Nja, det är olika från fall till fall. Jag försökte tala med mitt ex i tre-fyra års tid men vi lunde inte nå varandra. Efter en vända (i ca ett års tid) vos familjerådgivningen och två vändor hos familjeteam - första vändan var det familjeteamet som valde att avsluta för vi kom ingenstans - beslöt jag mig för skilsmässa. Vi hade kämpat i 17 års tid och stod kvar på samma ställe. Hon hade tröskat ur mig alla känslor utom bitterhet, hat och hopplöshet. Droppen kom när jag såg hur hon drog ner vårt barn. Hon ville fortsätta försöka men jag ansåg att vi hade gått varandra på nerverna allt för mycket. Barnet mår mycket bättre nu. Så här i efterhand skulle jag gjort det tidigare men någon överraskning kan det inte ha varit. Båda var missnöjda och hon klagade högöjutt över mig till sin familj, gemensama vänner och bekanta men inte till mig. När jag frågade hur hon tyckte vi hade det var det så bra så. Fast ingen av oss kände det så innerst inne.
raderat…
I många fall har den som lämnar länge visat missnöje och försökt få till en förändring. Ibland har den andre inte uppfattat det öht, vill inte eller förmår inte ändra på något.
Ofta när man funderar på att lämna eller gå så kämpar man ju för att det ska bli bra, att man ska vara nöjd med det man har. Att då berätta för den andre att man kämpar med sådana tankar skulle ju få en direkt kontraproduktiv effekt, därför säger man inte det utan bara det man vill ändra på.
Nu vet jag ju inget om ditt x eller ert förhållande utan skriver mer generellt blandat med egna upplevelser. Det kanske ändå kan sprida ljus över hur lämnaren tänker?
Mycket bra inlägg. Jag fattade heller inget när första bomben briserade… Ja… Vi har haft våra kriser. Jag lyckades släcka 2 av dem men den tredje gången gick det inte.
Precis som @Restenavlivet skriver så har det hjälpt mig att tänka från andra hållet. Hur hade jag betett mig om det varit tvärtom? Det har hjälpt mig oerhört mycket och jag kom snabbt ifrån det läget där man tycker synd om sig själv och livet bara är skit…
Självklart är det inte en 100%-ig lösning som gör allt bra igen men när man ramlar ner i gruvan så tar man sig lättare ur och ser framåt.
Nu är allt nytt för dig och det kommer att ta tid innan man mår bättre.
- Du kommer aldrig få några svar, förvänta dig inte det.
- Tänk på dig själv nu. Sträck på ryggen och visa vad HON går ifrån…
- Tillåt dig att sörja. Ner i källaren eller ut i skogen och skrik ut din vrede.
- Håll i dig! Du kommer åka på dippar men med tiden ser du en befrielse i allt. Låt det ta den tiden.
Ja fy attans hur länge ska man må skit! Orkar inte, vill inte släppa taget men vet att jag måste.
raderat
Det där med att bli ett andrahandsval ifall det nya spännande livet inte blev så kul som förväntat ska man nog akta sig för.
Förstår dig helt till 100%? Jobbigt är det, tur att jag jobbat på dagen men helgen värst
raderat
Tack detsamma, har precis bytt till sommardäck, så nu blir det nog som du gör… 1 glas vin. Trevlig måndag kväll
Får bli ett glas rött här då också. Städade och motionerade i överflöd igår så får ta i efterskott.
Trevlig kväll !
raderat
Samma känsla här😔. 44 år och vill/orkar heller inte starta om. Kan du starta nån serie att se på? Lyssna på nån pod?
Styrkekram
raderat
Dette var oppløftende lesing for ei gammal røy på 50 år 
Dere som bare er 43 og 44 år unge tror ingen vil ha dere, for noe tull 
Mange gode år foran dere 
En bekjent traff sin mann da hun var 50 år, de giftet seg i fjor høst, da fylte hun 60 år. hun er nå lykkelig nygift. Det er mange rette for oss der ute 
Jeg velger å tenke på 60 år og nygift, hvem vet?
klemmer 
raderat
Ni är inte för gamla! Det är ju nu man kan njuta av livet och kärleken! Barnen har man redan skaffat, så det behöver inte bli några fler.
Jag tycker det var mycket bättre att träffa ny partner i vuxen ålder när man inte var lika osäker, ibte lika mycket står på spel. Dessutom så ser man ju hur vederbörande sköter sitt liv så man kan slipper köpa grisen i säcken vad det gäller nivå på hushållsarbete mm.
Visst, få kroppar ser ut som 20 men det gäller alla. De funkar rätt bra ändå 
Det handlar om så mycket mer än åldern. Jag och mitt x byggde ju upp och formade vårt liv tillsammans. Minnen som man har med barnens födslar kommer man aldrig kunna dela med någon annan(den där speciella känslan om att ha såna värdefulla minnen/ögonblick tillsammans). Träffar man nån ny kommer man aldrig att kunna säga: kommer du ihåg …födelse? Kommer du ihåg…dop? Kommer du ihåg när mamma fyllde 50? Osv
Att orka lära känna en ny, när tilliten är förstörd(jag kommer aldrig att dela mitt hus med någon igen, för mycket står på spel). Den man ev träffar har ju förmodligen också varit med om en skilsmässa och är lika misstänksam. Hur roligt är det att vara särbo? För mig känns ett sånt förhållande inte på ”riktigt”. Vet jättemånga som gått igenom en skilsmässa, som nu lever som särbo. Har mkt svårt att se mig själv där.
Lära känna nya barn, se att man har olika syn på barnuppfostran osv. Nån annan kommer aldrig att kunna älska barnen som jag och mitt x gör.
Kunna visa sig naken inför nån annan igen…
Som sagt… det är så mycket mer än åldern…(tycker jag)
raderat
raderat