Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Skiljas från någon som inte mår bra

Hej,
Min man och jag har varit gifta sedan 2008, och ihop sedan 2003. Vi har tre underbara barn ihop, 4-12 år.
För 3,5 år sedan blev min man allvarligt sjuk av en inflammation i hjärnan. Han låg inne i flera månader på sjukhus. Det har varit en långsam rehabilitering, idag arbetar han med sitt egna företag ca 25-50 procent, resten sjukskriven. Han har kvar en viss påverkan på synen, och mindre stresstålig, men kan röra sig annars precis som vanligt.
Under hans rehabiliteringstid blev hans pappa sjuk, och gick senare bort, och det företag hans föräldrar hade lades ned, som han också jobbat i. Man kan säga att han blivit vingklippt och drabbats av mycket sorg.
Jag har kämpat på bredvid med hem, hushåll, barn, alla deras aktiviteter. Idag är han med och skjutsar, är lite mer delaktig, men den övergripande kontrollen och ansvaret har jag. Oftast är det jag som säger vad som behöver göras. Jag har utöver barnen hand om räkningar, aktiviteter, planering, trädgård, underhåll av hus, avloppsprojekt . Även innan sjukdomen var han lite sina ”föräldrars pojke”, som kunde luta sig mycket åt att de löste allt åt honom när det gällde jobbet, hitta uppgifter, och jag på det privata. Nu känner jag att jag tagit över hela den rollen.
Jag har envist försökt och hoppats och trott att han skulle kunna samtala med någon professionell för att hantera alla sorger, gå vidare och få verktyg i hur han nu ska stå på egna ben. Han har gått enstaka gånger, men det biter inte. Han hamnar bara i sjuklighetens ”kokong”. Allt hänger nu på att han var sjuk. Ifrågasätter jag ngt eller lämnar jag ett förslag, blir han kort och tvär och tycker jag klagar och är kritisk, och att jag minsann inte är sjuk eller förlorat far eller jobb. Jag har varit väldigt tålig för alla möjliga konstiga kommentarer och gliringar, men för en tid sedan kände jag bara STOPP. Det räcker nu. Där gick också min gräns. När han är på det humöret, kam han spela ut mig inför barnen. Och hela min kropp skriker ”NEJ”! Det här vill jag inte leva i i 40 år till. Och barnen känner av det, och den mellersta tjejen har faktiskt varit stark nog att ifrågasätta honom ett par gånger. Det är som att leva med ett stort barn. Hans närmaste familj, ifrågasätter inte heller hans beteende, fast de hört, för jag tror de är vana vid det. Hans pappa var väldigt dominerande.
Nu rör jag runt i grytan och säger att det här inte är ok t hans syster.
Jag har kommit till en insikt att jag inte kan lösa hans liv eller mående eller jobbsitustion längre. Nu går det utöver barnen, och där går gränsen.
Vi ska på familjerådgivning för att samtala, men jag har kommit så långt nu att jag nästan inte ser ngn återvändo. Vi har varit där ett par gånger förut och då har han kommit med syrliga kommentarer till familjerådgivaren, jättepinsamt.
Nu kommer jag vara uppriktig, säga som det är och att det inte är hållbart i längden.

Har någon fler erfarenheter av att leva med någon som inte mår psykiskt väl, som växlar i humöret, som man till slut känner sig otillräcklig över att lösa?

Tacksam för svar

1 gillning

Jag har äntligen skapat ett konto för jag kunde inte missa möjligheten att svara dig. Detta är mitt första inlägg här.

