Bra! Och du man vänjer sig!
Har inga problem att träffa dem men leker inte ”storfamilj” och sitter ihop, men ler trevligt och säger några ”glada” kommentarer. Har inget emot dem men de är inte mina nära vänner
2 gillningar
Om jag var du skulle jag försöka gå dit för att undvika att sätta dottern i en jobbig sits. Som någon skrev ovan ”sätta på sig tjockaste pansaret ”.
Men jag ska också säga att jag inte riktigt förstår varför man prompt ska ta med sin nya partner om det blir så svårt för den andre föräldern. Jag skulle aldrig utsätta mina barn för det, oavsett om jag tyckte jag hade rätt i det. Om tiden får gå kommer det ju att bli lättare.
Jag är i liknande sits ( förutom att det var min fd make som ville skiljas 2017 , jag träffade en ny i höstas och mitt fd har ångrat sig och mår jättedåligt) Jag undvek tom något så oskyldigt som brasan på valborg med den nye för jag visste att barnens far skulle bryta ihop om vi sågs och det skulle bara bli sjukt jobbigt för barnen.
I allt elände och kaos som varit sista åren tycker jag att sätta barnens bästa först är en rätt bra ledstjärna. De är faktiskt helt oskyldiga i det hela.
3 gillningar
Det är exakt så jag tänker. Och jag tror, kan ju ej veta att hon gör det mest för att jävlas med mig (ta med den nya alltså) för det ger ju våran dotter ingenting att han är med, dom har inte träffats så pass länge. Skönt att några är med på hur jag tänker angående att lämna den nya hemma och creds till dig som undvek att gå till brasan när du visste att han var där och skulle tycka det var jobbigt. Även fast jag går på dansen kommer jag ju inte kunna gå fram när det är klart men jag kan ändå säga att jag var där och såg hur duktig hon var när det är min vecka att ha barnen igen.
2 gillningar
@3-barnsfar Lite off topic, men jag tror att det är Barbro Lenner Axelson som bäst beskriver den långa tid en förlust kan ta att komma över. Rekommenderar dig att läsa hennes bok “Förluster: om sorg och livsomställning”. Just orden 5-7 år har varit en stor tröst för mig med. Fast det i början gjorde mig orolig att jag skulle lida så länge har det med tiden blivit en faktor som gjort att jag kunnat stressa av i sorgen, Jag har i trygg förvissning om att jag inte fastnat i sorg kunnat ta den tid jag behöver trots omgivningens förväntningar. Efter 3,5 år mår jag väldigt mycket bättre än i början, men har en bit kvar. Även förstått att mitt trauma är mycket stort och troligen inte kommer att läka till fullo - men att jag har goda chanser att kunna leva ett gott liv ändå. Är inte riktigt där än på grund av olika omständigheter, men så skönt att veta att jag faktiskt är normal även om jag kommer att ta 7 år på mig att hitta dit 
3 gillningar
Lite off topic igen (hoppas det är ok), kom på en sak till i ovanstående bok om förluster. Läste den för länge sedan så min tolkning idag är nog ganska fri. Författaren skriver om att det ofta är först när båda parter upplever att de har det någorlunda jämlikt bra efter skilsmässan som också kommunikationen fungerar. Detta är något som fastnat hos mig, för mellan mig och mitt ex är det som att vi lever på två olika planeter. Han har definitivt gått från äktenskapet som vinnare, trots allt han gjort mot mig. Så mitt mål är att jag ska få det lika bra som honom, fast enligt mina egna värderingar och med det jag värdesätter högst i just mitt liv. För vår kommunikation idag tar nästan död på mig, vi förstår varandra inte alls…(eller: han förstår inte mig 
)
Tyckte också det var skönt att höra att man inte är ensam om att det tar tid…Är inne på 3:e året nu och det går verkligen upp och ned.Har fortfarande inte sörjt färdigt exet och mitt gamla förhållande efter 21 år.Att det kan ta 5-7 år innan man är “klar”…låter tufft men faktiskt rimligt…Har du något tips på hur man gör för att komma vidare mer än att låta tiden gå?
är på 6 veckan nu… hmm
Hon lämnade, vilket jag tror gör att hon inte riktigt kan förstå känslan och istället svarar rationellt - att det är hans problem punkt slut. Nu vet jag inte hur det var i detta fallet, men lägger man på otrohet, lögner och svek så är det ju nästan omänskligt att se, höra om än mindre träffa den andra. Jag tycker nog man kan visa lite hänsyn och förståelse utefter situation. Och nu kommer @Restenavlivet gå i taket direkt, med tanke på hur mycket tid hon lägger här som nya @Noomi 
1 gillning
Intressant om ”någorlunda jämlikt efter skilsmässan”. Både förstår och förstår inte min egen ilska, men en puck är naturligtvis det du beskriver. Vi har ett extremt ojämlikt efterspel. Vidrigt. Nedvärderande. Jag har förlorat allt.
Tror inte att grunden för dialog är att den ena åker limousin till månen och dricker champagne och den andra ligger döende i rabies strax utanför en pizzeria i Gnesta. Speciellt inte om snubben i Gnesta pyntat rubbet i 18 år. ”Du tänker bara på ekonomi” sa någon. Efter skilsmässan hade vi båda plötsligt heltidsjobb, jag hade barnen 321 dagar, hon 246 ”för att det var så mycket på jobbet” (läs heltid). But who’s counting…
1 gillning
Nu smickrar du mig @Johan40, jag har alltid tyckt att @Noomi har gett så bra svar. Jag håller fullständigt med dig i allt du skriver, utom att jag ska gå i taket.
