Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Skiljer mig från mytoman

Så har även jag hamnat här. Är fortfarande chockad och undrar vad xxx som hände. Jag har ju alltid vetat om att min man har svårt att hålla sig till sanningen. Han överdriver och skarvar i för att komma till sin rätt och skaffa sig så mycket fördelar själv som möjligt. Inget är någonsin hans fel utan han är alltid offer för oturliga händelser eller puckon. Jag har under åren avslöjat hur många onödiga vardagslögner som helst som egentligen inte spelar någon roll. Även en och annan lite större lögn med lite värre konsekvenser, men jag har ändå accepterat honom för hurdan han är. Och han har ju alltid varit snäll och omtänksam, hjälpsam mot alla. Sjukt social och omtyckt. Han fanns där för mig när jag blev lämnad av mitt ex på ett inte alltför snyggt sätt, med en annan kvinna inblandad. Han sa de rätta sakerna och hjälpte mig med mycket. Jag trivdes i hans sällskap, vi hade gemensamma intressen, men jag var aldrig förälskad ska jag väl erkänna. Vi blev ett par ändå, köpte hus, gifte oss, fick ett barn. Vad han glömde berätta om var att hans firma gick dåligt och att ekonomin var dålig. Resultatet blev förstås att min ekonomi rasade. Trots det stannade jag och gjorde allt för att få ordning på ekonomin igen. Och där var vi nu, snart i mål med att få ekonomin på rätt kurs igen när han började bete sig lite konstigt, dra sig undan för sig själv, åka iväg för att ha kul med kompisar några dagar här och några dagar där och med historier som inte gick ihop tids-rums- och pengamässigt. Jag började fundera på om han träffade någon annan, men slog bort tanken. Han hade ju alltid satt så högt att man avslutar den relation man är i innan man startar något nytt. Och lögnare var det värsta han visste. Vi planerade ju för en fortsatt gemensam framtid och diskuterade var och hur vi ville bo i framtiden. Men plötsligt en dag kom det samtalet om att han ville separera. Eh, jaha? Vart kom det ifrån? Har du någon annan? Det förnekade han och sa bara att ha hade tänkt på det länge. Att vi typ levde separata liv under samma tak. Ja, för han drog sig ju alltid undan? Jag försökte med att om man känner så finns det ju två saker att göra, antingen försöka jobba på det eller ge upp. Och han sa att han inte ville jobba på det. Och så var det inte mer med det, han tog en väska med ett ombyte och sa att han åkte till sin morsa och när jag undrade om that´s it dåsade han att vi hörs på söndag så får vi se hur vi gör. Jag bröt ju inte ihop direkt för vi hade mer en vänskapsrelation än heta älskare, men bilden om framtiden tillsammans försvann ju. Men sedan blockade han mig på facebook, vilket jag upptäckte när jag ändå skulle skicka ett godnatt -mess. Sedan började frågorna från våra gemensamma vänner hagla. Vad är det som händer? fick jag från flera håll mitt i natten och jag var som ett stort frågetecken tills en vän berättade att han hade ändrat sin status till i ett nytt förhållande. Så jag loggade in på hans facebook och kunde se det själv. Och kunde läsa hans mess med henne under några månader tillbaka. Till henne hade han sagt att han och jag hade separerat, att han hyrde ett hus, att vi hade skrivit på skilsmässopapper och att jag hade en annan sedan lång tid tillbaka och att han nyligen kommit på det. Till råga på allt hade han lurat henne att flytta hit, utan att ha en bostad. Det fanns lite annat osmakligt i deras konversation med och jag orkade inte läsa allt. Men för att göra en lång historia kort så kontaktade jag henne och berättade sanningen. Först trodde hon mig inte, sedan ville hon ha bevis och till sist svarade hon att hon hade pratat med honon och eftersom de älskade varandra skulle de lösa det ändå. Till saken hör att hon tydligen var väldigt instabil och hade ringt hans dotter och gapat och skrikigt och betett sig hotfullt, riktigt hysteriskt. Efter några dagar med detta skickade mitt numera ex hem henne igen. Så nu är han ensam någonstans, jag vet inte vart han bor, har inget telefonnummer (för jag stängde av hans nummer) och den enda kontaktväg jag har är hans e-post. Och dit skickade jag ett mail och bad honom ge mig hans kontaktuppgifter och höra av sig för att hämta grejer och skriva på papper gällande sonen (vård och skola). Han svarade att han skulle ringa, men har inte gjort det, hemskickandet av hysterikan kom emellan. Och nu är det bara tyst. Vad gör man nu liksom? Har fixat en massa pappersarbete, men kommer inte vidare innan han medverkar på något sätt.