I somras lämnade jag en man jag levt med i 4 år. Vi träffades när jag var relativt ny separerad och efter 6 mån av dejtande fick även barnen träffa varandra och de trivdes så bra ihop! Vi köpte ett hus men nästan direkt började hans humörsvängningar. Först lite då och då, men när han blev arbetslös blev det värre. Han var deppig men ville inte erkänna det. I stället var det mitt fel, jag var för glad eller för ointresserad, fanns alltid ngt hos mig som startade bråk. Hans ryggproblem började eskalera och även detta påverkade relationen. Han sov sämre och var på dåligt humör, återigen, han mådde prima och hade inga problem. I denna veva fick jag cancerbesked och allt förvärrades. De drygt 2 åren jag kämpade mot cancer samtidigt som han mådde dåligt var hemska. Alltid var det han som skulle vara i centrum och hans smärta som skulle diskuteras. Jag förstår inte hur jag orkade…

Det sista året tyckte jag att det var som att leva i en karusell, visste aldrig hur han skulle må när jag kom hem men jag visste att han skulle bli sur eller arg på mig. De veckor vi hade barnen orkade han hålla någorlunda bättre humör i perioder men de veckor utan barn var hemska. Han var på mig om allt samtidigt som jag skulle förstå honom, lyssna på honom, göra oss hela igen. När vi gick i parterapi målade han upp en bild över sig som en stackars känsliga man som inte får närhet, jag satt i hörnet och kände mig livrädd men terapeuten frågade, varför ger du inte närhet? Vill du inte kramas?

Dagarna och veckorna blev värre och till slut kände jag mig konstant iakttagen. Han var säker på att jag tittade på alla män och att jag hade ngt på gång med någon. Såg vi en romantisk film blev han arg och ledsen över att han inte fick uppleva passion och närhet.

Till slut valde jag en plats där jag skulle ta livet av mig. Det var en fridfull del av stranden. Jag orkade inte med honom, hans problem som enligt honom bara berodde på mig, vårt liv som endast bestod av att prata och gräla. Jag kände att jag hade blivit den tysta osynliga kvinnan. Jag kände mig som en bluff då jag på dagarna var en uppskattad chef men så fort jag åkte hem förvandlades jag till ngn helt annan. Jag ville inte leva längre.

Någonstans här insåg jag att det måste finnas en annan lösning. Jag måste inte leva ihop med honom. Jag har försökt, alldeles för länge, men nu måste jag våga ta mig framåt.

Jag hade inte planerat ngn dag utan den dagen bara kom. På jobbet hade man pratat om uppsägningar och samma dag då jag fick risk för uppsägning cyklade jag hem, åt middag med honom och gjorde slut. Detta var i augusti 2019.

Vi alla har olika historier och det här var min. Idag bor jag själv med mina barn och jag känner mig lycklig och lättad. Det är alldeles underbart att komma hem efter jobb och veta att ingen kommer att skälla på mig, ingen har åsikter om jag ser trött/sliten/tråkig ut. Jag känner mig fri och levande. Barnen mår mycket bättre och vi har inga bråk såsom vi hade då. Inga spänningar. Jag fokuserar allt på att må bra, hitta min inre styrka och att vara så bra mamma som jag bara kan.

Jag gjorde mitt val och är evigt tacksam att jag hittade mod att ta mitt beslut! Oavsett vad du väljer, hoppas jag att du är sann mot dig själv. Du vet svaret inom dig. All styrka!

7 gillningar

Hej! Det låter som en fruktansvärd press du befinner dig under konstant! Jag har inte alls den erfarenheten som du beskriver, men en styrka med det här forumet tycker jag är att man får svar från olika håll. Så jag gör ett försök:

Din rubrik handlar om att han inte mår bra. Men har han någon slags sjukdomsinsikt och försöker bli frisk? Låter som att han skyller på att han VARIT sjuk. Även sjuka har ett ansvar för hur man beter sig och hur man hanterar sin ohälsa. Och om han har funktionsnedsättningar så behöver han ju själv vara medveten om dem och att alla i hans omgivning vet vad som behövs för att han ska funka i vardagen. Och då menar jag inte att han behöver skämmas bort eller slippa ansvar. Hur stöttar han dig, till exempel? Ni ska ju vara ett team…

Eller är det snarare andra som ursäktar hans dåliga beteende med att han ju faktiskt inte mår bra? Att det liksom är lättare att ta att han är sjuk än att han beter sig jäkligt illa utan en vettig anledning? För ingen är värd att behandlas illa på det sättet.
Familjerådgivning är väl en start, kanske kan man lägga en grund för samarbete kring barnen, göra ett bra avslut, vad vet jag? Men jag tänker snarare på dig, att du får ett professionellt stöd. Jag har träffat en terapeut några gånger och det har verkligen lyft av en hel del ansvar och oro från mina axlar!

