Har idag varit på mitt första enskilda samarbetssamtal. Mitt x ska gå imorgon och därefter är det meningen att mitt x och jag ska träffas för att sätta upp punkter som vi måste kunna komma överens om för att få en struktur. Detta kommer inte att fungera då mitt x vägrar att ändra sin inställning till mig. Jag förklarade att mitt x inte får säga något eftersom vår dotter inte vill. Jag försökte förklara för dom på socialen att hennes autism också påverkas att tvångsmässig personlighet. Det mitt x gör för dottern hjälper inte på sikt. Jag förklarade att min dotter behöver extra stöttning, inte en vuxen som hela tiden håller med och gör precis som dottern säger. De är helt i maskopi med varandra. Om vi inte lyckats kommunicera så kommer orosanmälan på socialen att tas upp igen. Jag framförde att jag vill vara delaktig så mycket jag kan. Jag vill inte vara med om att min dotter kommer om 10 år och frågar vart jag tog vägen och gjorde för henne. Nu blir jag hela tiden tillsagd att inte göra något. Men de orden har hela tiden kommit från mitt x. Har inte hört dottern säga det. Jag berättade på socialen att det snart gått sex månader jag såg dottern sist och de undrade om jag är våldsbenägen vilket var den första frågan jag fick. Jag har inte stora förväntningar på framtiden, men ska jag försöka så är det nu innan hon blir 18 om tre år. Vad finns det mer jag kan göra? Jag är trött och sliten och börjat isolera mig mer och mer från omgivningen då jag inte orkar.
Frågan de ställde är högst relevant och inget som du ska ta personligt. Om du varit våldsbenägen så hade hela situationen klarlagts i ett helt annat ljus och socialtjänsten behöver altid tänka ur en skyddsaspekt. Även om man är våldsbenägen så kan det bli aktuellt att få träffa sina barn, men då under kontrollerade former. Så gräv inte ner dig i att de frågade, se det som positivt att samhället ser till de barn som är utsatta för våld i hemmet, även om frågan inte var relevant för dig och din situation.
Du kanske inte kan göra så mycket mer nu än invänta vad flickans mor säger och ert gemensamma samtal. I det ska du inte ge upp, det kan krävas fler möten. Utredning av orosanmälan hos socialtjänsten behöver inte vara helt fel det heller… Du är supertydlig med att du vill träffa ditt barn och du ska åtminstone kunna få information om hur det går för henne och få veta varför du inte får träffa henne om det nu inte leder till just det. Jag hoppas och tror det här går bra, men det kanske kommer komma fler påfrestande frågor och kanske till och med anklagelser innan situationen når en rimlig lösning. Håll ut och ge inte upp! 
Nu är det sex månader sedan jag såg min dotter. Allt gör så fruktansvärt ont. Jag klarar inte längre av att kunna se bilder av min dotter. Jag försöker stänga av allt för att inte hela tiden vara uppgiven och ledsen. Men det funkar väldigt dåligt. Mediciner och alkohol hjälper inte i längden. Jag letar svar efter vad som gick fel efter 21 år. Jag mejlar till mitt x men hon kan inte svara. När vi om en dryg vecka träffas på samarbetssamtal på socialen har jag fått direktiv från kommunen att hålla isär barnet och mitt x. Då ska vi endast prata om dottern. Jag vet inte idag om min dotter far mer illa än vad hon gjorde när mitt x och hon bara gick ut och kom inte in igen. Jag själv oroar mig över hur jag ska orka med allt. Har även kommande operationer som ska göras då jag har ett flertal skador på kroppen som måste åtgärdas. Ibland önskar jag att jag inte vaknar upp efter narkosen bara för att slippa känna hur själen blöder. Var finns dessa plåster som man kan använda till brustna själar? Har sista veckan ägnat mig åt att slänga saker som påminner om mitt x, såsom alla bröllopskort och alla andra foton vi har tagit under denna tid. Rensa datorn på alla kort. Jag har inget stort hopp av att mitt x ska ändra sig och ge mig lite mer information om hur hon mår. Jag vet inte ens om hon har börjat skolan? Har ju varit struligt tidigare. Får mitt barn den hjälp hon behöver? Det är kanske bättre att leva i dimman resten av livet. Men vad är det för livskvalité?
