Hej! Är det vanligt att må såhär dåligt och känna sig helt tom fast det är en själv som har tagit initiativ att lämna? Kan inte sova, tänka, vara social, kocentrera mig på jobbet…gråten är i halsen hela tiden.
Skilsmässopapper är påskrivna sen en vecka tillbaka och ska skickas, och vi ska berätta för barnen 15 och 6 år gamla😔 Vårt liv har sett bra ut utifrån: ett fint hus, två bilar, fina barn och vi själva som stått vid varandras sida i vått och tort. Men vad skenet bedrar… Våra olikheter har lett till många konflikter i alla år och så visar det sig att han har spelproblem som jag trodde att han inte längre hade.Sveket är stort och mitt förtroende för honom är borta. Men spelet är toppen på isberget kan man säga, jag har inte känt mig rättvist och med respekt behandlat under vårt förhållande. I våras hade jag ett allvarligt snack med honom, till slut gav han med sig och lovade förbättring, och jag började släppa seperations tankarna och var lycklig även om jag inte var helt nöjd. I november började jag se att det dragits pengar från vårt gemensamma sparkonto ett par ggr (inte stora summor men ändå). Jag frågar honom och han ljuger och säger att det var till cigaretter osv. En dag när han hade lämnat mobilen inne för att röka så lyste hans mobil och då ploppar svenska spel upp(han lovade att ta bort alla spelappar för tre år sen då hans spelande började spåra ur och jag hade tänkt lämna honom, han skämdes och lovade att sluta och jag stannade). Jag är förkrossad, besviken, lurad och känner mig otroligt naiv som litade på honom. Hade tänkt hålla ut till efter jul och nyår för barnens skull men det har dragit ut på tiden av olika anledningar, plågsamt… Nu väntar våren runt hörnet men jag känner mig levande begravd. Att ta det där sista steget är väldigt nära men orken börjar ta slut, det är fruktansvärt läskigt, stressande, rörigt och nervöst… Har mycket ångest inför söndag då vi har planerat att berätta för barnen… kännar mig osäker och undrar om det verkligen är rätt beslut, samtidigt vet jag att det är det enda rätta att göra. Mycket att stå i förutom att hantera känslorna, hus som vi älskar och renoverat ska säljas, hitta nya boende, komma övrenes om vårdnad, hur tar barnen det, mm… Känner mig väldigt ensam i detta! ngn som känner igen sig?
/Vanja
Jag känner inte igen din problematik men är övertygad om att du känner dig ”bedragen”, vilket det finns många exempel på här på forumet.
Du är stark som tar steget även om det gör ont.
Jag tror att det är jättebra att ta hjälp och söka samtalsstöd, det är massor att bearbeta även om du har valt detta. Klart att det gör ont. Det var inte så här det skulle bli.
Nu är detta kanske inte prio 1 för dig. Men han behöver hjälp. Att ta sig ur ett beroende på egen hand är dömt att misslyckas. Jag tänker väl på hur det ska fungera framöver med barnen och samarbete. Även om dom är stora nu.
Alla separationer är nog stressande mer eller mindre. Skulle vara bra om du hade nån att prata med också.
Spelberoende är en typ av ”otrohet” det också i den meningen att man gör nånting i hemlighet. Och i detta forum så förekommer den frågan hela tiden. Varför gör man dumheter? Vad flyr man ifrån? Olika svar varje gång. Varför kan man inte bara leva i den vanliga världen och uppskatta det man har?
Äta, sova bra och ha ett stöd av nåt slag. Börja där. Och skriv av dig. Behöver inte vara här. Du kan lika gärna skriva i anteckningar i telefonen. Och om ett halvår när du går tillbaka och läser så ser du att du kommit ganska långt.
