Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Skilsmässa

Mycket praktiskt, man är rätt sammanflätade efter 26 år.
Beror nog på all stress men jag har fått ont i bröstet av allt så hjärtat känns verkligen krossat.

Vet inte vad som är bäst, om du flyttat kan du då göra allt till ditt eget.
Min mans liv fortsätter också som vanligt med en nya kvinna i hennes hus, han behöver ju aldrig påminnas om oss i varje vrå.
Jag sitter i vårt hus där allt påminner om honom, från den tomma stolen vid matbordet, den tomma garderoben, vår säng, allt vi har köpt tillsammans. Även om jag gör om så var ju detta vårt hus som tar tid att göra till mitt. Om jag nu får ha det kvar, risken är att jag hamnar i en pyttelägenhet för att ha råd :frowning_face:

Jag blev så arg så det var verkligen att jag inte ville se honom just då.
Egentligen ville jag inte att han skulle flytta öht, men nu hade han ju alternativ och tog det direkt.
Vet inte hur läget hade varit om jag inte bett honom flytta, och det kan vara lite jobbigt.

Alla dessa tänk om tankar.
Det kommer nog ta lång tid och jag tror att man kan bli någorlunda hel. Men vissa ärr lär man ha.

1 Like

Jag fattar inte. Vad ska en så ung kvinna med en gubbe till som redan gjort familjegrejen (jo jag är 43 och på god väg). Pengar eller daddy issues? Annars är det helt omöjligt att förstå. Märkligt helt klart.

Ja något är det, min man lämnar också för en 17 år yngre kollega, han blir 52 i år.

Styrkekramar

Ja jag förstår inte heller. Varför hon vill ha en så mycket äldre gift man. Den sambo hon haft tills nu är lika gammal som henne själv.
Pengar vet jag inte heller.
Allt är ett frågetecken.

Ledsen ikväll. Är på jobbet o tårarna vill fram.
Är så ledsen för allt, att jag inte såg detta komma o för att han inte sa något innan det var för sent.
Känner ilska mot henne som sabbat allt.
Jag vill att han ska vara lycklig, med mig.
Så jag hoppas att det inte håller o att han vaknar upp en dag o ångrar sig.
Fast det kommer säkert inte att hända.

4 Likes

Jag är i precis samma fas, satt och fulgrät på toan med ångest och har precis samma tankar.
Vaknade flera ggr och drömde mardrömmar om dem.
Sitter på jobbet och distanserar mig själv, orkar inte prata med någon och hoppas att jag inte får någon fråga om hur jag mår. Då kommer jag nog bryta ihop.

Jag och min man hade lite problem för ca 5 år sedan men gick då i parrådgivning och löste det. Så jag har såå svårt att han valde att inte prata med mig denna gång fören det var för sent.

1 Like

@Heartbroken1 @Trott
Lider verkligen med er. Där var jag för inte så länge sen heller, men det har faktiskt gått framåt. Har inte gråtit alls sedan årsskiftet och har på senare tid mest fokuserat på hans sämre sidor. Sådant jag är glad att slippa.
Det går alltså framåt, även fast jag vet att det är en klen tröst där ni befinner er nu.

Men det är fortfarande inte lätt och det kan dippa ibland nu med. Men man vänjer sig vid allt, även ensamhet och en mobil som bara piper om jag får något reklammeddelande.

Men däremot tror jag nog att våren kommer att bli tuff. Under hösten när det var regnigt och grått passade det min sinnesstämning rätt bra. Folk hukade sig i regnet och var sura och hade bråttom.

Men till våren när solen och värmen kommer lär det kännas svårare att bära på en sorg. Då är människor ofta glada, man ser älskande par överallt och det är en allmänt trevlig stämning.

Då lär jag nog känna mig dubbelt ensam och the odd one out. Den enda ledsna och ensamma i en glad och ljus värld. Och dessutom kan det fortfarande göra ont att se andra glada omslingrande par. Det sticker i hjärtat att man en gång hade det och sedan blev ratad. Och kanske aldrig får det igen

1 Like

Ja det känns verkligen sorgset att man inte fick vara med och påverka utan fick allt serverat o bestämt.
Jag tänker att jag måste fråga min man om han är riktigt säker på att hans beslut är 100 procent riktigt nu när det gått lite drygt 2 veckor.
För han sover dåligt o är inte speciellt glad.
Jag sover skapligt tackvare propavan.

Skönt att det går framåt för dig onedaymore och kanske är det som du säger att det blir värre under våren.
Idag började någon prata semester.
Vad vet man om den nu o var man befinner sig.
Hoppas livet blir lite ljusare för oss alla övergivna.

@Heartbroken1 Det blir det! Gäller bara att ta sig igenom det värsta. Jag försöker fokusera på det som blir bättre utan henne och de sämre sidorna hos henne som jag slipper (låter hårt, men det fungerar för mig). De bättre sidorna och de goda minnena kommer finnas kvar och jag kan plocka fram dem senare, när de inte gör lika ont.
Vad vet jag, kanske sticker huvudet i sanden lite, men allt för att inte må dåligt.

