Hej,
Det här är mitt första inlägg här men jag har varit inne och läst en hel del och det har hjälpt mig men jag har jättesvårt att komma vidare. Som allas historier är min ganska lång så jag drar bara en resumé för att komma till mina funderingar:
Jag skiljde mig för 1,5 år sedan efter 17 år och 2 barn. Det var på mitt initiativ men vi var ganska överens så efter 1 månad hade hon köpt lägenhet och flyttade. Vi är båda handlingskraftiga så det gick väldigt snabbt.
Anledningen till skilsmässan var att vi var väldigt olika, hon praktisk och jag känslomässig. Hon hade väldigt svårt att visa känslor och jag saknade kärlek, värme, bekräftelse, ömhet, närhet osv. I övrigt funkade vårat AB helt okej.
Nu, efter 1,5 år, har jag fortfarande svårt att komma vidare. Det första jag tänker på när jag vaknar är skilsmässan, skuldkänslorna, misslyckandet, sorgen, om vi gjorde rätt, kunde jag gjort nåt mer, familjen osv…sen tänker jag på det typ hela dagarna och när jag går och lägger mig. Så har det varit nästan hela tiden sen separationen. Jag kan liksom inte sluta grubbla och älta. Det är samma skiva som snurrar i huvudet hela tiden. Trots att jag i grunden vet att vi inte var kompatibla (det vet och tycker hon oxå). Jag romantiserar och tror att hon är något hon inte är.
Hur har ni gjort för att släppa taget och gå vidare? Alla säger att tiden löser detta men det känns inte så. Jag är rädd för att sitta här om 10 år och tänka precis samma tankar som nu.
Hur lång tid tog det för er innan ni kunde börja leva igen på riktigt?
Kör ni med minimal kontakt med era ex, tagit bort från sociala medier mm? Hjälper det? Jag har en tendens att kolla gamla meddelanden, fb, foton.
Tacksam för svar!