1 gillning

Tack snälla för att du delar med dig av din historia. Du har ju verkligen gått igenom en jättejobbig resa, när du själv också varit sjuk, vilken otrolig styrka. Vad bra och modigt av dig att du fattade beslutet att släppa och gå vidare, och fantastiskt att du nu känner dig fri och levande.
För min del har jag verkligen kommit till en brytpunkt där mitt tålamod och min tolerans för icke ok beteende har tagit slut. Det är så att han hade vissa sidor, vissa tendenser, redan innan han blev sjuk, men att jag trott att de går att lösa, hantera, fixa till, eller att jag förnekat att se dem, att jag smält det.
Du har jag kommit till ett större perspektiv att precis som du skriver, tänker hur JAG vill ha det, vad behöver JAG egentligen, ska man behöva tolerera sånt här? Och hur blir jag som mamma när jag inte mår bra, spänner mig hela tiden i hans närvaro, och vad sänder jag för signaler till dem?
Nu är både han och jag från familjer där föräldrar levt hela livet ihop. På min sida finns det en öppenhet och ärlighet om sånt här, som jag inte upplever finns på hans.
Nu har jag informerat hans syster och mamma om att jag inte mår väl som det är nu i vår situation och att vi har bokat tid för familjerådgivning. Hans mamma svarar att det var väldigt tråkigt, men frågar vad jag vill ändra på, om hon kan hjälpa till…! Ngt enkelt och konkret… Jag svarade att det här handlar inte om ngt enkelt, och att jag hoppas vi får samtalstid snart. Syster undrar också vad som känns knivigt och undrar om hon kan gå in och lösa ngt. Så här har det alltid varit, att hans närmaste familj ska gå in och lösa och fixa. Nu har jag inte svarat för jag vet inte vad jag ska säga, bara att det här är inget ngn annan kan fixa till snabbt och lätt i all välmening, det här handlar om mig och min man. Jag ville bara meddela för att de ska känna till att vi har det tufft, för jag tror inte min man säger det. Men nu låter jag den prata med min man istället och jag med mins närmaste, blir väldigt konstigt annars.
Jag ska absolut följa mitt innersta, jag har trängt undan det väldigt länge, och det är väl därför det är så omvälvande just nu inombords. Men ingen i min närmaste omgivning är förvånad, de har sett att jag inte mått bra.
Kram

Superbra att ni ska på samtal! De behövs oavsett och kan ge er verktyg framåt. Hur känner han inför samtalen?

Ett tips som jag fick och som jag tyckte var väldigt användbart är att bestämma tidpunkt. Jag hade svårt att erkänna och även om jag ville så fegade jag ur när jag borde ha avslutat. Då sa mina närmsta vänner att bestäm en tid, t ex midsommar eller september. När midsommar kommit frågade de hur jag kände, hade det skett en förändring, hade han varit snällare mot mig och framförallt vad kände jag. När jag för tredje gången passerat tidslinjen insåg jag att det aldrig kommer förändras och jag måste välja vad jag vill.

Nyfiken på hur han ser på hela situationen? Trivs han med sig själv och med ert förhållande?

