt och tvingas till ett helt annat livssätt.
Du får självklart komma med åsikter, men jag tror starkt på att det här inte är för barnens bästa och dom hade mått bäst med oss som en enhet.
Med det sagt så menar jag inte att jag inte kommer se till mina barns välmående vid separationen. Dom kommer att vara prio ett för mig så länge jag lever, och jag kommer göra allt för att dom ska få ha en fin barndom trots att dom tvingas leva i packade väskor och dubbla boenden. Bara det att jag önskar så annorlunda för dom, för oss och för mig.
Du använde uttrycket “kavla upp ärmarna” som jag hårddrog till “bita ihop”. När man har gått igen samma problem om och om igen, diskuterat förbättring men ingen förbättring inträffar för att individerna är för olika, då finns det ingen möjlighet att “välja kärnfamiljen” Kärnfamiljen är inte bra om inte föräldrarna mår bra i den. Min son uttryckte flera gånger att han tyckte vi skulle separera. Han sa också till mig en gång när pappan hade haft vredesutbrott mot honom att “Jag är hellre död än lever med pappa” (ordagrant). Intressant är att sonen har idag bra relationer med både pappan och mig.
Det intressanta tycker jag är att hur vi var som personer när vi var ett par inte är statiskt. Vissa saker går mer igen medan andra påverkas mer av den andre partnern.
Man kan vara olika och komplettera varandra, man kan vara olika och skava på varandra och man kan vara lika och förstärka varandra. Det kan även vara olika i olika områden. Men slutlinjen är väl ändå att man måste må bra i familjen. Jag har så oerhört svårt att acceptera ståndpunkten att kärnfamiljen inte får brytas upp och att det är en sådan katastrof. Det blir vad man gör det till.
Tom du @Johan40 uttrycker ju att vissa saker har blivit bättre för barnen efter skilsmässan.
Du är så klok och sätter ord på hur jag tänker.
Jag menar heller inte att någon i en relation ska bita ihop och leva olyckligt resten av livet. Utan snarare att man ska ta hjälp och hitta vägar för att må bra och vara lycklig igen tillsammans med den man faktiskt valde att skaffa familj med. Tror det är få relationer som från början inte är uppbyggda med kärlek, det gäller bara att våga hitta tillbaka och lägga in lite kämparanda.
Kavla upp ärmarna är ju raka motsatsen till att bita ihop. Det första är en aktiv handling och det senare en passiv sak. Det handlar nog också mycket om värderingar - om man är konservativ eller liberal etc. Jag anser att det naturliga och bästa, är att barn under sin uppväxt får vara med och uppfostras av båda sina föräldrar 100%. Den linjen verkar även stödjas av forskningen. Ja, en del saker har blivit bättre efter skilsmässan. Jag kavlade upp ärmarna och arbetade i terapi med mig själv och mina brister, just då för att lyckas hålla ihop familjen. I slutändan spelade det ingen roll - X hade en annan häst i sikte.
EDIT: Och jag tror inte på att det finns perfekta familjer, där alla mår bra och är förälskade hela tiden, över en livstid. Ibland får man gilla läget, allt går upp och ner över tid - men om man har familjen som fundament socialt och ekonomiskt faller man inte handlöst. Det är ju själva idén med familjekonstruktionen.
Jag vet inte jag…
Vi försökte med alla möjliga olika konstellationer, av och på, vi separerade, flyttade till egna boenden, flyttade ihop igen och hamnade direkt i roller som indirekt bara var destruktiva för en själv.
En grej som verkligen fick mig att fundera var att, så länge jag var med min exfru så var jag tvungen att käka magsårmedicin, men så fort som vi gick skilda vägar så behövde jag inte det längre, 2ggr i rad hände detta, det om något bekräftade för mig att man kan inte kämpa mot kroppen hur länge som helst, till sist så pyser luften ur en. I mitt fall i form av magsår, i andras fall i form av ångest, depression och andra grejer.
Och innan du säger något annat, jag kan lova dig, det finns ingen som har kämpat så mycket som jag gjorde, i snart 2år försökte jag med allt, men jag var inte ensam heller, hon försökte också, att hitta tillbaka till känslorna, att få ihop familjen, det var hennes högsta önskan. Men om känslorna inte finns där, då gör man bara våld på sig själv, och om man verkligen älskar den andra personen, så låter man de flyga, jag har accepterat att den personen jag älskar mest av allt är lyckligare med sig själv och någon annan och för det önskar jag henne all lycka.
Oftast har båda kämpat, men olika personer har olika sätt att prata om det här, det är inte alltid det rätta, men ingen lämnar en lycklig familj om man inte har slut på känslor.
Det är inte en fråga om värderingar, min högsta önskan var att få familjen ihop, men det gick bara inte, den acceptansen i sig är en befrielse.
Om din respektive hade gått bort så hade du inte heller haft kärnfamiljen, du hade efter sorgen anpassat dig och kanske hittat någon ny att dela livet med, på ett sätt är det samma sak här, vi anpassar oss, accepterar läget och blickar framåt, det är ju endast så vi kan växa som människor.
En annan sak du nämner med ditt arbete för dig själv och dina brister.