Tack för svar! Det är mycket jobbigare än vad jag ngnsin kunnat försetälla mig, trots att jag länge har velat lämna. Men jag ska också säga att det är extra jobbigt för att han har många fina bra sidor som jag älskar honom för. Saknar honom redan ibland men stannar jag kvar då skulle jag svika mig själv och mina barn och trampa på min värdighet. Jag är en person som vill alla väl och ser bra sidor hos folk, förlåtar och ger mycket. Men ngnstans ngn gång måste jag tänka på mig och mina barna först. Problemet har vairit hans humörsvängningar och att jag upplevt att han inte gör ngt åt det. Han har höjt mig till skyearna för att när jag minst anat det dra ner mig igen, fallen har blivit hårda. Vi har haft bra perioder också… Hans spelande skyller han på att han mår dåligt mest pga ohanterade problem sen innan, men han ber verken hjälp för sin mående, el spelande och vill inte bli hjälpt. Samtidigt säger han att han spelar ansvarsfullt och är inte spelberoende utan alla han känner spelar, det är mest om fotboll och han svär på att det inte är mer än så och inte mycket pengar och att det aldrig kommer dras från vårt konto igen. Men för mig handlar det om mer än så, sveket, löftet, lögnen och tiden han lagt ner på spelande, tiden han inte hade med mig, med att engagera sig i barnens skol och förskolaliv., och att spelandet kan spåra ur igen och att det ska kosta våra ägodelar. Jag har erbjudit hjälp, föreslagit olika hjälplinjer och stöttning, men han ignorerar det. Ska sätta mig med honom innan vi berättar för barnen och försökar få svar på en del frågor. Min magkänsla säger mig starkt att lämna men varför är jag så osäker ändå?
Övertänker jag? Överdriver jag?.
Kräver inget svar av ngn jag bara ventilerar❤️
Jag tycker nog att ni skulle för att göra en snygg sorti gå och prata med nån tillsammans. Så många människor har problem och om man bara lärde sig att kommunicera och förstå hur den andre tänker förebygger det mycket. Och med en bra terapeut som styr samtalet så brukar mycket lösa sig.
Tack för tipset. Vi provade parterapi för några år sedan. Problemen kvarstår tyvärr, men det handlade mest om hans beteende. Ska ändå fundera på det🙂
Tack snälla för pepp och alla fina ord❤️ trodde jag svarade alla när jag skrev ett långt svar men svaret hamnat under senaste kommentaren. Om du vill får du gärna läsa❤️
Det är bara normalt att ha dessa tankar, hade du inte haft dem så hade han och ert förhållande inte betytt så mkt.
Jag har lämnat tre förhållanden varav ett handlade om missbruk. Jag hade på samma vis förlåtit och accepterat men när det gång på gång blev återfall så orkade jag inte till slut. Min tillit var helt borta. Han jobbade aktivt med problematiken (även vi i parterapi) men det spelade ingen roll. Även om min magkänsla var stark och jag kände mig trygg med att lämna, var det ändå svårt. Nu har det gått över tio år och jag är fortfarande lika nöjd över att jag vågade ta beslutet även om familjen och många vänner ifrågasatte mitt beslut.
Mitt tips är att lyssna inåt och lita på din magkänsla! Du har gett honom mycket stöd och flera chanser så du kan vara trygg med att du gjort vad du kan.
All styrka
Tack för att du orkat läsa och skriver. Så starkt av dig att du lämnat dåliga relationer, jag blir insperarad av att läsa ditt svar🙏
Jag lider av högt blodtryck redan och kan inte gå runt och oro mig för hans beteenden.Jag vet också att våra problem inte skulle sluta med några månaders spelfritt liv. Han har inte heller visat mycket empati och verkar inte förstå/se hur mycket det påverkar mig😭.
Tack Kanske klokt att förbereda sig inför att han kommer visa förståelse när du berättar vad du känner. Det är rätt vanligt att vi människor först vid sådant läge inser allvaret och då gör ALLT för att få ändring. Du behöver vara stark för jag är rätt säker på att han kommer visa ånger och vilja göra allt när han inser vad som håller på att ändra.
