Din dotters negativa utveckling är tyvärr inte alls ovanlig för barn/ungdomar med Asperger. Det behöver inte alls ha något med vare sig modern, din eller er separation att göra. Kanske var dottern på väg åt det hållet redan när hon lämnade hemmet med mamman. Kanske hade du inte uppfattat situationen så allvarlig då, men mamman gjort det och försökte lösa situationen på ett sätt som inte blev så lämpligt?
Jag tror både du och modern kämpar och försöker förstå och hjälpa er dotter på olika sätt. Ofta är depression och ångest en reaktion på att vi lever i ett samhälle som inte är anpassat efter speciella behov. Kraven blir för höga utan att det behöver vara “föräldrars fel”. Något som jag tror föräldrar till “mer vanliga barn” och även skolvärlden har svårt att förstå i o m att konsekvenserna ofta blir så allvarliga, t ex hemmasittande och psykisk ohälsa. Läste för några år en artikel om hemmatittare som beskrev att det i princip berodde på att barnen var utbrända. Dotterns reaktion att välja att isolera sig från i princip alla kontakter är kanske den lösning hon ser. Ju mindre relationer, desto mindre krav när det gäller förmågan att använda sina exekutiva funktioner och i det sociala samspelet (något som i dag premieras mycket högt i t ex skola och arbetsliv).
Det som börjar bli något bättre för dig är att du får lite mer information och det är där mamman brustit. I det och när det gäller den framtida planeringen där du borde vara en tillgång både för din dotter och för att avlasta en (troligen slutkörd) mamma.
Hej Stillstanding. Du har träffat väldigt rätt i det du har skrivet. Jag tror också att min dotter var på väg åt det hållet långt tidigare. Det har varit mycket problem med skolan och den sociala biten. Min dotter har haft en period tidigare där hon inte pratade varken med mitt x eller mig. När jag idag pratade med mitt x över telefon så var hon inte heller beredd på att det skulle gå så snabbt utför. Det som utlöste situationen som är just nu var att min dotter inte orkade med skolstarten. Det blev för mycket och då vet jag sedan tidigare att hon stänger in sig mot alla. Min dotter har också alltid varit av den åsikten att hon ska klara allt själv inklusive vuxen grejer. Har ibland upplevt att hon inte har någon användning av sin far och mor. Samtalet idag mellan mig och mitt x var det hittills bästa på lång tid. Jag framförde igen att om något händer så måste du (mitt x) kontakta mig direkt, jag är villig att komma direkt. Mitt x är slutkörd och hon skulle gärna vilja ta emot hjälp av mig men hon vågar inte gå emot dotterns vilja att klara sig själv. Har också pratat med behandlaren till dottern och de har agerat nu direkt med medicin och annan behandling som ska ske. Min dotter är inne i en mycket negativ spiral nedåt. Precis som du skriver så har mitt x mjuknat lite. Men hon sa att hon hade lovat behandlaren kontakta mig, samtidigt som mitt x har sökt mer hjälp på familjeenheten på kommun. Det känns ändå mycket tungt att bära detta och inte kunna se och hjälpa till. Men vid alla tillfällen framför jag det.
Idag känner jag sorg! Stor sorg över att jag hade rätt. Men, till ett högt pris av mänskligt lidande, inte bara för mig utan även för mitt x och dotter. Jag är även enormt förbannad. Allt detta låter egentligen helt ologiskt vilket det också är. Känslor är inte logiska. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Jag fick brev från min dotters behandlare som sa att hon har sagt till på skarpen till mitt x och min dotter att de är på väg mot helt fel håll. Min dotters behandlare sa till mitt x och dotter att de inte kan behandla sig själva. I sin iver från mitt x att respektera vår dotters önskan att inget säga till mig eller någon annan så har effekten blivit den motsatta. Fick reda på att min dotter mår väldigt dåligt och är nu i depression. Jag har gång på gång framfört både till min dotters behandlare och även till min behandlare att jag känner stor oro för min dotter. När mitt x och dotter gick ut 1 mars och inte kom in igen, jämfört med dagens dato så mår de både mycket sämre. Till råga på allt så “erkände mitt x” att jag haft rätt i mångt och mycket. Fast hon hela tiden hävdat motsatsen i 7 månader. Tänk om mitt x hade insett det tidigare och vi hade kunnat använda både min och mitt x kraft till att stötta vår dotter? Nu har istället jag och mitt x stångat varandra blodiga under denna tid. Ärligt talat känns inte detta som en “vinst”. Jag är bara tom, trött och lessen. Varför är livet så här?
