Hej!
Vet inte riktigt varför jag skriver här eller vad jag förväntar mig.
Så här det iaf:
Jag och min fru separerade i slutet av 2019 (jag ville inte skiljas överhuvudtaget).
Vi hade varit tillsammans i 17 år och har ett barn tillsammans.
Att hon ville skiljas kom som en blixt från klar himmel. Jag trodde verkligen att det skulle vara vi två hela livet. Jag blev riktigt riktigt knäckt och jag tror inte jag återhämtat mig än. Jag drömmer på nätterna att vi fortfarande är lever ihop.
Det blev hårda och elaka oss emellan och separationen blev inte smärtfri.
Jag blev så fruktansvärt illa förstörd av vi separerade, jag bönade och bad och föreslog scenarion där vi skulle vara särbos, hon skulle få träffa andra, alla möjliga konstiga varianter bara för att jag fortfarande skulle få ha henne kvar.
Så blev det ju inte såklart.
Tiden har gått och jag har försökt prata med henne ibland utöver det som gäller vårt barn men det går inte. Hon skyr mig som pesten och blir arg.
Jag har saknat henne hela tiden och har frågat om vi inte kan gå ut och gå nån gång och bara prata med varandra. Jag har vetat om hela tiden att jag vill ha henne tillbaka i mitt liv.
Jag har väl insett mer och mer att det aldrig kommer att bli vi igen, men det är en riktigt jobbig insikt att komma till.
Nu har hon berättat att hon har träffat en ny kille och har gjort det i 6 månader. Det är seriöst och de älskar varandra säger hon.
Och jag faller handlöst igen rätt ner. Alla känslor kommer tillbaka, jag är helt knäckt. Jag kan inte sortera mina tankar, det känns så overkligt. Det var ju vi två som skulle hålla ihop livet ut!
Och det känns lika illa att vårt barn ska få nån extraförälder varannan vecka. Det är illa nog att man bara får vara med ditt barn 50% av dess tid, nu ska nån annan få umgås med mitt barn. Fira födelsedagar, jul, gå på träningar med allt sånt där.
Jag har förlorat min fru och tid att få vara med mitt barn.
Blir det nånsin bättre? Tänker jag fel? Vad ska jag ta mig till?
Hej
Jag lider med dig, själv är jag mitt uppe i skilsmässa men hoppas att fortfarande att det ska bli vi 2.
Som du har det nu föreställer jag mig tyvärr framtiden då det även i mitt fall slog ner som en blixt.
Hur jobbigt det än känns just nu får man nog lägga mer fokus på vad mår du bra av, fundera ut de saker som du känner har en mening och är kul, lägg energin där.
Hon har ju bestämt att det aldrig blir ni 2 igen.
Det är lätt för mig att säga då jag fortfarande har ett hopp, hustrun har inte kommit med skillsmässo pappret än och beredd på par terapi fast hon säger det gör ingen skillnad.
Jag önskar verkligen jag hade en lösning för dig, som sagt, jag sitter nog där själv om 6-12 mån.
Jag kommer följa tråden för att se om jag kan lära mig ngt.
Sköt om dig.
Mojjen
En fråga: lek med tanken att situationen vore den omvända. Vilken respekt skulle du ha, vilken integritet skulle du anse att någon hade som föreslog det du föreslog henne?
Jo, då, vill man tillräckligt mycket är det lätt att sjunka tillräckligt lågt att bli någons dörrmatta som den torkar av smutsen från fötterna på, en knähund instängd i en garderob som tas fram när tiden och lusten faller på när man har lite långsamt och inte ha något bättre för sig.
Enkelriktad kärlek är smärtsam och den är dömd att försvinna ut i ett isande svart tomrum för föremålet för den varken vill eller kan ta emot den.
