Skilsmässa "Dansuppvisning barn"

Jag lämnade. Mitt x skaffade ny sambo och förlovade sig inom ett halvår. Det var tufft mtp barnen men bara att tugga i sig.

Jag vill inte ha han där för jag inte klarar av att se dom tillsammans. Jag skulle acceptera om jag hade träffat en ny och hon inte ville att jag tog med den nya för att det är jobbigt. Jag skulle ändå inte vara med henne men ångesten blir bara för mycket när jag ser dom så jag orkar helt enkelt inte. Ringde om hjälp men det var ju som att prata med en betongvägg i Sveriges sjukvård. Å gå till privat har jag inte råd med. Det handlar alltså inte om att leka familj det handlar om att jag inte orkar se dom och deras förhållande är såpass färskt så han har inget där att göra. Dottern vill inte att han ska komma dit för hon vill att jag ska kunna gå dit utan att sitta med ångest och må dåligt.

Och där har du alltså redan ställt dottern inför lojalitetskonflikt…

Jag måste ju kunna förklara för min dotter att det är jobbigt och därför vill jag inte gå på Dansuppvisningen. Jag tycker det är exet som orsakat det hela. Eller tycker du jag bara skulle skita i att gå dit utan att förklara varför?

Nej. Jag tycker du ska gå dit och låtsas som att det är ok. Klarar du inte det så ta vilket svepskäl som helst, magsjuka, migrän, plötsligt jobb, vad som helst men inte belasta din dotter med ansvar för att du mår dåligt.

Fast hur svårt kan det vara för den som lämnar att visa respekt för den andre föräldern? I detta fallet är det en ny partner som inte har en etablerad relation med barnet, än. Varför ska inte mamman och hennes partner se till dotterns bästa? Det är väl ändå prioriterat att dotterns föräldrar kommer dit, då kan väl en ny partner backa undan? Det kommer förhoppningsvis till ett annat läge över tid då den nye kan vara med, ifall barnet vill det.

2 gillningar

Grejen här är att du kan tycka vad som helst, men du kan inte styra henne. Det enda du kan styra är dig själv.

Genom att fortsätta att säga att det är mamman som borde något så sätter du dottern i lojalitetskonflikt. Det är något som DU gör. Det är ditt val.

Skild i ett år, vill vara en familj, hoppas varje dag att hon ska komma tillbaka och hon har en ny är vad jag hakar upp mig på. Det känns som att det finns mycket att jobba på där. Hon har inte samma känslor, det finns inget hopp. Att se sitt ex med den nya är en konkret påminnelse att den som blivit lämnad och den som lämnat inte längre är en familj, att hon inte kommer tillbaks, att det är definitivt och utan återvändo. Dalmasen, du måste klippa banden, hon är en boja som binder dig, ett gift som förmörkar ditt sinne. Det ni haft är över. Är der konstruktivt och en väg framåt att låta ditt ex:s val, göranden och låtanden påverka vad du gör, hur du mår, relationen till din dotter? Du måste acceptera fakta, kapa banden och gå vidare. Hon är förlorad för dig. Häng dig inte fast vid henne, då går du under.

2 gillningar

Du har förmodligen helt rätt. :frowning:

Ett år är inte speciellt lång tid om man tänker krishantering, och för en del (rätt många?) så är en skilsmässa en kris. Jag hittar inte klippet men ska leta där just detta beskrivs om att vårda föräldrarelationen efter en skilsmässa iom nya partners.

Om barnet har frågat och vill att den nya ska komma, fine då får man kanske bita i det sura äpplet.
Men om det är ditt ex som ska dra med den nya partnern så borde hon kanske just nu sätta er föräldrarelation först i stället eftersom det inte gått så lång tid. Hur länge har de varit tillsammans?
Oavsett så blir så fel om hon tar med honom om hon vet hur du känner. Ansvaret hamnar på dig trots att hon kan undvika den konflikten.
Hade det gått längre tid hade det varit en annan sak, tycker jag.

3 gillningar

Ett år är ingenting i detta sammanhang, du behöver tid att återhämta dig efter det som kanske är en av de värsta sakerna som har hänt i ditt liv. När skilsmässa var ett faktum hörde jag talas om att det kan ta 5 till 7 år innan man “hittat sig själv”, accepterat, processerat osv osv. Trodde verkligen inte att det skulle kunna ta så lång tid men det gör det, är inne på 5:e året nu och det är först nu jag börjar känna mig stabil i mina känslor.

Jag tror på total och fullständig uppdelning, när barnet/barnen är hos den ena föräldern är det hen som tar “barngrejerna” och vice versa. Jag tror inte på teater, bita ihop och allt det där. Barnen ser ju igenom det där också så vad kan de möjligtvis ha för glädje av det!?! Har ni inte sett hur fruktansvärt stelt och spelat det ibland känns när en massa ex, bonusfamiljer och diverse andra “tvingas” umgås. Jag tror på ärlighet. Berätta för barnet/barnen hur du känner (på lagom nivå förstås) och förklara varför du inte vill/kan gå. Visa att du är en människa och inte en robot! Med tiden kommer saker och ting förändras och du kommer inte känna lika inför sådant här för alltid men just nu gör du det och det är helt ok och fullständigt normalt! Ett år är ingenting.

6 gillningar

Jag har sett fruktansvärda resultat av sådan situation som du beskriver. När föräldrar förklarar för sina barn att de inte kan komma om den andre föräldern är där och därmed lägger ansvaret på barnen att se till att inte den andre kommer. Eller med "total uppdelning " att barnet känner att det inte får tala om hur det är hos den andra, måste lägga band på sig osv.

Ja, som vuxen kan man lida, men någon stans får man väl ändå bota ihop och göra det som är bäst för barnen.

1 gillning

Det var härliga ord att höra. Ja jag har ju kört på lev helt separat taktiken, sedan så när jag stötte ihop med exet å hennes nya så ramlade man tillbaka några steg och det är ju precis det jag inte vill utsätta mig för samtidigt som jag inte vill ljuga för mitt barn om att jag är sjuk eller jobbar jag vill ju säga som det är.

Så himla knepigt! Om man mår så dåligt, så kunde det vara fint om man kunde komma överens om at gå på varannan uppvisning t ex , och den som är där filmar , och skickar till den andra föräldern

2 gillningar

Frågan är väl vad som egentligen är bäst för barnen - att man ljuger och spelar teater eller är ärlig och visar sig mänsklig!?! Obs! Man bör ju dock inte formulera sig så som du gör när man pratar med barnen :grin:

Haha nej givetvis inte. :slight_smile:

Jösses vad skönt att få läsa dina ord om att det tar tid. Trodde jag var (är) helt dum i huvudet efter 2 år. Men det tar tid. Inget jag är stolt över. Men kan andas ikväll tack vare en kommentar på ett skilsmässoforum. ”Det kan ta 5 till 7 år”

Inget att eftersträva. Men luften går att andas ikväll. Så tacksam :cry:. Och åtminstone lite glad. Tack för pausen.

8 gillningar

Har du någon vän eller släkting som du kan gå med? Första gångerna jag var på sådan här saker så hade jag någon med mig och såg till att komma sent, se var exet satt och sätta mig långt ifrån tillsammans med släkt eller vän. Låtsas att de inte är där

Ja det får nog bli något sådant. Jag smiter in sent kollar å drar därifrån. :slight_smile: