Skilja sig eller inte - fru med kontrollbehov

Sparta · 24 Mars 2023 10:26

Hittat hit efter mycket funderingar kring mitt liv, känner att jag behöver vägledning och hade varit uppskattat med tankar från annat håll. Känner mig vilsen.

Jag och min fru har varit tillsammans i 14 år och gifta i 4 år. Vi har en dotter på 3 år. Vi är båda runt 30 så träffades tidigt i livet.

Min fru har alltid varit väldigt svartsjuk och har ett stort kontrollbehov, det har dock blivit värre senaste åren och hon har även varit sjukskriven en tid. Hon äter antidepressiva & även medicin mot ångest då hon har ångestproblematik.

Hon mår dåligt, vilket jag försöker hjälpa till med. Har kopplat ihop henne med läkare och psykolog. Psykologen har hon dock struntat i. Jag mår bra som person men blir nedstämd av att vara hemma och det är tungt att behöva “dra” henne uppåt hela tiden. Senaste året har jag börjat må sämre pga att det finns aldrig någon ro för mig någonstans, det är tungt på jobbet och det är tung draget hemma.

Min fru har även problem med sitt självförtroende, här är några exempel på saker som hänt senast året.

Hon har anklagat mig för att vara otrogen, enbart baserat på att hon tyckte jag lät trevlig i telefon med en kvinnlig kollega. VI bråkade om detta i flera veckor, jag har aldrig varit otrogen och är i princip aldrig borta från hemmet förutom vanliga kontorstider. Hon tog mina telefoner och krävde att få kolla igenom dem, vilket jag tillät efter mycket bråk. Finns inget att dölja men ska inte behövas.

Hon kan explodera fullständigt på minsta lilla sak, det kan vara att jag har fel tonläge, säger något som hon inte håller med om etc. Vilket resulterar i bråk i flera timmar där jag får höra hur värdelös jag är, att jag är patetisk och korkad.

Vid senaste stora bråket sa jag att jag inte orkade mer och ville skiljas om saker inte blir bättre, då förklarade hon att hon lika gärna kunde ta livet av sig för det finns inget att leva för om jag lämnar henne. Detta säger hon säkerligen i ren desperation men ändå.

Hon blir arg om jag inte svarar när hon ringer, om jag inte svarar på sms när jag jobbar. Hon tolkar allt som jag gör utanför att vara med henne som att jag gör det istället för att vara med henne. Tilläggas är att hon kan utan problem ringa 2-3 gånger på en dag och skicka 10-15 sms medans jag jobbar. Har förklarat att jag måste fokusera på jobbet men då förklarar hon för mig att jag inte bryr mig om henne och familjen utan bara bryr mig om mitt jobb.

Jag kan inte vara mig själv hemma, jag behöver alltid “passa” mig för vad jag säger och hur jag säger något. Säger jag fel sak eller låter trött så får jag bråk och gråt tillbaka. Det är psykisk terror emellanåt. Jag kommer även på mig själv med att bortförklara allting för vänner/familjer etc och även för mig själv. Hon har knappt några egna kompisar kvar för hon hamnar i konflikt och det är alltid något fel på alla hennes bekanta enligt henne.

Jag försöker alltid att anpassa mig och göra henne glad men ingenting duger, det blir alltid fel. Om jag pratar om jobbet är det pga att jag bara bryr mig om jobbet, pratar jag inte om jobbet så försöker jag dölja någonting. Hon blir ledsen och arg så fort jag vill göra någonting annat än att vara med familjen.

Sen har hon perioder där hon är glad och allting flyter på jättebra men jag vet aldrig vad jag kommer hem till, det är som att det finns 2 olika personer i min fru. Den ena är destruktiv och elak medans den andra är kärleksfull och omtänksam. Jag är i princip rädd för mig fru, jag måste konstant förhålla mig till vad hon känner och måste tassa runt hemma för att det inte ska bli bråk.

Allting är alltid binärt med henne, antingen superglad eller superledsen. Jag är antingen bästa pappan eller så negligerar jag alltid familjen.

