SKULD- är det skuld?

Allmänna diskussioner
1

Vi ska separera, eller vi har separerat nu på papper. Jag letar boende. Barnen vet inget än.
Senaste veckan har jag mått extra dåligt, jag tänkt på alla våra år tillsammans och allt vi har gjort. Hur jag älskar honom. Samtidigt som jag är så trött på honom, känner irritation och längtar tills allt är ordnat med boende. Samtidigt som jag går över till att sakna det vi hade. Och så håller det på. På kvällar och morgnar kan jag nästan känna panik och overklighetskänslor att jag snart ska flytta. Att allt bara blir annorlunda. Vi umgås inte, vi bor ihop, äter frukost ihop, men allt är så konstigt. Vi är vänner. Jag känner mig också arg på honom när jag tänker på massa gamla saker, och känner kärlek när jag tänker på gamla saker. Är det någon slags skuld, att mina känslor pendlar så mycket? Jag är på helspänn varje morgon, för att han är så grinig. Då tycker jag att det skulle vara skönt utan honom, men samtidigt inte. Ska vi bara vara tre vid frukostbordet. Känns som separationen är mitt fel, men samtidigt har alla år drivit oss hit. Han säger alltid att han försöker sitt bästa, men det kan man ju alltid säga. Att glömma en födelsedag, eller göra narr av mig, eller såra mig, eller vara FÖR irriterad på äldsta dottern FÖR ofta, för att sen säga att han gör sitt bästa och att det blir fel, att han inte förstår och så vidare. Känner jag skuld för att jag drev oss till skilsmässan eller för att jag helt enkelt fick nog och visste inte vad jag ville, jag blev kyligare och tappade känslorna, men är det mitt fel?

Någon annan som upplevt samma?

4 gillningar
2

Kan det inte bara vara så att det är en förändring på gång och då blir vi ju alltid oroliga av oss. Lite i människans natur.

Sen är det ju ett förhållande. Det måste ju ha funnits fina stunder. Och det ska väl bearbetats det med.

2 gillningar
3

Ja, och antagligen av samma anledning. Jag har läst vad du skrivit tidigare, och det som varit genomgående i det du skrivit är att du har skuldkänslor för att du blir irriterad när din “kärleksfulle snälle” man är elak mot dig eller dottern.

Pröva att läsa de här utvalda sanningarna om mitt äktenskap (ja, jag valde ut dem just pga likheten med din historia):

Min man kom aldrig i håg min födelsedag. Ofta var han rätt sur på min födelsedag, för att jag inte påmint honom och sagt vad han skulle ge mig i present. Det var mitt fel om han framstod som en usel äkta man inför andra.
När vi var i sällskap med andra, så retade han mig ofta. Han kunde pika mig för privata saker som jag inte ville han skulle berätta för andra. När jag blev ledsen eller sårad, så tyckte han att jag var överkänslig. Och hur skulle han kunna veta att jag var så himla känslig med småsaker?
Varje morgon vaknade jag med en vag rädsla för att ha försovit mig. Det var viktigt att jag klev upp före min man, så jag kunde se till att allt var som det skulle i köket och att det fanns allting för hans frukost. Jag ville ju att han för en gångs skull var på bra humör på morgonen, så blev dagen lite lättare.
Barnen föredrog mig. Hur mycket jag än ansträngde mig, så var de hellre med mig än med pappan. Han var förstås jättesårad över det och antydde att det var för att jag skämde bort dem jämt. När jag föreslog att han skulle vara extra snäll mot dem och låta mig vara den stränga i stället, så blev han arg för han tyckte jag anklagade honom för att vara en dålig pappa. Och det gjorde jag absolut inte! Jag visste att han var en jättebra pappa! Hur jag kunde veta det, funderade jag inte på. Det var bara en sådan där självklar sak som jag inte ens ifrågasatte.
Han drog inte jämnt alls med den äldsta. Hon fick skulden för allt och han kritiserade henne jämt, tyckte jag. När hon blev äldre så blev hon arg och käftade emot honom i stället för att börja gråta, och då blev han ännu argare på henne.

När det till slut blev skilsmässa, så var jag splittrad. Han hade gjort fel, det visste jag. Han hade haft ett hemligt förhållande i ett år och ljugit hundratals gånger. Men ändå - var det ändå inte litegrand mitt fel? Om jag inte varit så trist och tråkig, så hade han säkert inte tittat åt någon annan. Och kunde det vara så att jag överdrev som drev i genom en skilsmässa? Borde jag ha blundat för den andra kvinnan för barnens skull? För barn behöver båda sina föräldrar väl?