2 gillningar

Jag är jättetacksam för din input. Det betyder väldigt mycket i den situation jag befinner mig just nu.
Han pratar mycket om att han har en jobbig synskada efter att han var sjuk, att hade inte den varit där hade allt varit bra. Han tycker inte han lider av någon psykisk ohälsa, trots sitt beteende, utan det är bara den här skadan på synen. Han får köra bil, det har avancerade ögontester visat, han kan springa, han kan börja jobba mm. Jag tycker däremot att hans psykiska hälsa inte är som den ska. Dock har jag då velat tro att hans beteende beror på att han har sorg efter alla händelser, och att det skulle gå att lösa om han träffar ngn att samtala med. Men han vill som sagt inte. Och jag har tappat tron, lusten och hoppet när det gäller att lösa hans grejer. Och det är för jag nu fått en insikt i att han inte är snäll, schysst, han tänker bara på sig själv.
Får väl säga att hans familj inte sätter ned foten vid ngt konstigt beteende varken när han säger ngt eller när hans far var igång. Man ursäktade det med att sån är han, det är grabbar osv. Jag som då och då ifrågasatte var ”jobbig” och han tog sällan mitt parti utan höll med sina föräldrar.
Och nu är vi där vi är.
Att han är oförmögen att fatta stora och jobbiga beslut har alltid funnits där och det har inte blivit bättre efter att han var sjuk.
Det har varit lättast att luta sig mot sina föräldrar.
Jag känner väl att ju mer tankar och känslor som kommer upp nu, desto mer situationer och händelser jag minns, desto mer beslutsam blir jag kring att jag behöver nog välja en annan väg. Jag hoppas bara det finns förståelse för detta även på hans sida, så att det blir så bra för barnen som möjligt, så att de kan bo hos mig det allra mesta, för jag är orolig om han klarar av att ta hand om dem själv, och hur barnen mår av att vara själva med honom över natten. Han blir lätt stressad och orkar inte hur mycket som helst, och man kan räkna nätterna på en hand då han varit helt själv med barnen. Han åker i regel alltid t sin mamma. Men nu är ju det svårt i Corona tider.
Tack, jag har kuratorstöd sedan han var sjuk, eftersom vi hade små barn, kopplat t landstinget, och jag vet ärligt inte hur det hade gått utan hennes hjälp.
Oj, vilket långt inlägg det blev…

Tack för bra tips, man har ju ingen aning om den här processen. Min ledstjärna är verkligen nu, mår jag bra i det här, vill jag ha det så här fortsättningsvis, vad känner jag.
När jag tagit upp det här med min man sedan min ”brytpunkt”, brukar han hamna i mycket försvar,” jag har minsann gått med på det ena och det andra” ”jag är minsann sjuk fortfarande”, si och så och osv… Han reagerar starkt, går iväg, kommer tillbaka, försöker sansa sig, jag försöker förklara , han blir upprörd igen, och det går igång igen, om och om igen, som en loop. Och nu börjar jag undrar om han ens förstår hur jag mår, om han förstår vart vi är på väg. Jag tror faktiskt inte han fattar det.
Antingen går det bara inte in, el så skjuter han det ifrån sig, för att han inte vet hur han ska hantera det hela.
Det hoppas jag kan underlätta med samtal, men vet inte om denna person heller lyckas . Stor risk att vi hamnar i prat om skadan och att han tar över😔. Vi får se. Han säger mycket att han gör det här med samtal för min skull, men han känns lite mer angelägen nu än tidigare. Han har dock flaggat för att han kommer ta upp det här med skadan ändå.
Den frågan du ställer om han trivs med sig själv och i förhållandet, det har jag faktiskt ställt t honom många gånger själv. Då svarar han att han önskar vi kunde vara närmare varandra, att det bara är den här skadan som stör inget annat, att han minsann försöker och sträcker ut en hand, det är jag som är kall och drar mig undan (och varför gör jag det??). Att han har konstiga utspel och kommentarer verkar han glömma bort, han ser det som att han skämtar, att jag är för känslig, att jag bara klagar när jag tar upp det, att ”du har ju ingen man som utför fysisk misshandel” (nej men något annat…) , att bara han och jag ska kunna lösa det tillsammans, vi behöver inte involvera ngn annan. Men det gör vi inte. Och nu vet jag inte längre om jag orkar och vill längre. Jag har fram tills nu tyckt liksom synd om honom, ser att han behöver professionell hjälp, han blir arg om vartannat, gråter ibland, trevlig , arg igen osv , och när han sen blir taskig mot mig, som ställt upp hela tiden, så ställer jag mig frågan, är det så här det ska vara? Kan jag hjälpa honom om han inte vill själv?
Det är så mycket som gör att man känner sig trygg, känner tillit, och det har sargats så mycket här, kan inte sudda ut minnena längre. Känner igen mig mycket i det du beskriver i din historia.
Men bara att jag blivit öppen, vågar äntligen lyssna på mina inre känslor,känns som en inre befrielse, lättnad, som också ger mig kraft.