Den relation ni hade som par är död. Var hon den du trodde? Är det henne du älskar eller drömmen om den du trodde att hon var? Hon har gått vidare och inget du gör eller säger kan få henne att ändra sig. Inse det är över, fastna inte i det som varit, begrav, sörj och gå vidare och koncentrera dig på dig själv och barnet.
Låt mig säga så här: Ingen kommer och ingen kan ta hand om dig. Det måste du göra själv. Du måste älska dig själv och måste ha din självkänsla förankrad i dig själv. Du kan varken leva för eller genom någon annan, det är dömt att misslyckas. Den enda vars sällskap du är säker på att ha med dig hela livet från vaggan till graven är du själv så se till att du trivs i ditt eget sällskap. När du trivs med, tar hand och och älskar dig själv ska du se att andra gör det också. Du ska inte behöva tigga och be om andras uppmärksamhet, du ska vara sådan att andra självmant söker den - och vice versa.
Sanna ord rulle även om det tar emot att höra det.
Som sagt, jag själv inser att chansen ör stor att jag sitter i samma sits om 12 mån.
Jag får ju dubbla signaler hemma omvvartannat.
Har god lust att be henne packa väskan och dra, men jag är inte den som ger upp.
Fast i Hardhats fall så måste man ta sig i kragen och se möjligheterna framåt, sluta titta bakåt.
Ja jo du har ju rätt Rulle. Men det är bara så jäkla svårt att fatta vad som hände. Den dagen hon sa att hon ville skilja sig sa hade hon redan bearbetat allt. Hennes tåg hade redan gått medans jag fortfarande inte löst biljett.
Nej det finns inget som jag kan göra eller säga som får henne att ändra.
Det är så svårt att processa allt som hänt och händer nu. Hennes värderingar har ändrats, hennes förhållningssätt till det mesta och flesta, det är som en annan människa.
Vi var på samma sida i 17 år och jag trodde verkligen vi skulle leva tillsammans för alltid. Vi skulle hänga ihop som familj för alltid.
Nu har hon träffat nån i 6 månader och jag har inte haft en aning alls.
Det som gör det värre är denne förr eller senare kommer bli mer och mer delaktig i vårt barns liv, en för mig helt okänd människa får möjligheten att umgås med mitt barn och spendera lika mycket som tidjag.
Allt är så ofattbart svårt att processa.
Vad du ser hos henne är sidor hon har men som du kanske inte sett eller noterat tidigare.
Det finns mycket som vi tar för givet som inte är det. Den du ser idag, skulle du vilja ta tillbaks henne? Den tid du får för dig själv, skulle du haft den?
Ett tips broder, fokusera inte på vad du inte har och det du inte kan göra något åt, fokusera på möjligheterna.
Gör tråksakerna och se till du får egentid när du inte har barnet så du kan koncentrera dig på kvaltétstid när du har det.
Gör något du skulle velat/ behöver som du inte haft möjlighet till, utveckla din matlagning om inte redan är en fena på det, leta reda på lekar/ aktiviteter du och ditt barn kan göra, ta reda på nya platser ni kan besöka - ta dig tid att utveckla dig själv.
Vill du vara med någon som behandlat dig så respektlöst som ditt x gjorde?
Yep. Du är i en chockfas men dra ut choken och dra vidare så kommer du i backspegeln att se att hon ändå inte var något att ha och genom vindrutan vilka nya möjligheter och spännande vägval du har att välja på.
Det tar ett tag att komma dit, de gamla hjulspåren känns tryggast men nu är de inte ett alternativ.
