Skild, läkt - och nydumpad igen

Som vanligt spot on. Jag har förstått åt höger och vänster. Satt mig in i deras situation. Sett förklaringar till allt. Vänligt och lugnt påtalat problem som jag har upplevt, men aldrig argt eller otåligt. Gett mycket bekräftelse och beröm, så att de inte ska känna sig påhoppade eller nedvärderade. Inte haft höga förväntningar, utan bara vanligt hyfs och grundläggande aspekter i en ömsesidig relation.

Men däremot trivs jag inte som singel. Ensamheten kan slå mig som en käftsmäll fortfarande, och sorgen kommer när jag minst anar det. Jag tänker på det jämnt, jämnt, även om jag numera inte gråter lika ofta. Saknaden är fortfarande stor, även om jag kan se hans dåliga egenskaper klarare och vet att det var rätt beslut att sätta stopp. Jag är inte redo att dejta igen, men längtar något enormt efter en ny och bra relation.

Men en sak är sant, att slippa släpa på en egoistisk gnälltyp som inte förstod någon annan än sig själv (eller inte ens det, förresten) och tyckte att allt var tråkigt och fel. Mitt ex hade många egenskaper som faktiskt inte var så roliga. Men ändå längtar jag efter hans famn och de fina stunder vi också hade. Speciellt kvällar när jag ska sova och helgmornar. Att inte kunna somna eller vakna utan att sträcka ut handen och bara känna kyla och tomhet där han brukade vara… Herregud, det sliter fortfarande hjärtat ur min kropp

Du har ju egentligen all självinsikt du behöver och lite till :+1:

Då återstår bara det svåraste av allt, att praktisera den :muscle:

1 gillning

Jamen shit. Är vi okända släktingar? Vi beter oss i alla fall precis likadant. :grin:

Vi har förstått så oerhört väl - men inte blivit det minsta förstådda tillbaka. Det har bekräftats och skyddats och tagits hänsyn - men inte till oss givetvis, utan enbart till karlarna. Nu när jag läser dina ord och känner igen mig i vartenda ett blir det plötsligt helt absurt. Curling deluxe.

Helt ärligt, det liknar ju nästan mer en mor-och-barn-relation. En mamma som ger och ger med ett aldrig sinande tålamod, och ett litet barn som ännu inte kan ge tillbaka utan kräver all uppmärksamhet själv.

Skillnaden är ju att barn växer upp. För 45-åringar på den nivån har nog tåget gått.

Jag känner igen att sorgen och ensamheten kan dyka upp då och då. Alla de goda sidorna som jag saknar. Och så den där saknaden som du beskriver, den som är rent fysisk. Frånvaron. Men för mig är det inte alls ofta längre. Nån gång i veckan kanske. Och det går fort över. Idag fick jag en liten kort nostalgidipp när jag letade fram vintermössan. Exet sa ifjol att jag var så söt i den. Eftersom jag i princip aldrig fick några komplimanger av honom mindes jag den sällsynta kommentaren så väl.

Och nu när jag drog på mig mössan igen tänkte jag lite halvbittert att han minsann slipper se mig i den den här vintern. Men det bittra gick över när jag kom ut i solen med hunden. Jag har ganska lätt att distrahera mig nu, efter ett antal månader. En glad hund som ivrigt jagar prasslande höstlöv räcker långt!

Egentligen vill jag ju inte heller vara singel. Men jag är så trött på att ta hänsyn till en annan vuxen utan att få något igen. Trött på att vända mig själv ut och in för att försiktigt formulera mina obetydliga synpunkter på exakt rätt sätt så att inte han tycker att jag far för hårdhänt fram över hans ömma små tår (skostorlek 47 men ändå).

Underbar kommentar om att han inte förstår någon annan än sig själv och inte ens det! Sååå sant även för mitt ex! :joy:

Synd bara att teori är en sak och praktik en annan! :grinning:

Jag har så otroligt svårt att se hur jag skulle kunna ta för mig och visa intresse om jag plötsligt hamnar med ett manligt fynd i någon situation! Det känns som att det vore enklare att plötsligt göra avancerade piruetter i konståkning eller något.

