Alltså man blir ju upprörd och chockerad ända in i märgen när man läser detta
Jag är medveten om att jag inte kan så värst mycket om autism/Asperger (osäker på vad din dotter eg. har), men givet de förutsättningar som beskrivs så måste det ju även vara något svårartat fel på mamman
Eller kan det verkligen bli på detta horribla vis hos en normalt funtad förälder med ett barn med sådana här diagnoser, eller har mamman kanske samma (eller andra) psykiatriska problem som dottern?!
För mig låter allt detta så galet och närmast surrealistiskt att, givet de omständigheter som beskrivits, kvinnan själv ju omöjligt kan vara vid sunda vätskor…
Vore jag du så skulle jag själv orosanmäla asap. För vad har du egentligen att förlora på det, ditt X verkar ohindrad kunna göra precis vad som helst trots att resultatet blir att allt rinner mellan fingrarna på dig
Önskar Dig all tänkbar styrka i denna vidriga situation, önskar att jag kunde skriva att det säkert blir bra men jag vet då inte vad som mer kan hända, här verkar allt vara möjligt hur omöjligt det än ter sig…
Jag håller med Noomi. Jag skulle inte lita på att mamman talar sanning. Jag skulle heller inte lita på att hon klarar av att ta hand om barnet. Givet det du berättat, såklart. Orosanmäl.
Nu handlar ju inte detta om mamman och det bör någon tala om för henne. Mamman ska uppmuntras att ta sig samman och gå på samarbetsamtalen och doktorn bör hjälpa henne att få behandling så att hon orkar det, inte uppmuntra henne i att undvika det som är jobbigt. Klarar mamman inte det så klarar hon inte heller sitt föräldraskap fullt ut. Det är det här som krävs av henne för att flickan på sikt ska få en vettig relation med sin far, dvs dig @livsvan . Även om din dotter i dagsläget avsäger sig kontakten med dig så är det mammans skyldighet att medverka till en plan för att minska flickans isolering. Just isoleringen och bristen på engagemang i sociala kontakter är kanske unikt för tonåringar med autism. Och i en sådan plan ska du ingå, då du också har vårdnaden.
Jag kan förnimma vad som pågår mellan dotter och mamma, eftersom jag själv har en tonåring med autism och lätt hade hamnat där din dotters mamma hamnat om jag inte hade använt min auktoritet som förälder i vissa sammanhang. Det blir en form av lojalitetskonflikt där barnets funktionsnedsättning och psykiska ohälsa kan styra de steg man vågar ta utan att ha barnet med sig. Jag kan förstå att avvägningen mellan vad som lämnas ut och inte är mycket svår ibland och lätt att överlåta till tonåringen själv. En tonåring behöver sin integritet och själv få välja vem hen delar sitt innersta med. Men för barn med autism kan det vara svårt att förstå avsikter med varför man gör saker samtidigt som de också kan ha svårt med mentalisering och förmågan att föreställa sig hur saker ska bli. Som exempel kan jag ha väldigt goda avsikter med något jag säger och gör, men mitt barn tolkar det som att jag lägger mig i och kan absolut inte förstå att det jag sagt och gör i slutändan kan leda till något gott - “utan jag är bara ointelligent som inte fattar”. Så istället för att det blir något som blir gott i slutänden så har mitt barns och min relation fått sig en ordentlig törn och jag återigen förkastats till någon som inte är att lita på och märkbart ointelligent. Tror detta ofta kan uppstå i “vanliga” familjer med tonåringar också, men med den skillnaden att tonåring utan autism oftast innerst inne klarar att avläsa vilken avsikten varit från föräldrarna och därför vet att föräldrarna inte vill något ont eller “är ointelligenta”.
Med detta sagt så menar jag alltså att jag kanske förstår processerna som pågår mellan mor och dotter och varför de hamnat där. Kanske har även mamman autism och då ännu svårare med allt som sker. Men det innebär inte att jag tycker hon agerar som en förälder ska och för sitt barns bästa. Så ge inte upp, det verkar ju finnas professionella som ändå förstår “din sida” och dotterns behov.
Tyvärr kan det ju också vara så krasst att mamman spelar ut dig och använder er dotter, även om jag inte tror det. Jag tror det är mer komplicerat än så… Jag tror verkligen mamman försöker och kämpar, men det har blivit så katastrofalt fel alltihop.