Du måste släppa tanken på att det blir ni två igen . Jag blev också lämnad 2019 och ville inte skiljas , fick också dipp då jag fick reda på att mitt x hade en annan skitjobbigt men en del i processen . Levde nog lite på hoppet att han skulle komma tillbaka men insåg då att det inte blir så . Nu kan jag se tillbaka på äktenskapet och inse att det inte var bra de sista åren och börjar förlika mig med att leva ensam . Försök att hitta nya vänner , intressen och ta dig tid att utveckla dig personligt
Varm kram
Förstår att det känns jobbigt att släppa det trygga och bekväma som du trodde du hade men det finns tyvärr inte längre. Min exman ville också skiljas 2019 och så blev det. Vi skulle adoptera vårat 2 barn och alla papper var inlämnade när han släppte bomben så förlorade inte bara en man utan ett kommande barn och syskon till vår son. Självklart har han träffat en ny som spenderar halva tiden med sonen. Jag har släppt alla mina drömmar och drömmer inte om något längre. Tar varje dag som den kommer. Jag har accepterat att det är så här och det är inget jag kan ändra på bara gilla läget och göra det bästa av det. Som någon annan redan skrivit älta inte för mycket att fundera på spild tid utan försök att ta tillvara på tiden när du har sonen och de andra tiden träffar du vänner, städar eller tar en promenad vad än som du mår bra av.
Lotus2. Jo jag förstår vad du menar. Jag måste släppa tanken av oss. Det är det mest logiska och naturliga. Men min jävla neandertalhjärna vill inte fatta.
När hon berättade att hon träffat ny så började allt om igen, det blev värsta tokdippen! Saknar henne, det vi hade tom hennes släktingar tänker jag på. Jag kan inte sluta gråta, äter inte, sover inte. Känner mig så jäkla ensam och avundsjuk på hennes nye kille. Han får henne och tid med vårt barn. Har för få nära vänner att prata med det här om. Ynklig och ensam så patetiskt dum och svag.
Jag känner igen mig i dina känslor.
Man vill ha tillbaka det som en gång var. Den där fina tvåsamheten, familjen. Mamma pappa och barn.
Jag trivdes också så bra i det livet.
Plötsligt fick jag reda på långvarig otrohet och en massa annat som dolts bakom ryggen i 15 år. Jag tappade förtroendet och det blev skilsmässa. Jag kunde inte stanna kvar. Fast jag ville inte det egentligen. Jag ville inte vara ensam men det han gjort mot mig gjorde det omöjligt att ha honom vid min sida som min man.
Men min dröm var alltid att vi skulle dela hela livet ihop, bli gamla tillsammans, få barnbarn ihop osv.
Jag har mått sådär illa som du. Inte kunnat äta el sova. Helt förstörd var jag. Jag flyttade till eget boende 2019. Det var så hemskt.
Det tar tid att bearbeta och du får ge dig tid att sörja det där som du så gärna vill ha tillbaka men inte kan få. Du går igenom en hemsk kris men det finns ljus och hopp.
Det kommer bli sakta bättre för dig. Du kommer säkert alltid ha kvar tankar om det där du ville ha tillbaka men de tankarna kommer påverka dig lite mindre känslomässigt med tiden. Eller så var det för mig ialla fall.
Tillåt dig att vara ledsen. Det är okej att gråta. Sorgen och förtvivlan behöver få komma ut.
Och när du har bättre stunder får du hjälpa dig själv att göra roliga saker med sonen tex. Det är bra för dig i ditt sorgearbete att tvinga sig själv till lite kul. Även om förtvivlan ligger där o lurar så gör vad du kan för att le och skoja med sonen.
Det hjälper dig att gå sakta framåt mot bättre tider.
Tror att känslan hade kommit oavsett när ditt ex träffat en ny. Om det kommit snabbt efter seperationen hade känslorna kommit då, nu kommer de nu istället. Tror man måste genomlida varje högtid första året, sen kommer andra milstolpar som när exet träffar någon ny. Då är det som om allt börjar om… Så var det för mig… Mitt ex har nu köpt stuga med sin nya ( det som inte var aktuellt med mig är plötsligt väääldigt aktuellt med den nya…) och vid varje ny sak som händer slungas jag tillbaka ner i hålet. Jag har nu börjat drömma om exet igen…pga stugköpet är jag helt övertygad om. Ångesten kommer som ett brev på posten.