1 gillning

Det är en jobbig resa, att börja lyssna på sitt inre och följa sina egna känslor vad som gör att man inte mår bra i ett förhållande, när man är så van att i hela livet ha lyssnat på andra. Att sätta sitt eget behov före. Jag är så otroligt ovan vid detta, och stora beslut som handlar om separationer och dylikt, det är så ofantligt stort och omvälvande. Är så rädd att hamna ur spåret, trycka undan mina egna känslor igen. Men jag tror inte det.

Någon som upplevt liknande resa?

Nu närmar sig vår tid för samtal hos familjerådgivningen, nästa tisdag. Jag har skrivit ned vad jag ska ta upp, vilket jag tror är bra. För att inte tappa tråden och hamna i prat om hans sviter efter sjukdom.

Det är väldigt uppslitande denna tid, jag har svårt att sova om nätterna, drömmer konstigt, klump i bröstet som omvandlas t gråt, om vartannat. Jag har så mycket tankar och känslor i hela kroppen, som löstes ut för några veckor sedan, när jag kände att nu räcker det.

Idag försökte jag förklara för min man hur jag mår, hur jag känner, att jag är ledsen och sårad, trött och utmattad. Detta för att jag dels kört gasen i botten väldigt länge, och dels för att jag tryckt undan en massa känslor och spänt och oroat mig, utan att ha tillåtit det riktigt. Den där helgen fick jag några spydiga kommentarer i ansiktet att jag tänkte, jag är värd något bättre än det här, faktiskt.

Men han ser det inte, har förstår inte,han verkar faktiskt inte alls bry sig om hur jag mår. Det hamnar bara tillbaks på att han har det sämst, han ska man tycka mest synd om. Och jag tycker nästan synd om honom mitt i allt, men jag kan inte rädda honom. Han måste ta eget ansvar för sitt liv.

Idag som sagt när jag skulle försöka förklara, fick jag snabbt t svar,” jag är besviken ”, ”du är patetisk”, ”de där kommentarerna var ju bara skämt”, ”du bara klagar” , ”du är så kritisk jämt”. osv. Häromdagen blev han så arg när jag drog mig undan och skulle köra sonen t förskolan, att han slängde igen bildörren och drämde näven i biltaket.

Jag sa t honom idag, jag behöver någon jag kan känna mig trygg med, det gör jag inte nu, m det blir hånflin tillbaka. Han frågade om jag funderar på att skiljas, jag svarade, ” ja, det gör jag”. ”Det gör jag också”. ”Då gör vi det om du vill”, sa han. Men jag skulle önska att det kunde bli lugna och ärliga samtal.
Han går i försvar direkt, och vänder det tillbaka till mig. För barnens skull önskar jsg bara lugn och ro, och ärlighet.

Det är väldigt påfrestande.

1 gillning

Jag tycker att du verkar tänka så klokt! Håll tag i det, när det verkar mörkt. Du kommer att klara dig, det kommer att bli bättre.

