Han kommer säkert säga att jag kastade ut honom. När det kom fram att han inte ville leva med mig så sa jag åt honom att flytta, vilket han gjorde dagen efter. Tre stora fullpackade väskor tog han med sig.
Varken jag eller barnen har landat alls, men värst utåt är det med mig. Bad honom flytta hem igen så vi kunde ha barnen varannan vecka hemma tills han hittat egen lägenhet. Men han hade en annan agenda.
Hon är hans kollega och jag har ofta tyckt att det har varit nåt konstigt. Men släppt det, för jag trodde aldrig att han skulle svika mig så. Senaste tiden har han involverat mig mer och vi har varit på bio tillsammans med dem och varit hos en annan kollega i det gänget och ätit middag. Så det är ju inte så att hon inte vet om mig.
Kan inte förstå detta med ålderskillnaden, vad vill man med en 17 år äldre gift man? Min man är blir 52 i år. Jag hoppas att det inte håller. Han säger att han tror att det är kärlek kräks.
Orolig för hur det blir med boende också för oss. Han har ju inget att oroa sig för han har sitt på det torra i det nya stora huset med henne och sin nya familj. Hatar dem verkligen just nu.
Jeg er lei meg for situasjonen du og barna er i. Jeg tror nok du kan ta det med ro, langt flere forhold med stor aldersforskjell ryker når aldersforskjellen virkelig gjør seg gjeldende. Jeg er like gammel som din mann, 52, og jeg kunne overhodet ikke ha tenkt meg å gå inn i et forhold med en mann på 69 år. Hans nye på 35 år vil nok smatte på aldersforskjellen om noen år, når hun er i full sving i yrkeslivet og han er pensjonist og surrer hjemme.
Kanskje med aldersrelaterte sykdommer som inkontinens (vi snakker up and go maxi size, turn off!), svimmelhet (her har vi rullator med blålys og vimpel på siden, tut og kjør til butikken), må hjelpes opp og ned når han sitter, kranglete prostata (hun vekkes gjentatte ganger om natta når han må tisse), snowjog-støvler med borrelås (han klarer ikke knyte lissene lenger, slutt på pene sko/støvler i hverdagen), lista kan sikkert gjøres lengre.
Ikke minst når de er ute og skal ha det hyggelig, svært få kvinner eller menn klarer å holde ut utover i de små nattetimer etter fylte 65+, når man er i 50-årene har man fortsatt litt gnist igjen og kan fint ende opp med lakenskrekk og være svært sent oppe.
Håper du forstår hva jeg mener, det er skrevet med de beste intensjonene fra min side. Som er skrev her inne; “skadefryd er også fryd”, og det er det så absolutt.
Din mann har litt gnist nå, om 10-15 år vil han kanskje være på et helt annet sted fysisk og mentalt enn sin 17 år yngre kvinne. i verste fall blir han pleiepasient og hun sykepleier. Da er det fint å ha tenåringer rundt seg, kull nummer 2, kjærlighetskullet
Mycket praktiskt, man är rätt sammanflätade efter 26 år.
Beror nog på all stress men jag har fått ont i bröstet av allt så hjärtat känns verkligen krossat.
Vet inte vad som är bäst, om du flyttat kan du då göra allt till ditt eget.
Min mans liv fortsätter också som vanligt med en nya kvinna i hennes hus, han behöver ju aldrig påminnas om oss i varje vrå.
Jag sitter i vårt hus där allt påminner om honom, från den tomma stolen vid matbordet, den tomma garderoben, vår säng, allt vi har köpt tillsammans. Även om jag gör om så var ju detta vårt hus som tar tid att göra till mitt. Om jag nu får ha det kvar, risken är att jag hamnar i en pyttelägenhet för att ha råd
Jag blev så arg så det var verkligen att jag inte ville se honom just då.
Egentligen ville jag inte att han skulle flytta öht, men nu hade han ju alternativ och tog det direkt.
Vet inte hur läget hade varit om jag inte bett honom flytta, och det kan vara lite jobbigt.
Alla dessa tänk om tankar.
Det kommer nog ta lång tid och jag tror att man kan bli någorlunda hel. Men vissa ärr lär man ha.
Jag fattar inte. Vad ska en så ung kvinna med en gubbe till som redan gjort familjegrejen (jo jag är 43 och på god väg). Pengar eller daddy issues? Annars är det helt omöjligt att förstå. Märkligt helt klart.
Jag är i precis samma fas, satt och fulgrät på toan med ångest och har precis samma tankar.
Vaknade flera ggr och drömde mardrömmar om dem.
Sitter på jobbet och distanserar mig själv, orkar inte prata med någon och hoppas att jag inte får någon fråga om hur jag mår. Då kommer jag nog bryta ihop.
Jag och min man hade lite problem för ca 5 år sedan men gick då i parrådgivning och löste det. Så jag har såå svårt att han valde att inte prata med mig denna gång fören det var för sent.
