Jag förstår dina känslor, det är inte tu tal om den saken… M E N likafullt så går det ju inte att både äta kakan och ha den kvar 
Du tänker aldrig nu i efterhand att det hade varit väldigt bra för er allesammans om du låtit/tvingat/accepterat/klarat/krävt (vilka skäl det nu än handlar om i ditt fall) att han skulle ha tagit precis exakt samma ansvar för era barn som du gjorde? Dvs. 50/50 oavsett längd på bytesperioderna?
@Noomi Den frågan har jag fått massa gånger under de här åren! Och du skall veta att halva sorgen har gått just till detta. Särskilt då han var den sista jag och mina vänner trodde skulle prioritera så här. Innan det nya jobbet med resor stup i kvarten gjorde han allt för barnen. Det nya jobbet blev väl oxå det som tärde vår relation bla.
För barnens skull och många gånger för min hade 50/50 varit det bästa. Men flera av mina vänner och kollegor säger oxå att jag dragit vinstlotten i barnen - jag får fortfarande en större del av deras liv och det är jag som står dem närmast.
Jag vill inte tvinga någon att säga upp sig från drömjobbet etc men gudarna skall veta att jag första året efter separationen var på honom om detta och bråkade om detta vid varje kontakt. Hans prioriteringar. Jobbet en sak, men sen den nya som skulle prioriteras på ledig tid 
. Men i slutändan mådde jag bara sämre av det och märkte att det jag sa inte förändrade något och jag blev bara mer o mer besviken och kom fram till tillsammans med vänner och terapeuft att det är hans egna ansvar som han får ta konsekvenserna av - och får jag umgås mer med mina barn skall jag oxå vara glad. Vilket jag idag är. Han är dock mkt närvarande i deras liv via Skype dagligen och när han har dem är han helt ledig och fullt engagerad. Så utifrån fördelningen känner jag mig i dagsläget nöjd.
Hur har du det? Med barntid?
Mina barn är nu unga vuxna som studerar på universitet på annan ort, så ingen av oss föräldrar har tillnärmelsevis den tid vi skulle önska med dem längre 
Exet som gjorde att jag hittade hit till den här sidan och jag har inga gemensamma barn.
Med pappan till mina barn var både ansvar, engagemang (även om vårt engagemang i viss utsträckning delades upp på skilda områden bla. för att barnen hade olika intressen och engagemang de med) och tid med barnen lika delad utan att det för den skull handlade om någon millimeterrättvisa.
Har du bra kontakt med dina döttrars pappa?
Beror väl på hur man definierar “bra”. Men tja, jag skulle nog säga bra ändå. För vi har kontinuerlig om än ganska gles kontakt, med relativt långa intervall vilket passar oss vuxna bra. I synnerhet nu när barnen flyttat iväg. Men vi försöker träffas allihop emellanåt även om det som regel då har med barnens väl för ögonen att göra och vi kan då träffas för att umgås, käka och prata lite kortare stunder som några timmar eller så tillammans allihop. Mest för att behålla en liten gnutta av ursprungs-familjekänsla för barnen (vet väl inte ens om de har något direkt behov av det längre, men kan väl inte skada och… better safe than sorry ) och kanske egentligen för att vi alla fyra vinnlägger oss om att fungera ihop på ett mellanmänskligt sätt och kunna ha lite välvillig, respektfull och trevlig tid tillsammans nu och då.
Men i grund och botten så har nog ingen av oss föräldrar alls något direkt behov av det längre och har inte haft på relativt många år. Även om vi fortfarande vill varandra väl och bryr oss om varandra som man gör med den människa där man faktiskt har åstadkommit och delar bådas vårat livs viktigaste och största resultat tillsammans.
Men nära kontakt kan jag ändå inte säga, för ingen av oss önskar det närmare än så här. Fast på det stora hela bra ändå på så vis att vi aldrig konfliktar utan hjälps åt om det skulle finnas behov av något sådant och vi vill varandra allt gott. Men kort sagt så prioriterar vi båda våra barn och deras välmående högst av allt och vi vill därmed inte att vår föräldrarelation (varken relationens status i sig, eller avsaknaden av den) ska belasta dem på minsta vis.
Så du har genomgått två separationer liksom jag. Hur kommer det sig att dina relationer inte höll med tanke på alla råd du ger och all kunskap du besitter? Du är som en levande bok 
och har så kloka svar och råd att ge.
Jag har liksom du separerat från min döttrars far men vi var helt eniga i den separationen, andra gången lämnade jag.
Har iof en gnagande känsla av att ordspråkets “tala är silver, men tiga är guld” vore lyckligast här… men okej då, ett försök.
Första gången var vi överens och det kan nog bidra till att det fortfarande fungerar bra på en nivå som vi båda är nöjda med. Andra gången hade jag kunnat ge vad som helst för att undvika det som, sett i backspegeln, förmodligen ändå var oundvikligt.
Det övriga låter jag bero…
Jag förstår och kommer aldrig förstå hur man kan välja att splittra en familj såhär. Vår relation var bra, ett vanligt förhållande. Men sen kom dessa dippar, och då var det dåligt. Han valde oftast att stoppa huvudet i sanden och inte prata med mig. Prioriterade tid utanför familjen mer osv.
