Ja det är ju det jag försöker. Men tydligen inte exet.
Problemet som inte verkar gå in är att DU äger vad DU gör!
Om du säger till ditt barn att du inte kan gå på uppvisningen för att du mår så dåligt av att se mamman och den nye så får du barnet att hamna i lojalitetskonflikt om hon vill att mamma ska komma. Det må vara hur olämpligt som helst att ha med den nye men det finns ingen gudomlig hand här som kan rätta till något. Det finns bara DINA handlingar i förhållande till DITT barn! Du gör barnet illa om du talar om för barnet att du mår dåligt av att se mamman och den nya.
I det här fallet, om du inte klarar av att hålla god min i elakt spel, så är det bättre att ljuga för barnet varför du inte kan komma. Detta för att inte barnet ska bli känslomässigt inblandat i er konflikt. Barn som blir inblandade i föräldrarnas konflikter mår dåligt!
1 gillning
Det är väldigt lätt för dig att säga, utifrån där du befinner dig just nu @Restenavlivet. Visst är det som du säger även om det alltid innebär att den andra parten kommer undan med vad som helst. Men det är inte så jävla lätt när man är nere i skiten - sviken och bedragen. Har du blivit sviken och bedragen någon gång? Om man inte har det tror jag det är svårt att förstå vilka känslor det skapar. Hela ens grundtrygghet försvinner.
1 gillning
Men om du läst vad jag skrivit så ska jag ju gå efter peppning från er. MEN det är likförbannat jävligt elakt av exet tycker jag att inte kunna respektera att jag mår dåligt av att hon tar med den nya. Det hade blivit en trevligare upplevelse för både mig och dottern om han stannat hemma.
2 gillningar
Jag håller med dig där. Men det är inget du kan göra något åt. Det enda du kan göra något åt i det här fallet är vad du för över på ditt barn.
1 gillning
Jag tycker det blir en meta-diskussion här, men visst, vill du det så…
Ja, jag har också blivit sviken och bedragen. Jag har också blivit tillbakahållen och utsatt för känslomässig utpressning (både via lojalitet och för att undvika vredesutbrott). Men jag tror att man är olika som personer för hur man reagerar på det och hur länge man håller kvar vid gammalt groll.
Men @Johan40, du kan väl inte mena här att även om x:et är och beter sig som ett arsle så är det rätt att sätta sina barn i kläm???
1 gillning
Men handlar det verkligen om konflikt eller handlar det om sorg och dess konsekvenser för hur en människa fungerar? Jag tror vi måste öppna upp och prata mer även om det som är svårt och jobbigt i livet- med våra partners, med våra kollegor och vänner men också med våra barn. Ibland i livet är vi “svaga” och det är något mänskligt och normalt. Man kan ju faktiskt välja hur man använder orden och (åter igen) INTE formulera sig på det sätt som du väljer att göra. Är det inte just att “bita ihop”, “hålla god min”, “spela spelet” etc som gör att folk exempelvis blir utbrända, måste sexmissbruka för att känna nåt what so ever, fylla förråden med kvällsnätshoppade onödiga grejer, ta ut skilsmässa innan partnern ens fattat att nåt var fel?
Man måste känna sin egen gräns och vad som passar en själv helt enkelt. Om man orkar ta sig till barnets fotbollsmatch, dansuppvisning eller vad det nu handlar om utan att man själv tycker att det tär för mycket på ens själ så fine. Om INTE måste man vara förlåtande mot dig själv och inse att det är så just nu men det kommer inte att vara så för alltid.
Jag är stolt över att jag har visat mina känslor av sorg och förlust, även för mina barn, efter min skilsmässa. De förstår att jag har älskat deras pappa, att vårt äktenskap och familj betydde mycket för mig och att skilsmässan innebar att jag förlorade något viktigt och på många sätt oersättligt. Jag hoppas att detta göra att mina barn känner att de kan komma till mig i stunder då de har liknande känslor gällande sådant som händer i deras liv.
4 gillningar
Jag citerar @svartvitt
Det är inte så lätt alltid - och det är inte bara, vad va det du skrev högre upp “att bita ihop”. Skulle jag hamna i samma rum som skithögen mitt X bedrog mig med skulle det kunna sluta illa. Därför undviker jag det för tillfället.
EDIT: Har förklarat för min barn att jag är glad för dem om de är glada när de umgås med honom och hans ungar. Att de inte har något att skämmas för eller att det är något de behöver dölja för mig. Men jag har också sagt att det inte är min familj och att jag inte vill ha något med det att göra. Bättre kan jag tyvärr inte nu - fast jag biter ihop. Såren är för djupa och tryggheten har inte kommit tillbaka än.
2 gillningar
Kortfattat… Glöm Fanskapet och gå rakryggad på dotterns grej. Koncentrera dig på henne och skit i exet, sen när du kommer hem klyv lite ved med händerna
3 gillningar
Du gör helt rätt @Johan40 som låter dina barn ha kärlek till båda sina föräldrar och ev nya. Det är just det jag försöker få fram.
Känner de också att de måste ta ställning för dig mot pappan som orsakat dig denna sorg?
Nej absolut inte! Han har alltid varit deras pappa, den bästa pappan i världen för dom. Jag deras mamma, den bästa mamma i världen för dom. Dom är halva tiden hos honom och halva hos mig. Inget ställningstagande behövs för någon av oss, vi är två vuxna människor som har vuxenansvaret. Detta pratar jag också öppet om med mina barn. Att jag ofta tycker att exmannen är lite av en idiot håller jag för mig själv. Dock en idiot som på n¨got konstigt vis alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta som pappa till mina barn.