Tack för omtanken Bella! Jag kommer inte att få träffa dottern då hon är för nerkörd. Förutom depression, visar hon tecken på tvångssyndrom och ångest. Jag har sagt till mitt x att vi nu får lägga våra mellanhavanden åt sidan som vi inte har orkat ta tag i tills vår dotter visar tecken på förbättring. Jag fattar inte att jag kan leva fortfarande under dessa förutsättningar? Varför ska jag gå upp varje morgon när jag inte vill? “Det måste man” räcker inte till svar. Var är meningen och livskvalitén?
Tungt.
Jag tolkade det som att det varit ett felbeslut att separera dottern från sin pappa. Det låter i mina helt (på ämnet helt obildade) öron som ett skäl som kan bidra till depression. Separationer är ju tuffa.
Hoppas det löser sig med ett.myrsteg i taget. För jag tolkar det ändå som att ni är på en lite bättre utgångspunkt nu jämfört med nyss?
Jo, det räcker till svar. Det sista din dotter behöver är en frånvarande far. Man kämpar vidare för att man måste och för att man hoppas på att det blir bättre, vilket det ofta också blir. Att hålla sina dagliga rutiner är en väg till att åtminstone hålla kvar sina egna funktioner i vardagen. Din dotters mående är som mitt barns, men det är inte kört. De har sina tuffaste år nu i tonåren, då de inte längre hänger med i sina jämnårigas sociala utveckling. Det är bara att bita ihop som förälder, för deras framtid.
Masse varme tanker til deg :heart Det kan kanskje virke meningsløst akkurat nå, men den dagen datteren din er tilbake og har det bedre vil hun trenge pappaen sin. Sett sjøbein, og stø kurs mot den dagen!
Jag har faktiskt drömt och tänkt på den dagen. Men slutar fundera på det snabbt. Vill inte ta in det eller kan inte ta in det. Vill inte bygga upp några falska förhoppningar. Bara när jag läste det du skrev så började jag att gråta, då känslorna gav sig tillkänna.
Tänkte det också. Meningen och livskvalitén ligger just där i att du finns där för henne trots allt. Det är stort.
Jag vet hur det är att ha ett deprimerat barn med svår ångest. Det är oerhört smärtsamt. Då har jag ändå nåden att få vara nära mitt barn. Jag hoppas på en vändning snart, har dragit i alla trådar: mellanvården, habiliteringen, vidare utredning.
Hoppas på en vändning för er också. Vad fint att behandlaren och ditt x börjar förstå så smått. Ett steg i rätt riktning.
Tenker på deg. (Og deg også, kristinaa, som kan støtte livsvan med genuin forståelse og gode råd.)
Klart du skal tenke frem mot dagen datteren din er klar for pappaen sin igjen, man kan ikke gi opp sine barn. Jeg ønsker deg alt godt, sender styrkeklemmer.
Nu tog jag slut! Jag förstår inte hur det kan vara så här? När mitt x hade förklarat att hon förstod att jag hade rätt att veta vad som händer dottern (åtminstone det grundelementära) så trodde jag att det skulle bli bättre. Men jösses vad jag bedrog mig! Det höll en vecka och sen var det tillbaka till samma gamla vanliga visa. Mitt x frågade mig vad vi föräldrar kunde göra som vore det bästa för vår dotter. Jag svarade då att först måste jag veta vad som är felet och orsaken till att situationen är mycket sämre nu, än när de gick ut 1 mars. Jag måste ju få veta sanningen för att kunna fatta ett vettigt beslut så att situationen inte blir värre. Orsaken till att de gick ut då var ju att dottern inte ville sova i lägenheten mera. Numera är det efterhandskonstruktioner som gäller som inte hänger ihop med verkligheten. Jag undrar nu om jag inte själv ska göra en orosanmälan på socialen så jag får reda på lite sanningar. Vad jag förstår faller sekretessen också, då kanske sanningar kommer fram. Hur ska jag annars få reda på något? Den första orosanmälan kom från behandlaren till min dotter och då var orsaken att jag och mitt x inte kunde kommunicera med varandra. Men nu är även den versionen ändrad från mitt x. Jag förstår att jag redan har förlorat min dotter för resten av mitt liv. Är tungt. Men jag ska försöka att få upprättelse mot mitt x som inte fullföljer sitt ansvar som boförälder. Jag kommer dock inte att ta emot mer skit från mitt x som inte är sant. Forumet får gärna komma med råd. Hur skulle ni göra i min situation?
Återigen, gör nu en orosanmälan asap och försök få alla kort på bordet en gång för alla… vad är det egentligen som håller dig tillbaka som läget är nu och faktiskt har varit under betydande tid?!