Men som han ser på vår relation idag så tycker han att allt varit dåligt och jag pest. Men vet också att det är så han tvingar sig att känna för att lämna.
Gör så ont att veta att vi hade haft det bra om han BARA hade jobbat på det med mig. Hur kan man välja den här vägen istället?
Han har med största sannolikhet tyvärr en annan. Då är det bara fokus framåt.
Ja, visst är det hans val att lämna. Men det troliga är att det inte finns något “BARA han hade jobbat på det”. Han mådde uppenbarligen inte bra med er tillsamman. Sedan att många inte klarar av att göra den separation de borde utan stödhjulet av en ny kärlek är tyvärr tragiskt.
Något jag har tänkt på många gånger är att man anpassar sig så mycket till sin partner, både i hur man ser på partnern, sig själv och sina egna intressen att man när man kommer på avstånd från det hela kan tolka det på ett helt annat sätt. Som exempel kanske han sa då (och tyckte) att ert förhållande var bra, men har insett senare att han anpassade sig så mycket att han tappade bort det som han tyckte var viktigt i sitt liv.
Yep.
Nej han har varit tydligt med att det inte finns något han vill jobba på.
Jag förstår hur du tänker, och som jag skrivit tidigare så förstår jag även att känslor kan dala. Men att inte vara villig att försöka lösa relationen och ge den en chans att må bra och trivas i innan man kallt lämnar har jag svårt att greppa. Vi har inte ett, inte två utan tre små barn som vi lagt till världen tillsammans och som nu ska ryckas undan sin världsbild.
Jag tycker det är både fegt och egoistiskt att göra som han gör.
Tack för att du delar med dig av din erfarenhet @Tellix
Är det länge sedan ni separerade och i vilken ålder var era barn?
Jag har varit så ledsen så det känts som om världen rasat samman, inte kunnat sova för att jag haft sån ångest. Men nu har jag kommit in i en ny fas där jag är så uppriktigt förbannad över vad han orsakar oss.
Jag är så arg på honom och det ger mig lite styrka att ta tag i det praktiska. Igår sökte jag lägenhet till mig och barnen, försöker se ett liv bortom detta. Man ska väl igenom hela känsloregister innan man kommer ut på andra sidan antar jag.
Angående min situation idag har jag också försökt ta kommandot och sagt att jag kommer bo i huset med barnen tillsvidare. Mest pågrund av att vi faktiskt har en liten bebis som behöver mig hos sig, och att leva något slags jojoliv med honom går inte.
Någon här innan skrev så fint att ”det är han som lämnar, då får han lämna också”.
Barnen tror jag har förstått fast vi inte berättat, och det gör så ont i mig vad jag kommer TVINGAS vara med och utsätta dom för mot min vilja.
Men jag ska göra allt i min makt för att dom ska få ha det bra.
Det är inte rättvist att hela barnens världar ska rasa för hans beslut. Särskilt inte när hans beslut en gång var att sätta dom till världen tillsammans med mig.
Håller med dig fullt ut! Jag kan också förstå att känslor dalar och förändras över tid. Men när man har barn och familj så kan jag inte förstå att man inte pratar med sin partner och försöker lösa situationen innan man lämnar. Att min man var en ”sådan” som lämnar familj och barn på det sättet är för mig obegripligt.
Ja, att han lämnar mig är en sak. Men det här är kanske mig det drabbar minst i jämförelse med mina barn. Som inte bara ska vara med om en jobbig separation, utan lära sig leva med bara mamma och bara pappa. Bli av med tryggheten i sitt hem. Få mindre tid, leva i en kappsäck och ha ett jojoliv. Det gör så ont i mig att han ska orsaka dom det, jag önskar så att jag kunde bespara dom den smärtan och alla tårar 
Om inte ni föräldrar gör det till ett helvete så kommer det inte att bli det. De flesta barn klara separationer väldigt bra, undantaget är där föräldrarna krigar eller snackar skit om varandra. Försök nu komma överens om att göra det så bra för barnen som möjligt!
Vet du vad jag tror? Jag tror dom allra flesta barn vill och mår bäst av att ha sin familj under samma tak.
Det är under förutsättning med att föräldrarna trivs med det. Om en av dem inte trivs med det kommer det inte heller att vara bäst för barnen.
Det finns undersökningar som undersökt barnens mående och de visar att växelvis boende med föräldrar som kommer tillräckligt överens mår i princip lika bra som i en lycklig kärnfamilj.
Eftersom inte en lycklig kärnfamilj är ett alternativ längre så måste ju målet vara det näst bästa, eller hur? Stötta barnen i det ny, akta dig noga för att föra över egen sorg och bitterhet till barnen.
Det är väl självklart att jag ska göra det som är bäst för mina barn. Men det är jobbigt att tvingas vara en del av att ge dom sorgen över att mamma och pappa inte ska vara tillsammans när jag själv inte vill det här.
Jag menar bara att jag tycker man ska försöka hitta lyckan där man står, inte leta den någon annanstans när man väl valt att bilda familj tillsammans.