Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Slut efter 11 år och 2 små barn

Jag har varit skeptisk lite till att skriva och dela med min historia då inte ens mina närmaste känner till detta.

Men för ca 11 år sen träffade jag en man som var 10 år äldre mig, han 29 jag 19 när vi sågs första gången. Han var den killen jag alltid hade drömt om ni vet ”dröm prinsen” man drömmer om som barn. Välutbildad, bra ekonomi, stabil i livet, snäll och snygg! Ja allt man kan drömma om enligt mig i den åldern.

Vi träffades och umgicks hade väldigt kul ihop, skrattade och uppskattade varandras närvaro. Det tog inte så långt tid innan mina föräldrar fick reda på att jag träffar den här killen och kan tillägga att jag kommer från en religiös familj, och alltid haft strikta regler sen barnsben. Min familj vägrade acceptera att jag skulle bli tillsammans med en icke religiös kille som inte hade samma tro och kultur som oss. Men jag försökte övertyga min familj att gå med på att träffa han, och trodde verkligen att de skulle acceptera och älska honom. Men nopp, min mamma avskydde honom redan från start och min pappa var inte alls glad på mig.

Det min familj inte visste var att ja tappade min oskuld till honom och ja strikta regler. Så jag kände lite att jag måste gifta mig med honom för annars är det kört, och jag var rädd för att det skulle sluta med hedersmord.

Vi gifte då jag var tvungen berätta till min mamma att jag har haft sex med honom, hon blev så klart besviken och talade om då för mig att ända utvägen är att gifta dig med honom.

Sagt och gjort, vi gifte oss ingen fest utan endast inom religon. Ingen av min familj stötta mig eller fanns vid min sida. De valde att bryta kontakten med mig helt och låtsas att jag inte existera.

Jag pluggade på högskola en 5 års utbildning som tog mycket energi och kraft och jag hann inte med mina ”hushållssysslor” vilket ledde till att jag var tvungen att hoppas av för att klara av allt jobb hem. Städa, tvätta, laga mat, handla och ha ett leende på läpparna varje dag när han kom hem från jobbet.

Väldigt tidigt i våran relation började han ändras, han blev svartsjuk och skulle hålla koll på allt jag gjorde och med alla ja hade kontakt med. Blev det som han inte ville blev det ingen rolig liv för mig. Psykisk och fysisk misshandlad började rätt så fort. Ja men jag kunde få stryk om jag inte pratade på ett respektfullt sätt eller om maten inte var tillagad på ett bra sätt, för minsta lilla fel som han ansåg jag gjorde helt enkelt.

Jag va vid 20 års åldern när jag insåg att detta förhållandet är ingen dröm förhållande som jag trott.
Men var jag inte nöjd ”så visste jag var dörren låg” lyssnade jag inte på honom eller gjorde som han ville, ville han skilja sig och lämna mig. Jag var alltid tvungen att be o bönfalla honom ett inte göra det då det skulle dra skam till min familj och det skulle inte sluta bra.

Fick han inte som han ville tog han upp telefonen och skulle ringa min familj vilket gav mig hjärtattack varje gång han gjorde så, och jag var tvungen att böna för att han inte skulle ringa och lovade att jag skulle sköta mig och lyssna.

Min familj ville inte ha nått med mig att göra varken svara på mina samtal eller sms. Jag hade inga vänner kvar då min man inte tyckte om de, och tyckte att de inte var några bra förebilder. Så jag va väldig själv och ville dö redan vid 20 årsåldern. Minns att jag ringde kris linjen för prata med någon för mådde så dåligt.

Efter nått år lärde jag mig hur jag skulle hantera min man och det blev mindre tjafsar och bråk.

Han lärde sig nya straff som jag inte tyckte om och det var att inte prata med mig eller vara nära mig på veckor så, jag satt själv hemma och hade ingen att prata med blev så påverkad, tills han efter nån vecka tyckte att nu förtjänar jag att någon pratar med mig igen. Men värsta hotet var att slänga ut mig och kontakta min familj. Men som tur var lärde ja mig att hantera han.