Vad intressant att läsa det du beskriver @Stillstanding, detta är ju såklart långt mer komplicerat än vad man som novis utan egen erfarenhet kan greppa.
Jag funderar ju @livsvan om du inte nu när din dotter har fått diagnos kan se likheter hos din fd fru? Efter vad jag förstått så är det inte ovanligt att föräldrar vars barn får diagnoser inom NPF-spektrat (kanske även vg autism, fast det vet jag inte) som i barnets beteenden känner igen sig själva och den problematik de själva har genomlevt under barn och ungdomsår och därefter blir utredda som vuxna.
Eller tror du @Stillstanding att en vuxen människa kan ha en sådan funktionsnedsättning, om än odiagnisticerad, så att det fram till detta nu har varit helt osynligt/omärkbart ens för den nära omgivningen/familjen/arbetskamrater?!
Herrgud, vilken komplett galen situation för dig @livsvan att leva i
Det går absolut att dölja autistiska drag, för sig själv och andra, genom att lära sig hur sociala relationer ter sig. Särskilt om ens specialintressen är av allmänbildad art och inte som autismchablonen, tidtabeller och sånt. Det svåra är då förstås nära relationer som kan vara utmanande för alla.
@Stillstanding du ger en ganska tydlig bild av autistisk tonåring. Känner igen mig.
Autism ingår i det vi benämner NPF-diagnoser. I rätt miljö kan man fungera rätt bra trots sin autism och funktionsnedsättningen blir mindre märkbar. I ett par, en familj eller på en arbetsplats t ex, så kan man ju komplettera varandra. När det sedan inte finns, så blir svårigheterna mer uppenbara. Tror dock att det har blivit allt svårare i vårt samhälle för de med NPF, därav de många diagnostiserade. Vi har väldigt höga krav inom just de områden där många med autism har sina svårigheter.
Till Noomi, Stillstanding och Kristinaa. Jag är rörd och mycket tacksam för ert engagemang. Det ger mig styrka. Samt att ni träffar så rätt. Ni förstår situationen jag befinner mig i. Min dotters diagnos är autism eftersom begreppet Aspergers inte används idag. Om jag minns rätt heter det autismspektrumtillstånd. I diagnosen står det att hon har mycket svårt att tyda de sociala tecknen, finns även spår av tvång.
Jag försökte på mötet förklara just de saker ni nämner enligt ovan. Jag betonade att de beslut min dotter tar är enbart fattade från hennes synvinkel i den känslan hon befinner sig. Jag försökte få mitt x att förstå att hon måste våga belysa/förklara för dottern, vilka konsekvenser dotterns beslut innebär. Men mitt x vågar inte påpeka alternativt stödja dottern i rädsla av att komma på kant med henne och kanske själv bli lämnad. Vilket skulle innebära att dottern skulle tappa förtroendet för mitt x också. Mitt x säger att hon har ett moraliskt ansvar mot dottern att inte berätta. Istället tycker jag att mitt x:s agerande förstärker dotterns sätt att vara. Min dotter får ju inga andra signaler utan tror att det är rätt de gör hela tiden. Mitt x har totalt tappat sig själv som det är nu. Sen tror jag som ni skriver enligt ovan att mitt x faktiskt har tendens till samma håll. Mitt x är väldigt lättstressad och allt i lägenheten ska vara perfekt (när vi bodde ihop), inga kuddar fick ligga fel, mattorna skulle alltid ligga rakt, nivån på städningen var enormt hög och ofta. Ta toaletten och handfatet, kunde hon ägna sig åt i flera timmar och sitta med tandborste och tandpetare för att göra rent i varje lilla spricka, detta skedde varje vecka. Jag har inte märkt det förut men med facit i hand så fanns det tendenser hos mitt x. Jag har nu bestämt mig för att använda alla möjligheter jag hittar för att komma vidare. Jag har förlorat fru och barn och det finns inget mer att förlora, varför då inte stå upp för sig själv och känna att jag ändå har försökt. Visst är det jobbigt psykiskt men nu eller aldrig.
Inte konstigt att det är psykologiskt tufft. Du möter en vägg av tvångsbeteenden utöver autism. Har trott mig förstå att tvång kan födas ur ångest, så du tar säkert emot en del projiceringar av den ångesten också. Kämpa på och all styrka till dig!