Jag trodde precis som du att vi skulle bli gamla tillsammans, vi skulle gifta oss med datum bestämt, kyrka och lokal bokade och betalda till att plötsligt stå där ensam… Chockartat efter drygt 20 år tillsammans. Man tror att man känner den andre men det var tydligt att jag inte alls kände honom.
För mig är det nästan tre år sedan och jag känner mig fortfarande som nyseparerad, har inte accepterat mitt nya liv, inte kunnat släppa och gå vidare och mår tyvärr därefter. Jag önskar att jag hade hittat lyckan med livet igen men det känns tyvärr långt borta. Så du är inte ensam…Tyvärr ingen tröst men ibland skönt att veta!
Styrkekram till dig! (till oss alla som kämpar! )
Jag lider med dig. Tre år för mig också och när det känns som att det finns en ljusning i livet händer nåt (räcker med att exfrun skrattar till eller jag minns nåt som vi upplevt tillsammans) och jag tappar bort mig själv i tankar och känslor.
Och det tar tid att komma tillbaka till nåt sorts normaltillstånd.
När hon ska introducera den nye för vårt barn kommer jag må kasst igen, oron hur vårt barn mår och hanterar allt med den nye kommer knäcka mig. Och sen när de skaffar gemensamt boende återupprepas historien, dvs jag kommer må dåligt igen.
Sen raddas alla skräckscenarion upp för mig, de kanske skaffar barn, de kommer åka på semester tillsammans, fira högtider osv. Och bara tanken på det ger mig sån jäkla ångest så det inte är sant. Känns inte som det finns nån ljusning i tunneln alls.
Allt sånt där vi skulle göra med tillsammans med vårt barn. Och nu är jag själv med en öronbedövande ensamhet och ingen att prata med.
Vi har 17 år med minnen, sorg, skratt, kärlek, upplevelser och allt sånt tillsammans och det är bara borta. Det är 3 år sedan nu och jag påminns om henne i princip allt. Är det ens normalt? Har det slagit över för mig helt? Ni tycker säkert jag är knäpp men skulle hon en dag vilja försöka igen så skulle jag ta mig fan göra allt för att få det att funka. Jag kan bara inte släppa taget, hon betyder för mycket för mig.
Jag ber om ursäkt jag bara häver ur mig. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till???
I morses hände det, jag bad min fru packa och flytta till sommarstället några dagar för att reda ut sina tankar, jag orkar inte få dubbla budskap hela tiden.
Hon säger att hon inte vill skiljas ena dagen, nästa inte, vi ska gå familjerådgivning men jag ser att hon gett upp, hon säger att vi måste ge det en chans, ta vara på hjälpen som finns samtidigt som hon säger , jag vet inte, jag vill inte.
Hon gick sin vanliga promenad på morgonen och kom tillbaka och sa att hon är inte beredd att flytta iväg några dagar än.
Jag tror att när jag föreslog detta så gick det lite upp för henne vad det är hon satt igång, hon var helt enkelt inte med på att jag skulle föreslå detta.
Jag förklarar att jag vill ha henne i mitt liv och att jag älskar henne, vet dock inte om det hjälper eller stjälper.
Förstår inte att man kan slänga bort 25 år när knappt 2 år av dessa har varit lite upp och ner, inte bra eller dåligt hela tiden.
I ditt fall Hardhat finns inget val än att på alla sätt gå vidare, jag hoppas att det löser sig för både dig och mig så jag slipper känna som dig om några år.
Ja du mojjen. Inte är det mycket som är roligt just nu.
Har läst vad du skrivit tidigare angående din situation och den känns dessvärre bekant. Råd kanske jag inte är rätt person att ge men om det var jag så skulle jag försöka med allt. Parterapi, gå ut och gå tillsammans och verkligen prata. Kanske åka iväg över helgen bara ni två. Eftersom du har de känslorna du har för henne så ge allt du bara har.