Efter nått år blev jag gravid, mitt första barn. Blev gravid 2 tillfällen innan men han tvingade mig till abort. Men tredje tillfället ville jag inte ha barnet så jag inte ville att barnet skulle bli uppvuxen med föräldrar om bråkar hela tiden och en kontrollerad pappa. Han misshandlar mig flera gånger under min graviditet och ja fick förklarad att jag fick skylla mig själv och om jag inte vore si och så skulle han inte behandla mig så och då skulle även min familj vilja ha med mig att göra. Men allt va mitt fel och jag fick skylla mig själv för ingen brydde sig om mig eller älskade mig (inte ens din mamma) brukade han säga. Jag var 21 år så jag trodde väl lite på det.

Men månaderna gick och vi fick reda på ett vi skulle få en liten tjej, jag blev så klart jätte glad och super lycklig. Men han blev så förbannad att han varken ville se mig eller prata med mig på över två veckor. Hur kunde det bli så? Att han skulle få en dotter, vilken kvinna jag va som inte kunde ge han en son.

Men vår dotter föddes och han tvingade mig ljuga och be om faderskapstest för se ifall barnet var hans och ja det var det. Misshandlande fortsatte och jag gick en i en förlossningsdepression jag måste psykisk dåligt gick ner 25 kg åt ingenting, var ledsen och hatade livet. Min enda hopp i livet var min dotter. Hon fick mig att inse vad riktigt kärlek var och det jag aldrig fått eller känt innan.

Min familj hörde av sig när barnet föddes och ville helt plötsligt vara med i bilden (inte pappa) men de ville bara träffa min dotter och hade ingen intresse av att prata eller umgås med mig. De tyckte att jag inte förtjänade att vara mamma till mitt barn då hon var så perfekt.

Månaderna gick och jag började fundera på att jag måste göra nått med livet både för min och mitt barns skull, jag kollade olika utbildningar som jag tänkte att skulle passa mig. Då min man alltid sa hur värdelös jag va som inte hade nån utbildning, familj eller nån som älska mig trodde jag ju på det. Jag hatade mig själv för den jag var, han jämförde mig med alla han kände och eras flickvänner/ fru.

Men sagt gjort kom jag in i en utbildning som jag visste skulle leda till en bra möjlighet i livet.

Jag kämpade hård, studier, sköta om hemmet, ta hand om barnet, vara där för honom men ände tyckte han att jag inte bidrog till något hemma eller var till nån användning. Jag hade glömt hur det var att komma ut och göra nått, när jag väl va i skolan såg jag hur andra kunde ge mig uppmärksamhet och säga hur vacker jag var, jag hade ju glömt hur mycket uppmärksamhet jag fick innan träffa då han under 3 års tid sa hur ful och tjock jag var. Jag började träna för han han sa att han ”hatade” tjockisar och det kunde leda till otrohet och att då fick jag skylla mig själv. Jag vägde 65 kg var 169 lång. Tränade gick ner till 59 kg och började styrketräna för få fin form. Fick även en träningskompis så det var skönt att komma ut och träna varje dag 7dagar i veckan. Först lägga barnet sen gå träna för jag va tvungen göra alla mina sysslor för hinna med. Så när dagen va slut va jag DÖD. Dagen börja vid 6 sluta vid 23 varje dag i stort sätt.

Men jag förändrade på allt som han hatade med mig men ändå var han inte nöjd och hade kontakt med andra kvinnor. Klart jag var ledsen då jag kämpade men jag fick ”skylla mig själv” som inte kunde ta hand om en man. Sagt och gjort tog jag examen. Min lärare på universitetet tyckte att jag var väldigt duktig elev och tyckte att jag skulle fortsätta utbilda mig och ta master inom min utbildning, jag sökte och kom in. Jobbade vid sidan av studierna, skötte hemmet och min dotter som hunnit bli 3.

Livet blev inte bättre min man började gnälla över att jag tog hand om mig själv mycket och var mån om mitt utseende och kropp och fick för sig att jag var otrogen och började kontrollera mig mer, kolla genom min telefon hela tiden, dyka upp på gymmet och skolan. Han ville inte att jag skulle vara mån om mitt utseende och jag fick inte sminka mig till skolan eller när jag fick ut.

Misshandlar fortsatte, även framför min dotter. Han började blir mer aggressiv och det blev så jobbigt då min dotter blev så rädd och var så påverkad men jag hade ingen möjlighet att lämna, då jag skulle dra värsta skammen till min familj, och låta mitt barn leva med skilda föräldrar.

Min familj var inte till stort hjälp och de tyckte att jag skulle lyssna på min man och respektera honom.