Han låter lik mitt ex. Ljuger inte för att han har något tvångsmässigt behov, utan han ljuger för att det är fördelaktigt för hans egen del. Min exman var tydligen också både kul och trevlig, tyckte folk. Själv träffade jag honom inte så ofta, men då jag gjorde det så var han inte särskilt kul eller trevlig.

Min lämnade också alla sina saker och sina barn utan några blickar bakåt. Jag försökte på alla möjliga sätt få honom att hämta sina prylar och bry sig om sina barn, men det blev aldrig så. Det jag gjorde var att skicka in skilsmässoansökan, boka in en tid på banken för att dela upp våra pengar (och huset!) och boka en tid hos familjerådgivare. Sedan meddelade jag tiderna via SMS och han kom faktiskt.

Han ville inte släppa i från sig vårdnaden om barnen men han ville inte heller ha så mycket med dem att göra. Där har det ställt till det litegrand några gånger. Han vill liksom bestämma allting om ungarna utan att ta något ansvar.

1 gillning

Jag tror nog ändå att min blivande exmake är en patologisk lögnare, men vet inte om han är mytoman eller har psykopatiska drag. Vi har ju inga tillgångar direkt att dela upp, både han och jag har mer skulder än pengar och det enda som finns utöver det är ett normalt bohag. Vet bara inte hur skilsmässan ska kunna gå igenom när jag inte vet var han är. Han kan ju inte skriva på några papper.

Jo, men den kommer att gå i genom ändå. Det tar bara lite längre tid.

Jag vill ju bara att det ska bli klart så fort som möjligt. Jag har även yrkat på enskild vårdnad, mest pga den hemska kvinnan han slog sig ihop med. Hon är dömd i ett brottmål och hennes egna barn är omhändertagna enligt lvu. Ändå pratade de om att ha sonen vv och kanske lite mer ändå. Jag ville skydda sonen ifrån det. Och hon trodde hon skulle få vara barnvakt till Xets barnbarn för det hade han lurat i henne. När det gick upp för henne att Xets dotter inte ville ha henne i närheten av sina barn blev hon hysterisk och gapade och skrek och kallade henne för hora och allt möjligt. Och hotade om en massa. Nu är hon gudskelov inte med i bilden längre, men jag har fortfarande behov av att kunna ta enskilda belsut. Jag måste tex kunna ta beslut om vård, jag har redan fått påminnelse en gång nu om att vi måste skriva på om vaccinationer, men jag kan ju bara fixa min underskrift. Xet behagar ju inte tala om vart han befinner sig eller vilket telefonnummer han har.