3 gillningar
Det är just det här om hämnd som det oftast inte handlar om men som den som varit till exempel otrogen väljer att tolka den andres handlingar utifrån, troligen på grund av eget dåligt samvete och skuldkänslor. Tror inte det är ovanligt att den otrogne har ett ganska stort ego och tror att allt kretsar kring denne och att den man bedragit önskar styra och hämnas på en.
Oftast tror jag att det inte alls handlar om att kontrollera och hämnas, i a f har det aldrig gjort det i mitt fall. Det handlade alltid om att jag bad exet om lite respekt oh omtanke bara för att försöka skydda mig själv när känslorna var instabila och jag till och med riskerade att bli självmordsbenägen. Och ja, jag hade från väldigt tidigt stadie insikten om att jag inte kunde förändra andra, utan att det bara var att jobba på mig själv och hur jag förhöll mig till andra. Men det utesluter inte att jag fortfarande tycker att människor emellan ibland kan respektera varandras önskemål för att underlätta för varandra. Jag tänker att vi aldrig skulle komma på tanken att säga till en mobbad person att “bita ihop” och det är lite den utsattheten som jag upplevde att jag och mina barn var i när mitt ex och hans nya for fram i högt tempo utan omtanke om andra än sig själva, hennes barn och f d make.
Men så länge man utgår ifrån att den “lämnade” är ute efter att kontrollera, styra och hämnas förstår jag att man hamnar i andra tankar. I mitt fall är det min övertygelse att exet utgår från att jag har dessa avsikter i all kontakt med honom och att det är det här som bidrar till en katastrofal kommunikation. För om jag så till exempel ber honom att ha t ex lite framförhållning gällande tider, så utgår han från att jag vill inkräkta och styra hans och hans sambos liv - inte för att jag ska kunna planera egna saker i mitt liv… Kommunikationen blir därmed en kamp där jag försöker få honom att förstå mina behov och han försöker att inte tillgodose dem för att på så sätt behålla den makt över sitt liv som han tror jag är ute efter.
När det gäller barns behov så var det en ganska lång period så att jag i stunder helt krass fick tänka “bättre en mamma i livet” än att hon sköter en skilsmässa perfekt… Tror detta pågick något år.
4 gillningar
Den du en gång levde med är död. Eller i varje fall den du trodde hon var. Det är lätt att idealisera sin partner när känslorna är starka. När bubblan brister, när den fagra omfamnats och man ser ett knotigt trä, verkligheten sådan den är gör det ont. Hon var inte den du trodde. Du skriver att hon vill ta med honom för att göra dig illa. Då är det hon som äger dig. Du låter hennes göranden och låtanden påverka dina känslor, dina val, ditt mående. Se henne som någon som förvänt synen på dig. Hon är inte den bild du har skapat av henne. Skulle den kvinna du kände, du levde med, du skaffade barn med kunna behandla dig som hon gjort och gör? Om svaret är “nej” är hon inte den du vill att hon ska vara. Klipp banden, klipp hoppet, låt inte henne trycka ner dig i skoskaften, begränsa vad du kan göra och känna. Ja, det kommer att ta tid, ja, ett år är en kort tid att bearbeta en förlust men processen kan påbörjas först när man inser att förlusten är gjord. Går man med ett uns hopp kvar kommer man inte vidare, då är man fången i det förflutnas bojor. Hur kan man förlåta det oförlåtliga? Acceptera det oacceptabla? Tja, kan man inte det är man för alltid fjättrad vid den andra med bitterheten, besvikelsens, vredens band och har svårt att komma vidare. Det är inte hennes val och handlingar som ska “äga” ditt mående. Gör hon det för att retas kommer hon att fortsätta. Kan du låtas att du inte bryr dig även om det känns inuti förtar du det nöjet från henne.
4 gillningar
Dom orden måste jag försöka ta till mig rulle!!
Fast i mitt fall är det en han som lämnat och varit otrogen .
Men lättare sagt en gjort så jag förstår dig dalmasen. Men vet vad man behöver göra och tänka men lättare sagt än gjort när man är mitt i skiten.
ll mig rulle
1 gillning
Man behandlar inte den man älskar på på det sättet som de gör när de är otrogna.
Och sen tror att vi ska fortsätta som vanligt fast som vänner. Ja kanske någon gång långt bort i framtiden men inte än på långa vägar.
2 gillningar
Men skulle du kunnat gå på exempelvis en sånn dansuppvisning ?
Hej!
Förstår precis hur du känner, har också en uppvisning att gå på om ett par veckor. Min fru lämnade mig för tre månader sen och jag har mått väldigt dåligt under denna tiden och gör fortfarande. Har redan börjat fundera på hur jag ska göra, hennes föräldrar kommer också vara där. Tänker att jag ska gå själv och sätta mig på andra sidan läktaren för att undvika att behöva prata med någon, samtidigt känns det dumt mot hennes föräldrar. I mitt fall är det ingen ny inblandad vad jag vet, åtminstone inte på uppvisningen. Det är svårt, mitt stora problem är att jag inte kan se någon ljusning i hur jag mår, vet inte hur jag ska komma över henne och gå vidare, jag vill ju fortfarande vara med henne.
3 gillningar
Det är svårt. Och som dom skrivit tidigare kan ta upp till 4-7 år innan man är på banan igen. För mig går det lite upp och ner. När jag fick veta att exets nya skulle med på uppvisningen så hamnade jag typ 10 steg tillbaka. Men jag fick dock ett bra besked idag. Den nya blir inte med på uppvisningen så nu kan jag gå utan ångest. Träffa exet har jag inga större problem med. Kämpa på det blir bättre med tiden. 
3 gillningar
Skönt för dig att slippa honom där! Jag försöker undvika min exfru så mycket som möjligt, varje gång jag ser henne hamnar jag i en djup svacka som sitter i ett par dagar. Njut av dansuppvisningen😊
5 gillningar