Du däremot adresserar ju inte frågan hur man ska bemöta barnet. Om han inte klarar av att gå dit, så är det för barnens bästa att man inte lägger på barnet någon känslomässig barlast, oavsett hur separationen gått till. Barn mår oerhört dåligt av att bära sina föräldrars känslomässiga barlast.
Jag hoppas att jag är rationell och logisk, och det logiska är här vad @Dalmasen själv råder över, inte vad som hade varit rätt ur någon gudomlig rättvisa. Han råder bara över det han gör själv. Mot sig själv, sina barn och sin omgivning. Han råder inte över vad x:et gör.
Hade x:et frågat om råd så hade jag däremot sagt “lämna den nye hemma”.
Ja hon har allt som oftast väldigt bra svar. Det är ju mamman som skapar den knepiga situationen, genom att först bli ihop med och sedan släpa med gubbfan till uppvisningen - en aktivitet som borde vara till för familjen dvs mamma, pappa och barn. Då är det rimligen på henne ansvaret ligger om barnet får bära känslomässig barlast på grund av detta.
1 gillning
Är personligen (så klart färgad av min historia) så trött på att den som lämnar och ibland ofta är sviker genom att vara otrogen och ljuga, aldrig ska behöva ta ansvar, för hur de andra i den ursprungliga familjen mår som en följd av hens handlingar.
Det är inte en gudomlig lag och skyldighet att man måste vara otrogen och bli tillsammans med den man råkar bli kär i. Vi har en högre vilja som står över begäret och våra känslor.
Man kan vänta in resten av familjen, se till så alla mår bra, innan man hoppar i säng och flyttar ihop med nästa.
Då är jag helt övertygad om att de flesta skilsmässofamiljer skulle kunna umgås normalt i alla möjliga konstellationer och situationer 
.
9 gillningar
Men nu är hennes nya en del av hennes och därmed även barnens vardag. Ska man använda barnens aktiviteter för att hämnas på sina ex och hindra dem från att umgås med sina nya för att ge igen? Vare sig man vill det eller inte så har en annan person kommit in i barnens liv, utgör en del av deras vardag. Hennes nya är en del av hennes och därmed barnens nya familj. Och när blir det? När blir nästa redo? När någon lever under psykisk och fysiks misshandel, lämnar och träffar en ny. Ska den som då valt att lämna vänta tills den som blir lämnad mår bra? Och om barnen inte mår bra för att de ser att den som blir lämnad inte mår bra? Om den som blir lämnad vägrar acceptera det utan längtar, väntar, hoppas och vägra släppa taget? Om man inte vill utan gör allt för att hindra att den som lämnar ska hitta någon ny? Den enda som har och kan ta ansvar för sitt eget mående är jag själv. Jag kan inte förhindra andras val, jag kan inte påverka vad de gör och känner, det enda jag har makt över är hur jag väljer att hantera det. Vissa byter partners som andra byter underkläder. Man kan känna sig lurad på att den man valt att leva med inte visade sig vara den man trodde men det är inte deras fel att jag gjort en felbedömning.
3 gillningar
Ja det är ju en del av hela grejen. Hon ljög nå fruktansvärt på slutet och blev tillsammans med en kille hon umgåtts med under vårat förhållande men hon har ju aldrig sett han som mer än kompis tidigare. Därav hyser jag ler att mot just han än någon annan för jag tror inte riktigt på att dom bara vart kompisar sedan så fort det tar slut så blir dom tillsammans jag får inte ihop den ekvationen.
1 gillning
Huvudet på spiken @Rulle problemet är ju just det, att folk har så bråttom med att ta in nya i barnens vardag. Hur lång tid det tar att bli redo och bearbeta, efter att ha blivit lämnad med otrohet och lögner? Helt individuellt så klart, men 1-3 år är nog inte onormalt. Självklart har man ett stort ansvar att jobba med sig själv - men det kan gå mycket snabbare och bättre för alla med lite förståelse och hjälp från övriga inblandade. Tror i alla fall jag.
2 gillningar
Det är såpass färskt så jag skulle inte säga att han är ett dugg involverad i barnens vardag än så länge. Det är som jag sagt tidigare mest för att jävlas med mig som hon promt ska ha han med.
1 gillning
Så klart de hade ihop det innan - slumpen finns inte och magkänslan är oftast rätt.
Åhå. Så de bor inte ihop eller umgås och gör saker tillsammans med barnet/barnen när hon har vårdnaden?
@Dalmasen. Sätt ditt barns mående först. Sedan koncentrera dig på dig själv. Det som har skett går inte att ändra. Vissa saker går inte att förlåta men kanske förstå i framtiden. Problemet ligger fortfarande i ditt knä, för du kan inte göra något för att få ditt x att lämna den nye hemma med mindre än att du sätter ditt barn i klistret.
1 gillning
Nej dom bor inte ihop. Möjligtvis att dom hunnit med något litet någon helg. Under veckorna hämtar exet barnen 5 på dagis så det finns inte mer tid än laga mat å sova.