Jag har förklarat att jag behöver egen tid nu och inte vet vad jag vill längre efter att förra veckan ha blivit dumförklarad och skälld på 4 dagar av 7 möjliga. Hon vägrar att ge mig egen tid för då säger hon att det är samma sak som att skilja sig.

Är därför kvar hemma men hon sitter och gråter konstant och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag orkar inte mer men får dåligt samvete för känns som jag är ansvarig för hur hon mår och att jag behöver hålla ihop för min dotterskull.

Noomi · 24 Mars 2023 10:44

Låter som en fullkomligt orimlig och outhärdlig livssituation. Ni har vuxit upp tillsammans då ni bara var i mitten av tonåren när ni påbörjade er relation.

Livet ska väl helst inte vara så här komplicerat och tungrott, iaf inte mer än korta temporära stunder i händelse av extraordinära omständigheter som lika oväntat som oönskat kan dyka i allas våra liv, men så är det ju inte för er utan detta har blivit en vana.

Hur du exakt ska göra kan jag inte säga, ni har ju ett relativt litet barn så nu gäller lite annat läge än om du hade tagit tag i saken innan dottern kom.

Men något måste DU ju faktiskt göra för så här behöver man inte leva, inte ens om man har gemensamma barn.

Din fru har förhoppningsvis en utbildning och ett jobb som medför att hon har en någorlunda tryggad ekonomisk situation?

Vore du min son (eller dotter) så skulle jag tveklöst säga att skilsmässa vore det enda rätta och med det sagt så förstår du ju vartåt jag lutar… men hur DU ska göra kan jag inte säga.

Ta hjälp av FR och påbörja resan, även om den har ett oklart mål… vill hon inte alls delta och inte visar egen stark VILJA till förändring, då är det ju ytterligare en tecken på vartåt det kommer luta… förr eller senare.

Lycka till

Downunder · 24 Mars 2023 11:06

Jag tänker att det inte bara är för din skull denna situation måste förändras. Din fru mår ju säkert dåligt inte bara av sin depression och ångest utan också pga den negativa spiral ert förhållande är i. Men framför allt tänker jag på er dotter!

Du säger att din fru är sjukskriven. Går flickan på förskola och du lämnar och hämtar eller? För av det du skriver får jag känslan att du måste hem omedelbart efter jobbet för att inte väcka några misstankar.

Kanske ska du som ett första steg sluta mörka er situation inför släkt och vänner och istället be om stöd både i vardagen , för din fru och för dig i ditt beslut om framtiden. Och be frun byta samtalsstöd eftersom hon inte fullföljde kontakten med psykologen, hon/han kanske inte kändes rätt.

Restenavlivet · 24 Mars 2023 11:24

Så där ska du inte behöva ha det! Du är ansvarig för hur DU mår, inte för hur hon mår! Var och en måste ta ansvar för sitt eget mående, med undantag för barnen som föräldrarna ska ta hand om.
Det är också en sak du bör tänka på, ert barn! Att växa upp med sådant kontrollbehov hos en förälder och risk för att trampa på minor är verkligen inte bra!

Ju längre du stannar desto svårare kommer det att vara att gå. Du riskerar att bli alltmer isolerad, känslomässig och ev fysisk misshandel går hand i hand med sådan isolering och kontroll. Börja med att ta hand om dig själv, ett steg i taget!

pappa73 · 24 Mars 2023 12:09

Det låter tufft, och det låter över tid ohållbart.

Jag har inga problem med att känna empati med människor som har en depression, eller hamnar i en depression, eller kämpar med någon from av ångestproblematik. Eller folk som lever med en diagnosticerad diagnos.

Ej heller så har jag problem med människor som väljer att ta till läkemedel för att ”kunna fungera” någorlunda.

Däremot så har jag lite fler problem med folk som inte tar ett större ansvar i sitt eget mående, och hur det påverkar ens relation, ens familj, ens jobb sitution, vadsom. Eller som inte verkar brydda om att försöka hitta någon form av insikt, även om det kan ta tid.