Tar till mig det du säger, dock svårt att prata med ngn som aldrig varit mycket för att prata om känslor och liknande.
Problem som uppstår nonchalerar hon tills det är glömt så är allt bra igen, eller sopar det under mattan,
har påpekat under flera år att det är ingen lösning, funkat så här långt säger hon. Problemet är att när väl ryggsäcken är så tung att man faller bakåt och inte kommer upp igen är det försent.
Jag vill verkligen inte att hon ska flytta ut några dagar, men som sagt, det kan vara en väckarklocka, vet inte alls vad hennes respons på det hela är när hon kommer hem om en stund, kan vara så att hon packar och drar för gott vilket jag inte hoppas.
Jag är så knäckt. Kan inte fungera. Panik och ångest. Gör så ont i kroppen. Jag saknar henne så. Jag trodde jag hade återhämtat mig men nu när hon berättar att hon har träffat nån ny och de älskar varandra kastas jag tillbaka.
Tillbaka i det där svarta mörka ensamma avgrundhålet. Livet utan henne är så svårt, jag saknar henne så mycket jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill fortfarande at det ska vara vi. Vill bara ringa henne men hon blir bara arg. Så stor del av mitt liv bara borta. Jag saknar henne så. Jag älskar henne fortfarande. Vill bara hålla om henne igen. Vad ska jag ta mig till? Jag vet inte längre för jag pallar inte med
Du måste inse att hon är död för dig.
Hon är död, borta, oåtkomlig.
Hon kommer inte tillbaka.
Det är över.
Slut.
Finito.
Punktum
Ende
Du måsta släppa taget och inte hålla fast vid det ni haft. Du kommer aldrig få tillbaks det. Det är borta. Slut. Över.
Det är dags att gå vidare. Att stryka henne som en möjlighet. Eller gå in i celibat. Sätta henne på en pedistal och leva på gamla minnen.
Hon är borta för dig. Du har inget med henne och hennes liv att göra längre.
Du måste frigöra dig från tanken att hon kommer tillbaks. Det kommer aldrig att bli ni igen. Du kan inte leva för hénne. Du måste leva för dig själv.
Släpp taget. Se henne som förlorad. Begrav och gå vidare. Du kan stå kvar i resterna av det förflutnas ruiner och drömma om att försöka lappa ihop det igen som den bortklippta scenen i “The Croods” men det är inte ett konstruktivt sätt att hantera det. Bättre att släppa tanken på det som varit och gå vidare för att skapa en ny framtid.
Hej Hardhat.
Förstår att du känner som du gör, du verkar ha hamnat i den negativa nedgångsspiralen.
Har du inget som du brukade göra som du tyckte var roligt att göra själv, träna eller liknande.
Har du kontaktat din vårdcentral och förklarat läget och hur du mår, dom brukar ha väldigt bra samtalsterapi att erbjuda, gick själv 2019 när jag nådde den berömda väggen.
Förstår att du saknar henne men kan vara dax för dig att ge dig ut på marknaden själv, vilket kan vara svårt när självförtroendet är på botten.
Prova tinder eller liknande för att se om ngn visar intresse och det I sin tur ökar din egen självkänsla.
Säger inte att du ska slänga dig ut på första dejt när du mår som du gör, men på sikt så kanske ngn fångar ditt intresse.
Detta har fungerat för vissa av mina vänner.
En vars fru lämnade honom efter ca 3 års velande där han kastades mellan hopp och förtvivlan stackaren.
Hans grannar ville till slut hjälpa honom och föreslog dating sidor, han vägrade blankt men en kväll under ett grill party tog dom hans mobil och la upp en profil på tinder mot hans vilja men efter ett tag märkte han att det fanns kvinnor som var intresserade av just honom.
Sen 1.5 år tillbaka har han en ny kvinna, särbo, men han mår mycket bättre nu.
Bara en tanke för att lättare komma vidare.
)