Skuldkänslor och förvirring

Min historia
1

Hur fan orkar man? Det är snart 2 månader sedan jag släppte bomben, jag vill separera… Hans liv gick i spillror. Vi bor fortfarande kvar i huset tillsammans, jag försöker hitta en lägenhet men det tar ju sin tid det också.

Men jag har sånna skuldkänslor… Jag krossar våra framtidsplaner och drömmar. Vårat fina hus vi båda blev kär i på en gång. Och vårat gemensamma barn, jag får sån ångest bara jag tänker på att JAG… Min fina sons trygghet i livet ska splittra våran familj. Bara tanken på att bara få träffa honom varannan vecka ger mig panikkänslor. Hur fasen tar man sig igenom det? Vänjer man sig någonsin?

Jag har verkligen tänkt på detta länge, mina känslor finns inte kvar till min sambo. Allt han gör eller säger stör jag mig på, allt han gör är fel och jag slänger ur mig taskiga saker hela tiden. Det är ju inte hans fel, jag känner mig bara så taskig, sur och grinig hela tiden. Jag brukade inte vara så förr… Jag vill inte att han ger mig kramar eller pussar och ett fungerande sexliv har vi inte haft sen sonen kom för 2 År sedan…

Det som gör mig mest förvirrad är att om jag är borta över en helg, hälsar på en vän eller något, så saknar jag honom inte (min sambo alltså) men så fort jag kommer hem igen så börjar tankarna, “kan jag göra detta mot honom”, “känslorna kanske kommer tillbaka så småningom”, “jag klarar inte av att vara ifrån sonen 1 vecka”… Och att lämna mitt drömhus gör så satans ont, att han en dag kommer bo här med någon ny, i mitt hem, i vårat nyrenoverade kök, bygga mitt växthus, bygga ut vardagsrummet så man kan bygga en altan som vätter ut mot lägdan så dom kan sitta där en sommarkväll och titta ut över fårhagen…

Shit alltså, detta är det värsta jag någonsin gjort.
Kan man få tillbaka känslor för nån?
Är jag en självisk jävel?
Kommer mitt barn hata sitt liv för att jag är egoistisk?

Kan nån bara säga “såhär gör du så blir allt bra!”.

Så många frågor och så lite svaaaaar!!!

2

Jag är man med 3 yngre barn och känner igen det du skriver utifrån egen erfarenhet av min frus kriser. När kvinnor får barn svalnar känslorna för partnern. Jag har sett det hos många kvinnor. Min fru hittade tillbaka efter något år, men vi har aldrig haft problem med sexlivet. Har ni ett ok sexliv har ni en chans, annars är det inte möjligt. Du kommer av automatik tillslut bli förälskad i någon annan.

3

Det skulle ha kunna varit jag som skrev detta, liknar så mycket mina tankar för ett år sedan. Samma tankar finns lite ännu också. Hade inte själv trott att jag skulle få en sån djup kris av att lämna som det blev. Jag blev själv förvånad att jag saknar också materiella tingen, växthus, trädgårdsland, huset… Förståss saknar jag också barnet, som bor halva tiden hos sin pappa.

Jag hade också samma tankar som du om själviskhet och egoism, i mörka stunder kommer de tillbaka. Vänner har sagt åt mig att det inte är egoism, men jag känner så igen känslan.

Min räddning blev nog terapi, ta hjälp av familjerådgivning eller annan terapi. Om du har nära vänner, prata med dem.

En viktig sak tror jag är att kunna bibehålla respekten till varandra som föräldrar. Tänk att barnet ska ha det så bra som möjligt, fast ni skiljer er. Nu var ju vårt barn äldre än ert, så vet inte hur mycket han förstår av att ni säger att han är det viktigaste, men det är en viktig tanke. Strider mellan föräldrar så att barnet hamnar mellan er, är aldrig bra.

Jag tänkte också mycket på framtidsplanerna som inte blev av och jag kan ännu idag gråta över dessa. Jag hade ju inte planerat att livet skulle bli så här. Skuld över att ha skadat barnet och exet, bara för att jag inte hade det bra.