Nu är jag personligen ingen fan av anti-depressiva, men det är en högst personlig åsikt och ståndpunkt, för mig själv. Jag förstår givetvis att de funkar för somliga, men jag tror även att det inte funkar för somliga – om det kanske inte kopplas ihop med exempelvis samtalsterapi (mha psykolog eller annan typ av terapi), eller tätare läkarkontakter. Kan ibland få känslan att somliga bara ”tar ett piller” och så är det bra med det – typ ”titta, jag gör ju något”. Men de underliggande symptomen, faktorerna, finns fortfarande kvar…

Tycker att ni borde söka hjälp. Troligtvis som par, men även din hustru tror jag skulle behöva koppla på samtalsterapi till sina läkemedel.

Vänder jag på steken, så måste det vara fruktansvärt tungt att leva som din hustru gör. Alla dessa telefonsamtal, alla sms, all misstänksamhet, ilskan, aggressionen, ledsamheten, känslan av att inte ”vilja leva om XYZ”. Det är ju i sitt eget kontext högst alarmerande.

Tycker att du skall säga att ni behöver hjälp! På ett eller annat sätt…

Largo · 24 Mars 2023 12:18

Det här ska du inte behöva stå ut med. En deprimerad människa blir oerhört egoistisk. Du behöver sätta hårt mot hårt för att rädda dig själv. Förklara för henne att om hon inte söker hjälp inom psykiatrin så kan du inte bo under samma tak som henne för då kommer du gå under. Du bör nog också tänka på om ni skulle kunna vara särbos.

Kontrollerandet och den sjukliga svartsjukan tolkar jag som psykisk misshandel. Att knappt våga gå hem är ju helt fruktansvärt. Att inte ge varandra utrymme låter bara hemskt.

Det här med att hon hotar med självmord är en tydlig varningsflagg och säger något om hur manipulativ hon är, medvetet eller omedvetet spelar ingen roll för dig, skadan blir densamma.

Det här “hot and cold” beteendet hon håller på med, hatisk och kärleksfull om vartannat, skadar jättemycket. Var rädd om dig själv

Uppochner · 24 Mars 2023 19:10

Kära du, så oerhört tufft! Du har redan fått en massa råd om att ta hand om dig själv, och jag instämmer! Men jag tänker även på din lilla flicka! Är det verkligen det allra bästa att växa upp med en förälder som svänger fram och tillbaka så oberäkneligt? Kan du hitta ett samtalsstöd för dig och prata även om det, öppet och ärligt? Är det bättre att ditt barn har en trygg och glad pappa 50% av tiden, och en svår mamma 50%. Och är det ens säkert att hon kommer vilja/kunna ha ert barn 50% under hela uppväxten? Man kan lätt tro att man gör det bästa för barnet att inte lämna det med en svår förälder, men kanske är det en förhastad slutsats?

Sparta · 24 Mars 2023 22:06

Stort tack för alla tankar och svar, det betyder mycket i detta för mig väldigt svåra läge.

Hon har 5 års studier på universitet inom ett yrke som är eftertraktat så ekonomiskt klarar hon sig även om jag tjänar mest pengar. Jag betalar i princip allt hemma, vilket jag har gjort sen hon blev gravid. Så hon känner sig säkerligen beroende av mig då vi har det gott ställt.

Det är svårt, för när jag väl sätter ner foten blir hon alltid jättesnäll, kärleksfull och bara ledsen istället. Vilket gör att det är så svårt att bryta för då känner jag medlidande och att jag vill ta hand om henne istället. Då börjar jag tvivla på mig själv och tänker att det bara är en dålig period eller att jag inbillar mig saker.

Idag berättade hon att hon bokat in FR samt en psykolog till sig själv, vilket är bra. Sen ville hon planera in en resa i höst samt att vi skulle gå på middag med några vänner i helgen. Jag förklarar ännu en gång att det inte känns bra för mig och att jag behöver utrymme och att jag just nu inte ville planera in massa saker. Hon blir då ledsen igen.

Säger även till henne att hon är elak mot mig, vilket hon erkänner och hon säger att det aldrig mer kommer hända.

