Skilsmässa + förlust av ett barn

Jag har endast din bild av er situation och jag fastnar hela tiden vid att du inte verkar få någon som helst förklaring till “varför”. Tror att du ett par gånger skrivit att mamman lovat dottern att inte behöva återvända till lägenheten. Är det något med ert/ditt boende? För mitt barn, och många andra med autism, så är just den egna bostaden tryggheten. Kan det vara så enkelt att mamman förväxlar och tolkar dotterns vilja att inte bo/vistas i lägenheten med hennes egna önskemål om att vilja separera från dig och “byter ut” dotters vilja att “inte ha kontakt med lägenheten” mot att “inte ha kontakt med dig”? Vet du hur mamman och dottern bor nu?

Du skriver också att mamman inte vill komma och hämta saker från boendet om du är där. Är det bara ett undvikande för ett slippa “stå till svars” från hennes sida eller är det någon annan anledning? Du mår psykiskt dåligt och lämnar sällan lägenheten, men kanske kan du underlätta för mamman att hämta saker genom att tillmötesgå detta även om det känns som det är helt fel krav från hennes sida… Kan ju bli pluspoäng för dig i förhållande till dottern om hon får sina saker tänker jag.

Jag tror att de enda orsakerna som skulle innebära att jag inte skulle verka för kontakt mellan barn och far är om det förekommit sexuella eller andra övergrepp och/eller om pappan var inne i ett aktivt missbruk eller lidit av sådan grav psykisk ohälsa så att det kunnat skada mitt barn. Det verkar inte alls vara så i ditt fall, för då hade du innerst inne förstått anledningen men nu söker du den både här och med professionell hjälp.

Jag har självklart inga svar men jag är ju en sådan som vrider och vänder på allt så jag har funderingar :wink:. Tror att viljan måste finnas hos mamman till andra vägar, annars tror jag det blir som hon säger. Det “låser sig” ännu mer i din relation till dem för “du gör ju inte som de säger och då respekterar du inte dem”. Så frågorna jag funderat på blir mer:

  1. Vill mamman att dottern ska ha kontakt med dig öht (oavsett vad dottern vill)?
  2. Hur ska mamman i så fall vilja hjälpa dottern så att hon behåller en relation till sin pappa?

På dessa frågor har jag själv svarat “Ja, jag vill att barnet ska ha kontakt med pappan” och “Jag vill hjälpa barnet till att ha kontakt på hens och mina villkor (eftersom barnet bor på heltid hos mig), inte enbart utifrån pappans behov och villkor”.

Har du fått svar på första frågan från barnets mamma, eller säger hon alltid att det är dotterns vilja? Tror att det kan vara bra att mamman i så fall får klura på denna fråga, hon måste i så fall göra upp med sig själv. Tycker hon det är bra att dottern aldrig får se sin far, så bör hon ju kunna ge dig ett varför HON tycker så och inte bara godta dotterns “vill inte”. Mamman är den vuxna och kan ha andra åsikter än dottern även om hon vill följa dotterns vilja. Förstår du vad jag är på väg i mitt resonemang?

Det blir ibland andra lojaliteter och rädslor när en tredje part kommer in i bilden, vilket mitt barns pappa valde att ta in redan före vår skilsmässa tyvärr. Kan bara gissa att rädslan för att förlora sin nyvunna kärlek är större än rädslan att förlora sina barn. Detta om man som biologisk förälder tar för givet att barnen ändå alltid kommer att finnas för en en oavsett om man finns där för dem eller inte…

När det gäller möten har mitt barns pappa valt att vara med på många om han fått, det ska han ha cred för (även om det inte varit till fördel för mig, för han krånglar ofta till det). Så professionella ser honom som mycket mer engagerad än han är. För det är ju nästan bara vid möten han engagerar sig… Och passar inte mötestiderna, så väljer han bort dem. Han förlitar sig helt på att jag löser det.

Svåra frågor. Jag tror att jag varit lite velig i detta själv. Har olika erfarenheter. Till vissa möten har jag helt sonika sagt till barnet “pappa (ensam eller med mig) kommer med för jag tror det är bra” och inte gett så mycket mer utrymme än att barnet i så fall själv fått ta initiativ till att säga att hen inte vill detta. Till vissa möten har jag frågat barnet “vem vill du ska följa med?”, vilket nog nästan alltid resulterat i att “det kvittar” (då har jag valt det som passar mig bäst) eller “mamma”.