Däremot tror jag faktiskt att jag kommer vara mer kräsen nästa gång någon börjar visa intresse för mig, om det blir aktuellt. Mer nogräknad med vad jag kan acceptera om det ens ska vara någon idé.

Men jäklar i min lilla låda, alla kommentarer här har gjort otrolig nytta. Under den här dagen har jag känt väldigt tydligt att enough is enough. Han kan fara och flyga vad mig anbelangar. Jag är värd betydligt mer. Jag kan ju behandla mig själv mycket bättre som singel än vad han förmår.

För varje ny stärkande kommentar den här eftermiddagen har jag släppt taget om honom lite mer. Så här fri har jag inte känt mig tidigare. Jag börjar äntligen få lite aning av den där eftertraktade känslan vad tusan såg jag hos honom egentligen? Just nu känns det inte ens som om jag skulle bli särskilt upprörd om han hittade en ny.

Ett stort steg på väg mot disengagement-fasen som jag har tjatat om tidigare! Den som har känts så förtvivlat avlägsen! Nu ser jag glimten av den! Tack till alla er som lyfter mig! Det här forumet är guld! :hugs:

3 gillningar

Väldigt intressant diskussion det här med att bry sig om varandra. Jag känner igen mig i mycket av det ni skrivit. I vårt fall så har min fd man alltid varit en som bryr sig om i vardagen. Dvs han såg till att det fanns mat i kylskåpet, lagade mat, tvättade, städade… ungefär lika mycket som jag gjorde. När vi började glida isär så förlorade han intresset för mitt liv. Frågade aldrig hur jag mådde. Noll intresse och han var mest tyst. Han har aldrig varit bra på små överraskningar (även om han verkligen alltid firade min födelsedag- men det kändes ofta som han gjorde det med samma entusiasm som han laddade tvättmaskinen -dvs lite slarvigt och mest för att det ”måste” göras…). Han kunde ibland anstränga sig men han tyckte oftast att det var onödigt, tex att köpa blommor. Min vigselring har jag köpt själv, han tyckte det var onödigt att ha nåt annat än en helst slät.
jag i min tur blev förbannad på honom för att han tyckte han skulle ha en massa jämställdhetspoäng för hushållsarbete som jag ansåg vi skulle dela lika på. Jag förväntade mig inget beröm för att dammsuga eller liknande. Trots att när jag ställde honom inför fakta (att jag tagit ut flest föräldradagar, han fick göra karriär etc) blev han otroligt upprörd över att jag inte såg hur han ansträngde sig hemma. Jag tyckte nu inte att det var så mycket att hänga i julgranen för han sabbade kläderna och stökigt var det och i mitt huvud ville jag ha lite mer struktur (att städa innebär tex inte att bara sopa ner alla barnens leksaker i en random låda… jag ville ha system för att hitta. Det gällde inte bara leksaker utan typ allt… Hur som helst. Vi har pratat igenom det som hände mellan oss och vi har nu båda förstått att den andre har haft helt olika föreställning om vad det innebär att ”se” sin partner och att ”bry sig om” och att ”bekräfta”. Min exman tycker att det viktigaste man kan göra för varandra är att stötta upp i vardagen (tex ladda en tvättmaskin-för honom spelar det ingen roll att det råkar vara blandade färger i den, det är tanken som räknas). När jag blev arg för att han förstörde mina kläder, eller barnens, tog han det som en förolämpning: jag borde ju förstå att det inte var med mening… (men när det händer för tionde gången kanske jag började anse att han skulle försöka göra det lite mer noggrannt). Jag å min sida gillar att få känna mig lite speciell ibland. Födelsedagar är ett bra exempel. Jag ville att han skulle köpa en present som han trodde jag önskade mig, inte nåt som vi ändå skulle köpt. Min sista födelsedag köpte han en TV… jag tittar aldrig på TV… den här var dessutom så liten att den inte passade att byta ut den gamla. Jag skänkte den till honom i bodelningen, den gamla TVn fungerar utmärkt. När vi efter ca ett år pratade igenom allt detta kände jag att jag förstod honom. Om alla de där småsakerna han gjorde i vardagen verkligen var kärleksförklaringar så var jag ju otroligt otacksam när jag bara förutsatte att det skulle göras utan diskussion. Och jag tyckte han var en mansgris som ville ha beröm för att han skötte vardagsjobb hemma. Han tyckte jag var fånig som gillade att få presenter- för honom har det aldrig varit speciellt viktigt! Visst har han blivit glad ibland om jag kommit hem och fixat nåt som verkligen blev som han ville, men oftast var han gladare om jag visade tydlig uppskattning för att han tex lagat mat. Tror faktiskt inte det handlar om att han tyckte att det egentligen var jag som borde fixat middagen, utan snarare att han kanske ville få bekräftelse i att han lagt ner tid på detta och försökt underlätta för mig. Alltså, när vi pratde om detta och gick igenom det som hänt var det som att så många bitar föll på plats. Det är inte så att jag tycker han har rätt i alla frågor men (och dessa samtal hade vi över ett år efter separationen) när jag verkligen försökte se det från hans sida (och han från min) så blev det förståeligt. Svårt att beskriva i text och jag tror att i ert fall kanske det inte är helt på samma sätt… men jag tänkte på det här med att komma hem och fixa en massa praktiska grejer (som han kanske vet/tror att du inte kan fixa) då kan man ju faktiskt se det som en stor kärleksförklaring att någon för dig tex lägger några timmar på att fixa något i hemmet. Jag menar absolut inte att man ska nöja sig med det, men för mig har det gett lite perspektiv på tillvaron och att jag faktiskt (trots många år ihop) inte helt förstod honom heller. Han i sin tur sa att han insett att han tagit mig för given och att han är så ledsen för det. Det kändes så skönt att höra, även om det inte tar bort allt det som gör ont och det som hänt.