Men hon vägrar ge mig den tiden jag behöver, hon vill inte att jag ska lämna huset och vägrar själv lämna huset. Jag förklarade att då tänker jag åka iväg och träna och sen kanske åka förbi en kompis. Då blev hon hysteriskt ledsen, lägger sig på golvet och förklarar att hon inte vill skiljas. Det är ständigt såhär intensivt oavsett vad det gäller om jag inte bara är med henne.

Jag lämnade huset för att träna, inom loppet av 30 min har jag blivit ringd och fått sms från 2 av hennes kompisar och 2 av hennes familjemedlemmar som undrar vad som händer. Då har hon ringt alla dessa och gråtit och haft panik. De har såklart bilden av att det är jag som elak. Vilket gör att jag med rädsla för min dotter som ligger och sover åker hem igen.

Jag tror inte att terapi kan rädda detta men på något sätt känner jag mig skyldig och elak för att jag inte orkar mer. Vet inte hur jag ska gå vidare heller

Noomi · 24 Mars 2023 22:33

Antingen är hon oerhört omogen och/eller en mästare på manipulation, men jag personligen tvivlar på det sistnämnda som en enskild medveten företeelse. Men det är inte otroligt som ett följdsymptom till annan psykisk ohälsa.

Hon låter som ett trotsigt småbarn så jag gissar att hon faktiskt inte är psykiskt frisk. Jag tycker att du med alla tillgängliga medel ska få henne att starta upp med en egen psykiatrisk vårdkontakt för sig själv. Med terapi som start och därifrån vidareslussning till läkare om det uppkommer aningar hos terapeuten att andra vårdinsatser är nödvändiga.

Jag personligen kan ju inte undgå att osökt fundera på emotionell instabil personlighetsstörning/ Borderline här

Försök förbereda dig inför separation allt du kan men har du väntat till nu, då kanske du kan försöka vänta till dess du ser att hon har påbörjat någon form av samtalskontakt. För hon låter så psykiskt labil att det kan vara väl värt att ha påbörjat den resan. Hon verkar iaf ha ett ganska stort socialt skyddsnät vilket är positivt för er båda… så strunta i vilken bild hon ger av dig, här är det nog mkt viktigare för dig att hålla ordspråket som säger “bättre fly än illa fäkta” i minnet

Lotta · 24 Mars 2023 22:47

Äntligen kläckte någon det men jag säger det igen @Sparta. Din fru är bipolär. Det blir aldrig bättre. Du måste därifrån och det fort.

Bara att googla borderline/bipolaritet så kommer du att se att det är vad du har att göra med. Och att du tyvärr är chanslös. Genuint ledsen för din skull, det är maximal otur att bli snärjd av en borderline i livslotteriet.

Downunder · 24 Mars 2023 22:48

Det blir ju tufft det här, men precis som jag skrev tidigare så måste du sluta dölja vad som pågår för släkt och vänner.

Då kan du få stöttning istället för undrande frågor när din fru bryter ihop och slänger ut anklagelser mot dig.

November · 25 Mars 2023 11:58

Fick samma känsla faktiskt. Kan även bidra till att hon undviker psykolog. Samtidigt skulle hon börja förstå sig själv så mycket bättre om hon blev utredd.

Buenita · 25 Mars 2023 16:35

Hög igenkänning! Så hade jag med mitt ex. Han var också svartsjuk och kontrollerade, problem med depression kombinerat med mani. Vi gick i fr, vi båda hade individuell samtalsstöd och vi försökte på alla möjliga vis reparera förhållandet. Till slut gick det inte och jag kände att jag var tvungen att rädda mig själv men det var också en lång och svår process samtidigt som det kändes bra att ha testat ALLT. Jag har inte ångrat mitt val någonsin. Han ville absolut inte separera men faktum är att han efter ca 1 år började må mycket bättre, fick ordning på sin hälsa, bytte jobb och har fått ett så mkt bättre liv! Nu har det gått runt 4 år och vi båda är i nya relationer.

Det jag vill skicka med till dig är att samtalsstöd är väldigt bra oavsett om ni ska fortsätta el jobba för gemensamt avslut. Kanske behöver du också samtalsstöd senare, för det tar på krafterna att konstant leva utifrån andras mående.