Mitt barns far tog själv kontakt med skolan och fick ett eget möte när barnet inte ville ha honom med. Barnet blev surt när läraren berättade det på mötet och hela utvecklingssamtalet blev i o m detta låst.Jag blev arg, eftersom jag tyckte att pappan borde respekterat sitt barns önskemål. MEN skillnaden från vår situation är ju att pappan får all information från sådana möten skriftligt från mig. Hade pappan engagerat sig mer i vårt barn och åtminstone ordnat en plats för hen i sitt hem, så hade också chanserna för att barnet ville ha honom med troligen ökat, eller hur? Idag vet jag knappt vad pappan skulle med all information till, han umgicks ju knappt med sitt barn och tog ju inte ens reda på när lov var så att de kunde ha lite ledigt ihop t ex…

Tack, men framställer mig kanske bättre än jag är… Min relation till barnet är ju inget vidare och inte lyckas jag få hen att må bättre eller ha bra dygnsrytm och vardagsrutiner heller. Men både du och jag verkar vilja väl, det ska vi ha cred för i a f :blush:

Vissa glider på räkmackor och vissa andra verkar få kämpa i sina liv. Jag har haft en hel del motgångar och svårigheter i livet och upplever precis som du mycket kämpande. Men utöver allt kämpandes så finns det små guldkorn i vardagen som man kan uppskatta så mycket mer än de som bara glider runt. T ex blir jag så övernaturligt lycklig när mitt nu 18-åriga barn själv tar initiativ och frågar mig om vi kan gå och köpa glass, eftersom det inte är vardagsmat för mig att hen både tar initiativ, frågar respektfullt och vill ha mig med. Vilka andra föräldrar får lyckorus av sådana “små” händelser?

Att må skit är okej, men ge inte upp kämpandet. Jag tror benhårt på att försöka uppskatta små saker i vardagen, äta hyfsat bra, aktivera och röra sig (även ensam) och att umgås med snälla, empatiska människor leder till bättre mående oavsett om det är så tufft att genomföra just nu. Man tar ett steg framför det andra och helt plötsligt så mår man faktiskt lite bättre och man kommer längre ifrån tankarna på att vilja avsluta sitt liv. Jag har själv gjort denna resa… Och jag tror att du kommer att få kontakt med din dotter igen, så det är lönt att kämpa. Jag lovar.

4 gillningar

O@Stillstanding vad jag gillar dina engagerade och uttömmande svar. Jag har också ett barn med autism (ast) och igenkänningsfaktorn är stor. Skillnaden är att hen har två föräldrar som tar nästan lika mycket ansvar (jag tar fler möten o samtal, men umgänget är lika). Idag var min lycka enorm när hen BADADE. Och sprudlade lite därefter. Jag dolde noga att jag fällde en tår av glädje.

@livsvan jag önskar att jag kunde ge dig ett råd. Har så svårt att fatta att en förälder bara kan hindra umgänge på det där sättet :flushed:.

2 gillningar

Hej ”Stillstanding”.

Tack för synpunkter. Jag tar ditt brev och svarar i tur och ordning som det är uppställt, åtminstone ska jag försöka.

Precis som du undrar om ”varför” så har jag inte fått någon förklaring. Det var som så att den gången mitt x och dotter gick ut på kvällen för en promenad sista veckan i februari, så blev min dotter lessen på vägen ner i trappen. Enligt mitt x ska hon gråtit och varit förtvivlad. Min dotter hade då sagt till mitt x att hon inte ville sova i lägenheten längre. Vilket mitt x lovade. Detta är mitt x egna ord av händelsen. Jag har inte hört något av detta från mitt barn. Dessutom hörde jag inget i trappen eller utanför huset. Har fönster precis i närheten av utgången. Detta var en lördag kväll, så de gick till stadshotellet en liten bit därifrån vi bor. Cirka en timme efter dom hade gått ut så kommer mitt x hem och säger att de inte kommer hem mer. Mitt x hämtar hygien artiklar och går och sen kom de inte hem mer. De bodde första veckan hos x arbetskamrater. Lägenheten har vi ägt sedan 18 år tillbaka. Det har aldrig varit några problem med miljön. När jag och mitt x tidigare har diskuterat att vi kanske ska flytta och köpa hus, har vår dotter sagt att hon inte alls vill flytta. Hon trivs bra här och det är nära till skolan hon går i. Tryggheten i boendet stämmer mycket väl överens med de erfarenheter jag har utifrån dottern. Hon ville helst vara hemma och inga överraskningar fick ske. Har varit lite svårt att bjuda hem folk när dottern inte har velat och då har det varit strid. Jag vet var de bor idag. Du skriver ” Kan det vara så enkelt att mamman förväxlar och tolkar dotterns vilja att inte bo/vistas i lägenheten med hennes egna önskemål om att vilja separera från dig och “byter ut” dotters vilja att “inte ha kontakt med lägenheten” mot att “inte ha kontakt med dig”. Detta har jag tänkt på och jag tror att det kan stämma bra. Vilket gör mig förbannad om hon ska använda vårt barn som slagträ.