Det är ju det mest positiva man kan göra, men om du arbetar efter devisen att någon annan ska tycka om dig mer eller se dina ansträngningar så är det ju helt fel, du gör ju det för att du själv växa, se dina misstag och bli en bättre person inuti dig själv.
Du kan aldrig förvänta dig att det arbete du har lagt ner på dig själv uppmärksammas av andra, då blir det bara ett spel för galleriet och inte trovärdigt.
Var glad att du är en bättre person nu än du var under äktenskapet och acceptera sorgen, inte älta den, acceptera den.
Nu kan du fokusera på att må bra, att dina barn mår bra och det i sin tur kommer att leda dig till en ny person som ger dig möjlighet att växa ytterligare, var den person som folk tyr sig till, inte den som tyr sig till andra, det om något är ju världens största chans.
Ja men då har ni ju verkligen försökt och vänt på alla stenar. Jag tänker mer på de fallen där så inte sker.
Den här studien återkommer till samma sak flera gånger. Barnen mår bra i växelvis boenden för att det ger dom en möjlighet till en bra relation med båda föräldrarna. Det är det som är själva kärnan till att dom mår bra. Ingenstans står det någonting om hur dom upplever att bo i två hem och att ständigt flytta mellan dom.
Jag är lite skeptisk till glädjesiffrorna den här studien visar. Misstänker starkt att en stor anledning till att barnen uppger att dom mår bra med växelvis boende beror på att det är bästa sättet att göra föräldrarna tillfredsställda på och enda sättet att få tillgång till båda föräldrarna på.
Ser man på studier på hur barnen när dom blir vuxna påverkats av föräldrarnas skilsmässa ser det betydligt dystrare ut.
Ok, och på vilket sätt påverkar detta dig.
Ska du skuldbelägga den andra parten för att säga att barnen inte kommer att må bra, har något gott någonsin kommit av att man skuldbelägger någon annan.
Helt fel fokus, men det är min personliga åsikt, gör det bästa av situationen, för dig o barnen, så kommer du se att den studien eller någon annan för den delen inte betyder något alls.
Jag skulle vilja se en studie där man frågar vuxna barn uppväxta med föräldrar som inte trivdes tillsammans.
Jag kan ärligt säga att både jag och mina två syskon har önskat hela vår barndom att våra föräldrar skulle skilja sig. Det har aldrig varit bråk eller någon dålig miljö på det sättet, men dom gillar inte varandra. Skilda sovrum sedan dom var 40 och nu närmar dom sig 80. Mamma pratar ofta om att hon ångrar att hon inte lämnade pappa när hon var yngre, nu känns det för sent. Dom har så länge jag kan minnas inte haft något att prata om, levt åtskilda liv och varit lite sådär vardagligt snäsiga åt varandra.
Tänk vad både mamma och pappa gått miste om bara för att dom klängt sig fast vid varandra…
Det finns säkert såna studier också. Leta så hittar du säkert ett gäng.
Nej det är klart att man inte ska bo i hop och vara gifta till varje pris. Dina föräldrar är ett tydligt exempel på det. I bland är såklart skilsmässa bättre.
Till motsats till dina föräldrar och till dom som tillsammans försökt att lappa i hop sitt äktenskap är vi många som från att ha levt i total ovetskap ena sekunden och nästa sekund presenteras för fakta. Utan en chans att förstå varför eller möjlighet att få vara med i processen. Jag tycker det är stor skillnad på om man gör som mitt ex och går utan att blinka jämfört om man gör sin partner delaktig i processen. Försöker man men kommer fram till att man ändå vill skiljas har man fortfarande kvar respekten i mina ögon. I det andra fallet inte.
Barn mår bäst med lyckliga föräldrar om det sen är i en kärnfamilj eller som skilda är så klart upp till förutsättningarna. Självpåtaget martyrskap för att hålla ihop en kärnfamilj till varje pris har jag svårt att tro är en bra grogrund för lycka.
Många projicerar sin egen bitterhet och över skilsmässan på barnen. Det de säger sig vilja bespara barnen ifrån handlar mer om deras egna rädslor och oro för praktiska lösningar.
Word 
I s september är det två år för mej. Ett halvår innan släppt han bomben. Men han var precis som din man totalt ovillig att ens försöka. Vi gick några gånger på parterapi, men det var totalt bortkastade pengar. Med facit i hand är det nog ingen ide om inte båda är överens om att man vill försöka och hitta lösningar. Min man ville inte det. Eller han sa att han inte visste vad han ville. Han var för feg att säga att han inte ville för så klart vet man om man vill göra ett försök eller inte.
Vi har ett barn. Han var 13 då, 15 nu. Frågar man honom skulle han nog tillhöra en av dom lyckliga barnen i studien som visar att dom mår bra med växelvis boenden. Jag som mamma ser att det inte är hela sanningen. Han är mycket mer tillbakadragen idag. Vill gärna vara själv i bland och tackar nej till kompisar. Grubblar mycket och är supermån om att jag och hans pappa ska må bra. Mycket saker som en 15-åring inte ska bry sej om egentligen.
Bra att du tagit kommandot. Och den här arga fasen. Den är bra mycket bättre än den där man bara är ledsen. Utnyttja den till fullo och gör inte misstaget jag gjorde och sätt dej själv sist. Nu är det du och barnen.