Jag har ju gjort denna resa i princip helt ensam, nåja har pratat lite med några vänner, min dotter och hans dotter och höll på att glömma, min mamma också. Och i ilfart. Från ett snack efter jobbet förra fredagen som innehöll lite funderingar om livet och vad har vi gemensamt och allt är så trist nu till bam vi ska separera. Och en minut senare ensam med sonen och chocken. Funderingarna över vad det var som hände och varför. Och varför det inte ens fanns någon idé att försöka. Eller fanns det det, hans sista ord var ändå att jag kommer förbi på söndag så får vi se. Och så till upptäckten om hon, Hysterikan. Varför hade han inte sagt något? Typ innan då. Jo, det var nog för att han hade lite för mycket att förlora, tror jag. Och så de hektiska dygnen när jag konverserade med Hysterikan och det gick upp för henne att han faktiskt varit helt normalt gift fram till förra fredagen. Pusselbitarna jag fick ifrån hans dotter, mina vänner och från Hysterikan själv plus mitt snokande i hans Messenger (innan han bytte lösenordet). Så till bekräftelsen från honom (via mail) att han hade avslutat det hela och skjutsat hem henne till sin förra pojkvän (som nu är hennes nuvarande) och att han är ensam, vill landa. Och det senaste mailet från i lördags där han sa att det nu har lugnat sig och undrade hur det går för oss. Bra var mitt enda svar. Jag har skickat in skilsmässopapper, ändrat förmånstagare i min livförsäkring, ansökt om byte av efternamn, ansökt om underhåll och påtalat fel i folkbokföringen. Fått berätta för skolan att jag inte har hans adress eller telefonnummer och att vi inte vet vart han är, eller när/om han tänker höra av sig. Har fått ändra fritidstiderna nu när jag måste sköta all hämtning/lämning ensam. Känner att jag egentligen inte vill att han någonsin ska höra av sig/dyka upp. Raderad, typ. Men samtidigt känner jag mig snuvad på framtiden. Vi skulle ju köpa hus och bli gamla tillsammans. Vi planerade ju för hur livet tillsammans skulle se ut. Vi skulle ju ta oss ifrån denna lägenhet som egentligen bara var tillfällig tills vi kunde uppfylla drömmen om ett litet hus. Jag inser ju att det är den drömmen jag sörjer och inte honom, även om det ibland dyker upp ovälkomna tankar på att vi kanske kan fortsätta umgås ändå. Men tänker stå stenhård den dagen han hör av sig. Det ska enbart handla om hur han kan ta sitt ansvar över sin son och inget annat.

1 gillning

Jag är plötsligt supernervös. Fick ett mail och han kommer över på fredag kväll. Vet inte vad jag ska säga eller kräva.

Oooops! Det här hade jag helt missat. Tack för tipset!

Hade redan börjat funderat på att ändra ordningsföljd på förmånstagare så att mina barn skulle komma före make. Har ju 4 vuxna barn sedan tidigare. Och mannen har nästan lika mycket skulder som jag har i livförsäkring, så om jag dör går ju allt till kronofogden och det vore ju dumt. Annars hade jag nog glömt detta jag med! Men nu går det till barnen i stället.

1 gillning

Så. Nu har Kräket varit här och hämtat sina personliga tillhörigheter. Och skrivit på lite skolpapper Och lämnat ett telefonnummer. Han fick mitt värsta stoneface och jag gick sakligt igenom allt som måste skrivas på och fixas. Samt informerade om att jag har yrkat på enskild vårdnad och sökt underhållsstöd. Otroligt nog har han lyckats fixa en lägenhet inte alltför långt ifrån sonens skola. Superbra för sonen förstås, men jag hade nog önskat att han skulle få det lite mer svettigt att hitta ett boende. Nåja, för tillfället bor han i en sommarstuga som han hyrt och får inte lägenheten förrän till månadsskiftet. Och för tillfället litar jag inte på ett ord han säger. Jag tror på det när jag ser det liksom. Så än så länge kommer jag inte släppa iväg sonen på några längre besök.

Jag höll inne på frågan som jag egentligen hade velat ställa: Var det (hon, hysterikan) värt det? Krossad familj, krossade framtidsdrömmar?

2 gillningar

Jag tänker att svaret inte finns i ”relationen” till Hysterikan, utan inom Kräket. Han har ju uppenbart vissa inneboende svårigheter, och till sist så tog de ut sin rätt. Jag blev också lämnad när maken träffade en ny, men under året som gått, när chock, ilska, sorg lagt sig, så ser jag mycket tydliga mönster i exmakens liv. En del påminner om det du berättar, annat inte. Den stora frågan för mig är numera hur vi kunde hålla alla dessa svårigheter i schack under så många år…

Jag tycker att du agerar supercoolt! Så bra att gå vidare direkt med alla formalia. Och man behöver som sagt inte träffas. När du kommit vidare så tror jag att du kommer att kunna se ännu fler mönster i Kräkets liv, som inte är kopplade till dig. Jag har nu sett till hela exmakens liv, relation till föräldrar, vänner, hur han bytt jobb, hur han bemöter andra, försökt att beskriva hans liv från ett utifrånperspektiv, och det har gett många insikter. Jag tror att när du fått sörja och få distans så kan det vara en god hjälp att se Kräket och även Hysterikan lite utifrån, titta på deras handlingar, inte vad du känner inför dem. Men kanske inte än… var sak har sin tid.