Vet inte om jag ska berätta mer men kan säga att jag kämpade och han blev bara allt värre mot mig och ville kontrollera mig mer, och slutade prata och straffa mig på nya sätt. Men jag lärde mig nånstans där att de inte alltid var mitt fel men så fort jag uttryckte mina känslor fick jag höra de ens och andra och hur misslyckad jag var.

Jag fortsättande plugga nu ännu högre upp, och visste vilken bra jobb jag skulle få när jag var färdig men det var en sista steg kvar och det var att jag ville bli professor inom min utbildning och det skulle jag lyckas med för vissa alla att jag var duktig och jag också kan! Men framför allt vissa mig själv att jag inte är misslyckad.

Min man tyckte att jag började få för mycket uppmärksamhet och tyckte att det var dags att skaffa ett barn till vilket jag var emot, men de blev det att han blev sur och hotade hela tiden, och att jag förstör för alla och för min dotter inte fick nån syskon.

Sagt gjort och jag blev gravid ännu en gång en flicka. Tack gud för det!

Men när hon föddes insåg jag att det är inte detta livet jag vill ja, jag vill ge mina barn allt. Bra uppväxt utan föräldrar som bråkar och trycker ner varandra kallar den andra för ful och tjock. Jag tog examen och fick jobb som VD på ett stort fastighetsföretag men en lön som han bara kan drömma om! 30 år och tjänar nästan dubbelt som han gör. Vilket var intressant för så fort jag fick jobbet ändrades ALLT!

Han ändrades han var så glad och stolt över mig och ”har alltid trott på mig” han visste ”det skulle bli nått bra av mig, efter alla år han lidit med mig”

Jag la fram alla korten på bordet för några veckor sen att jag inte klarar av detta mer att jag vill skiljas, har alltid varit han som hotat mig med det. Nu var det jag som ville det. Han blev ju chokad och tror väl inte att jag vågar lämna han. Men jag förklarade att jag skiter i VAD folk tycker och tänker jag ser inget fel med att vara en singel morsa. Att min släkt skämma över mig får de gärna göra det känner jag. Men det som gör mig ledsen är att han säger att han försörjt mig under alla år vilket jag ej håller med då jag betalat för allt barnen behövt och för all mat och mm… han har väl va betalat för fastigheten. Men han säger efter x antal år ska du lämna som inget, glöm inte vem det var som stod bakom dig. Vad jag minns har han ba tryck ner mig.

Men tillsaken är, är det fel är lämna NU? Bara för ja står på egna ben? Alltså tro det eller ej älskar han men klarar inte av hans beteende eller aggression problem. Mår dåligt över detta vet inte vad jag ska göra :sob:

Jag kan säga att jag köpt eget och när jag skrev på så mår jag så dåligt. Alltså vet ju inte vad jag ska göra. Hur ska barnen leva ? Klarar ju inte mig utan de har alltid kämpat för de och varit i stort sett kvar för deras skull. Men jag har fått nog och nu mår jag dåligt över att jag förstör familjen.

7 gillningar

Han har så klart inte stått bakom dig. Han har inte trott på dig. Han har aldrig stöttat dig.
Det han försöker med just nu kallas för “Gaslight”, dvs. få dig att tvivla på dina upplevelser och det du egentligen vet. Han försöker få dig att ersätta din verklighet med den lögn som passar honom

Naturligtvis ska du lämna. Inte minst för dina barns skull.

Sen kommer han troligen göra allt i sin makt för att få dig att stanna. Det får du vara beredd på. Men du har mycket stöd att hämta från detta forum! Var gång du tvekar kan du alltid skriva här!

För så som du har levt ska ingen behöva leva. Någonsin

7 gillningar

Kan bara säga att du gör helt rätt som lämnar.

Det är aldrig ALDRIG okej med varken fysisk eller psykisk misshandel. Det finns ingen som förtjänar att utsättas för det.

Jag är själv uppvuxen med en pappa som psykiskt misshandlade min mamma. Det beteendet övergick på oss barn när vi blev större och har påverkat mig genom hela livet.

Du behöver skydda både dig och barn.

5 gillningar

Tjejen.
Du skulle gått för länge sedan.
Din drömkille var en mardrömskille.
Du var ung, längtade efter att bli älskad och sprang på ett psyko.