Något hos dej har de uppfattat som hotfullt, ditt x och ditt barn? Även om du inte menat det så
Verkar ju extremt att ”fly” hemifrån på det sättet. Vad tusan kan det vara som de reagerat så starkt på?
Orsaken är följande att när de två gick ut på kvällen så blev dottern ledsen och sa till mitt x att hon inte längre ville sova i lägenheten. Mitt x lovade då att hon skulle slippa det och tog in på hotellet. Därefter fick jag informationen att de inte skulle komma hem igen. Veckan efter bodde de hos kollegor till mitt x tills de hittade en lägenhet. Jag har aldrig varit hotfull och slagit varken mitt x eller min dotter.
Så om en dryg vecka kommer du förhoppningsvis få veta mer om din dotter och hennes situation och kanske få stöd/råd i hur du ska förhålla dig till henne? Tycker det låter bra att du tagit till dig att du ska lägga ditt fokus enbart på dottern. Har själv erfarenhet om hur svårt jag haft i samtal med professionella att inte komma in på det jag anser är mitt barns fars brister i föräldraskapet (och det har inte gagnat mig, hmmm…).
Nu vet ju inte jag nånting om er egentligen.
Men, är det inte läge att pallra sig iväg mot dotterns skola och stå under träden och spionera lite?
Jag kan spela svälta räv och vänta på att vinden vänder men inte fan hade jag väntat såhär länge på att få se mitt barn.
Action!
Tack för dina synpunkter. Hur tycker du att jag ska förhålla mig till följande: I mitt fall fick dottern diagnosen “autismspektrumtillstånd med tvång syndrom” förra året. Hon behöver all hjälp och stöttning hon kan få. Mitt x har sagt att det är bara för henne att komma till mig när hon vill träffa mig. Jag tvivlar att det är så enkelt eftersom hon inte fungerar exakt som en “människa i mängden”. Har man funktionsnedsättningar kan man bara inte säga att det bara att göra ändå, utan få hjälp och tills man har tränat bort om det går. Jag anser att mitt x som det är nu, när hon inte själv mår bra kan ge den fullständiga stöttning för att dottern ska kunna utvecklas mot rätt håll. Som det är nu, ställer mitt x upp på allt dottern säger. Jag tror inte det är rätt väg att gå. Hur ska jag kunna framföra detta på ett vettigt sätt vid samtalen tycker du? Jag tänker på dotterns bästa men det kommer säkert att upplevas som kritik av mitt x?!
Du ska nog undvika helt att prata om ditt ex och fokusera på dottern - och på dig. Säg att det är viktigt för dig att delta i din dotters liv, att hon behöver flera vuxna som stöttar.
Jag har ett barn med liknande diagnos och det är väldigt tungt. Samarbetar dock med x och jag kan knappt föreställa mig den smärta du måste känna i detta.
Får DU något stöd i detta? Av habiliteringen, av stadsdelsförvaltningen? Jag är förvånad över att ditt x får bete sig så egenmäktigt.
@livsvan . Jag tänker som @Kristinaa. Prata inte om hur du tycker mamman är i sin föräldraroll. Jag vet, det är svårt när allt inom en bara skriker att “hon gör så fel”. Men min erfarenhet är att man riskerar att professionella drar förhastade slutsatser och tror man bara vill dra in sitt ex pga egna konflikter. Många professionella förstår inte att det verkligen kan vara så illa som man vill förmedla, utan tror att det man säger gör man för att misskreditera exet och att man är bitter och hämndlysten. Har själv blivit bemött så, trots att det så uppenbart finns brister i mitt barns fars föräldraskap (behöver ju bara nämna att han inte ens ordnade en egen plats i sitt nya hem vid skilsmässan då vårt barn med autism var 15 år). Så akta dig för att få de professionella att gå igång på det de tror är dina egna brister i förhållande till ditt ex.
Fokusera på det du vill, t ex:
- Du vill träffa din dotter och göra det du kan för att hon ska må bra.
- Du vill att ni gör en långsiktig plan på hur dottern och du ska kunna etablera en hållbar relation.
- Om din dotter inte vill träffa dig vill du att din dotter får någon att prata med om er relation.