3 gillningar

Kloka reflektioner från @Uppochner som alltid. Du är cool som hanterar all formalia, förmodligen är X i chock och kommer aldrig ikapp dig! Fokus på praktiska ting nu! Känslorna kan du hantera sen.

Svaret på din sista fråga (om hon var värd det) kommer så småningom (ev riktigt snart) att bli NEJ. Klart hon inte var värd det. Han är inte stolt över vad han har gjort, varför skulle han annars blivit som uppslukad av jorden och ingen vet var han är, när han har ett barn! Så beter sig inte en människa som är stolt över sitt beteende.

Anhåller om att få lämna in delar av hjärnan på grundlig undersökning och åtgärdande! Kommer på mig själv med att då och då tänka att vi kanske kan komma igenom det här och hitta tillbaka. Wtf?? Jag förstår inte mina tankar just nu. Jag tänker “men vi kan ju ha det bra tillsammans ändå”, köpa det där huset som vi drömt om, göra vandringarna som vi pratat om, skaffa hunden som vi pratat om och ställt oss i kö för (ras som inte föds så många valpar per år), åka på de festivaler vi längtat efter och bara glömma denna sorgliga sommar. Men vänta lite nu! Jag fattar ju att det är drömmen om det framtida livet tillsammans som jag sörjer och inte mannen Kräket i sig. De känslorna finns ju liksom inte. Rädslan över att återigen vara helt och komplett ensam igen. Ingen att ta en kaffe eller öl med i kvällssolen. Ingen som trivs med att göra de grejer jag vill göra, lyssna på den musiken jag vill lyssna på, har samma åsikter som jag. Jag har ju redan gått igenom en separation tidigare, med resultatet att jag tappade ALLA människor som någonsin känt mig eller på något sätt brytt sig om mig. Jag är så sorglig att jag inte har en enda vän, förutom Kräket då. Ingen kontakt med någon barndomskamrat, ytterst lite kontakt med min mamma och min syster, inga vänner som känner MIG. Alla jag någonsin har umgåtts med har varit min respektives vänner eller släktingar. Eller som nu, grannar som vi har pratat lite med tack vare Kräkets otroliga sociala förmåga. Jag hänger liksom med på ett hörn. Har aldrig skaffat mig en egen vän. Det enda jag har nu är 4 vuxna barn som jag har väldigt lite kontakt (nåja, ett av dem är som mig och kommer flytta hit) med och 8-åringen.

Så vi har våra problem och egenheter som två motpoler och jag tror det är därför det har klarat sig tills nu. Jag har ju mycket väl vetat om hans problem att hålla sig till sanningen, men har som sagt accepterat det och stått ut med mycket mer än någon annan skulle ha gjort, i båda mina långa förhållanden.

Jag känner mig också förbannad över att han gör så här just NU. Först satte han mig ordentligt i skuldträsket och jag tog tag i det och har nu skuldsanering med ett drygt halvår kvar. När den är över sitter jag på en riktigt bra lön och vi skulle ha fått det bra ekonomiskt. Och äntligen kunna göra allt det där vi har drömt om efter mer än 8 år på existensminimum och endast överlevnad. Själva livet var satt på vänt och vi hade klarat med med ljuset i sikte så nära nu. Jag har trollat med knäna och vridit ut och in på mig själv och satt mig själv i absolut sista rummet så länge för att få detta att vända. Jag har varit den enda med inkomst under lång tid. Hjälpt honom till studier, betalat gamla CSN-skulder så att han skulle kunna plugga igen för att kunna få jobb och inkomst. Jag har köpt bil efter bil efter bil. Jag har flyttat och bytt jobb för att han skulle få prova livet på ett helt annat ställe och utöva en dyr fritidssysselsättning och fortsatt mata in pengar i det. Jag har verkligen ställt upp på detta Kräk och nu när han precis efter nästan 9 års inkomstlöshet har fått jobb och lön och vi snart skulle kunna börja LEVA igen så går han och gör så här. Så SKJUT hål i den delen av min skalle som törs ens viska tanken om att vi kanske kan få det bra tillsammans ändå. Dessutom var det ju han som ville skiljas och som gjorde detta, så det alternativet ligger inte ens på bordet.