Under hösten dog en släkting till mig. Även om vi inte stod varandra jättenära så påverkades jag och tänkte mycket över liv och död. Känslor välde upp och jag blev väldigt orolig för min mans hälsa. Jag satt med ryggen lutad mot väggen när jag ringde honom. Jag berättade om dödsfallet och om min oro och kände mig ensam och ledsen. Min man hade länge varit mer avståndstagande men inte pratat om det. I telefonen sa han några tröstande ord lite lamt så där. Borde han inte ha sagt att han hörde min sorg och att han genast skulle komma för att trösta mig? Han var på jobbet som ligger nära bostaden. När vi lade på sjönk jag ner, satte mig med ryggen lutad mot väggen. Jag tror jag insåg då hur ensam jag var i relationen.

Jag är bra på att vrida och vända på situationer tills de hamnar i en vinkel som är mer fördelaktig. Jag ser positivt på saker och ting. Hittar mening med dem. Jag är även lösningsfokuserad. Kanske kan det leda till att jag försöker mer än jag borde behöva? Det senaste ämnet om bristande uppmärksamhet har fått mig att tänka på det. Direkt tänker jag lösningar. Men det kan vara det jag behöver jobba på, att inte alltid lösa saker.

Jag blev ledsen och besviken varje gång han föredrog att äta frukost i kontoret än tillsammans med mig på helgerna. Jag tog upp det flera gånger och fick en suck och sedan satt han där ovilligt och jag blev lite mindre och ville till slut inte fråga mer. Och trots detta kan jag prata om vikten av att ta plats?

Jag känner mig fortfarande lojal mot honom. Det är svårt att prata om allt det som ledde till slutet för oss. Men jag tror att jag behöver prata om det.

Jag gillar verkligen den här tråden med så många insiktsfulla inlägg.

Alltså tänk om min exman hade läst denna tråd… ni har summerat mig precis på olika sätt, och jag känner mig stärkt i att det fanimig inte var jag som var orimlig, däremot att han emotionellt checkat ut och betedde sig som en tjurig tonåring med pengar.
Det är bara en enda sak som jag ställer mig väldigt starkt avståndstagande till i tråden och det är nån passus om att vi kvinnor skulle lärt våra män att deras dagar/liv/upplevelser är mera värda än våra - nä, alltså det är inget annat än victimblaiming och derailing och gör mig rasande. Den ska ingen av oss gå på, acceptera eller använda som förklaringsmodell. Gå in o följ ”Mansbebisar” och ”jamstalldvardag” på insta så kommer ögonen öppnas för hur utbrett och accepterat denna samhällsstruktur är, den har inget med göra med att enskilda kvinnor skulle skämt bort och lärt män att deras status är högre i liv, arbetsliv och relationer.

