Hej,
Jag vet inte var jag ska börja, det känns som mitt liv är en stor mardröm just nu och jag vill bara vakna upp ur den.
46 år, gift i 20 år, tillsammans i 30 år, tre barn mellan 15-22 år, hus, bra jobb.
Vi har en väldigt lång relation bakom oss, träffades unga, ingen hade varit med någon annan, inte festat, dejtat o rumlat runt i våra unga år som många har gjort. Vi blev tillsammans tidigt och efter det umgicks nästan enbart vi och tappade till slut de få vännerna vi hade. Han, med en kärlekslös barndom och jag kuvad av min mamma fann nog ganska snabbt stöd och trygghet i den varandra. Sen rullade det på, utbildningar, jobb, barn…men vi tog aldrig hand om vår relation, vi glömdes bort, det var bara vardag och jobb, småtjafs kunde uppstå om att jag tyckte han gjorde för lite hemma, han tyckte jag var ointresserad och ibland avvisande i sängen. Så höll det på, år ut och år in, ibland allvarligare men vi kom ändå oftast vidare och visste att vi ville leva med varandra.
Men det började mala i mitt huvud en rastlöshet slog rot, vad hade jag missat när jag var ung, var det så här det skulle bli, blev inte livet roligare än så här…jag gick in i en depression, tyckte mitt liv var så misslyckat och kände mig så ensam, har aldrig haft mer än 1-2 vänner, men jag hade en man som älskade mig över allt annat och mina barn, syskon och föräldrar. Detta var för 10 år sedan. Jag funderade ofta på att jag inte ville leva längre, och grät när jag var ensam på jobbet. Jag borde skaffat hjälp. Men jag bestämmer träff med en man istället. Min man får veta…han blir ledsen och förtvivlad och djupt sviken. Flera jobbiga o tuffa samtal avlöste varandra och vakna nätter, men då av någon anledning blir vår lösning som båda går med på, då min man också kunde känna likadant…vad hade han missat, hur skulle det vara med någon annan. Vi bestämde att vi skulle ha ett öppet förhållande under en kort tid, det fanns otrohetssajter. Det hade vi, jag träffade två och han två, men ingen hade fullbordat sex. Sen mådde vi illa på allt, la ner och försökte glömma det. Detta känns sjukt idag att tänka på. Men vi hittade tillbaka till varandra, fick ett bra samliv även om det var en känslomässigt tuff period.
Åren rullade på igen, misstankar från bådas håll har tyvärr kvarstått sedan dess. Men jag kände att det var priset jag fick ta, jag ville leva med min man för jag älskade honom och har alltid gjort.
Det blev slentrian igen, nästan samma visa om anklagelser började komma. Men det var så pass lite och allt annat bra har alltid övervägt enligt mig. Den grundtrygghet och kärlek som ändå finns ville jag inte vara utan, det visste jag.
Men nu har min värld rämnat totalt - min man har varit otrogen med två kvinnor vid tre tillfällen de senaste tre månaderna. Efter första gången kom jag på honom, han bortförklarar med att han har gått och trott att vi skulle skiljas, i de värsta svackorna har det kommit upp, men alltid slutat med att nej, det är ju vi, vi älskar varandra. Jag blev förstörd och jätteledsen, men tänkte ändå att okej jag sårade honom så djupt då för tio år sedan, nu är vi kvitt, jag ska förlåta honom. Jag fick ett uppvaknande själv, om du älskar honom, visa det ännu mer. Och det gjorde jag, vi hade några fantastiska månader…jag kände verkligen att vi började hitta tillbaka till varandra - både i och utanför sängen. Jag tvivlade inte ett ögonblick på honom då, han ångrade sig, han visste att det var mig han älskade, mig han inte ville leva utan.
Men…sen kom dödsstöten…och nu börjar det overkliga…jag hittar pengar i en väska. Kunde inte förstå, vad ska han ha dem till…men tankarna och illamåendet började växa…efter en knapp vecka konfronterade jag honom. Jag ville inte veta men var tvungen…han hade två gånger samma vecka betalat för sex. Hon lurade säkert honom mer, men strunt samma. Han hade haft konto på en otrohetssajt där hon fiskade efter desperata gifta män. Vidrigt. Jag saknar ord. Vet varken ut eller in just nu, mår så fruktansvärt dåligt ä och har ingen att prata med. För jag skäms över honom, nästan så jag tycker synd om honom…hur korkad och lättlurad får man va?
Hur går man vidare efter detta? Ska jag skilja mig från honom eller försöka förlåta? Han vill inte skiljas, det är bara mig han vill ha o ingen annan, han har tusen bortförklaringar, förstår inte varför han gjorde det, det var inte han, en kick, spänning, betalade han så fanns inga känslor… Jag vet helt ärligt inte, just nu känns det som att jag inte tror på ett ord som kommer ur hans mun.
Men ändå vill jag ha honom, mitt liv, min familj, allt vi har…men jag vet inte om jag över huvudtaget kan förlåta detta. Det känns som han passerade en gräns.
Varje dag är fruktansvärd just nu och jag känner mig tom och likgiltig. Jag vill bara vakna upp ur denna vidriga mardröm. Men det vet jag att jag inte kan.