1 gillning

Tack snälla, det värmer verkligen att höra mitt i detta känslokaos. Jag som alltid varit den lite för snälla tjejen, som gillat läget och ställt upp, står nu äntligen upp för mig själv, inte en dag för tidigt. Till slut sa kroppen ifrån.
Men det är himla jobbigt, nervslitande och tröttsamt. Som att slitas mellan två olika jag. Jag både närmar mig själv, den glada positiva tjejen jag en gång var, samtidigt som jag måste ta strid för att få vara mig själv igen, och det är tufft.

Som tur är har jag kontakt med en klok kurator som alltid lyckas vända på rätt stenar och ställa rätt frågor, hjälper mig att hålla rätt kurs, en stöttande familj och mina vänner som hela tiden lyssnar, och framför allt mina tre fantastiska barn som jag gör allt för. De motiverar mig att stå upp för mig själv, för jag vill vara en så bra mamma som möjligt för dem, jag vill må bra för dem, och även för mig själv.

Det jag just nu är orolig för, är hur min man kommer fortsätta att agera och hur min mans familj kommer att reagera över denna känslostorm jag satt igång, hur det i sin tur kommer påverka den process vi är i. Kommer det finnas förståelse hos dem? Kanske inte. Det kan jag ju inte räkna med. Förmodligen inte, rättare sagt. Då behöver jag ändå stå fast i min övertygelse. Jag hoppas verkligen jag gör det och att allt blir så bra som möjligt för barnens skull.

1 gillning

Hej igen, @Kasai,
Jag skulle gärna vilja höra med dig, som levt med en där humöret går upp och ner, som har lätt att bli irriterad och sur och säga korta kommentarer när saker inte blir som han vill ena stunden, och andra stunden försöker vara trevlig och undrar om hela familjen vill gå en promenad och ta med sig goa kakor, hur hanterade du dessa humörsvängningar? Tidigare har jag på något vis använt de ”normala” stunderna som en bekräftelse på att vi ändå har det ok trots allt. Men nu sedan jag nådde en brytpunkt att detta nedvärderande och spydiga beteende inte är ok längre, så är detta bara väldigt tärande, jag reagerar direkt och tål det inte någonstans. Jag har öppnat ett lock till en massa känslor inombords, som bara väller fram. Jag bara klarar det inte. Jag går runt med en stress i kroppen hela tiden. Samtidigt är det ju humörsvängningarna som gjort att jag känner att jag inte orkar längre och stressen i kroppen blir indikator på att detta inte är sunt.

Nu i efterhand ser jag att humörsvängningar fanns där redan i början men det hände så sällan att jag inte såg det som ett problem.

Rent praktiskt så var min taktik att hålla isär sakerna, t ex om vi bråkade på morgonen, lyssnade jag på pepplåtar medan jag cyklade till jobbet. Hann bli lite mer positiv och väl framme satsade jag på att vara med glada människor eller dyka ner i något jobb problem.

En annan metod var att försöka strunta i och försöka vara tuffare (dvs strunta i hans kommentarer osv) dock gjorde detta så att såret inombords bara växte, inget jag rekommenderar.

Jag hittade en egen Happy place i konståkning. Där var jag utan honom, ingen visste vad jag bar inom mig och den nya aktiviteten blev en morot att bli bra på något nytt (i mitt fall en barndomsdröm). Det fungerade tills han förstörde detta också genom kommentarer m.m. om hur jag valt bort honom/familjen eller varför jag aldrig ler på det viset mot honom som jag ler medan jag åkte skridsko.

Du ser mönstret. Jag testade flera olika metoder, pratade med vänner, terapi osv. Till slut fick jag acceptera att det här var en del av hans nuvarande personlighet. Han ville inte erkänna det och trots mina och våra försök att jobba med förhållandet hade jag nu testat allt utan resultat.

Jag har full förståelse över din situation. Det tär. Jag ser dock att du reagerar mest med irritation (om jag tolkat dig rätt) och det är mkt bättre, din irritation blir din bränsle framåt. Oavsett riktning.

