Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Skiljas eller förlåta?

Hej,

Jag vet inte var jag ska börja, det känns som mitt liv är en stor mardröm just nu och jag vill bara vakna upp ur den.

46 år, gift i 20 år, tillsammans i 30 år, tre barn mellan 15-22 år, hus, bra jobb.
Vi har en väldigt lång relation bakom oss, träffades unga, ingen hade varit med någon annan, inte festat, dejtat o rumlat runt i våra unga år som många har gjort. Vi blev tillsammans tidigt och efter det umgicks nästan enbart vi och tappade till slut de få vännerna vi hade. Han, med en kärlekslös barndom och jag kuvad av min mamma fann nog ganska snabbt stöd och trygghet i den varandra. Sen rullade det på, utbildningar, jobb, barn…men vi tog aldrig hand om vår relation, vi glömdes bort, det var bara vardag och jobb, småtjafs kunde uppstå om att jag tyckte han gjorde för lite hemma, han tyckte jag var ointresserad och ibland avvisande i sängen. Så höll det på, år ut och år in, ibland allvarligare men vi kom ändå oftast vidare och visste att vi ville leva med varandra.

Men det började mala i mitt huvud en rastlöshet slog rot, vad hade jag missat när jag var ung, var det så här det skulle bli, blev inte livet roligare än så här…jag gick in i en depression, tyckte mitt liv var så misslyckat och kände mig så ensam, har aldrig haft mer än 1-2 vänner, men jag hade en man som älskade mig över allt annat och mina barn, syskon och föräldrar. Detta var för 10 år sedan. Jag funderade ofta på att jag inte ville leva längre, och grät när jag var ensam på jobbet. Jag borde skaffat hjälp. Men jag bestämmer träff med en man istället. Min man får veta…han blir ledsen och förtvivlad och djupt sviken. Flera jobbiga o tuffa samtal avlöste varandra och vakna nätter, men då av någon anledning blir vår lösning som båda går med på, då min man också kunde känna likadant…vad hade han missat, hur skulle det vara med någon annan. Vi bestämde att vi skulle ha ett öppet förhållande under en kort tid, det fanns otrohetssajter. Det hade vi, jag träffade två och han två, men ingen hade fullbordat sex. Sen mådde vi illa på allt, la ner och försökte glömma det. Detta känns sjukt idag att tänka på. Men vi hittade tillbaka till varandra, fick ett bra samliv även om det var en känslomässigt tuff period.
Åren rullade på igen, misstankar från bådas håll har tyvärr kvarstått sedan dess. Men jag kände att det var priset jag fick ta, jag ville leva med min man för jag älskade honom och har alltid gjort.
Det blev slentrian igen, nästan samma visa om anklagelser började komma. Men det var så pass lite och allt annat bra har alltid övervägt enligt mig. Den grundtrygghet och kärlek som ändå finns ville jag inte vara utan, det visste jag.

Men nu har min värld rämnat totalt - min man har varit otrogen med två kvinnor vid tre tillfällen de senaste tre månaderna. Efter första gången kom jag på honom, han bortförklarar med att han har gått och trott att vi skulle skiljas, i de värsta svackorna har det kommit upp, men alltid slutat med att nej, det är ju vi, vi älskar varandra. Jag blev förstörd och jätteledsen, men tänkte ändå att okej jag sårade honom så djupt då för tio år sedan, nu är vi kvitt, jag ska förlåta honom. Jag fick ett uppvaknande själv, om du älskar honom, visa det ännu mer. Och det gjorde jag, vi hade några fantastiska månader…jag kände verkligen att vi började hitta tillbaka till varandra - både i och utanför sängen. Jag tvivlade inte ett ögonblick på honom då, han ångrade sig, han visste att det var mig han älskade, mig han inte ville leva utan.