Ett annat tips är att sätta deadlines till dig själv, t ex midsommar. Skriv ner hur du mår idag, hur ert förhållande är och känns för dig. Runt midsommar tar du fram dina anteckningar och stämmer av hur det känns för dig. Har ni gjort förflyttningar framåt? Känns det bättre? För mig har det varit hjälpsamt att ha sådana deadlines. När jag insåg att jag kände likadant vid varje deadline blev det tydligt för mig att det inte fanns någon mening med att stanna kvar.

Sparta · 25 Mars 2023 21:32

Idag har hon i princip inte sagt ett ord på hela dagen. Har till att börja med varit iväg och berättat om situationen för mina föräldrar och en nära vän, kändes bra. Mina närstående har dock svårt att tro på det jag berättar, de vet att hon har svängigt humör men de ser bara 10 % om ens det. På ytan ser allt så bra ut, vilket gör det svårt att tro på.

Tyvärr blir jag så påverkad av hennes humör, mitt välmående är väldigt beroende av hur hon mår. Är rädd för hennes och min dotters hälsa om jag skulle lämna. Är inte ens säker på att hon skulle klara av att ta hand om vår dotter själv i det stadiet jag misstänker att hon skulle hamna i.

Gällande borderline/bipolär har jag själv varit inne på det och det verkar stämma väldigt bra. Hon tar redan Lyrica och Mirtazapin, dock har hon slutat gå till läkaren. Detta trots att jag uppmanat henne flera gånger, men då tolkar hon det helt fel och blir arg istället. Hon gillar inte läkaren säger hon och psykologen har hon inte velat gå till. Får se om hon tar tag i det nu, oavsett utfall behöver hon det för sin egen skull. Kan jag kontakta vården åt hennes vägnar ? Ska läsa på mer om borderline/bipolär

Deadline satte jag upp redan förra året till årsskiftet, nu är vi förbi det och känslan är densamma. Det har snarare blivit värre än bättre. Jag vet inte om det någonsin kan bli bättre men det mesta lutar mot att jag behöver lämna. Behöver dock fundera på hur jag skulle göra det.

När är det okej att ge upp… ?

Noomi · 25 Mars 2023 21:40

NU… är det okej!

Hur du ska tackla detta med dottern är en fråga som du måste lösa, din partner måste ta ansvar för sig själv och det kommer som det låter att vara fullt nog för henne.

Men någon måste ta det fulla ansvaret för ert barn och det måste med all sannolikhet bli du

Mika36 · 27 Mars 2023 19:47

Hej,

Allt detta du beskriver känner jag ingen mig i. Dock har jag varit den som var på din frus plats. Jag har fött vår pojke för 3 år sedan och då hände något. Innan vår pojke föddes spenderade jag och min man mycket tid. Vi gjorde massa roliga saker. Sedan blev allt annorlunda och han började dessutom jobba mycket och mest kvällar. Vi började ses alltför sällan. På det började han allt oftare gå träffa sina vänner. Vi fick knappast nån tid tillsammans. Saknaden efter det vi hade förr och efter min man gjorde att jag började må dåligt. Jag satt mest hemma med barnet eller så jobbade extra under mammaledigheten. Och eftersom min man allt oftare var mer och mer borta hemifrån så började jag tro att han kanske har någon. En kväll gick jag ut med vagnen och såg han med en kvinnlig arbetskollega som skjutsade han hem. Blev väldigt ledsen och redan tänkt mycket i mitt huvud vilket resulterade att allt bara eskalerade.
Allt bara fortsatte senare på samma sätt. Han jobbat mycket och när han ej jobbat så jobbade jag eftersom vi hade en liten hemma. Att spendera tid ensamma var inte på tal. Det vi sågs var få timmar mellan jobb och sömn.
Men jag sökte psykolog och ville jobba med mina problem. Jag förmedlade för min man att ville ha mer tid med honom.

Vi ser saker från din perspektiv men inte din frus. Hon är sjukskriven och mycket hemma. Det i sig är inte bra. Mycket tid med sig själv och massa tackar som snurrar. Jag tror det handlar om nåt mer än bara svartsjuka.