Jag har känt på mig att något har varit på gång som inte stämde. Jag har fråga mitt x som nekade. Jag fick kontakt med min dotters skola där hennes special lärare berättade en hel del som jag inte visste om. Läraren berättade att min dotter hade börjat vara hemma en del efter sommarlovet, de fick ändra schema så att hon slapp äta lunch i skolan vilket är mycket stressande för henne. Även att min dotter inte kan sitta med någon annan i klassrummet. Måste vara ensam hela tiden. Enligt läraren är hon flitig och har hög kunskapsnivå i alla ämnen utom i blid som dottern tycker är för abstrakt. Är detta typiskt drag för barn inom AST (autismspektrumtillstånd)? Så fort det blir tal om icke konkreta saker blir det svårt.
Möte mitt x i affären och hon är fortfarande sjukskriven. Men nu hände något som jag inte väntade mig. Mitt x sa att hon skulle mejla och berätta att vår dotter har blivit helt sjukskriven från skolan i två månader. Det gjorde ont och jag blev lessen i affären och började gråta, sen började även mitt x att gråta i folkvimlet men ingen sa något. Jag mådde illa att höra detta. Det hade tydligen beslutas för endast några timmar sedan. Jag fick dåligt samvete, men visst inte varför. Jag sa till mitt x vad ska jag göra? Inget sa hon eftersom jag fortfarande inte är välkommen. Men mitt x sa att hade inte dottern sagt så hade mitt x tagit emot hjälp. Mitt x såg trasig och mager ut. Vad nu tänkte jag, ska jag nu inte fortsätta att kämpa för mina rättigheter för att mitt x mår dåligt av det och underlätta för dottern? Samtidigt var det på ett vis konstigt att mitt x berättade för mig om den nya uppkomna situationen. Jag förstår inte längre? Jag får inte ihop detta logiskt? Jag själv är en mycket konstruktiv och problemlösande person. Men jag når inte fram till dottern, jag som alltid genom åren har varit hennes stora tröst, dag som natt. Det var mig hon ropade på om nätterna om det var ont i magen eller mardrömmar. Mitt x vaknade aldrig för hon visste jag vaknade direkt och gick in, så var det under många år. Nu får jag inte längre. Jag glömde tidigare om någon här har hört att ett barn på 15 år blir sjukskriven så länge från skolan? Usch jag mår inte bra.
Det är rätt vanligt att barn med npf blir sjukskrivna från skolan. Detta för att inte åberopa skolplikten: om barnet inte går till skolan bör skolan göra en orosanmälan och i och med sjukskrivningen så blir det legitimt att stanna hemma. Det ger också skolan respit eftersom de slipper göra de anpassningar som din dotter behöver.
Det finns en grupp för npf-föräldrar på Fb, där skrivs det rätt mycket om sjukskrivningar.
Har du gått föräldrautbildning på habiliteringen? Gör det! Den blir din inträdesbiljett till många av de resurser ni har rätt till.
Det räcker inte med att sitta ifred och inte äta lunch i skolan. De behöver en liten grupp och kunniga pedagoger. De är oerhört resurskrävande, våra barn! Mamman behöver jättemycket stöd och det är fullkomligt obegripligt att hon och andra tolererar dotterns vägran att träffa dig, om det nu finns någon sådan. Det finns stöd att få, kontaktperson, kortis, stödsamtal. Har du orosanmält, som vi tjatar om? Har ni haft sip-möten?
Typiskt för asperger är att de har ett specialintresse och det som är tråkigt är fullkomligt ointressant, abstrakt eller inte. Din dotter tycker att bild är tråkigt så hon avfärdar det helt. Vad är hennes specialintresse? Kanske allmänbildning?
Hej, jag har gjort anmälan till socialen eftersom samarbetssamtal inte gav något. Ska dit nästa vecka. Den enda information jag fått är att kontakta autism förbundet eller vad det kallas på internet. Jag tror dock mer på rådet att använda Facebook. Har du någon grupp som du kan rekommendera mig? Jag skulle gärna vilja träffa andra föräldrar och utbyta åsikter. Jag bor inte långt från Linköping där kanske det finns?