Jag har berättat vad jag känner, till min stora besvikelse visade han ingen empati eller ånger. Men förra veckan när vi skrev på skillsmässoansökan och han såg mig så förkrossad som jag var, då kramade han mig länge och sa att han inte visste vad han skulle säga. Han skyller på att eftersom jag har sagt att jag tappat tillit så är det ingen ide att säga ngt. Men jag hade verkligen gjort allt om vi hade bytt plats. Han säger helt tydligt att han inte kan leva upp till mina förväntningar och att det är lika bra. Sedan frågar han mig gång på gång om jag är säker på detta? Det gör mig så förvirrad💔
Du gör rätt! Du kan inte ”rädda” honom. Det måste komma från honom. Du har säkerligen försökt.
Jag tror att det är helt normalt att tveka om man är en empatisk och ”snäll” person. Men genom detta beslut så är du för första gången snäll mot dig själv. Och jag tror att det är rätt beslut för era barn också.
Det blir bättre och t o m bra, men ge det tid,
Jag tycker att du är jättestark som har gjort slag i saken.
Tack! Jag skulle vara mer orolig för framtiden med honom och då skulle jag aldrig förlåta mig själv att jag inte gjorde ngt! jag tror på att vi kommer att bli bättre föräldrar när vi sepererar. Vi har sagt att vi kommer att vara vänner och umgås som familj. Kanske lite naivt men det underlättar att hålla sig vid det nu så får framtiden visa vart man landar. Nu gör det jäkligt ont och jag är väldigt stressad, tom och spänd
Ska ta mig genom detta
Jag känner igen mig. Jag hade inte din problematik men andra saker. Men jag var den som tog steget och ville lämna och ändå var det såååå jobbigt. Vårt liv var också bra utifrån. Jag var så nervös när vi skulle berätta för barnen. Jag var rädd att jag skulle ångra mig, gjorde jag verkligen rätt? Kände mig ledsen, vilsen, ensam och hade svårt att koncentrera mig. Husförsäljningen var tuff att ta tag i, jag ville egentligen inte flytta därifrån. När vi hade sålt huset så fick jag lite panik, var det verkligen detta jag ville? Idag säger både jag och min minsta (14) att vi inte ångrar ett dugg att vi sålde. Nu har jag bott själv i snart ett år och mår mycket bättre. Jag kan fortfarande känna en sorg, känna mig ensam. Men jag vet att jag gjorde rätt. Spelberoende är en sjukdom och du är förmodligen medberoende. Jag har varit medberoende i många år pga av min bror som varit alkolist. Jag gick med i en medberoende grupp och det hjälpte mig väldigt mycket. Fick lära mig där att spelberoende är typ samma, bara en annan slags drog. Kolla i din kommun om det finns någon grupp för detta för jag lovar att det är nyttigt. Din man behöver såklart också hjälp, han kommer uppenbarligen inte ur detta själv. Vilket jag förstår för det är inte bara att bli av med ett beroende. Det är tufft med en seperation även om det är vi som väljer det. Du kommer att komma igenom det men det kommer att ta ett tag innan man har landat och känner att man mår bättre och bättre. Kämpa för ditt eget mående och barnens, du kommer förmodligen inte ångra dig sen. All styrka till dig
Ett väldigt krasst tips är att skicka in den underskrivna skilsmässoansökan så att det finns ett datum att utgå ifrån om bodelning. Allt som han spelar bort efter detta drabbar hans ekonomi men inte din. Att skicka in en skilsmässoansökan är ju inte heller oåterkalleligt, ni kan ju alltid ångra er och fortsätta som gifta om ni vill senare. Om ni däremot väntar med att skicka in så går det ju inte att ändra i efterhand.
Jag separerade efter 24 år. Det är inte lätt. Man har blivit så sammanvävda att det blir som fantomsmärtor även om man vet att det är rätt. Dessa fantomsmärtor går dock över och ofta undrar man varför man väntade så länge.
Tack:heart:
skönt att höra att ngn känner igen sig, fast man önskar inngen detta
Tack🙏