Min fru vill skiljas, detta meddelade hon efter 19år tillsammans en höstnatt, det kom verkligen oväntat för mig, hon ville att vi skulle meddela barnen detta tämligen omgående. Vi har 3 barn med olika dubbeldiagnoser inom asperger och autism, de kräver fasta rutiner och så lite ändringar i tillvaron som möjligt. Skilsmässokravet kom för 1,5år sedan, jag lyckades tala om för henne att vi inte kan överaska dem med detta och efter diskutioner så höll hon med. Nu har det gått 1,5 år sedan dess, hon vill fortfarande skiljas, hon har hittat en ny via internet (han bor i en annan världsdel, de har aldrig träffats) Vi bråkar inte och livet går vidare, vi skaffade en hyreslägenhet för att testa barnen att bo med en förälder, men de vill inte sova någon annan stans än i sina rum hemma. Jag vet inte riktigt hur jag ska må…Man bor i en falsk familjesituation där få vet att hon vill skiljas, vi har ofta roligt tillsammans men trots det och ett antal familjeterapeufter så vill hon ändå skiljas. Hur vi ska ta hand om barnens hälsa vet hon inte. Det känns som om jag får ta allt ansvar för familjen och komma med förslag hur hennes önskan ska kunna genomföras. Frågan är bara vad som är kvar av mig sedan…Jag vet inte om jag orkar i längden med detta heller. Jag kan tillägga att ta hand om barnen kräver ofta att båda gör det så då det är mycket jobb med deras handikapp. Jag känner att ha oron över hur barnen ska må sedan, hur mycket mer problem vi får med deras reaktioner samt hur jag ska orka är så knäckande.
Låter jättejobbigt. Barn med sådana diagnoser klarar väl inte stora eller ens små förändringar. Kan barnen få stanna hemma och ni föräldrar byter vecka vecka. Ni skulle då dela en lägenhet. Ja jag vet inte vad jag skall säga. Min situation är inte något vidare men när man läser din så inser man att ALLA skilsmässor är så olika, fast lika jobbiga ändå. Många kramar till dig annat kan jag inte säga. Skriv här ,det lättar
Ja, det känns så konstigt, man går omkring med sin “fru” och allt verkar utåt vara som vanligt, vi köper ny bil och investerar i huset, allt känns så förädiskt, ibland undrar man om hon ändrat sig eller om jag drömt. Men sedan kommer det igen, jag vet inte om jag kommer må dåligt sedan, jag jobbar på avstånd från det hela känns det som, som om det inte rör mig. Jag orkar inte ta annat än lätt på det hela och hjälper istället henne att må bra.
Min flicka (Aspergers) var 10 år. Jag satsade på att hon skulle få bo kvar i samma hus och gå i samma skola. Så lite förändringar som möjligt. Den enda stora förändringen blev att pappan flyttade. Sedan klarade hon av att hälsa på honom 1-2 dagar i taget, så länge hon hade sin fasta punkt här hemma. Hon började komma till mig på nätterna, men annars reagerade hon inte så väldigt. Jag blev förvånad över hur väl hon anpassade sig.
@Leaf hur har det gått för din dotter? Hur har ni andra ordnat det? Skulle gärna vilja höra. Är i liknande situation. Barnet vill bo kvar i sitt hem där han alltid bott. Jag önskade att mitt ex skulle skaffa boende inom gångavstånd för att vi skulle kunna ha ett fast hem för sonen, med kombinerat med att han sov över varannan helg plus hade planerade dagar då han var hos sin pappa ett par gånger varje vecka och att han lätt skulle kunna gå mellan och hälsa på. Men mitt ex ville inte pga att han vill bo centralt och kunna gå på restauranger och pubar för att inte känna sig instängd några km från stadskärnan 
Nu har vi bott isär i tre månader och det verkar som att han vill ha sonen mer, kanske varannan vecka. Jag vet att det inte är barnen som bestämmer boende i ung ålder och att deras relation mår bra av att de är mycket med varandra, men sonen har uttryckligen sagt att han inte vill sova mer än en natt per vecka hos sin pappa och att han vill ha kvar lägenheten som sitt hem. När man har autism blir allt med omväxling etc så mycket svårare och jag är rädd att han kommer må skit av att flytta runt. Dessutom har hans pappa utsatt honom för ett traumatiskt halvår genom hur skilsmässan gick till, jag vill inte att nästa chock blir att vi tvingar honom att ha ett nytt hem… Vill bara att han ska få ta det i sin takt. Hoppas att det här gått bra för er 
Mitt barn med ast var 13. Han flyttade ungefär 900 m bort och barnen bor varannan vecka. Hon fixar det fint. Att bo enbart hos mig (eller honom) är uteslutet, hon har fin relation med pappan och behöver oss båda. Det enda är att hon är lite stressad vid bytesdagar, står i hallen någon timme innan det vi kommit överens om. Och hon glömmer saker, men det är inget stort problem, det är nära att hämta och hon mår bra av promenaden.