Nu har det gått drygt 8 månader sedan jag gjorde slut. Vi ses ungefär en gång varannan vecka för barnens skull. Han är sig lik. Brusar upp oväntat och agerar på känslor. Det bästa är att jag då helt enkelt kan sätta gränser och välja att inte ses/höras av. Han själv tycker inte att han brusar upp, han tycker att han bara blir engagerad…

Jag älskar mitt nya lugna och trygga liv och är fortfarande enormt tacksam till mig själv och mina vänner att jag vågade göra slut!

Om du behöver pepp så finns jag här <3

3 gillningar

Tack för att du delar med dig. Det är ett stöd att höra andras historier och hur man hanterat allt.
Nu har vi varit på två samtal hos familjerådgivningen. Första mötet var oerhört ansträngande, jag blev både desperat och frustrerad för att få fram allt som hänt, mina känslor, upplevelser av allt som hänt. Min man småpratade och försökte vara trevlig mot samtalsledaren, som skojade lite tillbaka. Det kom upp en önskelista vad man vill ha i ett förhållande såsom presenter, fysisk beröring, omsorgshandlingar, tid tillsammans (och en sak till jag glömt). Jag sa t både familjerådgivare och min man att jag saknar en massa på den listan av vad jag önskar i ett förhållande, såsom ömsesidig respekt, tillit, snällhet, trygghet etc.Jag sa att finns inte dessa bitar så spelar det ingen roll hur många presenter man får osv. Det blev helt tyst. Jag kände att jag inte alls blev hörd eller förstådd.
Andra gången upplevde jag att familjerådgivaren hade landat mer i det som sades, tog till sig och ställde följdfrågor. Han noterade att vi befinner oss på olika platser. Jag var väldigt öppen och berättade hur jag känner och även otrevliga kommentarer som min man sagt, vilket fick honom att känna sig både obekväm och osäker att jag sa den högt. Han sa att varför kan vi inte ta detta bara du och jag hemma, och jag svarade att det är precis det här som behövs, att någon annan får höra och kan hjälpa oss att samtala och skapa förståelse.
När jag säger som det är, att kanske är det bättre att vi delar på oss, för ingen mår bra, då får jag t svar att jsg gift mig med honom för hus och barn och nu vill jag bara sticka, att jag säkert velat se honom död när han var på sjukhus, att jag kan flytta t lgh så är han kvar i huset m barnen osv. Fast man kan räkna på en hand under alla dessa år m barn då han ensam haft hand om barnen, han har annars alltid åkt t sin mamma.
Nu ska vi t familjerådgivning nästa fredag igen.
Så var står jag nu? Jag har mer och mer landat i denna översvämning av känslor som dundrat upp inombords efter att jag tog på mig nya glasögon för några veckor sedan. Jag pratar regelbundet med min familj, särskilt mina systrar, och några få vänner om hur jag mår och känner. Jag känner kontakt med mitt inre igen, och detta band växer sig starkare, och jag känner att jag inte vill eller vågar släppa taget om mig själv igen. Samtidigt är det jobbigt, nervslitande, sorgligt, fruktansvärt ledsamt att inse att vi hamnat där vi hamnat. Min man har ännu inte ursäktat sådär innerligt för de taskiga kommentarer han sagt ibland, han väljer snarare att låtsas om som ingenting hade hänt, att det är skämt från hans sida, att det är ironi, att jag är för känslig osv. Han glömmer bort eller förstår inte, och jag vet inte hur jag ska få honom att förstå. Kommer kanske aldrig kunna göra det. Men jag lyfter mer och mer upp tanken ”mår jag bra i det här”, ”är detta kärlek”, ”har jag tillit för honom”, ”känner jag att det finns respekt mellan oss”, ” känner jag mig trygg”, för att hålla fokus, och tyvärr blir det nej på alla dessa frågor just nu. Jag tänker, kan jag glömma och gå vidare, men det är så svårt. Jag hörde någonstans att har man väl fått nedlåtande och elaka kommentarer, personligt riktade kommentarer, blir det som ett gift i relationen, det försvinner liksom inte, och forskning visar på att det nästan alltid leder t separation.
För att jag ska kunna hantera detta hjälper det mig att se honom som en slags vän som jag ska hjälpa, istället för en partner som jag gång på gång blir sårad av. Jag vill ju vi ska ha en sund relation för barnens skull och min toleransnivå ökar om jag försöker se honom som bara vän och far t mina barn.
Är mitt upp i en himla jobbig process, men nästa steg är att jag ska träffa bank för att bara kolla och gå igenom ekonomin, ringa familjerätten för att lära mig om deras verksamhet, prata m min kurator på tisdag och vi båda t familjerådgivaren på fredag.
Ge mig styrka att fixa allt detta och att barnen kommer ta alltihop någorlunda, att de någonstans ska förstå. Jag tror inte de kommer bli chockade, men förstås väldigt ledsna. Det är ju en av de värsta grejerna för barn att höra att ens föräldrar ska skiljas. Men jag kan inte leva i osanning, och kvävas inombords, vad är det för förebild för sina barn?
Kram