Mitt x vill att jag absolut inte är i lägenheten när hon ska hämta sina grejer. Jag har frågat varför och mitt x säger ”att hon blir stressad över situationen samt att se mig lessen och sårad gör att hon mår ännu sämre”. Jag säger att vi måste träffas ändå, då vi ska sälja lägenheten och göra iordning den för visning. Idag bor jag ensam kvar i lägenheten. Så fort går det inte idag att hitta en lägenhet. Dessutom får jag betala hela hyran själv nu mot förut då vi delade allt. Men det är ju ändå bara pengar.

Du kommer in på övergrepp i ditt brev. Jag har varit i slagsmål med min lillebror när vi var små på 60-talet. Det är det närmaste jag kommer våldsamheter. Aldrig missbrukat, aldrig någonsin rökt i mitt liv. Den enda sjukdomen jag har är tumör i ländryggen där jag är stelopererad. Annars är jag rätt så vanlig människa med mycket humor i grunden (nu är det svårt).

Angående kontakt mellan mig och min dotter så säger mitt x att hon gör allt för att det ska bli bra mellan mig och min dotter. Eftersom jag inte vet varför läget är som det är så är det svårt att göra något. Jag kanske förvärrar situationen mer. Som läget är nu så bestämmer min dotter allt vad hon vill och inte vill. Mitt x följer hennes ord slaviskt och ifrågasätter inte henne alls. Allt mitt x skriver till mig måste dottern godkänna att det är okej. För mitt x får inte skriva något om dottern alls. Jag tror mitt x är rädd för att hamna i samma situation som mig att dottern kanske slutar prata även med mitt x. Dottern har själv ibland nämnt fosterhem som alternativ. Jag känner att mitt x inte är den förälder som vår dotter skulle behöva. Ta födelsedagen som nyss var. Jag frågade mitt x om hur det skulle bli? Ville dottern ha kalas eller inte. Efter lång tid fick jag besked att inget kalas skulle hållas. Jag skickade via mitt x (eftersom jag är blockad via sms och mejl) ett mejl där jag skrev att jag respekterade att jag inte var välkommen. Jag skrev att jag hade velat vara där och att jag älskade henne. Skrev att jag saknade våra pratstunder och kortspel. Det ligger en anmälan på socialen sk ”orosanmälan” från dotterns behandlare. Jag var på socialen och får anmälan uppläst att min dotter blev väldigt lessen över att ingen kom från min sida på hennes kalas. Jag blev förbannad hur detta hängde ihop, någon ljuger tänkte jag. Tydligen var det tänkt som så att alla skulle komma även från min sida men inte jag. Mitt x hade ringt runt till dom och ville att farmor och faster och kusiner skulle komma dit.

Angående information om dottern. Mitt x och dottern vill att jag helt ska släppa dottern. Alltså inte engagera mig det minst. Men det är helt emot min natur. Jag kan inte leva så. Det är inte roligt att bli hotad hela tiden med att ”gör du så då får du skylla dig själv”. Jag skulle inte förlåta mig själv att låta denna tid fram tills hon är myndig att strunta i allt. Tänk om det blir som så att dottern om 10 år säger varför var du aldrig med och visade intresse. Den frågan vill jag inte ha.

Hur lång tid tog det för dig ”Stillstanding” innan du kände att du någorlunda stod på fötterna igen? Jag tror att man aldrig riktigt blir sig lik eftersom en sådan pärs. Men det är kanske inte meningen heller, men erfarenheten tar man med sig även efter jordelivet. Är min lilla ”tro”

Roligt att höra att det fanns familjer där det också fungerar. Jag glädjes med er att ni har varandra.

Oj, nej, det har vi inte. :flushed::grimacing:. Vi skildes i våras och pratar knappt. Har genomlevt en helvetesvår och bearbetar det som hänt för fullt. Han var ingen vidare make. Men han är en bra pappa.

Då ber jag om ursäkt att jag hade fel. Jag är i skilsmässa själv och betänketiden är snart slut. Vi pratar inte heller direkt med varandra mitt x och jag. Vi var ihop i 21 år därav gifta 18 år. Jag är själv fortfarande inne i massa kontakter med socialen på kommun. Vi står långt ifrån varandra, men hon lever med vår dotter som jag inte får träffa.