Tack för svar! Mitt barn är bara sju år och väldigt fäst vid sitt hem. Hur gjorde ni för att introducera varannan vecka? Började ni med det på en gång eller fasade ni in det på något sätt? Hur tog ditt barn det? Min son och mitt ex har en väldigt fin relation och jag är glad att de har det. Samtidigt livrädd att han fortsätter sin egotripp och låter en ny person flytta in innan sonen ens gjort sig hemmastadd eller något annat galet. (Han lät t.ex. sonen träffa sin älskarinna på café innan jag ens visste att han tyckte att det fanns problem i vårt förhållande, tror inte han fattar hur andra blir påverkade, utan mest utgår från sin egen känsla). Kommer ha jättesvårt att tvinga sonen att flytta om han inte vill… 
Mitt barn blev jätteargt när vi berättade att vi skulle skiljas. Och började planera sitt rum en timme efteråt.
För autistiska barn gäller samma som för andra: de tar det bra om föräldrarna sköter det bra. De behöver trygghet och absolut inte bli en bricka i föräldrarnas maktspel. Jag tror att många lägger över sina egna känslor på barnen - absolut inte med vilje, men driften att skapa skuldkänslor är stor när man känner harm. Det bästa du kan ge ditt barn är att samarbeta så bra du förmår med ditt ex.
Det där med att introducera en ny partner är knepigt. Min gissning är att ditt ex har svårt att ta till sig dina synpunkter, hur kloka de än är. Jag föreslår absolut att ni tar hjälp utifrån. En rådgivare kan delge sina erfarenheter av vad som brukar fungera. Det kan vara bra att prata med bup om det också. Det man absolut ska undvara sina barn är att utsätta dem för nya partners vid korta förhållanden, eller för konflikter i dem nya relationen, så det är bra om det är någorlunda stabilt.
Jag är själv i relation nu med en man med autistiskt barn på 6 år. De separerade innan vi träffades. Jag träffade barnet en gång i juni. Jag är van vid autister och fick snabbt kontakt med barnet. Mamman blev skogstokig, jag lovar, hon skrek i två dagar (när barnet var hos henne 
). Vi ligger lågt sen dess, för barnets skull, vill inte utsätta hen för mer drama.
Det sjuka är att det automatiskt blir den som beter sig värst som ”vinner”, eftersom den mer sansade inser att konflikter skadar barnet. I ditt fall låter det som att du är den mer sansade. Undvik draman genom att ta hjälp utifrån och få en fungerande dialog så fort som möjligt.
Min dotter är 15 år nu. Det som hände var att det blev alltmer tydligt hur annorlunda hon var. Exets nya kvinna kunde inte alls klara av det, och exet tycker att dottern är pinsam. De där 1-2 dagarna som dottern hälsade på honom, blev mer och mer sällan, och nu i år har hon nog varit där sammanlagt 5-6 dagar på hela året.
I början när hon var hos honom oftare, så blev det stora uppträden och sammanbrott. Det blev för jobbigt för henne att vara där, med deras krav på att hon skulle bete sig som “normala barn”. Hennes utbrott gjorde att de inte ville ha dit henne, så på det sättet löste det sig nog på bästa sätt för hennes del.
Svåraste omställningen för hennes del har varit att jag måste jobba även när hon är sjuk eller har problem. Jag måste ha en inkomst, och jag kan inte vabba med en 15-åring, hur mycket hon än vill.
Ja, jag kanske måste ta hjälp utifrån. Tog tidigare idag kontakt med familjeterapeuten igen för att boka tid för oss, för att få prata om diverse saker, varav det här är en. Förstår jag det rätt om ni introducerade varannan vecka på en gång? Din dotter verkar ha tagit det bra trots allt. Tråkigt med din nya och hur det blev… 
Om din dotter hade verkat må dåligt av tal om flytt - hur tror du att du hade hanterat det då? Alltså om det inte lugnade sig av att prata och förbereda? Min mardröm skulle vara att tvinga sonen att flytta mellan fastän han inte vill. Har haft nog jobbigt att tvinga honom att sova över en natt när han inte velat pga att pappan inte förberett honom nog på vad de ska göra etc.
Oj vad jobbigt! Kan inte ens tänka mig obehaget i att se sitt barn få sådana överkrav och må dåligt över det… eller jo det kan jag, för det var iofs så hela förskoletiden var. Men då gjorde jag allt för att dra ner på tiderna på fsk, det blir ju helt fel att tänka så om tiderna hos den andra föräldern om det inte är helt uppenbart åt skogen (som det verkar ha varit i ert fall). Jag tänker att vi har lite olika bekymmer vad gäller det här med boendet. Känner du till att det finns möjlighet för läkare att skriva vab-intyg för äldre barn?
@Leaf, om din dotter nu fått diagnosen autism finns det goda möjligheter för dig att Försäkringskassan godkänner vab. Jag har vabbat för mitt då 18-åriga barn med läkarintyg. FK kan göra någon form av förhandsbedömning om barnet tillhör LSS. Man kan ha rätt till VAB upp tills barnet är 21 år, läs mer på Försäkringskassans hemsida.
Det här är tyvärr så sant! Gör vad ni kan för att inte vara den västa!