Det här var taget ur mitt liv. Ser du lättare då hur fel det är med de där skuldkänslorna? Och att jag aldrig ifrågasatte om han var en bra pappa eller inte. På något sätt fick han mig alltid att ta på mig skulden för allt. Fortfarande känner jag av det. Nu när jag till slut erkänt att han inte var en bra pappa utan tvärtom gjorde deras barndom till en jobbig och ofta skrämmande tid, så tar jag på mig skulden för det också. Han var elak men det var mitt fel.

23 gillningar
4

Du är så otroligt klarsynt, @Leaf. Du skriver så att man fattar hur otroligt galet det kan bli i en relation. Annars är det lätt att tänka att “men varför stannar hon med honom då?”. Men du sätter ord på hela processen och gör den begriplig. Du borde ge ut en bok.

12 gillningar
5

Tack @Trassel ! Jag brinner för att hjälpa andra att komma ur sina skadliga förhållanden i tid och inte stanna i 30 år som jag gjorde. Det är bara så himla svårt att hitta rätt ord för att nå fram …

11 gillningar
6

Känner så mycket igen mig i detta resonerande om skuld inom mig själv, runt och runt, alltid något. Tack för du delar med dig @Leaf . Man känner att man inte är ensam, men blir samtidigt så oerhört ledsen och berörd. Hur kan vissa människor få en att ens tänka eller må så här, och så mycket tid och energi man lägger på det. Inte rättvist, inte ok, men det jag försöker fokusera på är att försöka träna bort det automatiska tänkandet att all skuld ligger på mig, men det tar tid att träna bort. Det går, men det tar tid. Vissa dagar går lättare, vissa dagar kan det vara svårare.

2 gillningar
7

Ja, när jag väl fattat mitt beslut och det blev dags att göra verklighet av det så kom skuldkänslorna och ångerkänslor, det gick mycket upp och ned då. Det kommer ännu, ett år senare, perioder då jag känner skuld och nästan ångrar mig men de perioderna kommer mer och mer sällan. Det är en helt naturlig reaktion.

Här kan du läsa mer om krisens fyra faser, där man kan hoppa fram och tillbaka mellan olika faser innan man helt går vidare: Så går du vidare – krisens fyra faser som alla behöver gå igenom | Elle

1 gillning
9

@Leaf shit vad du sätter ord på saker, jag har så svårt för det. Och tack för att du ändå förstår mig. Känner så igen det där du skriver om att det “är mitt fel att barnen föredrar mig”. När jag tagit upp det, så säger han tillslut att han förstår och försöker sitt bästa. men det kan man inte göra i all evighet, om det inte blir bättre så måste man få hjälp. Han har tagit ut sitt agg mot mig på dottern. Och när vi är irriterade och bråkar så blir han ännu mer sur på henne. Så det är en av anledningarna jag kände att nu måste vi gå skilda vägar, för han mår inte bra och jag mår inte bra. Och speciellt när det går ut över henne så brinner det i mig. Känns som jag vill slå till honom.

hur länge var ni tillsammans? vad var det som fick dig att ta steget?

10

@Benny77 Ja, det är svårt. kändes som en lättnad när han åkte bort 7 dagar. Hade aldrig trott att jag inte kommer sakna honom. Allt var lättare med barnen, och lugnare. Man blir så van av att hela tiden känna av varandra när man bor hemma med varandra så man glömmer vad som är normalt och inte. Att hela tiden vara på helspänn och försöka undvika konflikter eller bara känna av hur den andra mår tar på psyket.

Det tog mig många år att komma på att vi borde skilja oss, att hitta känslan att vi faktiskt bör göra det om det inte blir bättre. Jag tog upp det med honom och sen bokade vi parterapi och bokade in tid att prata med varann utan barnen. det var många slitande timmar, mycket jobbigt, men vi sa att vi skulle få till relationen mellan oss oavsett om vi ska skiljas eller inte. Vi måste bli bra vänner. Sen tog vi steget, jag kunde inte känna attraktion igen. Och det var för många sår och irritation. Vår relation nådde en ny fas på något sätt. Nu bor vi ihop tills jag hittar något och det känns ganska bra att vi kan göra det. Vi kommer ju ändå ses framöver och äta middag med barnen någon gång i veckan.

Ett tips som jag hela tiden tänkte när jag grubblade var att försöka se utanför alla normer. Det är ingenting som säger att ni inte får en bättre relation om ni gör slut, eller om ni hittar tillbaka till varann om några år, vad som helst kan hända. Du måste fråga dig själv 1. hur länge ska du låta dig vara tveksam? ett år, två år? 2. Är du mer glad eller ledsen i när ni är med varann? 3. Har du varit på någon visning för att känna hur det känns om du skulle bo i en lägenhet?