Jepp, jag har läst din tråd. Så ledsen för din skull. 18 år här också.

1 gillning

Jag tror att jag skrev det i början på tråden, men jag kan inte låta bli att upprepa det igen.

  • Kan det vara så att detta isolerat handlar om din fru och inte alls om din dotter… för ju mer du beskriver händelsen i sig, samt hela den surrealistiska händelseutvecklingen därefter ger åtminstone mig större och större känsla av att det ligger en hund begraven i detta. Tänk om hon är en så rabiat motståndare till att du träffar dottern för att då riskerar hela korthuset som hon byggt upp kring detta att rasa?!

Kan det vara så att det är din fru som har drabbats/utvecklat/vidareutvecklat någon sorts psykisk desorientering/störning? För det du beskriver låter så surrealistiskt att jag allvarligt skulle överväga att göra en egen orosanmälan rörande att dottern hålls isolerad i hennes förvar, samt i förlängningen naturligtvis hur lämplig hon och det hon gör egentligen är när hon gömmer undan ett barn från den andra föräldern med barnets diagnos som hållhake och faktiskt även om allt öht ens är okej med henne själv rent psykiskt!?
För om allt är precis som du beskrivit det så har du ju inget att oroa dig för personligen för att göra en orosanmälan och försöka få någon professionell och utomstående att verkligen kika bakom gardinerna i detta?! För din frus agerande låter så fullkomligt ologiskt och faktiskt inte psykiskt friskt på en enda fläck att någon utomstående kanske borde kopplas in utifrån hennes horisont, snarare än dotterns och din?!

Men vad vet jag, annat än att jag önskar dig all styrka i denna fruktansvärda situation :four_leaf_clover:

4 gillningar

Konkret och bra förslag av Noomi.

1 gillning

Hej Noomi. Alla teorier är fullt tänkbara tills jag får veta sanningen vad det handlat om. Visst har jag tänkt att det hela är en “kupp”. Just den kvällen allt hände så skulle dottern ta en promenad som hon brukar. Det var inget ovanligt med det. Dottern och jag hade inte haft några “duster” så vi var inte osams. Allt var normalt. Mitt x frågade dottern om hon fick följa med ut, vilket hon gjorde. Efter cirka en halvtimme kommer mitt x in och säger att vi sover inte här inatt. Dottern ville inte så då lovade mitt x att de som på hotellet. Orsaken då var inte att dottern inte ville träffa mig utan att hon inte ville sova här för att jag och mitt x diskuterade hur vi skulle göra. Mitt x hade dagen innan berättat att hon inte orkade mer och gått burit på något inom sig under lång tid, vilket hon inte sagt något till mig. Jag har under hela äktenskapet haft pejl på stämningen och vi hade det mycket bra. Mitt x har aldrig under våra 21 år pratat om någon skilsmässa. Kan ju vara som så att mitt x tog en chans och förklarade för dottern hur hon tänkte göra och därmed fick medhåll från dottern. Men det vet jag inte. Från mitt x fick jag besked endast att dottern var ledsen och inte ville vara här mer. Men det var inte riktat mot mig. Senare och nu är versionen från mitt x ändrar så jag vet inte varken ut eller in. Det enda jag vet är att jag saknar mitt barn efter 5 månader. Jag hoppas alla semestrar börjar ta slut så all verksamhet starta igen på socialen, så att vi kommer någonstans. Jag har tänkt stämma mitt x för det hon gjorde eftersom det räknas som “egenmäktigt förfarande av barn”. Jag är lika mycket förmyndare/pappa/förälder som mitt x, fast det känns inte så nu.

Jag måste få skriva av mig lite för nu är jag förbannad. Fick mejl nyss från mitt x där hon anklagar mig för en massa saker som inte är sanna. Jag tar bara upp en sak av de alla för att skona er. Det var nämligen som så att när dottern fyllde år så frågade jag mitt x hur ni hade tänkt det skulle bli. Detta med tanke på att min dotter inte vill träffa eller prata med mig (jag har ännu inte fått några svar på mina frågor om varför det är just så). Mitt x säger att dottern bestämt inget kalas ska hållas. Jag skickar då istället ett brev till dotter via mitt x och förklarar att jag respekterar det. Skriver också att jag saknar henne hela tiden och tänker på henne. Sen ringer mitt x tydligen till mina släktingar och vänner och vill att de ska komma istället. Mina anhöriga frågar om jag som är fadern också skulle gå men fick till svar att alla utom jag fick komma. Mina anhöriga går inte utan skickar istället brev och sms. Detta med tanke på att jag och mitt x också ligger i skilsmässa och det är allmänt stökigt. Vad ska jag tro egentligen? Mitt x talar inte sanning inför vårt barn. Dessutom några dagar efter detta får jag reda på via min dotters behandlare att hon blev väldigt lessen över att ingen kom. Nu är jag arg och lessen. Ska det behöva vara så här? Det känns lite som att mitt x är ute efter att försöka knäcka mig.