Nu vet jag inte vilken religion du har men jag gissar på en av de abrahamitiska. Lots döttrar begick incest med sin far. Nu minns jag inte på rak arm vem av patriarkerna det var som hade ihop det med vad han trodde var en tempelflicka men det var hans svärdotter som var änka. Sedan har vi gamle David som begick äktenskapsbrott med Batseba och så kan jag hålla på ett tag.
Så be dina föräldrar dra dit pepparn växer och som en fransman (tror jag) “Thank heavens for little girls…”. Skulle inte fungera så bra om alla var pojkar.
I första hand är vi människor med ansvar för varandra. Det är vad en sund relgion går ut på, inte att topprida, förtrycka, utnyttja eller göra skillnad värdemässigt på könen.

4 gillningar

Du är fantastisk! Det vet du va? :heart:
Du har klarat allt detta, mot alla odds, inget stöd, hunnit få två barn, skött allt och stridit mot din man.

Du är där du är pga dig själv, ditt sätt att vara och din prestation.

Tvivla inte på dig och din upplevelse.

Tror du att du kan lita på och må bra med denne man? Det låter inte så. Men nu passar det, när du kan ge honom ekonomisk trygghet osv.

Du bor i Sverige, dina barn växer upp här. Du kan ge dem ett bra liv och du kan visa dina flickor att du är en stark och bra mamma som klarar sig själv, att utbildning lönar sig och att det går att ha ett bra liv både med och utan partner.

Det viktigaste i alla religioner borde väl ändå vara att vara en god människa? Då finns man där för sina barn utan att fördöma och man ska inte tillåta sig bli ”kuvad” av någon annan.

6 gillningar

Ack, om detta bara kunde nå ut till alla!

3 gillningar

Förutom den misshandel du själv stått ut med innebär ditt liv med din man misshandel av era barn genom att de bevittnar våld. Jag blev väldigt illa berörd av din text. Inte vill du väl att dina flickor ska växa upp i detta helvete!? Med en far som misshandlar sin gravida fru!? Så småningom lär han slå flickorna också eftersom han förefaller vara en av de män som hatar kvinnor.

Lämna lämna lämna!
(Och polisanmäl misshandel och hot)

2 gillningar

Självklart vill jag inte det! Men det är alltid enkelt att tycka. Jag måste på ett sätt vara beredd på allt. Jag har polisanmält han vid två tillfällen UTAN att ha fått nån resultat, då han gör en motanmälan och det slutar med ord mot ord. Leder till grovmisshandel. Jag har alltid tänkt att det är jag som gör FEL och alltid gått tillbaka till honom och bett honom om ursäkt fast innerst inne vet jag att felet ligger hos honom.

Jag gör ju allt för mina barn, självklart. Men jag måste även vara beredd på de han ”planerar” låter sjuk för vissa av er kanske men med HAN vet man aldrig. Vem säger att jag ens överlever om kah lämnar?

1 gillning

Ja men det håller jag med dig. Men hur gör man hur lämnar man ens? Det är så enkelt att bara säga det. Jag önska ja var som andra och bara kunde lämna men. Jobbigast av allt är att man inte har nån stöd och de alltid han som funnits där, så nu när de
Värst och man vill ha nån och prata med så är
Det bara han här…

1 gillning

Tack fina du :heart: Jag vet att jag inte in må bra med han. Men hur gör man, hur tar man steget. Har bara haft han i 11 år :confused: bara han som funnits fast han skadade mig mest.

Önska ja va strak och ba gjorde det utan att få dessa skuldkänslor. :sob:

1 gillning

Men kära du! Ingen ska behöva ha det på det vis du haft och har det.
Det din man ägnar sig åt ät förtryck och misshandel både psykiskt och fysiskt.
Har du någon kontakt med någon kvinnojour?
Polisanmäl och orosanmäl. Lämna så snart du bara kan.
Ta flickorna med dig. Sedan kan du ta kampen mot ditt x om dom.
Du verkar så stark som tagit dig igenom så mycket redan. Lita på dig själv och din styrka.
Där förtryck och misshandel huserar finns ingen kärlek, det är den totala motsatsen till kärlek.
Stor kram till dig!

2 gillningar

Jag förstår att det är svårt, jag menar inte att förminska dina problem. Men du kan börja med att ta ett steg i taget.

Ring kvinnojouren.
Dokumentera skador och skriv dagbok. Göm eller skicka till någon du litar på.
Har du någon du litar på? Försök hitta någon annars.
Spara pengar.
Ställ dig i bostadskö.

Att det är farligt att lämna våldsamma män vet jag men det verkar minst lika farligt att stanna i ditt fall.