2 gillningar

@Lussan
Det får mig att tänka på de olika kärleksspråken. Det är en rätt användbar modell. För mig skapade den många aha-upplevelser och den hjälpte mig att se det kärleksfulla i allt det som mitt ex gjorde. Ofta fixade han grejer med min bil eller gjorde fysiskt tunga jobb. Jag behövde aldrig ens be honom. -Jag gör det där, jag! sa han bara. Eller också sa han ingenting, han bara fixade det utan att jag visste om det.

Översatt till kärleksspråk så är han förstås en person som i första hand väljer att visa kärlek genom tjänster. Han var otroligt uppenbar på den punkten!

Men det var svårare att räkna ut hur man skulle visa kärlek tillbaka, däremot. Fysisk beröring? Nja. Komplimanger och bekräftelse? Inte direkt. Mest tror jag att han efterfrågade kvalitetstid med mig. Han tyckte om att bara vara i min närhet och slippa krav på samtal. Att tiga tillsammans - det verkar ha varit hans syn på en perfekt relation.

Jag rekommenderar alla att läsa om kärleksspråken, det är verkligen inte bara mumbojumbo, utan det blir ofta en ögonöppnare! :+1:

@Solstickan
Precis så har jag ofta känt: att jag är så positivt lagd och så lösningsinriktad att jag vägrar inse när jag bör sluta försöka.

Och jag känner så väl igen den där besvikelsen av att bli bortvald vid små tillfällen, som en gemensam frukost. Att han valde att göra något annat istället, trots att han visste att jag gärna hade tillbringat den där tiden med honom. Och trots att vi inte hade så mycket tid tillsammans eftersom vi var särbor. Det var så sårande och knäckande. Även om han inte menade det så, blev det ju tydligt hur hans prioriteringar låg. Mitt ex har fått mig att damma av den gamla klyschan If there is a will, there is a way. Vill man så kan man. Och väldigt ofta så ville han helt enkelt inte.

@Frittfall
Bra att du påminner om att man inte ska lägga allt ansvar på sig själv som individ! :grinning: Ibland finns det strukturer som man är ganska maktlös emot på det personliga planet.

Jag vet dock inte om mitt ex var ett offer för könsroller. Det kändes inte som att han gjorde som han gjorde för att han var man, utan för att han inte värderade mig högre än så. Han ansåg inte att min födelsedag var viktig, punkt slut. Men andras födelsedagar kunde vara viktiga! Och att ge symboliska julklappar till andra kunde också vara viktigt!

Det känns inte som något som är typiskt män. Och jag kände inte att hans tid egentligen var viktigare än min. Jag ansåg verkligen att min tid och mina intressen var precis lika viktiga. Det var bara det att jag gick och trodde att det snart skulle jämna ut sig automatiskt. Kanske ligger den kvinnliga missen där. Att stå ut för länge. För mig verkar det i alla fall vara så. :thinking:

Alltså, det där var ungefär de ord som jag tänkt skriva tidigare också, men utelämnat för att inlägget blev långt nog ändå… nästan scary=)

Och det ironiska är att jag ändå tagit beslutet i mitt liv att inte skaffa barn, just för att jag inte känt att en mammaroll riktigt passar mig. Och sen blev man en supermorsa åt en jättebebis istället, ödets ironi=)

Men det tragiska är att det fortfarande är det bästa förhållande jag haft. Och jag har tyvärr inte några bra förebilder vad gäller relationer heller. Så trots att man ska vara så vuxen och klok och gud vet vad så är jag fortfarande vilsen i vad jag kan förvänta mig av en relation. Alla har ju sina fel och brister, och vad ska man acceptera?