Det är konstigt att du är av den åsikten att dottern bör kunna träffa mig. Den informationen jag får från min dotters behandlare är att hon inte alls ska göra det. Det beslutet har behandlaren förankrat även med sin chef. Hur kan det vara så olika? Jag utgår ifrån att jag ska kunna lite på dom som är experter. Jag vill inte göra några klavertramp så att det orsakar skador för livet. Socialen säger också att jag inte kan tvinga dottern träffa mig. Men jag har hela tiden framfört till mitt x och socialen att mitt x gör för lite för att åstadkomma något. Det står och stampar på ett ställe, eller rättare sagt jag tycker det backar ännu mer. Hon har väl inget special intresse direkt, men jag vet att hon lärde sig ett nytt asiatiskt språk över nätet själv. Är inte det också ett kännetecken på diagnosen? Nästa vecka när jag ska träffa socialtjänsten, vad tycker du vilka frågor jag ska ställa så jag kan rikta dom mot själva problemet? Du Kristinaa verkar vara mycket insatt och jag litar på dig. Så jag skulle uppskatta att få hjälp av din kunskap. Vänligen Livsvan
Måste rätta mig lite i första stycket: hemmasittande barn med npf menade jag förstås, i synnerhet med autism. Det är väl inte så ofta som andra typer av npf orsakar hemmasittande. Hoppas jag.
Hej Kristinaa! Du skrev följande som jag vill kommentera så att jag förstår dig rätt. “Mamman behöver jättemycket stöd och det är fullkomligt obegripligt att hon och andra tolererar dotterns vägran att träffa dig, om det nu finns någon sådan”. Vad menar du med “om det nu finns någon sådan”? Tänker du på att det inte finns någon vägran från min dotter att träffa mig? Jag kan intyga att det finns en vägran att min dotter inte vill tala eller umgås med mig. Har dock enbart hört det från mitt x. Som jag skrev tidigare har min dotter blivit betydligt sämre sedan dom stack 1 mars. Jag har via lite detektivarbete fått reda på att min dotter har fått medicin förra vecka som heter Sertralin Teva 50mg. Läste på nätet att den ger man mot depression. Det har jag ingen information fått om. Jag kommer att ta med det i min kommande orosanmälan för mitt barn att utvecklingen helt går åt fel håll. Sen de lämnade mig har de både blivit betydligt sämre. Allt kan ju då inte vara mitt fel logiskt tänkt? Då har jag ju haft lite rätt i mina påståenden!
Ja, du förstod mig rätt. Du är så säker på att mamman talar sanning. Ok.
Jag tänker på det här med läkarbesök osv. På våra kallelser står att de bara skickar en kallelse och förutsätter att den ena vårdnadshavaren informerar den andra. Du verkar inte få veta, eller hur? Jag tycker att du ska kräva en egen kallelse.
Kan det inte vara så att modern är svartsjuk på din och din dotters relation då det tycks vara dig dottern vänder sig till? Att modern därför vill ha henne för sig själv och att det är därför dottern nu mår dåligt? Vad säger modern till henne om att du och dotrern inte har kontakt? Kan det vara så att modern känner sig misslyckad, trasig och misslyckad när hon ser hur dåligt dottern mår?
Hej, den kursen du hänvisar till har inte alls blivit framförd till någon av oss föräldrar. Det enda vi fått är en kort föreläsning på 2 timmar på ett sjukhus en bit härifrån. Att vi också skulle leta på internet och söka information vilket jag har gjort under lång tid. Ansökte igår medlemskap i flera olika facebookgrupper.
Om mitt x talar sanning eller inte kan jag inte bedöma. Jag lägger pussel utifrån den informationen jag nu får via min dotters behandlare och skolan. Än så länge verkar det hänga ihop. Det sista informationen jag fick nu idag var att någon måste göras då min dotter är på väg in i en depression och fått ångest. Medicinering är på gång.
Jag är mycket orolig över min dotter och hennes mående. Jag sitter här med oanade krafter som jag vill skänka till henne, jag sa det idag när jag pratade med mitt x över telefon. Jag sa till henne att jag kommer göra en orosanmälan nästa vecka i samband med att jag fått tid hos socialen på onsdag.
Hej Rulle! Jag har tänkt i alla möjliga och omöjliga banor utan att komma fram till ett vettigt svar. Idag har jag fått lite mer information från min dotters behandlare och läget är mycket sämre än jag trodde med min dotter. Det blev en chock att det har gått så snett. Jag har också idag pratat med mitt x över telefon. Jag tror inte det finns någon svartsjuka och det har det aldrig funnits tidigare under våra 21 år tillsammans. När jag pratar med skolan och min dotters behandlare så stämmer det mesta som mitt x stämmer. När jag nästa vecka ska till socialen så kommer jag att framföra min stora oro över läget. Sedan de gick ut för ett halvår sedan har situationen gått spikrakt neråt.