Skriv här, det är ett bra sätt att få stöd men också att reda ut sina tankar.

Vi hejar på dig! Och på dina barn.

4 gillningar

Det finns andra som du kan prata med. Kvinnojouren t.ex. Det är en bra början. Där kan du få stöd och hjälp hur du kan gå vidare.

Honom ska du inte stanna med. Nu misshandlar han “bara” dig men en vacker dag kommer barnen att råka ännu mer illa ut.

Du skriver att du har ett bra jobb med bra lön. Använd en del av pengarna till att skaffa dig skydd. Ett bra larm, gå på självförsvar osv osv osv.

3 gillningar

Tack så mycket fina du! Jag tar till mig dina tips :smiling_face_with_three_hearts: jag har äntligen skrivit på papper för lägenheten och inflyttningen är under sommaren :pray:t3: Är glad men, de jobbiga är ju att barnen ska träffa honom utan mig. Hur gör man när man vill ha ensam vårdnad kommer nån ens tro på mig om jag berättar vad jag fått genom? Tror inte nån skulle ens tro mig:/

2 gillningar

Det där är förstås svårt. Men du har polisanmält tidigare skrev du? Finns annan dokumentation av skador tex?

1 gillning

Det är nog många som kommer att tro på dig, det behöver du nog inte oroa dig för. Om det räcker är lite en annan sak. Det du bör göra redan nu är att dokumentera. Skriv dagbok. Om du inte har gjort det tidigare så kan du skriva om tidigare händelser nu, som en bearbetning och dokumentation. Spela in telefonsamtal, gärna även samtal ni har i verkligheten om de innehåller hot mm. Spara sms osv. Han behöver inte bli fälld för misshandel för att det ska ligga honom i fatet vid en vårdnadstvist.

Prata också med en kvinnojour och om kommunen har någon avdelning för våld i förhållandet (många kommuner har det via soc)

Sedan kanske det inte går att få enskild vårdnad från början utan du måste visa att det inte är bra för barnen att vara hos sin far via hur det går. Och det vet du ju inte riktigt ännu.

2 gillningar

Tänkte på att om din man är av bekväm natur och inte van att ta ansvar för barnen, tror du att han då kommer att ”orka” och vilja ta hand om era flickor? Det kanske löser sig av sig själv när han inser att det krävs visst arbete för att ta hand om hem och barn?

Fantastiskt att du fått lägenhet!

1 gillning

Det är kanske inte alltid så lätt att få igenom. I synnerhet inte om du helst inte vill att han ska ha umgänge med barnen ö.h.t.min rekommendation är att ta kontakt med en erfaren advokat som har vana vid liknande ärenden och som kan ge dig information om både för- och nackdelar med en sådan ansökan samt eventuella risker

Om du bor i sthlm-området kan du skicka ett PM, så kan jag rekommendera en byrå.

1 gillning

Du är så grym! Hade också familj som sa att min man var för bra för mig. När gick i grundskolan och gymnasiet att andra var bättre. Idag har master i medicin. Tjänar bra med pengar.

Det du har stått ut med är misshandel både från mannen sida och familjens sida. Båda sidor värda lika mycket. Noll. Mannen psykopat och du borde rymma så långt det går. Och säg sanningen att du aldrig träffat på en äckligare människa samt väntade på rätt tillgå för att lämna. Säg vad du tycker om han rakt ut. Det förtjänar han. Han försöker manipulera dig. Min fösta man var så. Tyvärr vi som kommer från familjer som tryckt ner oss väljer fel. Vi dras till psykopater. Jag skilde mig från psykopaten som straffade mig exakt på samma sätt som din.
Ha inte dåligt samvete du håller just nu på skapa bästa livet för dig och dina barn. Nu har du chansen börja leva! Gör det! Livet är för kort!

Det är också mycket viktigt att du påbörjar psykoterapi efter allt du gått igenom. Hjälpte mig så mycket.

Vill du prata mer så säg till byter vi kontakter.

Lycka till fina duktiga du! :heart:

2 gillningar

Men gumman min, du MÅSTE ifrån honom. Han är kriminell och borde vara inlåst. Pack din väska och barnen och går så långt bort du kan och börja nytt. Du är en värdefull, intelligent och fin tjej, du ska leva ett bra liv och det ska du ALDRIG ha med honom. Du visade redan vad du är kapabel till, så du måste lämna honom och det kommer du att klara galant! Strykekram❤️

1 gillning