URSÄKTA ett långt och svamligt inlägg!

2 gillningar

Någonstans finns i mitt bakhuvud att han använde dig som räddningsplanka att reda ut hans svårigheter och nu när du fyllt din uppgift behöver han dig inte längre.

Nähä, tror du inte den tanken har dykt upp hos mig med? Jag känner ju dessutom till hans historia med en ständig ström av nya kvinnor vid hans sida eftersom jag kände honom när han separerade från sina barns mor och har bott granne och umgåtts med han och hans tjejer. Han kände ju till min utbildning, mitt jobb och mina möjligheter från början. Och så såg han till att finnas där när jag blev lämnad och sa alla rätt saker. Jag gick ju rätt i fällan.

Men för att vara lite rättvis, det var jag som bad honom göra slut med den tjej han hade för tillfället om han ville dejta mig. Och det gjorde han och jag bjöd nog ut mig ganska så bra själv så att säga.

En lite flörtig jargong hade vi ju trots allt haft i de 14 år vi hade känt varandra. Lite ömsesidig attraktion fanns nog trots allt.

Jag säger som min pappa sa till mig när jag var förtvivlad över att jag litat på X i alla år (och han svek ju såklart): “Det är så man gör i ett förhållande”.

Klandra inte dig själv för att du ställde upp på honom. Det säger en hel del om dig som ställt upp för en annan människa, och om honom också förstås, som utnyttjat det och gått sin väg. Det är bara pengar. Ingen idé att du klandrar dig själv för det!

En avvänjningperiod när en ägnar sig åt “falling out of love” är väl inget att förvånas över…

2 gillningar

Håller med. Det är bara pengar. Om ett halvår kommer jag ur detta med en månadslön på nästan 60000 kr och helt fri från skulder. Och han sitter kvar med skulder på nästan en miljon och en lön på 22000.

Jag är fortfarande chockad och har svårt att begripa att han faktiskt har gjort så här. Och undrar ju förstås hur han tänkte. Hur planerat var det, hade han verkligen tänkt göra så här emot mig? Ville han bara bli av med mig hade det ju varit enklare att säga tack och adjö liksom. Mår han lite dåligt över vad han har gjort eller blev det bara en axelryckning? (Hans stoneface var misnt lika bra som mitt). Jag tänkte först att jag vill inte veta varför, hur, när och vad men känner ändå att det hade varit mer förståeligt om jag kunde få dem svaren. Även om svaret skulle bli, ja, jag gjorde detta för att komma på fötter med ekonomin och träffade Hysterikan och blev hals över huvudet kär. Eller, ja, jag är heltigenom rutten och ondsint och gjorde detta för att du skulle lida. Annars tar mitt förnuft över och fyller i själv och då blir det “jag har mått så dåligt över att vi saknar närhet i förhållandet och att allt går ut på att överleva och jag saknade spänning i livet så jag tog kontakt med Hysterikan för att jag var fascinerad av henne istället för att prata ut om det med dig och allt gick överstyr”.

Vet du vad. Du med din livserfarenhet (fem barn! livets rikedom) och dessutom en stabil position i livet med bra lön. Du är smart. Du är klok. Du är rolig. Det är DU som är vinnaren, och han är en idiot som inte fattar det. Du är ett kap! Bättre öden (män) väntar… :muscle:t2:

1 gillning