Men…sen kom dödsstöten…och nu börjar det overkliga…jag hittar pengar i en väska. Kunde inte förstå, vad ska han ha dem till…men tankarna och illamåendet började växa…efter en knapp vecka konfronterade jag honom. Jag ville inte veta men var tvungen…han hade två gånger samma vecka betalat för sex. Hon lurade säkert honom mer, men strunt samma. Han hade haft konto på en otrohetssajt där hon fiskade efter desperata gifta män. Vidrigt. Jag saknar ord. Vet varken ut eller in just nu, mår så fruktansvärt dåligt ä och har ingen att prata med. För jag skäms över honom, nästan så jag tycker synd om honom…hur korkad och lättlurad får man va?

Hur går man vidare efter detta? Ska jag skilja mig från honom eller försöka förlåta? Han vill inte skiljas, det är bara mig han vill ha o ingen annan, han har tusen bortförklaringar, förstår inte varför han gjorde det, det var inte han, en kick, spänning, betalade han så fanns inga känslor… Jag vet helt ärligt inte, just nu känns det som att jag inte tror på ett ord som kommer ur hans mun.
Men ändå vill jag ha honom, mitt liv, min familj, allt vi har…men jag vet inte om jag över huvudtaget kan förlåta detta. Det känns som han passerade en gräns.
Varje dag är fruktansvärd just nu och jag känner mig tom och likgiltig. Jag vill bara vakna upp ur denna vidriga mardröm. Men det vet jag att jag inte kan.

3 gillningar

Hej,
Inte mycket till råd eller tips, men vi sitter i någorlunda likartade frågesrällningar, åtminstone delvis.
Så jag förstår hur du känner och vad du går igenom.
Du har mina varmaste sympatier även om jag fattar de e värt noll för dig.
De verkar ibland som “once a cheat, always a cheat” har mer innebörd än jag velat tro på själv…
Styrkekramar till dig!

2 gillningar

Samma här sitter med samma tankar 1 1/2 år efter att jag kom på min man vara otrogen. kan man förlåta till 100%. Leva vidare o vara lyckliga? Utan att man inte tänker på det?

1 gillning

@Lichma från en veteran till en extremt luttrad rookie:

Alltså, älskar är ett för mig numer oerhört relativt ord.
Vad ligger i det annat än trygghet och förtroende?
Vad återstår av det i ert förhållande?

Sedan 10 år tillbaka har du kanske viss trygghet men i vilken utsträckning?
Nu har han dessutom valt att gå och bli torsk??
Fullständigt bisarrt faktiskt.

Mitt råd och ditt val borde vara lika enkelt: Bryt upp!

Det ni har är inte annat än gamla minnen av hur ni trodde framtiden skulle bli.
Det blev inte så.
Ni har redan kämpat varvet runt. Det blev värre snarare än bättre.

Dags att värdera om och hitta en ny bättre framtid.
Balans i dig själv för att sedan lyfta blicken.

46 år ingen ålder.
46 år är en ålder som man bör kunna känna sig trygg, nyfiken, rakryggad och glad i.
Nöjd helt enkelt, men ändå beredd på vad livet mer kan erbjuda.

Sitta och vakta på den gubben klarar du dig bra utan tänker jag!

Lycka till! :heart:

9 gillningar

Inte nog med att han har varit otrogen. Han har dessutom begått ett brott. Jag hade inte stannat

3 gillningar

Tack för att ni tog er tid att skriva och svara.

Jag vet nog egentligen vad det rätta är för att behålla någon slags värdighet och att det skulle krävas ett enormt arbete att komma tillbaka om det ens skulle vara möjligt. Just nu äcklas jag av honom och vill absolut inte att han tar i mig.

Det gör så fruktansvärt ont bara, det skulle inte sluta så här.

1 gillning

Det där med att han gått till prostituerade alltså. Hur rättfärdigar han det? Använde han kondom?

1 gillning

De hade inte samlag, han fick en avsugning…

Smitta kan överföras på det viset också.

Förlåt om jag frågar, men hur kommer det sig att en väska med pengar får dig att konfrontera honom osv?
Jag funderar på hur jag hade reagerat. Jag ser framför mig en väska med pengar, jag antar att vi inte pratar i ”bankrånsstorlek”, vilket givetvis skulle generera frågor🙃
Men du måste ju redan ha haft brusten tillit eller misstankar osv osv eller hur kunde den här galna historien komma fram?