@Heartbroken1@Trott
Lider verkligen med er. Där var jag för inte så länge sen heller, men det har faktiskt gått framåt. Har inte gråtit alls sedan årsskiftet och har på senare tid mest fokuserat på hans sämre sidor. Sådant jag är glad att slippa.
Det går alltså framåt, även fast jag vet att det är en klen tröst där ni befinner er nu.
Men det är fortfarande inte lätt och det kan dippa ibland nu med. Men man vänjer sig vid allt, även ensamhet och en mobil som bara piper om jag får något reklammeddelande.
Men däremot tror jag nog att våren kommer att bli tuff. Under hösten när det var regnigt och grått passade det min sinnesstämning rätt bra. Folk hukade sig i regnet och var sura och hade bråttom.
Men till våren när solen och värmen kommer lär det kännas svårare att bära på en sorg. Då är människor ofta glada, man ser älskande par överallt och det är en allmänt trevlig stämning.
Då lär jag nog känna mig dubbelt ensam och the odd one out. Den enda ledsna och ensamma i en glad och ljus värld. Och dessutom kan det fortfarande göra ont att se andra glada omslingrande par. Det sticker i hjärtat att man en gång hade det och sedan blev ratad. Och kanske aldrig får det igen
@Heartbroken1 Det blir det! Gäller bara att ta sig igenom det värsta. Jag försöker fokusera på det som blir bättre utan henne och de sämre sidorna hos henne som jag slipper (låter hårt, men det fungerar för mig). De bättre sidorna och de goda minnena kommer finnas kvar och jag kan plocka fram dem senare, när de inte gör lika ont.
Vad vet jag, kanske sticker huvudet i sanden lite, men allt för att inte må dåligt.
@onedaymore@Heartbroken1
Jag trodde det gick bra som fasen för mig med, men sen i fredags har jag varit in i mörkret.
Saknar henne fruktansvärt.
Får bara massa praktiska sms och allt ska gå så fort…
Sälja bilen, rensa huset… det är som om allt jobb jag lagt ner i 4 år inte existerar. För det är bara hon som gör nått enligt henne själv.
Känslolösa människa! Vem fasen har hon blivit? Känner inte igen henne alls längre. Usch!
Ja jösses för mig gick allt så fort. För fort! Nu är det bara praktiska skit sms mellan oss. Eller jag hör inte av mig alls för hon har bett mig dra. Då drar jag med. Vet hur patetisk jag var i början när jag försökte vinna tillbaka henne… fy fan kommer garva åt mig själv om 10’år… sen gör det ju ont ska gudarna veta. Att mista den man aldrig vill vara utan…
Nä hon är helt annorlunda nu. Hemskt att upptäcka. Jag är ganska varm och kärleksfull av mig och det har hon varit mestadels med men nu är hon som en Sten. En iskall Sten.
Jag flyttade efter tre veckor. Hittade en flyktlägenhet. Och nu går man bara runt och försöker döda känslor.
Det som jag tycker är värst, för tillfället, är att efter ha fått ett separationsbesked för ca två veckor sen, är förändringen hos henne. Från att ha varit ett kärlekspar i ca 14 år, (nåja har varit knappt kompispar dem senaste åren) med två barn som följd, kan hon knappt behandla mig som en vanlig medmänniska. Säger knappt hej när hon kommer hem, och vägrar totalt att trösta varann med tex kramar. En annan sak som är fruktansvärt jobbigt är att man bor i ett hem som inte är något riktigt hem för mig nått mer. Och stressen för att hitta en ny bostad…
@Albatross
Ja exakt så kände jag med. Låg och grät de tre veckorna medans allt var så kul och bra med henne… allt var förstört. Hemmet var inte mitt hem längre. 11 år och man är en främling för henne eller nått?
Mmm precis, hon sitter å pratar i telefon å skrattar åt och även går omkring å visslar och är glad, när man själv är på en helt annan nivå.
Men det har väl att göra med att hon har varit medveten om beslutet i ett års och hunnit bearbeta det när man själv ligger i en chockfas.
Ledsen, panikkänslor, stress, orolig men även lite lättnadskänska infinner sig om vartannat. Dock har jag läst och hört av nära anhörig att efter beslutet är taget, så infann det ett lugn som inte funnits förut. “Matchen är över, ingen vann, men man tackar och respekterar motståndaren iaf” . Den känslan har inte infunnit sig hos oss, verkar det som
Ja hoppas han sköter saker snällt och snyggt då det är han som lämnar… usch tycker synd om dig!
Mitt ex var med otrogen för 2,6 år sen men hon insåg väl att vi var rätt för varandra. Jag jobbade mycket med känslorna och förnekade mycket. Flydde in i att dricka mer och kände mig otillräcklig många gånger. När jag ville att hon skulle visa att hon älskade mig så kunde hon ibland bli sur.
Ja du har rätt att hata henne! Hon har ju tagit din plats… men med tiden kommer dina sår läkas.
Hade likadant med mina barns mamma. Hon var otrogen och så men efter 10 år kunde vi träffas alla och jag hade inte lust att döda honom. Han var ändå väldigt bra för mina barn.