4 gillningar

Jag tror att du har en mycket klok strategi, att skaffa dig kunskap och bygga ett nät av stöd med olika experter såsom bank etc. Då biter inte hans osanna påståenden utan du kommer snarare att bli mer självständig i din position till honom. Kämpa på ett steg i taget. Du orkar! Och barnen kommer att orka också när det är dags!

1 gillning

Det känns som om du skrivit om mina möten på familjerådgivningen! Precis så reagerade mitt ex också! Vi gick vid två olika tillfällen (i början av förhållandet men även när jag fick cancer), båda gångerna charmade han de äldre kvinnorna på direkten. Skrattade, skojade, gav komplimanger och sedan när han fått deras förståelse började ”stackars mig som inte får någon fysisk beröring…” ”nej, jag menar inte sex, jag pratar om djup närhet med kramar och ömma kyssar”. Och då vände den äldre damen med huvud på sned och frågade ”är du en sådan som inte kan ge närhet och ömhet? Vill du inte ge det?” Jag försökte vid båda omgångarna berätta om hur han kastade ut mig ur vårt hus när jag precis blivit opererad (för HAN hade minsann ont i ryggen och behövde vara själv), hur han kallade mig för fullständig idiot och totalt empatilös osv. Men nej, ingenting av dessa kommentarer uppmärksammades. Först nu förstår jag att det här till i hans personlighet, han charmar ju alla (inklusive mig i början) och då är det omöjligt för andra att tro ngt hemskt om honom. Jag begick nästan självmord för alla elakheter, hur han förföljde mig, hans svartsjuka som
han inte kunde styra, hur han till slut försökte vända barnen mot mig osv. Jag har fortfarande god lust att kontakta familjerådgivning och berätta om dold våld och hur man med enkla frågor kan upptäcka om någon far illa.

Jag är väldigt glad över att du verkar ha en familj som stöttar och att du kan och vågar prata om det som händer.

För min del fanns det till slut ingen grund kvar, inget förhållande att bygga på mer än enstaka fina minnen.

Superbra att du kontaktat banken och börjar fundera framåt. Mina vänner fick mig att skriva in mig i olika köer på hyreslägenheter vilket jag är oerhört glad över! Så fortsätt med att bygga olika alternativ.

Skriver igen meningen som jag tycker är så viktig, livet ska levas, inte överlevas.

Hur vill du titta tillbaka till ditt liv? Kan du förklara för barnen varför du accepterade hans beteende? Förlåt att jag är så brutal men det är precis vad mina flickor frågade mig, ” mamma varför lät du x göra så mot dig” och så pratar de om olika händelser och minnen. Så smärtsamt.

Hade gärna bjudit på en kopp kaffe och lyssnat på dig, ditt liv och det du går igenom påminner så mkt om det jag upplevt och jag känner så starkt att jag vill hjälpa… Här kommer en cyber kram!! Ta hand om dig och dina barn :heart:

1 gillning