- Du vill att dottern får välja mellan att hon berättar direkt till dig (i mail, telefon eller vad hon föredrar) eller att hennes mamma gör det. Tredje valet att du undanhålls information är inte ett alternativ så länge hon är omyndig om du inte får en rimlig förklaring till varför det skulle gynna henne.
Ovanstående är bara förslag utifrån vad vi tidigare berört i din råd. Fundera själv på vad du vill när det gäller din dotter och skriv gärna ner, så har du något att fokusera på under mötet. Då undviker du kanske att göra samma misstag som jag…
Just så!
Glöm inte att berätta för din dotter att du älskar henne och saknar henne och hoppas att ni kan laga er relation.
Det svåra är att framföra det på ett sätt som inte andast anklagelser eller skuldbeläggande.
Tack Kristinaa! Jo, jag får hjälp två gånger i veckan hos en kurator. Sen har jag två goda vänner som jag får gå till. Men allt känns som konstgjord andning. Det hjälper för stunden men sen när jag kommer hem till lägenheten är allt som bortblåst och jag börjar gråta. Jag vet att de (mina vänner och kurator) vill hjälpa men de når inte in till själen som blöder. Allt känns så overkligt. Jag drömmer om detta nästan varje natt. När jag vaknar då vänder jag mig om och tittar i sängen bredvid i förhoppning om att mitt x ska ligga där. Samt att dottern är i sitt rum. Har medicin mot ångesten och sömntabletter, men jag mår inte bra av sömntabletten. Hamnar i otid med tiden och har nu vänt på dygnet. Enligt lagen så får hon inte göra så här och det har jag framfört till kommunen. Kallas “egenmäktigt förfarande av barn”. Livet är verkligen tufft nu och jag ifrågasätter meningen med allt detta. All den enorma mängd energi som går. Jag orkar ju inget annat än springa på möten och försöka ta hand om mig själv.
Tack Stillstanding för denna råd. Jag ska ta med mig dom och ha det i huvet inför mötet nästa vecka. Har redan börjat skriva ner en hel del annat som jag ska ta upp. Men som du och andra skriver här så är det kanske lätt att halka in på kritik när mitt x sitter bredvid. Dottern får inte vara med vid detta möte. Så jag får ingen chans att framföra något där. Du skriver att du har gjort misstag vid dessa möten men har du lyckats åstadkomma något positivt i samarbetet mellan dig och ditt x? Tänker är det värt mödan? Hur lyckats du återhämta dig mentalt efter mötena? Jag själv blir så trött och kan ibland sova totalt 14-15 timmar per dygn i olika omgångar. Men jag är sjukskriven nu så det kvittar ju när jag är vaken eller sover.
Tack för omtanken Restenavlivet. Tyvärr får inte dottern vara med på mötet. Jag har tidigare fört fram det via mitt x till dottern. Men jag vet ju inte om hon har fått det? Likadant var det vid hennes 15 åriga födelsedag och då fick jag inte komma, men alla andra fick. Då skickade jag ett brev som jag hoppas dottern har fått. Där skriver jag att jag saknar henne. Jag saknar när hon och jag ett par gånger i veckan tog bilen och gjorde små turer till olika ställen. Jag skrev att jag saknar när vi spelade kort tillsammans och jag lärde henne poker eller andra kortspel. Jag skrev att jag saknar när vi lyssnade på musik tillsammans och tittade på serier tillsammans som vi både gillade. Då var aldrig mamman med. Usch nu blir jag sorgsen igen.
Jo, jag tror att allt mitt “tjat” ändå ledde till att exet efter 2,5 år och när barnet var 18 år började inse att han själv behövde erbjuda regelbundna tider att se sitt barn för att inte förlora kontakten. Så nu träffas de några timmar varannan vecka och jag behöver knappt ha kontakt med exet längre. DET är skönt för mig.
Mitt misstag bestod i att försöka bli hörd på möten med professionella när jag ändå till slut bara upplevde att exet bekräftades. Efter mötena kände jag mig ständigt kränkt och känslan av att vilja ha upprättelse håller i sig än idag. Då hade det varit bättre om jag kunnat tiga och inte säga något om exets föräldraförmåga, för då hade han i a f inte blivit bekräftad och i fokus hela tiden för “hur duktig han var” när han träffade sin son några timmar här och där och en hel vecka under sommaren t ex. Tror exet upplevdes konstruktiv (han gjorde ju en förbättring) medan jag försökte starta konflikter (jag tog ju upp det som inte fungerade). Att inte bli lyssnad på och bekräftad gjorde mig så arg och ledsen. Den energin hade jag behövt till annat än exets oförmåga och professionellas inkompetens.