Ojojoj, när jag läser den här tråden inser jag att det finns många som inte har samma syn på otrohet och skilsmässa som jag. ”Min man är förstående”… men hallå! Han har legat med en annan bakom din rygg. Jag är ledsen alla men jag kan inte förstå era reaktioner. Det går inte att förstå för mig. Hoppas verkligen att ni inte kväser era verkliga känslor i en önskan om att ”bete er rätt”. Känslor är känslor, tryck undan dem ett tag men de kommer tillbaka.
Jag tror det var bättre för mig att hon droppade bomben och sedan åkte till sina föräldrar. Annars hade vi hamnat i parterapi, fortsatt vidare och hon hade hela tiden gått och väntat på att jag skulle droppa bomben vid ett senare tillfälle. Enligt henne på grund av hennes hälsa och att jag inte litade på henne längre.
Jag hade definitivt inte orkat gå runt i samma hus i veckor, skulle tagit för ont. Gjorde det i en tidigare separation och det var svårt fastbdet var jag som släppt bomben då.
Ni måste vara otroligt starka. Jag ville bara dra så fort det var klart att hon inte bara försökte testa mig.
@Heartbroken1 Finns två typ plausibla förklaringar i min enkla psykologiska värld.
Du har inte riktigt tagit in vad som händer. Det känns inte verkligt och därför har du av någon anledning valt att låtsas som att det inte har hänt, eller att det inte har någon betydelse för ER relation. Att det är hans problem att komma tillrätta med.
Ni har en sådan inbördes ställning att du är vad de här inne brukar kalla medberoende, oklart av vad, men du accepterar inte hans beteende fullt ut. Du vet att det är fel men av någon anledning så har du en “ansvarig” ställning gentemot honom som gör att ni inte kan hantera detta.
Ungefär som en förälder tenderar att frånse sina barns brister av den enkla anledningen att det är ens barn och därmed en evig förbindelse som inte GÅR att bryta.
Eller så svamlar jag som fan här, i vilket fall väljer du tydligen att nästan helt bortse från vad karlsloken faktiskt gjort.
Ungefär som jag första gången valde att marginalisera hennes otrohet, i någon form av chock?
När det visade sig att det upprepade sig var, eller kändes, sveket från henne ännu större.
Men egentligen svek jag mig själv redan första gången eller hur?
Jag valde att “i kärlekens namn” kasta nya insatser efter redan förlorade insatser.
(Good money after bad money)
Jävligt dumt inser jag nu…
Jag var värd bättre hela tiden.
En sån relation som du nu funderar på att inte avsluta är nog en sådan som alla faktiskt borde fundera på att avsluta.
EDIT: Menar här att jag uppfattar att du skulle ta tillbaka honom om han kom. Vilket min och många andras har gjort.
Tyvärr så får man inga bra svar oavsett, jag söker dem också. Min man svarar bara att det var inte meningen att gör dig ledsen, ibland händer såna här saker t.ex. Han kan inte heller svara på varför han inte pratade med mig tidigare “vet inte” är lite standardsvaret.
Jag tror att någonstans måste de ju vara nöjda över sitt beslut, de är ju så mycket längre fram i sin process och ser nu mest framåt.
Själv så är jag trött på att hoppa mellan olika faser hela tiden. Arg riktigt arg och ibland skickar jag iväg ett meddelande till honom fast jag inte borde, men jag orkar inte sitta med ilskan ensam. Oerhört besviken för alla brutna löften som getts så sent som i somras samt att han inte inser hur det påverkar barnen att direkt flytta in till någon ny. Och givetvis så ledsen att tårarna bara kommer och jag önskar att allt bara var som vanligt igen. Det som för mig är bra med att vara arg är att jag orkar ta tag i mer praktiska bitar.
Ja det med maten, köpte en fralla igår till frukost men mådde illa efter tre tuggor.
Fick pressa i mig resten till lunch. Har annars inte ätit något under hela dagarna förutom väldigt lite till middag. Då mest för att jag äter med barnen så de ser att jag äter. Sonen har börjat tjata på mig att jag måste äta mer. Säger att det kommer för till skillnad från första dagarna då jag inte åt något alls, så äter jag iaf nåt.
Har en kollega som går in pension i februari, så fick att vi ska gå ut och äta med honom den 13/2. Ahh är ju alla hjärtans dag dagen efter och får genast ångest. Det känns som hon stulit mitt liv, jag kommer sitta ensam med barnen. Maken kommer skriva ett gulligt kort med massa hjärtan och kärleksförklaringar, ge henne presenter och blommor så som han gjort till mig de senaste 26 åren…
Har också liknande situation som dig mitt ex har också träffat en ny och prioriteringar henne framför sonen jag försöker vända på saken då jag känner som dig
Lägga allt fokus på sonen och känna att vi kan ha kvalitetstid istället, för min del har det nu gått några månader och det är uppenbart att sonen hellre är hos mig det får mitt ex ta