Han har ju aldrig varit våldsam eller hotfull eller ens någon gång höjt rösten. Vårt sexliv var bästa någonsin. Det fanns ingen svartsjuka, manipulation eller kontrollbehov. Och eftersom han var snäll i början och väldigt uppmärksam tyckte jag länge att jag fått världens bästav man.
(Att han var lat och, snål som hin håle själv tänkte jag att jag får ta på köpet. Och jag var alltid otroligt provocerad av hans lilla, lilla värld och dömande av alla som var ett uns avvikande från den lilla världen. Eller att han fortfarande trodde att hans pappa var solen och stjärnorna och aldrig kunde ha fel, fast jag bara såg en skrävlande gubbe som alltid avbröt och bemästrade folk om saker han inte hade en aning om. Fan vad skönt att få det sagt! :wink: )

Men jag hängde upp mig på hans bra egenskaper och klamrade mig fast även när saker började gå utför. Tänkte att andra kvinnor måste ju gå igenom mycket värre, och han var ändå bättre än vad min mamma och syster fått utstå.

Men den här tråden (och det här forumet) ger mig lite perspektiv. Och visar att det jag kände i min magkänsla ändå var rätt, nämligen att det inte är okej. Jag vill inte vara en morsa som nöjer mig med smulor. Som är tacksam för att han inte är värre, istället för att tänka att jag förtjänar bättre.

Nu måste jag bara lära mig att leva efter det också=)

1 gillning

Jag har nog också varit rätt lösningsorienterad. Och det har ju inneburit att man kämpat lite väl hårt och kanske tagit lite för många smällar i syfte att ändå rida ut i stormen och styra relationen på rätt köl igen.

Och sen blir besvikelsen extra stor när man märker att den andra inte var beredd att kämpa utan lade sig utan strid när relationen ställde lite krav på dem.

Jag förstår känslan av lojalitet. Det var också det som fick mig att hålla skenet uppe för familjen så länge. Ville inte svika honom genom att visa för andra att vi hade problem.

Fortfarande pratar jag inte så mycket inför familjen om de problem vi hade, men här på forumet är det skönt att kunna vara lite mer ärlig. Här är det anonymt och det känns faktiskt skönt att få ta bladet från mun.

Åh, det måste vara de vackraste orden :rose:
Lycklig dag då man når dit!

Idag är jag rädd för att han ska träffa någon ny. Skulle bli som ett slag i magen och många tårar på det.
Tänker också till och från på hur han har det. Saknar han mig? Ångrar han något? Sörjer han?

Jag är fortfarande i den fasen att jag VILL att han ska sörja och gärna ångra sig en del. Skulle vilja att han nu verkligen känner hur bra jag varit mot honom och åtminstone i efterhand ge mig ett erkännande.

Barnsligt, jag vet. Nu är det jag som är jättebebisen=)

Alla borde få omtänksamhet och kärlek. Faktiskt.

2 gillningar

@Solstickan: Ett leende kan göra så mycket! :smiley:

Hoppas att alla har fått en härlig start på veckan.
Styrkekramar :purple_heart:

@onedaymore
You go girl!

Åååh, jag tycker det är så svårt ibland att avgöra vad som är smulor!

Jag har också känt att jag haft en toppenman.Han är varm, mjuk och omhändertagande och jag vet att han har ansträngt sig för min skull. Och lat är han absolut inte! Han har alltid sysslor att stöka med ute på gården och han lagade hellre nån pryl åt mig än att sätta sig i tv-soffan.

Han har ju massor av goda sidor och jag tror verkligen han gjorde sitt bästa. Omgivningen har ofta kommenterat hur han månar om mig. Men sista dagen sa han sorgset att såna som han kanske inte ska ha relationer. Jag tror han har känt en längre tid att han inte levde upp till mina förhoppningar. Och då gällde det i princip enbart det som handlade om det känslomässiga.

Jag har alltid litat på honom till 100%, han har aldrig (alltså inte en enda gång) sagt ett ont ord till mig och enda gången jag sett honom rasande är när någon behandlar djur illa. Annars är han mild som en söndagsskolefröken. Och precis som ditt ex saknar han allt vad svartsjuka och kontrollbehov heter. Så på sätt och vis är han ju ett fynd!

Men när han inte vill samtala? Inte kan ge en komplimang, inte kan fixa den enklaste present när jag fyller år? När han inte vill planera framtiden och inte vill prioritera om något enda område i livet, utan jag är det som ryker först när det kärvar ihop sig en gnutta? Och när han inte kan säga att han älskar mig? En gång när jag till sist frågade honom om han älskade mig - för ha sa det aldrig - svarade han lite vresigt “Varför skulle jag inte göra det!?” Mer än så kunde han inte få ur sig.