Men min situation är annorlunda än din @livsvan. Jag tror att de kan sätta sig in i hur det är att inte träffa sitt barn och jag vet att utgångspunkten är att det är bra för barn att ha tillgång till båda sina föräldrar om det inte förekommer missförhållanden.
Har idag träffat mitt x hos kommunen där vi hade samarbetssamtal. Känslan innan var inte positiv och efter mötet var jag helt tom. Läget blev ännu mer klarlagt än vad det var innan. Mitt x är helt bakbunden av vårat barn och får inte berätta för mig hur hon mår. Fick i alla fall reda på att hon har börjat skolan. Jag försökte förklara för mitt x att jag kräver inget av våran dotter. Det jag kräver är att mitt x ska agera förälder och hålla en kommunikation till mig. Den enda kontakten jag har är när min underskrift behövs eftersom vi har gemensam vårdnad. Kommunen ville bestämma ett möte till om några veckor men mitt x visste inte om hon orkade. Mitt x:s läkare har förbjudet henne att träffa mig eftersom jag är den allra största stresskällan för henne. Det jag kämpar för är att vara lite delaktig i min dotters utveckling. Att mitt x inte alltid ska behöva få godkänt av dottern, vad mitt x skrivit innan hon skickar mejl till mig. Jag vet inte vart detta slutar. Det allra bästa för alla parter utom för mig, är att glömma att jag har ett barn!
Helt galen situation.
Jag tycker du ska orosanmäla. Det är inte bra för någon ungdom att ta det ansvaret, ännu mindre en som av allt att döma inte mår bra med en förälder som inte mår bra.
När du skrev ditt inlägg så hade jag precis tagit fram de numren till utredningsenheten inom socialen som jag hade fått tidigare. Jag sitter och tänker, är jag nu dum mot mitt x och dotter? Min dotter har ju själv aldrig sagt till mig de saker mitt x säger till mig. Kan jag verkligen lita på mitt x? Jag skulle själv behöva veta mera om vad som kommer att hända om vi inte kan börja prata. Jag har precis tänkt som du skrev Restenavlivet att lämna in en egen anmälan till socialen. Som det är just nu så arbetar inte heller min dotters egna behandlare alls med att försöka stärka banden och mitt x gör inget alls. Då är det ingen kvar mer än jag att bevisa för myndigheter och dottern att jag bryr. Hade jag inte brytt mig så hade jag ju inte försökt med detta samtal idag, även om det blev en besvikelse. Blir att ligga vaken i natt och fundera. Men tack Restenavlivet för ditt råd.
Är mitt i natten, men jag måste skriva av mig ändå. Fick besked idag av mitt x att hon inte orkar komma till något mer samarbetssamtal, hon mår inte bra av det enligt hennes doktor. Vi har bara träffats en gång och hon känner sig redan slutkörd. Då har vi ju inte lyckats med något alls, bara att ytterligare försvinner. Jag ringde idag till socialen för råd och stöd för att se vad de kan göra nu istället. Jag vill ju inte bara lämna allt för att se vad som händer. De skulle ringa nästa vecka. Jag hoppas att utredningen för orosanmälan ska tas upp igen som min dotters behandlare hade skickat in. Villkoret för att den skulle läggas åt sidan var att vi två vårdnadshavare skulle börja prata. När vi satt på mötet mitt x och jag och två deltagare från kommunen så sa även dom att mitt x var totalt bakbunden av dottern. Men mitt x tog inte in det, mitt x sa bara att hon hade lovat dottern att inte tala om något om dottern till mig. Till och med representanterna från kommunen suckade och sa att det var ett konstigt och låst läge. Jag kan inte vad lagen säger men det hoppas jag få hjälp från kommunen att ta reda på. Vilken följetong?! Jag skulle gärna vilja veta om det finns någon mer på detta forum som har varit med om liknande?