Det är väl det sista halmstrået som du har kvar som det verkar. Är det inte hög tid att greppa efter det nu?
Gjør som Noomi sier, send inn en bekymringsmelding prompte! Du har ingenting å tape, alt å vinne. Det er nok tull fra eksen din nå, du har krav på å være en del av din datters liv med mindre det er avsagt en rettskraftig dom. Stå på, Livsvan!
Tack för frågan Atrax. Imorgon ska jag träffa barns behandlare för att få information om läget. Distansen mellan mig och mitt x är större än någonsin. Dessutom ska jag också få stöd från kommunen gällande hur jag ska agera som förälder. Som jag skrivet om tidigare så har mitt x skickat mig mejl där hon skriver och frågar hur vi föräldrar ska agera för att göra det bästa för barnet. Jag skickade tillbaks och tyckte det var ett bra initiativ. Men innan jag tar dessa beslut så behöver jag ju veta hur läget är med barnet och depressionen för att kunna ta ett så rätt beslut som möjligt. Det gick inte för sig enligt mitt x. Skulle jag få veta något måste jag också kontakta skolan och behandlaren. Mitt x vägrar säga något eftersom barnet inte vill att jag ska få veta något. Mitt x vet också nu att jag har mer rättigheter på min sida än hon trodde från början. Det tog 7 månader bara det och få mitt x att förstå. Men hon vägrar säga något ändå för det har hon lovat vårat barn. Imorgon är det nu första gången sedan de gick som jag får träffa barnets behandlare, är på tiden. Om det inte kommer fram något nytt så kommer jag att anmäla mitt x till socialen samt stämma henne. Men jag själv mår sämre än någonsin och allra helst vill jag glömma att denna tid har existerat. Jag har sagt till min kurator att jag står och väljer om att sälja allt jag äger och har och dra iväg långt från Sverige och inte lämna några spår efter mig. Varje morgon så vill jag inte gå upp utan det tvingas och dessutom har jag kommande operationer att göra, men de tänker jag strunta i. Det åtgärdar bara mina fysiska skador och tumören. Men det läker inte själen. Tack
Dert er så vondt å lese fortvilelsen din. Håper det kommer noe positivt ut av møtet med din datters behandler i morgen! Håper du vil få ny glød,så du tar tak i deg selv også og får behandling som du trenger. Det høres lurt ut å anmelde og stevne din ex, kanskje det får fortgang i sakene og du får gjenopptatt en relasjon til datteren din igjen.
Jeg krysser fingre for deg i morgen, og igjen, ta vare på deg selv også.
Blir endast lite kort efter mötet med mitt barns behandlare i förra veckan. Jag blev så tagen och dålig efter mötet så jag har varit sängliggande i en vecka nu. Allt som kom fram var nytt till 98 %. Jag förstod inte först vad behandlaren pratade om? Jag kände inte igen något, det tog 20 minuter innan jag förstod att det var mitt barn. Då började jag gråta, jag orkade inte. Att mitt barn nu var i en depression berodde på skolan och inte mig. Jag undrade då varför mitt x har sagt hela tiden att mitt barn blir stressat av mig? Varför har jag inte fått rätt information från början? Här har jag kämpat mig helt slut mot mitt x för att få reda på vad som händer med barnet. Men bara fått till svar att mitt x inget kan säga för att barnet inte vill det. Jag sa rent ut till mitt x är du är för vek och feg för att vara förälder. Idag har våra 6 månader gått och dokumenten är inskickade till domstolen för skilsmässa. Jag har dock fått mitt x att alla vigsel ringar ska smältas ner eller säljas. Jag vill inte hata, men jag kommer att hata mitt x för hela resten av mitt liv. Hej då!
Å herregud for noen prøvelser du går gjennom! Jeg får så vondt av å lese det du skriver, gråter med deg. Blir så jævla sint på dine vegne også!
Jeg føler du står så alene, er det virkelig ingen du kan ha ved din side i møte med x og behandlere? Kan ingen fortelle din x hvilken skade hun forårsaker ovenfor deg? Blir nesten så jeg hiver meg i bilen for å fortelle din x et Pauli ord. Satan, jeg er opprørt! Beklager dette.
Jeg forstår du hater din datters mor, bare ikke la hatet ødelegge deg, din datter vil trenge deg. Bare ikke akkurat nå i dag.
Jeg tenker på deg!
du har krav på å være en del av din datters liv med mindre det er avsagt en rettskraftig dom. Stå på, Livsvan! 