Det säger ju sig självt att det inte går. Må så vara att man har för höga krav. Men hur ska man kunna dra runt en relation med en snubbe som inte kan tänka sig att prata igenom då och då hur man vill ha livet, ens med vänskaplig och konstruktiv ton? En som bara klipper av diskussionen och tvärtystnar, oavsett hur man krumbuktar sig för att inte säga något som kan uppfattas som kritik?

Jag ser i alla fall disengagementfasen där borta i horisonten! Det är nog en bit kvar, men jag börjar få en aning om hur det faktiskt känns. Jag minns det från förra skilsmässan. När man känner att vad har hänt, jag bryr mig faktiskt inte…?!

Idag slog det mig t ex att lusten att ringa honom var obefintlig, trots att jag var med om en grej som jag annars gärna hade berättat för honom. Nu tänkte jag “det har ju inte han med att göra” - och det kändes inte ens jobbigt.

Härda ut! :hugs:

Det vore nog konstigt om det inte fanns både positiva sidor, det man föll för och negativa sidor, det som trasade sönder relationen.

I början sv vårt förhållande var jag så romantiskt lagd. Jag älskade hans vackra ord till mig. Han är kreativ och hittade på de enklaste gåvorna med så vacker innebörd. Han skapar på flera olika sätt och det blir så fint. Han är även lat och disträ. Jag frågade honom om en tjänst och sa att det ska vi fixa men sedan hände inget mer om jag inte tog upp det igen. Jag tror inte han tyckte om att göra sådana saker åt mig. Han glömde lätt bort och då kan det inte ha varit så viktigt. Han firade alltid min födelsedag och kom ihåg andra dagar. Han ville dela upp hushållssysslor i ansvarsområden vilket väl var ok. Jag ville hellre att vi skulle hjälpas åt, göra det tillsammans. Jag föreslog att vi skulle göra saker tillsammans hela tiden. Han föreslog TV och film. Jag blev på riktigt glad när han frågade om jag ville följa med till Bauhaus. Han lät mig också alltid ligga i hans famn och drog med fingrarna genom mitt hår för att jag älskar det. Han började sällan självmant prata med mig om han inte letade efter något och ville veta vart det var.

Vi skilde oss förut. När han sedan ville ha tillbaka mig då var alla hans ord tillbaka igen. Han ville göra allt tillsammans med mig. Han ville höra om min dag. Och det är klart att han har lyssnat under åren. Men jag har så ofta haft känslan inuti att jag är jobbig, dryg, i vägen och att han vill mågon annanstans. Kanske har jag uppfattat det fel eller så ligger det något i det. Jag tycker att han flera gånger har valt sig själv först och andra sedan. Kanske är det så man ska göra för att må bra? Men för mig blir det egocentriskt. Och alla prylar… jag vill ha ordning, rensa bort saker som inte används, inte köpa onödiga saker, han älskar teknik och maskiner. Jag slutade kommentera hans inköp eftersom han inte lyssnade och det påverkade inte ekonomin. Men jag behövde separata konton för att känna kontroll. Han är jätterolig när han mår bra. När familjen åt tillsammans hade vi samtal som oftast spårade ur och så skrattade alla. Vi var en rolig familj. Men jag var ofta motorn tror jag och medlaren. Balsamet på alla tovor.

Du ringar in en grej som jag saknade under mitt första äktenskap, @Solstickan, nämligen det där att vilja göra saker tillsammans.

Det saknade jag mycket i mitt äktenskap, med ex-exet. Han var effektiv och tyckte att det var bättre om han t ex gjorde fysiskt tunga renoveringsjobb så kunde jag fixa handling, städning och matlagning mm. Det var säkert jättepraktiskt. Men jag tyckte det var sjukt tråkigt. Jag ville mycket hellre göra alla grejerna tillsammans, både byggandet och hushållsarbetet! Det är ju roligare när man är två!

Så att åka till Bauhaus för ett gemensamt projekt är ju mycket roligare än att stå ensam med ett tvättberg, liksom. :grinning:

Men han ville bara bli av med alla plikter så fort som möjligt. Det var en grej som slet på oss, faktiskt. Kanske mer än vi fattade då.

