Så skönt det var att skiljas.
Jag hade länge mått dåligt i vårt äktenskap.
Hade jag jobbat borta drog jag mig för att komma hem.
Hon klagade på mig till höger och vänster men sa inget till mig.
Förväntade att jag skulle sköta det mesta hemma fast hon var hemma på heltid.
Av plikt och ansvarskänsla försökte jag orka men mådde dåligt.
Försummade hem och barn.
Jobbet blev lidande,
Vi kunde inte mötas på något plan.
Försökte tala med henne och förstå att det inte gick.
Att vi båda mådde dåligt.
Behandlade henne illa för att få till ett ömsesidigt beslut.
Hon ville fortsätta.
Mitt ex var min första som jag älskade med.
Gick inte så bra.
Ville veta om det var mitt eller hennes fel.
På slutet gjorde jag något jag inte trott mig om.
Var otrogen.
Skaffade mig en älskarinna. Gift. Kollega.
Kort tid. Föll för henne. Inte hon för mig.
Skaffade en annan, ensamstående. Kollega. Enastående i sängen.
Men något fattades.
Hon föll för mig. Slukade mig med hull och hår.
Hon försökte styra upp mitt liv.
Blev för mycket.
Jag gjorde slut,
Hon mer eller mindre stalkade på sociala medier och när vi träffades i sociala sammanhang.
Flyttade.
Skulle inte hålla på med fruntimmer.
Försökte hålla ihop.
Föll för och ville försöka få ihop det med min gifta chef.
Funderade på om jag hade chans att få ihop det med henne och om chansen var större om jag stannade i mitt äktenskap som en martyr och vi använde våra respektive äktenskap som kamouflage - och då hade både hon och hennes godhjärtade, vänlige, hjälpsamme man hjälpt mig med både det ena och det andra.
Såg på mig själv utifrån och frågade mig själv med avsmak vad för kräk jag blivit,
Såg hur hon och vårt barn i nedre tonåren drog ner varandra,
Beslöt mig för skilsmässa.
Jag hade tagit upp det tidigare, innan jag var otrogen, men hon vill fortstätta.
Vi hade varit på familjerådgivning både på gamla och nya orten men satt fast i gamla, osunda mönster.
Nu beslöt jag mig och det var en lättnad.
För henne var det jobbigt i början men jag var klar med vår relation.
Det hade jag varit i 15 år av 17. Hade hon rymt eller omkommit skulle jag ha firat.
Hon var rädd för ensamheten och levde hellre i ett dåligt förhållande än att vara ensam.
Nu mår vi alla tre bättre.
När jag meddelade skilsmässan på nya jobbet föll en gift kollega jag alltid haft ett gott öga till i mina armar. Trodde hon var min livs kärlek. När jag byggt upp hennes självkänsla igen valde hon sin make. Dejtade för att se om jag kunde komma över henne.
Träffade en underbar kvinna i en annan stad som la an på mig. Hon var mer mån att ses och hålla kontakten än jag var. Föll för henne så småningom fast jag trodde hon träffade andra och uppträdde mystiskt i bland. Nu lär hon ta hand om sitt ex som mår dåligt. Trasiga personligheter dras till henne, hon vill hjälpa och sätter andra före sig själv och mig vill hon vara med för sin egen skull så Gud vet hur långt ner på hennes prioriteringslista jag är,
Vad jag vill säga?
-
Har du inga känslor för din partner, drömmer du om andra, skulle det vara skönt att vara ensam, föredrar du att vara för dig själv än med din partner och drar dig för att komma hem? Tala med din partner om det, gå på familjerådgivning och går det inte, lämna.
-
Har du känslor för din partner men inte din partner för dig? Slå inte knut på dig själv för att vara till lags. Lägg inte an på och försök väcka känslor hos din partner, tala med din partner, försök få tid för familjerådgivning, går det inte, lämna.
Nej, det går inte att välja att älska. Känslor kan inte tvingas fram. Mår du dåligt i ett förhållande som tar mer energi än det ger, lämna. Vissa kan nöja sig med att leva som vänner av bekvämlighet och praktiska orsaker, andra vill ha något mer.
Den som lämnar har ofta saknat något i och är färdig med befintlig relation. Otrohet - antingen polyamorös, ser sex som en vänskaplig interaktion som vilken som helst eller saknar något i sitt nuvarande förhållande. Otrohet är ofta inte orsaken till utan symptomet på att något inte är som det ska i relationen, Kanske vet man inte om det själv. Det är inte säkert att den som saknar känslor för den andre vill ta beslutet att separera. Någon sköter marktjänsten. Sliter för att hålla ihop hem och familj. Bekvämt för mig. Kan komma och gå som jag vill.
Den som blir lämnad, sviken, bedragen kan ha känslor kvar. Ibland kan det vara den som har känslorna kvar för den andre som måste ta beslutet för att rädda sig själv. Den andra kan vara så krävande, fordrande att den som eg inte vill lämna känner att det inte fungerar, att den håller på att gå under.
Hur som, det viktiga är att inse att det är över, att kapa så många band som möjligt, att inse att det kanske inte finns några svar, att släppa det som varit och inte älta “varför” “om” och “men”. Det hjälper inte.
Gråt, skrik, dunka näven i madrassen och svär ve och förbannelse över situationen - har jag gjort många gånger i förtvivlan att först vara ensam, sedan att vara gift, sedan att själv bli lämnad. Varför kan man inte bara slippa känna, längta, drömma?
En sak har dock livet lärt mig - grämelse och ältande tjänar ingenting till. Kapa banden till det som varit. Minns det som varit men fastna inte i det utan se framåt istället. Gårdagens stängda och låsta dörrar kommer inte att öppnas igen hur länge du än står och glor på dem. Det förflutna kommer att behålla sina hemligheter - kan vi själva alltid ens förstå våra egna hjärtans innersta djup, våra känslor och handlingar? Än mindre kan vi förstå andras.
Acceptans. Sinnesrobönen: “Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Jag kan inte ändra det förflutna. Jag kan inte ändra andra människors personligheter, val, karaktär. Det enda jag kan ändra är min egen inställning, mitt eget förhållningssätt så jag själv mår så bra jag kan och kan göra det bästa möjliga av det som ligger framför.
För mig ligger det i att inse och acceptera att människor är som de är, gör som de gör och klippa så många band som möjligt till gårdagen.
Mitt bästa råd är att döda känslorna för den andra så gott det går.
Men att skilja mig var bland det bästa jag gjort, Vilken befrielse det var. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det mycket tidigare. Faktiskt att jag gifte mig över huvudtaget. Visst, hon var söt, snäll och rar på sitt sätt men vi passade inte för varandra och hon lockade ur det sämsta ur mig.
Att stänga av så gått det går och i så stor utsträckning som möjligt tänka bort den som lämnat mig som jag har känslor för är det näst bästa jag gjort. It takes two to tango. En relation måste vara baserad på ömsesidig vilja och känslor, en gemensam överenskommelse mellan två jämställda, myndiga parter med en något så när gemensam syn på och vilja i vad man vill ha ut av en relation. Saknas det är risken stor att det spricker förr eller senare. Det kan den göra ändå ifall man växer ifrån varandra och utvecklas åt olika håll, på olika sätt.
Men att ävles bara för å älves, hä ä ingen idé, då är det lika bra att hä få va.