Som vanligt spot on. Jag har förstått åt höger och vänster. Satt mig in i deras situation. Sett förklaringar till allt. Vänligt och lugnt påtalat problem som jag har upplevt, men aldrig argt eller otåligt. Gett mycket bekräftelse och beröm, så att de inte ska känna sig påhoppade eller nedvärderade. Inte haft höga förväntningar, utan bara vanligt hyfs och grundläggande aspekter i en ömsesidig relation.
Men däremot trivs jag inte som singel. Ensamheten kan slå mig som en käftsmäll fortfarande, och sorgen kommer när jag minst anar det. Jag tänker på det jämnt, jämnt, även om jag numera inte gråter lika ofta. Saknaden är fortfarande stor, även om jag kan se hans dåliga egenskaper klarare och vet att det var rätt beslut att sätta stopp. Jag är inte redo att dejta igen, men längtar något enormt efter en ny och bra relation.
Men en sak är sant, att slippa släpa på en egoistisk gnälltyp som inte förstod någon annan än sig själv (eller inte ens det, förresten) och tyckte att allt var tråkigt och fel. Mitt ex hade många egenskaper som faktiskt inte var så roliga. Men ändå längtar jag efter hans famn och de fina stunder vi också hade. Speciellt kvällar när jag ska sova och helgmornar. Att inte kunna somna eller vakna utan att sträcka ut handen och bara känna kyla och tomhet där han brukade vara… Herregud, det sliter fortfarande hjärtat ur min kropp