Ja, jag märker nu att det inte är så jättestor skillnad för mig. Jag har alltid handlat ensam, lagat mat ensam och jag hittar på saker med andra som tidigare. Jag pratade renoveringar med honom. Men min lägenhet behöver inte renoveras. Jo, badrummet någon gång. Den där viljan att göra saker med mig varade mest då när han ville ha tillbaka mig för kanske 10 år sedan. Sedan vet jag inte när han senast ville göra något. Promenader i somras för att inspektera carports. Hand i hand gick vi och ändå kände jag mig ensam. Att göra saker tillsammans borde båda vilja och uppmuntra. Gemensam aktivitet leder till samhörighet som leder till intimitet.

Jag ska leta upp min bok Kärlekens språk som du nämnde tidigare @Trassel kanske hittar jag några nya insikter där?

Ibland kan det vara så enkelt att man värderar olika aspekter olika, och kanske kan han bli en perfekt partner - för någon annan!

Men inte för en själv, om man inte antingen försöker göra om den andra eller också överanpassa och förneka sig själv. Och det sista har vi ju redan testat utan något vidare resultat (Och kanske lite av det första också =)

Men jag förstår dig, för jag behöver också både höra och känna att jag är älskad . Dels gör det mig trygg i relationen, och dels ger det mig energi att själv ge kärlek och värme tillbaka.
Och på samma sätt måste man kunna ha en öppen kommunikation och våga prata även om sånt som är svårt. Om ens partner gömmer sig för sådana samtal blir det lätt att man famlar i mörkret och inte vet var man står, är på väg eller hur man ska lösa hinder på vägen.

Det jag saknade var också ett stöd. Mitt ex kunde verkligen inte stötta mig. Mådde jag dåligt eller hade en tuff period eller visade negativa känslor förlorade han allt vett och sans. Han kunde inte ge en kram eller ett vänligt ord eller bara lyssna en stund. Och när det förväntades av honom blev han avståndstagande och defensiv, vilket tyvärr ledde till att han kunde säga EXTREMT okänsliga och rätt taskiga saker.
Det var lite ev en dealbreaker till slut för mig. För det var som att bli sparkad på när man redan låg ner, och dessutom av den person man älskade och litade på .

Så hur bra egenskaper en person än har måste man hitta sina egna prioriteringar och dealbreakers. Och jag kunde inte leva kvar på de villkor han satte för mig.
Så enkelt är det, och därför har jag ändå alltid känt att jag gjort rätt, hur förkrossad jag än varit och hur stor saknaden än är

@Solstickan
Det låter så sorgligt! Att gå hand i hand och ändå känna sig ensam! :hushed:

Det är väl lite samma sak som att man kan prata för fullt, men utan att föra ett riktigt samtal.

@onedaymore

Så är det förstås. Om antingen han eller jag måste göra om oss på djupet för att passa ihop så passar vi helt krasst inte ihop.

Apropå att ge stöd. Jag tror att många (kanske särskilt män) framstår som avståndstagande när de inte förmår ge stöd. För att förmildra det hela lite: att du mådde dåligt kan ha varit alldeles för jobbigt för honom att hantera. Han kände kanske att det var hans uppgift att få dig att må bra. Men han kunde inte.

Han fattade nog aldrig att det mest effektiva han kunde göra var att bara lyssna och finnas där. Och så blev han okänslig och klumpig i rena frustrationen.

Sån var i alla fall mitt ex. Han var som en stereotyp för klassiska män. Om inte problemet gick att lösa praktiskt flydde han hellre. Att bara lyssna ingick inte i hans problemlösarmanual. Det var alldeles för passivt för honom. Det tycktes bara göra honom frustrerad och maktlös.

Men han brydde sig. Han avskydde verkligen om jag var nere. Det sänkte honom också. Han verkade känna sig inkompetent och oduglig om inte jag var kroniskt lycklig. Men han accepterade aldrig att han inte behövde LÖSA mina problem, att det enda jag behövde var någon som lyssnade och bekräftade mig.

Det gick liksom inte in även om jag förklarade det. Jag tror att han uppfattade det som det var något jag bara sa, för att inte vara till besvär. Som att jag inte litade på att han kunde hjälpa mig på riktigt.