Jag har endast din bild av er situation och jag fastnar hela tiden vid att du inte verkar få någon som helst förklaring till “varför”. Tror att du ett par gånger skrivit att mamman lovat dottern att inte behöva återvända till lägenheten. Är det något med ert/ditt boende? För mitt barn, och många andra med autism, så är just den egna bostaden tryggheten. Kan det vara så enkelt att mamman förväxlar och tolkar dotterns vilja att inte bo/vistas i lägenheten med hennes egna önskemål om att vilja separera från dig och “byter ut” dotters vilja att “inte ha kontakt med lägenheten” mot att “inte ha kontakt med dig”? Vet du hur mamman och dottern bor nu?
Du skriver också att mamman inte vill komma och hämta saker från boendet om du är där. Är det bara ett undvikande för ett slippa “stå till svars” från hennes sida eller är det någon annan anledning? Du mår psykiskt dåligt och lämnar sällan lägenheten, men kanske kan du underlätta för mamman att hämta saker genom att tillmötesgå detta även om det känns som det är helt fel krav från hennes sida… Kan ju bli pluspoäng för dig i förhållande till dottern om hon får sina saker tänker jag.
Jag tror att de enda orsakerna som skulle innebära att jag inte skulle verka för kontakt mellan barn och far är om det förekommit sexuella eller andra övergrepp och/eller om pappan var inne i ett aktivt missbruk eller lidit av sådan grav psykisk ohälsa så att det kunnat skada mitt barn. Det verkar inte alls vara så i ditt fall, för då hade du innerst inne förstått anledningen men nu söker du den både här och med professionell hjälp.
Jag har självklart inga svar men jag är ju en sådan som vrider och vänder på allt så jag har funderingar . Tror att viljan måste finnas hos mamman till andra vägar, annars tror jag det blir som hon säger. Det “låser sig” ännu mer i din relation till dem för “du gör ju inte som de säger och då respekterar du inte dem”. Så frågorna jag funderat på blir mer:
- Vill mamman att dottern ska ha kontakt med dig öht (oavsett vad dottern vill)?
- Hur ska mamman i så fall vilja hjälpa dottern så att hon behåller en relation till sin pappa?
På dessa frågor har jag själv svarat “Ja, jag vill att barnet ska ha kontakt med pappan” och “Jag vill hjälpa barnet till att ha kontakt på hens och mina villkor (eftersom barnet bor på heltid hos mig), inte enbart utifrån pappans behov och villkor”.
Har du fått svar på första frågan från barnets mamma, eller säger hon alltid att det är dotterns vilja? Tror att det kan vara bra att mamman i så fall får klura på denna fråga, hon måste i så fall göra upp med sig själv. Tycker hon det är bra att dottern aldrig får se sin far, så bör hon ju kunna ge dig ett varför HON tycker så och inte bara godta dotterns “vill inte”. Mamman är den vuxna och kan ha andra åsikter än dottern även om hon vill följa dotterns vilja. Förstår du vad jag är på väg i mitt resonemang?
Det blir ibland andra lojaliteter och rädslor när en tredje part kommer in i bilden, vilket mitt barns pappa valde att ta in redan före vår skilsmässa tyvärr. Kan bara gissa att rädslan för att förlora sin nyvunna kärlek är större än rädslan att förlora sina barn. Detta om man som biologisk förälder tar för givet att barnen ändå alltid kommer att finnas för en en oavsett om man finns där för dem eller inte…
När det gäller möten har mitt barns pappa valt att vara med på många om han fått, det ska han ha cred för (även om det inte varit till fördel för mig, för han krånglar ofta till det). Så professionella ser honom som mycket mer engagerad än han är. För det är ju nästan bara vid möten han engagerar sig… Och passar inte mötestiderna, så väljer han bort dem. Han förlitar sig helt på att jag löser det.
Svåra frågor. Jag tror att jag varit lite velig i detta själv. Har olika erfarenheter. Till vissa möten har jag helt sonika sagt till barnet “pappa (ensam eller med mig) kommer med för jag tror det är bra” och inte gett så mycket mer utrymme än att barnet i så fall själv fått ta initiativ till att säga att hen inte vill detta. Till vissa möten har jag frågat barnet “vem vill du ska följa med?”, vilket nog nästan alltid resulterat i att “det kvittar” (då har jag valt det som passar mig bäst) eller “mamma”.
Mitt barns far tog själv kontakt med skolan och fick ett eget möte när barnet inte ville ha honom med. Barnet blev surt när läraren berättade det på mötet och hela utvecklingssamtalet blev i o m detta låst.Jag blev arg, eftersom jag tyckte att pappan borde respekterat sitt barns önskemål. MEN skillnaden från vår situation är ju att pappan får all information från sådana möten skriftligt från mig. Hade pappan engagerat sig mer i vårt barn och åtminstone ordnat en plats för hen i sitt hem, så hade också chanserna för att barnet ville ha honom med troligen ökat, eller hur? Idag vet jag knappt vad pappan skulle med all information till, han umgicks ju knappt med sitt barn och tog ju inte ens reda på när lov var så att de kunde ha lite ledigt ihop t ex…
Tack, men framställer mig kanske bättre än jag är… Min relation till barnet är ju inget vidare och inte lyckas jag få hen att må bättre eller ha bra dygnsrytm och vardagsrutiner heller. Men både du och jag verkar vilja väl, det ska vi ha cred för i a f
Vissa glider på räkmackor och vissa andra verkar få kämpa i sina liv. Jag har haft en hel del motgångar och svårigheter i livet och upplever precis som du mycket kämpande. Men utöver allt kämpandes så finns det små guldkorn i vardagen som man kan uppskatta så mycket mer än de som bara glider runt. T ex blir jag så övernaturligt lycklig när mitt nu 18-åriga barn själv tar initiativ och frågar mig om vi kan gå och köpa glass, eftersom det inte är vardagsmat för mig att hen både tar initiativ, frågar respektfullt och vill ha mig med. Vilka andra föräldrar får lyckorus av sådana “små” händelser?
Att må skit är okej, men ge inte upp kämpandet. Jag tror benhårt på att försöka uppskatta små saker i vardagen, äta hyfsat bra, aktivera och röra sig (även ensam) och att umgås med snälla, empatiska människor leder till bättre mående oavsett om det är så tufft att genomföra just nu. Man tar ett steg framför det andra och helt plötsligt så mår man faktiskt lite bättre och man kommer längre ifrån tankarna på att vilja avsluta sitt liv. Jag har själv gjort denna resa… Och jag tror att du kommer att få kontakt med din dotter igen, så det är lönt att kämpa. Jag lovar.