Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Skiljas eller inte

Jag och min man har varit tillsammans i 6 år, gifta i 4. Min man har tre barn sedan tidigare varav en är vuxen. Jag har en dotter sedan tidigare och tillsammans har vi ett barn på två år.
Sedan graviditeten med minsta så har förhållandet dalat. Jag mådde hemskt under graviditeten både fysiskt och psykisk och blev sjukskriven, men min man fattade inte hur dåligt jag mådde och jag fick ingen hjälp. Återkommande beteende hos honom, att inte förstå eller vilja (kunna?) hjälpa när det handlar om känslor. I samband med barnets födelse hände saker som gjorde att jag kände att både jag och bebisen var totalt bortvalda, att makens ex vilja gick före. Jag var arg, sårad och det var väl då jag tappade en stor del känslor för min man.
Sedan dess har känslor och attraktion svalnat rejält, vi har haft sex 3 gånger på 2,5 år, pussas aldrig och kramas ibland men alltid på hans initiativ för jag vill inte. Jag är inte attraherad alls, vill inte vara nära och jag vill helst bara va ifred med mina barn. Längtar ibland efter nyförälskelse och att känna attraktion men det är väldigt sekundärt i dagsläget.
Har kanske hittat en lägenhet nu, och har sagt att jag vill lämna men det är ändå fruktansvärt svårt. Jag vill inte förstöra barnens liv. Det är det som gör det svårt, inte att lämna relationen i sig. Vill inte såra barnen, min dotter blir mer ensam då de två andra inte kommer vara med i bilden på samma sätt. Lillebror kommer inte alltid vara hemma då vi kommer ha växelvis boende om vi separerar. Så det är som sagt situationen med barnen som är jobbig.

Kan eventuellt få tid för parterapi. Har testat familjerådgivningen men det gav inget. Är dock rädd att det beror på att jag helt enkelt inte vill. Kan inte motivera mig att försöka laga, enda motivationen är barnen men det håller inte. Och lägenheten, om jag får den, finns i samma område så blir jag erbjuden den vill jag inte tacka nej för jag vill inte behöva flytta alltför långt från dotterns kompisar osv.

Trivs annars ändå med livet men vill inte vara den som stannar pga det materiella och ekonomiska. Maken är ju en trygg person och han är som en riktigt bra vän. Men det räcker inte. Jag kan inte leva med någon som jag känner avsmak emot när han vill ta i mig. Men borde jag försöka kämpa ändå?

1 gillning

Nja, du kan ju inte tvinga dig själv att vilja ha hans kropp. Skulle han vara villig att leva som vänner utan något sex alls? I så fall skulle ni säkert kunna hålla i hop några år till, om ni tror det är bäst för barnen. Men det passar inte alla att bara vara kompis med sin äkta hälft.

Ger det inte en felaktig bild till barnen om man stannar i ett kärlekslöst förhållande?

Nej jag klarar nog inte att bara vara kompis.

Jo det tänker jag också. Det man visar barnen blir ju kanske deras norm senare i livet.

1 gillning

Jag har också nyss separerat…känner såå igen mig i det du skriver.
Vi var skilda men bodde ihop i 3 år pga olika orsaker.
Vi har bråkat mkt.men till slut så känner man väl när det är nog…har man ingen attraktion då är det svårt …sen är srt mkt vana att ha personen vid sin sida…man ställer om sig efter hur det ser ut upplever jag… nu har vi separerat sen slutet på maj iaf… men ändå tungt.

1 gillning

Jaha… det var ett år sen detta… sorry…ny hät