Det där låter väldigt skruvat. Nog verkar hon ha en dold agenda. Du dokumenterar väl ordentligt?

2 gillningar

Be dina övriga anhöriga att gå!!!
Det är bra för ditt barn att ha kontakt med din släkt. Det är också lättare för dig att få en annan kontakt än via ditt x.

2 gillningar

Bra förslag av @Restenavlivet.

Uppmuntra någon/några i din familj (som ditt x också känner tillräckligt förtroende för och därmed bjöd in till dotterns kalas) som du litar på har ett gott omdöme i kontakten med din dotter och som du själv oxå känner förtroende för. På så vis att de istället för att sympatisera med dig och därmed undvika att öht gå dit istället faktiskt går dit för att etablera kontakt och sas. få lite hands-on insyn i hur allt verkar fungera där. Eller inte fungerar. En sorts lekmanna-second opinion av någon omdömesgill person.

Kanske krävs det flera besök från deras sida för att få till stånd en kontakt där de så småningom kan komma oanmälda på en kopp kaffe eller liknande. Något måste du ju göra för att försöka bringa lite klarhet i vad det är som faktiskt pågår här. Desperat situation kan kräva “semidesperata” åtgärder, men välj personer som gott omdöme, integritet, inlevelseförmåga och som inte pratar bredvid munnen…

2 gillningar

Jo, jag sparar allt hon har skrivet. Eller rättare sagt det som min dotter har godkänt att mitt x får skicka till mig via mejl. Jag kommer att ta med mig allt när vi ska inleda samarbetssamtal via kommunen omsorg. Jag både ser fram emot det samt hatar att det kommer då jag känner att min ork börjar tryta. Detta har tagit enormt hårt.

Jag förstår inte riktigt vad du menar och vore tacksam om du kunde utveckla lite mer. Du skriver “Det är också lättare för dig att få en annan kontakt än via ditt x.” Om min anhöriga går dit på vilket vis menar du att det skulle förbättra kontakten? Tänker du på att mina anhöriga ska berätta för mig hur de upplevde min dotter?

Håller med om att desperata situationer kräver andra åtgärder än de logiska som jag ständigt försöker att komma på. Är väl inte alltid så rationell när så starka känslor dyker upp och ska vara med och bestämma. Jag ska lite längre fram i augusti få hjälp av kommunen att i ett första steg få igång en kommunikation mellan mig och mitt x. Nu när allt har hamnat på socialen är det så många inblandade så jag är rädd att det kanske bara blir en stor sörja av allt. Jag tackar för dina förslag och ska ta med mig dom.

Ja, jag menar att dina anhöriga ska berätta för dig hur din dotter mår, kanske försöka luska i vad som hänt osv. De skulle kunna vara en mellanhand mellan dig och dottern.
Min sambos x vägrar all kontakt med hans familj och dottern, det finns ingen utomstående som har kontakt med henne. Hon sitter instängd i sitt rum i stort sett hela tiden.

1 gillning

Är kommunen inkopplad angående henne? Hur är det med skolgången? I mitt fall slutade dottern att gå till skolan och då var skolan tvungen att agera direkt och anmälde till socialen. Får dottern någon hjälp eller behandling? Det gör så fruktansvärt ont i mig att läsa att hon sitter instängd för det mesta på sitt rum. Hur är det med kamrater? Min dotter har inga alls eftersom det är där hon har det svårast inom den social biten och kunna läsa av människor. Det har varit enormt tufft de senaste dagarna, att tiden läker alla sår är en klyscha som jag inte ger något för. Jag tänker på alla som skriver på denna sida om olika livssituationer och tycker det är tragiskt är det ska behöva finnas. Var det verkligen syftet med livet?

Kommunen är inkopplad. Hon har i det närmaste total frånvaro från skolan. Pappan har orosanmält flera gånger då vi fått signaler att dottern inte mår bra men inget har gjorts, kanske pga vårdnadstvisten eller för att hon haft kontakt med ungdomspsykiatrin. Det intressanta i sammanhanget är att hon vägrar träffa några utav dessa representanter.
Hon har två kompisar där min dotter är den ena. Tyvärr har ju den kontakten blivit lidande av att mamman vägrar släppa in min dotter…

1 gillning