Detta låter nog som en kliche, men det blir bättre! Fast jag har mina mörka stunder ännu, t.ex. då jag fört barnet till sin far, trivs jag med livet någorlunda. Så här i efterhand är hela situationen i en dimma, speciellt tiden då jag flyttade och en tid efter det är lite höljt i dunkel.

För att summera: andra i din situation har kännt likadant, men det blir bättre!

Nu då jag skrivit ovanstående, ser jag din fråga om att få känslor tillbaka. Tyvärr kan jag inte svara på den, för jag tror svaret på den är olika från person till person, och frågan uppstår, vilka känslor du vill ha tillbaka? Kärlekskänslan? Sexuella känslor?

4

Jag behöver nog nyansera mig. Jag läste in så mycket i texten och hoppade direkt på slutsatsen.

Ja, den där dimman… jag såg den i min frus ögon när hon ville lämna mig. Hon tittade rakt igenom mig. Jag kunde inte möta hennes ögon alls. Nu några år senare minns hon knappt hur hon tänkte eller vad hon sa, men jag som var helt vaken minns nästan allt. Hon hade varit gravid, förlorat känslorna, börjat jobba och blev förälskad i en kollega.

Jag har också varit i “dimman” och velat lämna. Men jag bestämde att jag inte kan ta det beslutet när jag inte är känslomässigt stabil. Jag väntar tills jag har fötterna på jorden igen. Dimman verkar vara någon sorts lättare psykos som ger en stark känsla att man måste lämna.

Alla är olika, men min erfarenhet är att det går att hitta tillbaka trots noll känslor för sin partner och att man är galet förälskad i någon annan. Man behöver ge det tid. Sex underlättar arbetet avsevärt då det finns mekanismer i hjärnan som gör att man får kärlek till den man har sex med. Inte att förväxla med förälskelse som man kan bli drabbad av utan att ens röra personen.

3 gillningar
5

Tack för svar! Har läst alla trådar som finns på detta forum snart och jag verkar inte vara ensam om mina tankar och känslor/icke existerande känslor…

Jag är bara så rädd att det är en slags kris och att jag ska vakna upp om 6 månader-1 år och bara känna ångest.

Terapi har jag funderat på, känns som det behövs just nu. Att just kunna prata med någon utomstående om alla tankar och funderingar jag har.

Drömmen hade ju varit att få tillbaka kärlekskänslorna och de sexuella känslorna gentemot honom. Fast grejen är att jag längtar så mycket efter de där känslorna, men kan inte förmå mig att rikta dom mot han…

6

Det är just det där jag är rädd för, att jag ska ångra mig. Nu har ju inte jag gått och förälskat mig i någon annan, klart man har tänkt tanken. Men jag vill verkligen inte vara otrogen, jag vill bara känna den där känslan av att höra ihop med den jag lever med… Att kunna skratta tillsammans, faktiskt ha trevligt ihop.

7

Jag vet inte om det hjälper men jag hade före jag tog beslutet i flera år tänkt att det inte var bra. Inte hela tiden, förstås hade vi bra perioder också. Kan det hjälpa att fundera på hur du ser er i framtiden? Ser du framför dig att ni blir gamla i huset tillsammans?

Sen har du ju ännu drömmen att få tillbaka känslorna, det skriver du ju nu. Kanske du inte är helt färdig med din man? Jag hade egentligen inga drömmar om att hitta tillbaka mera då jag tog beslutet, som du verkar ha. Tror det skulle vara bra att gå till familjerådgivning, också tillsammans. Fast ni inte hittar tillbaka till varandra, så kan det undetlätta i framtiden då ni ska samarbeta kring barnets bästa. Och prata med din man, vill han ge det en chans till? Då du är rädd att ångra dig, tyder på att du kanske undermedvetet vill ge det en chans till? Skriv pm om du vill prata mer.

8

Hittade den här posten av en slump och herregud vad bra beskrivet, dimman ja… Min exfru hade exakt samma beteende var liksom som en helt annan person, glömsk förvirrad instabil… Intressant…