Det låter också lite konstigt att detta varit ett problem ”endast de senaste månaderna”. Hur har han/ni levt innan? Otrogen med två kvinnor de senaste tre månaderna+Två gånger på en vecka betalt för sex…? Det låter ju väldigt konstigt att han totalt flippat ut så här på sistone. Är detta en helomvändning och dessutom en repetitiv sådan?

Hej,
Ja, detta är verkligen en helt absurd historia och känns nästan som att den inte händer, men den gör ju tyvärr det.
Jag tycker iofs inte att det är konstigt att jag ifrågasatte varför han hade pengar i en väska, det var givetvis inte i ”bankrånsstorlek” utan en mindre summa kontanter, vad skulle han ha dem till? Anledningen att jag blev misstänksam var pga det som skett för ca 2.5 månad sen och att jag faktiskt efter det hade luskat ut hur jag kunde se var han befann sig, inte jättestolt över det kanske men jag var tvungen att veta. Då jag anade att han ljög och fick det bekräftat där, så konfronterade jag honom. Jag hade ju frågat honom ändå om pengarna, men nu såg jag svart på vitt.
Det sjuka var att vi egentligen hade det väldigt bra dessa månaderna däremellan, därför känner jag mig så totalt grundlurad. Jag trodde blint på honom då, så allt kändes som ett spel eller en bluff för honom. Men han hävdar att allt det andra var ett spel han inte kunde stoppa…men att det slutar med att han betalar för sex känns allt annat än verkligt, det riktigt vidriga som får mig att äcklas av honom ännu mer. Det var den sista gången, för gången innan det var ytterligare en annan kvinna visade det sig. Prata om att få en avskyvärd chock till, som om det inte räckte. Alla kom från den otrohetssajt han hade registrerat sig på under några månader.

Jag befinner mig nog i ett chocktillstånd fortfarande, både hjärna o hjärta och allt sunt förnuft man har slåss om vad jag ska tro, vem ska jag lyssna, vad jag ska göra, hur mycket ska jag stå ut med för barnens skull, för allas skull?

Tja, bara du kan ju avgöra. Men jag hade kunnat förlåta otrohet, särskilt om det som i ert förhållande ändå förekommit lite experimenterande med andra från bägge håll. Sexköp däremot, aldrig i livet. Hade aldrig kunnat fortsätta med en man som köpt sex. Då handlar det i mina ögon inte ens särskilt mycket om mig eller vår relation längre, utan om vad han är för en sorts människa. Inte en jag skulle vilja ha att göra med (om han köpt sex).

1 gillning

Nej, det är ju den biten som jag brottas mest med (det andra är visserligen illa nog) och som talar emot precis allting med att förlåta, och som jag inte ens vet om jag någon gång kommer att komma över eller ens att förstå. Det finns liksom inte. Även hur illa han än mår över det nu och vill inte höras tala om. Men gjort är ju dock gjort.
Det ändrade ju min syn på honom över en natt. Ens livskamrat i så många som jag trodde att jag kände utan och innan, så trodde jag aldrig i mitt liv detta om honom.

Nej jag förstår det, du är väl dessvärre säkert inte alls ensam om den här upplevelsen. Sen gick han väl kanske in på otrohetssajten i tanken att hitta vanliga (otrogna) kvinnor som ville ligga men visade sig kanske snart att det som erbjöds där mestadels var för den som betalar. Men det är ju ingen ursäkt, han gick ju vidare med det ändå.

Ja, han har ju trots allt själv valt att fullfölja även när pengar kom på tal, det är det som är så svårt att fatta! Han sökte ju aldrig självmant efter en ”hora”, men det finns ju inga ursäkter ändå.

Jsg vet inte om denna tråd fortfarande är aktiv… men det finns hjälp att få om båda är villiga att ta den.