1 Like

@onedaymore @Heartbroken1
Jag trodde det gick bra som fasen för mig med, men sen i fredags har jag varit in i mörkret.
Saknar henne fruktansvärt.
Får bara massa praktiska sms och allt ska gå så fort…
Sälja bilen, rensa huset… det är som om allt jobb jag lagt ner i 4 år inte existerar. För det är bara hon som gör nått enligt henne själv.
Känslolösa människa! Vem fasen har hon blivit? Känner inte igen henne alls längre. Usch!

Ja det är väl så att man får sticka huvudet i sanden för att orka lite. Har ännu inte sagt något på jobbet så det är än så länge en fristad.

Usch ja man fasar för att den man har kär förändras.
Vi har inte kommit så långt än. Har bara haft 2 långa samtal plus att vi berättade för barnen. Det är en vecka sedan vi skickade in om skilsmässa. Men allt det andra då. Mycket som ska göras o jag vill prata mer o ställa frågor. Tänker göra det i helgen.
Men jag ska noga tänka igenom vad jag verkligen vill veta.

1 Like

Ja jösses för mig gick allt så fort. För fort! Nu är det bara praktiska skit sms mellan oss. Eller jag hör inte av mig alls för hon har bett mig dra. Då drar jag med. Vet hur patetisk jag var i början när jag försökte vinna tillbaka henne… fy fan kommer garva åt mig själv om 10’år… sen gör det ju ont ska gudarna veta. Att mista den man aldrig vill vara utan…
Nä hon är helt annorlunda nu. Hemskt att upptäcka. Jag är ganska varm och kärleksfull av mig och det har hon varit mestadels med men nu är hon som en Sten. En iskall Sten.
Jag flyttade efter tre veckor. Hittade en flyktlägenhet. Och nu går man bara runt och försöker döda känslor.

Det som jag tycker är värst, för tillfället, är att efter ha fått ett separationsbesked för ca två veckor sen, är förändringen hos henne. Från att ha varit ett kärlekspar i ca 14 år, (nåja har varit knappt kompispar dem senaste åren) med två barn som följd, kan hon knappt behandla mig som en vanlig medmänniska. Säger knappt hej när hon kommer hem, och vägrar totalt att trösta varann med tex kramar. En annan sak som är fruktansvärt jobbigt är att man bor i ett hem som inte är något riktigt hem för mig nått mer. Och stressen för att hitta en ny bostad…

@Albatross
Ja exakt så kände jag med. Låg och grät de tre veckorna medans allt var så kul och bra med henne… allt var förstört. Hemmet var inte mitt hem längre. 11 år och man är en främling för henne eller nått?

Mmm precis, hon sitter å pratar i telefon å skrattar åt och även går omkring å visslar och är glad, när man själv är på en helt annan nivå.
Men det har väl att göra med att hon har varit medveten om beslutet i ett års och hunnit bearbeta det när man själv ligger i en chockfas.
Ledsen, panikkänslor, stress, orolig men även lite lättnadskänska infinner sig om vartannat. Dock har jag läst och hört av nära anhörig att efter beslutet är taget, så infann det ett lugn som inte funnits förut. “Matchen är över, ingen vann, men man tackar och respekterar motståndaren iaf” . Den känslan har inte infunnit sig hos oss, verkar det som

Vi har inte skyndat så mycket. Han är mån om att jag ska hitta något bra så jag inte behöver flytta flera gånger. Vi kramas o han tröstar mig. Jag har städat bort julen o tänker att nästa jul pyntar någon annan. Det känns tufft. Jag måste få veta mer hur hans tankar gått. Varför han inte pratade med mig förrän allt var klart. Han har väl bara pratat med henne o hon lär väl knappast ha tyckt att han skulle prata med mig.
Känner ilska inför henne. Varför? O han är ju 17 år äldre än henne. De lär ju ändå vara på olika plan.
Alla tankar som bara mal.
Ska prata med en vän o en kurator i morgon.
Det känns bra.

Ja hoppas han sköter saker snällt och snyggt då det är han som lämnar… usch tycker synd om dig!
Mitt ex var med otrogen för 2,6 år sen men hon insåg väl att vi var rätt för varandra. Jag jobbade mycket med känslorna och förnekade mycket. Flydde in i att dricka mer och kände mig otillräcklig många gånger. När jag ville att hon skulle visa att hon älskade mig så kunde hon ibland bli sur.
Ja du har rätt att hata henne! Hon har ju tagit din plats… men med tiden kommer dina sår läkas.
Hade likadant med mina barns mamma. Hon var otrogen och så men efter 10 år kunde vi träffas alla och jag hade inte lust att döda honom. Han var ändå väldigt bra för mina barn.