Har du släppt in din andra hälft i ditt grubbleri? Försök att prata om det, boka tid hos parterapi, försök att känna känslan att bo själv.

2 gillningar
11

@Slasken20 Vad skönt att du säger det ändå, det känns ändå ensamt. Vad är det som gör att du ångrar dig? Är det en chimär tror du, att man tänker på det som var bra en gång i tiden?

12

Vi var tillsammans i drygt 30 år. När jag upptäckte att han hade ett förhållande med en annan kvinna sedan flera månader tillbaka, då ville jag skiljas. Ändå väntade jag, för att jag trodde det var bäst för barnen. Men mina ögon hade öppnats för hur han egentligen behandlade oss, och till slut måste jag erkänna att det bästa för barnen vore om deras pappa flyttade. Då tog jag steget.

13

Mest tänker jag nog på hur det drabbar barnen. Jag känner (då, inte alltid) mig självisk som inte bara står ut för barnens skull. Och såklart kommer ibland de glorifierande tankarna om att allt nog inte var så farligt ändå, hade vi det verkligen så dåligt och var det kanske inte mitt fel som inte försökte tillräckligt mycket …

3 gillningar
14

Det här är ju tråd om skuld, något som jag ältat mycket kring efter skilsmässan. Så jag känner att jag behöver skriva av mig en del om mina tankar här.

Innan jag fattade beslutet gick jag runt och kände mycket skuld i relationen, gentemot exmannen. Jag kände mig otillräcklig, aldrig tillräckligt bra, aldrig tillräckligt nöjd. Lyfte jag något om det jag kände passades det snabbt tillbaka, innan jag knappt hann blinka. Ju mer jag stod på mig, desto kraftigare motstånd gavs det från exmannen, och till slut blev hela situationen ohållbar och jag beslöt mig för att lämna.

Jag har aldrig ångrat beslutet, utan har hela tiden känt att detta var det bästa för alla i vår familj, mig, barnen och även exmannen på lång sikt.
Men jag har gått fr a efter mitt och barnens mående.
Så jag känner än idag, inte jättemycket skuld kring det hela gentemot barnen, för jag bär med mig hur dåligt det var och hur illa de for av hela situationen.

Däremot kan jag känna en massa jobbiga känslor gentemot hans familj, främst hans mamma. Det känns som jag brutit ett outtalat avtal, förbund, pakt, jag vet inte vad det är. Vi umgicks väldigt mycket med hans familj, och anar väl att de är väldigt besvikna på mig för jag bröt. Min man är deltidssjukskriven, men jag har hela tiden sagt att jag finns där för att ställa upp, köra t barnens aktiviteter mm, men han ber hellre sin mamma på 70+ om hjälp. Han är inte behov av assistans på det sättet, men han ber snabbt om hjälp och hon tycker snabbt in. Nu är hon där varje dag barnen är där. Kanske är det mitt i allt bra att hans familj ser hur det var. Jag skulle ju inte fortsatt gå in och lösa allt, då hade det ju inte blivit någon större skillnad egentligen.

En kollega till mig gick nyligen hastigt bort, och det får en att tänka på döden, hur man skiljs åt, vad man vill få sagt. Kommer kanske aldrig mer tala med hans svärmor. Men jag kan inte påverka det, utan måste acceptera det. Acceptera hur de reagerar. Acceptera att de inte förstår mitt perspektiv. Jag känner att jag var tvungen att distansera mig från hans familj, för att kunna fatta mitt beslut själv, bli klar i tanken, med rädsla för att inte bli för påverkad. Jag var tvungen att bena ut vad som var vad, särskilja mig från “dem”. Var stod jag i det hela. Corona-pandemin gjorde sitt till. Det hjälpte mig en del.

Men jag hade ju ändå velat att man kunde typ säga hej, att man skulle kunna mötas vid barnens avslutning, ses neutralt inför barnen osv. Nu när jag lämnar eller hämtar barnen hos pappan, och exsvärmor är där, så vägrar hon att hälsa. Har hänt flera gånger. Efter mitt besked förra året dök mystiska skuldebrev upp färdiga för mig att skriva under. Strax efter separationen hade hon också tejpat över mitt ansikte på ett familjefoto hemma hos henne, som barnen fick se, det hängde på väggen i 1,5 månad. Jag trodde jag kände dem, men nu vet jag inte om jag gjorde det riktigt. Och de verkade inte känna mig heller riktigt.

Ja, så jag känner igen mig i ältande kring skuld, eller vad det nu är. Både exmaken och även hans mamma får mig att känna sådan skuld, trots att jag logiskt står för mitt beslut och tycker att jag ser ganska klart hur saker och ting hänger ihop.

1 gillning