Klart ska du kräva av henne att söka hjälp och helst psykolog. Ni kan gå dit tillsammans. Ni kanske borde ha egentid utan barn och prata ut. Gå ut en kväll och prata ut samt ha kul. Annars kan ni ta liten paus och samla era tankar.

Sen till viktigaste frågan. Älskar du din fru?

Om ja så borde ni jobba på eran relation. Inte undvika problemet. Det är så lätt att dumpa en person nuförtiden utan att båda vill kämpa för relationen. Hur lätt som helst men i mina ögon riktig kärlek går ej ut på det. Då är båda villiga att kämpa för varandra och ge ej upp. Så länge finns kärleken finns det hopp.

Vi tog en paus och jag känner att det gav mig ett uppvaknande. Jag var i nån slags spiral av dåligt tänkande. Din fru behöver även egentid och satsa på sig själv. Att få tillbaka sitt jag. Inte enbart vara mamma och fru men även den personen hon var förr. Utan det blir det svårt.

Sparta · 30 Mars 2023 17:18

Vill bara skriva av mig lite.

Hon har inte sagt mycket denna vecka, hon blandar mellan att försöka vara som vanligt och att gråta. Hon har pratat med merparten av släkt/familj och bett dem prata med mig om att förlåta hennes beteende. Jag har sagt att jag inte kan lita på det och att vi får se vad utfallet blir om hon faktiskt tar tag i sig själv.

Var på FR idag, hon berättade en lång historia om hur jobbigt livet var och att det var därför hon var elak mot mig. Jag berättade min sida av historian, terapeuten såg hur dåligt min fru mår men slutsatsen var i princip att FR bad min fru söka till en VC snarast möjligt. Har erbjudit mig att följa med dit. Känner mig lite som gisslan i hennes känslotrauma. Vill dock oavsett utfall försöka få henne på rätt bana, för kan hon inte ta hand om sig själv kan hon inte ta hand om vår dotter.

På vägen hem från FR fick hon spel och förklarade för mig att jag minsann är ute efter att splittra familjen. Sen har hon gråtit nu i 4 timmar… Jag ska lämna huset i 2 dagar och sova på annat håll, klarar inte av att vara hemma. Kändes dock skönt att höra terapeuten se vad jag ser och får leva med. Sen förstår jag såklart att det är hemskt för min fru att må som hon gör men jag kan uppenbarligen inte rädda henne från det.

Uppochner · 30 Mars 2023 21:18

Helt rätt! Det måste hon göra själv. Håll ut, och ta hand om dig, för din egen och din dotters skull.

Noomi · 31 Mars 2023 09:06

Bra gjort att ta dig ur denna emotionella rävsax du sitter i och skönt att terapeuten såg vad som pågår. Det enda man blir lite betänksam över är hur det går för ert lilla barn, om du inte tar henne med dig under helgen?

Funkar hon som mamma när du väl åkt? Kan hon samla ihop sig och se till barnet och dess behov, eller blir hon kvar och helt uppfylld i sin egen känslomässiga loop/drama till dess du är hemma igen?

Jag vill inte tynga dig med oro, men en treåring är krävande på många sätt och dessutom för liten för att kunna verbalisera vad som pågår, så iaf jag hade behövt veta att barnet är tryggt om/innan jag åker iväg och lämnar henne ensam med mamman.

Jag antar att du inte åker så långt… om du är osäker på hur hon klarar att hantera barnet i din frånvaro så kan ett tips vara att du med flit glömmer något essentiellt hemma och efter lämplig tid förflutit låtsas komma på det för att oanmäld komma tbx för att hämta det. Då ser och känner du hur situationen/stämningen är där hemma.

Bara ett tips som INTE är menat att belasta dig ytterligare i en redan svårt ansträngd situation, men den lilla måste gå först och hon kan inte heller berätta exakt vad som händer/hänt när du väl kommer hem…

OM allt är lugnt och hon fungerar helt okej när du dykler upp, då är mkt av hennes känsloutspel troligen mest ett sätt att manipulera och kontrollera DIG… men upphör det inte tämligen momentant när du väl åkt och hon inte klarar att kliva ur sig själv och se till barnet först och främst, då är det mkt värre…

.